Trillske

Det känns ju ärligt talat som ett ovanligt logiskt ställe för den lilla gruppen att hamna, minus några aspekter. Vill helt utesluta tävlingsinstinkt vad gäller betygssträvan, så vida inte betygen är mycket skickligt strukturerade. Vilket de ju alltså absolut inte är i det här fallet. Vidare stör högskoleprovet det där med att välja utbildning fritt (flitigt debatterat ämne, personligen tycker jag att det behövs tack vare att systemet i övrigt är kasst).

Helt riktigt, men hela grejen med "talanger" är vad som står på pappret. Som sagt har jag umgåtts med en hel del människor som plockats upp, och det handlar som sagt om en rejäl spridning vad gäller kompetens. Det är just det där konstanta, icke ifrågasättande, naturliga arbetandet de har gemensamt. Tror det blev viss förvirring för att jag lånade begreppet Nova osv kör med. Jag själv håller med om att "talang" är ett mycket konstigt ord sett till kriterier. Just produktion och produktionsplanering och -ledning är riktigt glassiga spår av det jag sett. Logistik, både ja och nej. Otroligt mycket arbete i kurserna, men det är ett ganska mentalt trevligt arbete. Framförallt fastnar man inte i kurserna, man bara arbetar mycket men kommer framåt hela tiden, blir bättre hela tiden. Det är en stor skillnad tycker jag. Ska man bygga modeller i regler eller likande kan man ju lätt lägga ett 20-tal timmar bara på att sitta fast och inte fatta vad man ska göra och inte bli ett dugg klokare. Då gäller det ju att man tilltalas av att lösa den typen av problem också. Ytterliggare en aspekt som kan göra det lättare att hantera de ekonomiska profilerna (tex för mig) är att de är ganska tydligt förankrade till verkligheten och verkliga uppgifter. Bara en sådan sak som att man ofta sitter i Excel istället för Matlab gör hyfsad skillnad; man vet alltid vad man gör och varför. Snygga lösningar blir dessutom snygga för gemene man också, inte bara för de närmast sörjande. Det är ju intressant det där. Projektkursen i logistik kräver ett vansinnigt hårt arbete en hel termin, flera timmar om dagen om det ska göras vettigt. Ändå minns jag många enstaka teori-kurser som mer störiga i backspegeln, trots att de tar en bråkdel av tiden. Just det där att man aldrig fastnar, hela tiden kommer framåt, och att man faktiskt utför ett riktigt arbete åt ett företag gör det så mycket lättare att hantera och acceptera. I sammanhanget kan ju nämnas att jag hört av många att inriktningar som finans och ekonomisystem är lättare. Många har klivit på tex scm och undrat hur det kan vara så mycket arbete hela tiden. Så, jag har alltså viss förståelse när folk gnäller om att Ind-ek är fusk-civilingenjörer. Men det stämmer inte riktigt, det är bara det att man kan gå en lite fuskig väg de sista 2 åren om man vill. För det första måste man ändå dra en teknisk profil. Antingen får man då gå igenom hålf., strömningslära och vidare därifrån, eller så kan man som jag lura sig själv och tro att system är trevligare. Det är det inte. För det andra finns det gott om I:are som går sin masterprofil i datateknik m.fl. Själv har jag av någon konstig anledning fattat rejält tycke för reglerteknik. Om jag inte kände att det var dags att arbeta igen snart så skulle jag helt klart dra mycket mer åt det hållet. Just ja, för att ytterligare förvara I:are lite vill jag påpeka att maskinare etc har integrerad företagsplanering som valbar. Den kursen fullkomligt slaktar kursplanen för nästan en hel termin. Sen tackar den för sig och skiter ut 6hp. HP-systemet. Kuriosa angående det. Var några som under projektkurs frågade jaha, hur fan tänkte ni med detta då, då det visade sig omöjligt att hinna sova om nätterna. Läraren kontrade med att det rekommenderas att gå max en kurs till parallellt med den. Då är man inte ens CSN-berättigad.

Håller helt och hållet med dig, men precis som du också säger utgör det redan vid ind-ek i någon mening en hyfsad filtrering vad gäller krav på teknisk kompetens, sett till allmänheten i stort. Så när jag applicerar det ("lycka") som en så allmänt avgörande faktor på prestation håller det ju fortfarande. Självklart finns det sedan också områden där bara det absoluta toppskiktet av kompetens överhuvudtaget kan hävda sig. Sen vill jag flika in angående det där med teknisk fysik kontra industriell ekonomi. Det krävs ingen einstein för teknisk fysik heller, skulle dock argumentera för att intresse är ett krav. På industriell ekonomi kan man slita sig igenom den verktygslåda som behövs även om man inte tilltalas nämnvärt av själva verktygslådan, på teknisk fysik fortsätter det bara genom alla avancerade kurser. De ekonomiska inriktningarna (vilka vanligen väljs) är väldigt besparade ifrån krav på kunskap i matematik. Kunskaper i exempelvis optimering står kvar som oerhört viktigt om man vill kunna ge vettiga resultat till sina uppdragsgivare, men inte ens det är krav. Kraven ligger istället på att beta vetenskap, göra nulägesanalyser, resonera, resonera, resonera, och presentera resultatet på ett bra sätt skriftligt och/eller muntligt. Tar oerhört mycket tid, men gör inte i närheten av lika ont i huvudet som fysikernas eller ens maskinarnas programplaner. Det kallas så din fjant. Svälj.

Gillar dock kopplingen till produktivitet osv. Efter några år bland många så kallade topp-talanger har jag helt och hållet fastslagit att prestationerna inte handlar ett dugg om intelligens, eller ens kompetens. Det handlar istället om något jag kallat för "balans i livet", för det står för så stor del av prestationen att det tar över helt. Medan de inte alltid ligger i toppskiktet vad gäller att faktiskt lösa saker, så har de relativt till andra en helt fenomenal lägstanivå. Dessa människors lägstanivå är att göra det de ska, på lite flummigt låg nivå (en vanlig tendens är att de kan säga saker som är så fenomenalt ogenomtänkta att man tappar hakan). Vanliga studenters lägstanivå är att inte göra någonting. Den möjligen smartaste - och även i ämnet kunnigaste - studenten jag arbetat ihop med hade bedrövliga betyg. Vad gäller kunskap och kompetens är spridningen snarlik för under och over-achievers här. De senare finner sig dock lättare i sin tillvaro. Sen ska man väl kanske tänka på att det är en viss tröskel hit också, om än inte så stor; om man tycker att linjär algebra är för mycket begärt hamnar man ju utanför hela detta sammanhang. Så det handlar ju inte om människor som inte kan något alls, oavsett grupp. Varför jag reflekterat över det är för att vara lite kritisk när man ska rannsaka sig själv, och hitta områden man kan behöva utveckla hos sig själv. Man kan snacka hur mycket man vill om "intelligens" - helt oavsett spridningen i den aspekten är de där topp-talangerna otroliga resurser. Men av mina erfarenheter köper jag alltså helt klart att kopplingen mellan "lycka" och produktivitet är så pass extrem att den i de flesta avseenden kör rakt över andra aspekter. Verkar jätteflummigt men i all sin flummighet förklarar det ett gäng logiska luckor min hjärna bråkar med (när jag inte lyckas stänga av) ang. facebook. Kul mänsklig dragning till konspirationsteorier, räcker med en enstaka parameter så blir man nyfiken.

Nej, inte ett random forum, tokboken. Tycker det brukar vara ganska bra nivå på resonemangen här. Jag har inte sett någon vettig studie, länka gärna. Självklart är det ju möjligt att utgå från psykologi-modell eller liknande och det kan säkert göras bra, men jag har inte sett något att minnas. _____________________ Ni får en till Trillske-reflektion innan jag sover. Har inte tänkt på det förut, men ni vet hur man brukar kalla de där "snygga blondinerna utan akademisk karriär" för plastiga? Att allt bara är yta? Det är ju precis tvärt om. Akademikerna, där har vi plast. Eller åtminstone någon form av funktionellt fuskmaterial. Den där fullständiga avsaknaden av personlighet. Att det inte går att älska dem har inget att göra med utseende - finns oerhört många som har utseendet med sig. Det har att göra med att de inte är någonting. De är funktioner, i vilken mån de är lämpliga står i CVt. Visserligen oerhört värdefulla för samhället, men likväl funktioner - standardiserade sådana. Vad som då återstår i attraktionsväg är bara utseendet. En fullständigt fasansfull generalisering, men pricksäker nog för att vara värd att dra. Då tänker jag förstås inte på ekonomikandidater när jag säger akademiker.

Fick lite allmän ångest, så för att slippa känna mig ensam och i minoritet frågade jag Google hur svenskar mår egentligen. De flesta studier i ämnet hjälpte ju föga. Jag skiter förstås i hur invånarna besvarat en fråga i olika länder, det finns ju ingen trovärdighet alls i det resultatet. Artiklarna som dök upp skrek om att svenskarna mår dåligt av Facebook. Det var ju ännu mindre intressant. Vem kunde tro det liksom, finns väl inget i upplägget som skulle kunna få folk att må dåligt och sedan få andra att må sämre. Vad tror ni, mår vi dåligt? Sitter folk (>10%) och har onödig ångest titt som tätt? Dåligt relativt andra länder, eller mår andra dåligt också? Är vi en deprimerad typ av varelse, drivna av att om så för ett ögonblick röra oss framåt och lämna gårdagens jagande ångest bakom oss för en stund? Bör vi då betrakta bidragstagarna som gått in i "väggen" (=tröskeln) som fullt normala varelser i normalt tillstånd, med en liten opportunistisk twist? Är det tvärt om bara jag som fick allmän ångest idag, och bör jag därmed dölja den väl så jag inte tvångsmedicineras? _____________________________ Snarlikt ämne. Jag har via en livstid av erfarenhet insett att människor i regel tacklar problem och missnöje genom att bunta ihop abstrakta känslor och projicera allt på ett mål. Pengar klassikern - pengar är jättekul tills man har dem. För vissa har de fått ta så mycket av "livet suger"-skulden att de bryter ihop fullständigt när de blir rika och insåg att det inte blev bättre. Något jag däremot inte beslutat mig för är om detta är bra eller dåligt. Se exempelvis det där med att religiösa människor tycks vara ganska nöjda. Är inte det då just för att de buntar ihop allt abstrakt skit och slänger det på gud? Vad gäller pengar är det ju faktiskt så att de flesta av dem som suktar aldrig blir snuskigt rika. Kan det kanske vara så att de då mår bra av att skylla på pengarna hela livet? Att tänka rationellt och minimera en sådan strävan, kan det rent av vara hälsoskadligt?

Och som vanligt är män både bäst och sämst. Fokuserade vs kvinnornas bredd. Förstås svårt att veta med säkerhet men jag har verkligen svårt att tro att det inte skulle ha att göra med biologiska faktorer.

"Ungarna kan väl göra något annat än att röka på? Det finns ju så mycket annat nyttigt. Läs, plugga!" Sen tyckte jag det sista var roligt, killen som säger att huvudproblemet med debatten är att det finns motståndare till hans ståndpunkt. Jag skulle dock fördjupa problemet en smula genom att istället fråga: åker den åt höger eller åt vänster?

Börjar misstänka att jag möjligen kommer spåra i sommar och ta en enkelbiljett ensam nånstans och se vart vinden blåser. Egentligen har jag nämligen redan spårat men saker och ting måste göras och göras rätt en månad så jag låser in det 6 dagar i veckan. Behöver väl inga direkta tips på resmål, men däremot gärna tips på ställen och grejer jag bör undvika. Jag är ganska impulsiv och har inga problem att gå in på ett random ställe i ett land jag inte vet vad det heter, hälla i mig en öl jag inte vet vart den kommer ifrån och hälsa på människan bredvid. Misstänker att det då finns ställen i världen man lika bra kan undvika. Lika bra att fråga nu, när man väl spårar och drar är det ju förstås för sent för klokheter.

Ja precis och jag menar ju då att den kanske splittras lite trevligare på floppen. Jag ser ju inte direkt poängen med att dundra in AT pre om vi kan vika AQ post. Men jag är som sagt småblind för stackdjup i turnering. Vad jag minns brukar folk gilla att spara hur lite som helst, a chip and a chair osv.

Ta ett utlands-år i tyskland. Inte alls lika latigt och bonus-hp som andra länder men jag själv är sur på att jag inte gjorde det. Bortom lite väl förlegat auktoritetssystem och förkärlek för världskrig är det ett trevligt land, som dock uppskattar om man kan deras språk och inte bara staplar in och mumlar ein job bitte, ajm an endjiner.

Jag har inte upplevt ingenjörsmarknaden för övriga europa så skev. Men menar du då att de bara är mindre utvecklade och snart kommer ifatt? Världsomspännande sinuskurva av omväxlande diskriminering vore nåt.

Lite ovan med turnerings-tendenser, viker någon tex missad AK med de stackarna? Isåf är det svårt att fortsätta mantrat push/fold på allt.

Ja, jag antar att det är fullt logiskt. Men det är så vansinnigt orimligt. Det är som slussen-debatten som ska avgöras av konstnärer och kultur-arkitekter. Även med min grundläggande utbildning gällande infrastruktur och transportsystem är det så tydligt att det helt enkelt måste komma i andra hand, inom en redan optimerad ram. Sen gillar jag konstnärer och kulturvärlden, är glad att många går den vägen, och anser även att det är viktigt med människor som vägrar se "halvt vedertagna" siffror som någon form av sanning. Men det största WTF blir ju när de plötsligt ska styra utvecklingen med hjälp av siffror (fokuserat i genus-debatten). Det blir ju så oerhört fel på alla sätt och vis. EDIT: Mer sätt slaktavfall i ett bås några dagar och måla det i som trillar ut.

Försöker undvika att låta gnällig när jag talar om sånt här eftersom det lätt kan låta som om man otacksamt gnäller om sin egen situation som i mitt fall åtminstone borde sägas vara "helt ok". Men det här med att den felviktade feminismen inte tycks avstanna alls är en fråga som faktiskt skrämmer mig lite avseende Sveriges framtid. Det verkar onekligen som att vi i ett 20-tal år fostrat en generation med att kvinnan är utsatt och dominerad. Ett slags konstant stadium av underlägsenhet, vilken kräver konstant korrigering. Notera i förbifarten att kakan både ska ätas och sparas då korrigeringen ska ske utan att påtala tillståndet. Detta har, till synes, fått effekten att gamla hundar står och skäller oavsett resultat. Och det kanske inte är så orimligt? Den stora massan är väl inte direkt kända för att mäta, jämföra och resonera? Nej, enligt min uppfattning är den stora massan fast i sin fostran. Så vitt jag förstår svänger sysselsättningsgraden över helt för den yngre generationen överlag; unga kvinnor kommer lättare igång än unga män. Det är åtminstone min uppfattning. Intressantare är dock den bilden jag har lite klarare för mig, som jag har nämnt förut: jag umgås mycket i vimlet av framtidens företagsledare. Det råder inga som helst tvivel om att här prioriteras kvinnan ut i arbetslivet. Det kallas inte ens diskriminering, vilket är anmärkningsvärt i dagens Sverige. Det har med andra ord knappt kommit upp på tapeten ännu, fenomenet är helt dolt. Intressant effekt är att diskriminering på grund av kön framförallt bidrar till företagets image. Däri ligger den stora godbiten. En jämnare könsfördelning på företaget är bara en trevlig bonus. Hur lämpligt är det att istället se till den äldre generationen - företagsledare 50+ - för att förstå hur fördelningen egentligen ser ut idag? Inte lämpligt alls. Förstås. Varför styrs debatten av kulturvetare - vart är alla ingenjörer? Alla har sitt att bidra, men hur kan något sånt här styras av den sida som kommer med frågor, filosofiska resonemang och ifrågasättanden? Vart är förståelsen för att reglera baserat på derivata, korrigering av bullwhip-effekter, siffrors värdelöshet utan sammanhang? Sveriges största förlust är om jag och CO bestämmer oss för att vi skiter i att arbeta här. Inte nödvändigtvis för att jag är viktig, utan för att jag snikat till mig pluggpengar, roffat åt mig en fin utbildning och drar med kompetensen landet inte bara givet mig utan till och med betalat mig för att ta emot.

Mycket intressant och jag lägger facit i spoiler så du får klura lite själv först. Kaffe eller inte kaffe har jag inte förstått meningen med så låga nivåer, bortom underhållningen. Tycker man playmoney är roligt så tycker man antagligen 0,02$ är ännu lite roligare. Ekonomiskt ser jag inte poängen alls, åtminstone inte i ett land som Sverige. 10$ bör heller inte vara en speciellt märkbar summa, om man nu inte tänkt återupprepa insättningen dagligen. Varvid det antagligen handlar om missbruk, och då ska man nog låta bli 0,02$ också.

Viktigt att undvika hollywood-förälskelser och liknande om man tar friår annars blir det lätt för många friår, eftersom teknik inte ligger som högsta prioritering för de flestas biologiska drivkrafter. Har kommit fram till att optimum vore lite att vara normal åtminstone i tonåren (så man blir av med oskulden), sedan fullständigt utan charm fram till typ 24, sedan gå helt tom cruise när man mastrat vid 24-25.

Aldrig fel med en rant. Själv irriteras jag av vad studievärlden gjort med mig. Vet inte om jag varit såhär förkyld i hela mitt liv - gråter i princip konstant - ändå begav man sig till universitetet för att smitta alla andra. Finns inte en möjlighet att jag skulle utsätta arbetskamrater för detta på ett företag, men har tydligen förlikat mig med att i studievärlden sitter man och nyser varandra i ansiktet under föreläsningarna. Jag har hatat det passionerat men tydligen tids nog fallit ner på samma egoistiska nivå.

Jag tycker den är vansinnigt hög, eller snarare fokuserad. Minnesluckor är ju inte något ovanligt symptom. Motsvarigheten är ju alltså att vara fullständigt råbäng på hash som standard. Sen vet jag inte om jag vill se samhället som enskilt väsen sådär. Samhället mår ju då kanske rätt hyfsat av en massa lösningar som gör att aktörerna mår skräp och då försvinner ju hela poängen.

Var semi-emot skandinaviens sjuka alkoholkonsumtion till typ förra sommaren. Låg och drack öl på en båt som puttrade runt i skärgårn kl 10 på morgonen medan jag insåg detta är ju faktiskt Sveriges största företräde. Jag har nu valt att acceptera och ta det dåliga med det bra. Vansinnes-konsumtion av cannabis istället har ju sina nackdelar.

Humor att dra poker rush-hour, vad gör du? Förövrigt åkte jag nästan till lund men det blev inte så till slut. Sen skulle jag till sthlm men åkte istället på min första förkylning liftetime (typ). Så för att ha nära till hemmet blev det linköping. Var ok på dagen. Men gjorde en del fallstudier på krogen och de som föds upp här tycker att det är ett skithål, de också. Låter lagom. Typ som Gävle. Fattar fortfarande inte riktigt varför jag flyttade hit. Var en snubbe som däckade vid en pelare som såg ut som viktorh. Tänkte fråga först, för att var säker, eftersom det inte vore konstigt om han däckade i fel stad plötsligt. Men insåg att den killen verkligen inte hade charmen på plats och då kunde det ju inte varit viktorh vi fått presenterad här.

Du gör ju uppenbarligen inget för att dölja de bitar där du själv är otillräcklig, annars vore ditt inlägg på gränsen till att inte alls förtjäna ett svar. Eller en knuff i rätt riktning, så vi talar samma språk. Precis. Återstår att se hur långt du kommer därifrån.

Källö, och den har väl alltid haft så mycket problem med resurser att jag egentligen inte har någon talan. Men har hört så många andra beskriva liknande upplevelser att jag ändå bestämt mig för att det är generella problem i olika utsträckning. I slutändan blev jag alltså en av dem som belönades för talang istället för arbete. Och jag nämner det ibland för det är förstås oerhört skevt men jag tycker ändå det uppmärksammas allt för lite. Sen blev jag även belönad för att jag hjälpte andra och liknande, men aldrig för att jag arbetade hårt, från skolans håll. Spårat ganska mycket av mitt senare beteende från det där och tror inte det är en slump. Inte bara dåliga grejer, men en hel del.

Utbytesstudenter som kommer hit, i synnerhet asiater, blir helt vansinniga för att de inte är vana att behöva anstränga sig och folk ser till att plocka sina tyngre kurser i frankrike, japan etc för att det är så otroligt mycket lägre nivå där borta. Rätt/Fel-frågor till control systems är lagom. Sen finns det ju skillnader inom svenska skolor också, och jag kanske är lite färgad av att Linköping är smått overkill med teorikurserna, men oavsett vilken håla det handlar om bör nivån vara högre. Sen finns det ju undantag, Tyskland har ju en del vansinnes-spår i ingenjörsvärlden tex. Hört en del roliga historier om tyskarnas tekniska logistik. Samtidigt är deras auktoritets-system och hierarkiska klyftor fullständigt bisarra så jag tror många bryter ihop av det också. Som jag förstått det gör Tyskland vidare, på gott och ont, ett jävla jobb med att filtrera bland studenterna och de som står kvar sista åren är genialiska. I Sverige tar alla som vill examen. Vidare har jag hört att svenska utbytesstudenter värderas väldigt högt i Tyskland just därför att de vet att svenska ingenjörer är vana att arbete i deras takt, till skillnad från "slöddret" från andra länder. Visserligen bara vad jag hört, men ett flertal som studerat där har sagt samma sak. Vad gäller ekonomikandidater och liknande är jag dock inte förvånad om Sverige ligger i absoluta botten. Folk går ju dem för att leva livet några år. Har för mig att jag låg några kurser före i matten men vad jag minns gav det ingenting. Det var snarare en börda typ "jaha, fan ska vi göra åt dig nu då?". Det är ju säkerligen väldigt olika från skola till skola men misstänker att det generellt är ett problem. Vad vann jag på att "fylla i" en mattebok till? Man kan ju hitta hindsight-incitament men det spelade ju ingen roll när det begav sig.

Tycker förvisso att det är ett stort problem att hårt arbete inte premieras i grundskolan. Det handlar om att lära sig den gemensamma nämnaren; att de i den åldern sämre därför belönas av hårt arbete kan betraktas som en slump eller bieffekt. Men jag tycker ändå att gymnasiet är ett större problem här. Möjligen att man behöver hänga med lite i Fysik B och Matte E som enstaka kurser, men i övrigt är hela systemet fortfarande upplagt så endast de långsamma trivs. De som gladeligen lägger 5-6 timmar om dagen på att arbeta väldigt ineffektivt och inte lära sig så speciellt mycket under tiden. Det passar verkligen inte alla, och jag själv spyr av bara tanken att arbeta så ineffektivt. Sen tyckte jag det var otroligt roligt med vackra flickor alkohol så det är ju inte så att jag lider av min ungdom, men akademiskt fick jag då inte ut min potential och det är jag ju knappast ensam om. Erfarenheten tar man ju sedan tyvärr med sig, och det är många som återhämtat sig sämre än mig. Plötsligt sker ett jättehopp och internationellt sett har Sverige en fruktansvärt hög nivå på tekniska universitetsstudier. Varför? Jag fattar inte. Kanske att man betraktar gymnasiet som obligatoriskt, men det är ju fortfarande inte obligatoriskt att studera en massa naturvetenskap exempelvis.