Pokerforum

När Pokerforum nu återpublicerar årgång 2007 av Poker Magazine riktas blicken mot en spelare som under den tiden befann sig mitt i sin karriär, men som samtidigt alltid rört sig vid sidan av rampljuset. Mats Gavatin är ett namn som för de insatta är förknippat med djup förståelse för spelet, snarare än stora rubriker. Han är högt respekterad inom spelteoretiska kretsar i Sverige, och var tidigt ute med den typen av resonemang inom pokern. Genombrottet kom 2005 när han vann EPT i Dublin, en seger som placerade honom bland de första svenska EPT-vinnarna och gav honom en självklar plats i den svenska pokerhistorien. Därefter följde flera djupa placeringar i stora turneringar både i Sverige och internationellt däribland en andraplats i WSOP Europe 2009 samt tredje- och fjärdeplatser i Nordic Masters 2010 och 2012. Samtidigt har han genom hela sin karriär valt en låg profil och varit sparsam med intervjuer. Jag passade på att höra av mig till Mats för att kolla hur hans liv ser ut idag, och hur han ser på sin pokerkarriär. Hej Mats, hur ser din vardag ut idag, och på vilket sätt skiljer den sig från hur livet såg ut under din mest aktiva period som pokerspelare? ”Hej! Jag arbetar som ST-läkare på en vårdcentral. Det är på gott och ont, men mestadels gott, en betydligt mer inrutad tillvaro än vad jag hade under pokertiden. Hur ofta tänker du på segern i Dublin 2005, och i vilka sammanhang dyker den upp för dig? ”Det är sällan jag tänker på den spontant, men däremot kommer den upp i samtal då och då, till exempel när någon frågar vad min största vinst i karriären varit. I sådana sammanhang nämner jag den.” Vilken betydelse kom segern att få för dig, både i ett större livsperspektiv och för din fortsatta pokerkarriär? ”Den fick nog mindre betydelse än man kanske skulle kunna tro. Det var väldigt roligt att vinna, inte minst eftersom det var min första egentliga turneringsseger och dessutom mitt första finalbord i en större turnering, vilket gav ett stärkt självförtroende. Samtidigt fortsatte jag att spela på ungefär samma nivåer som tidigare, och redan efter någon vecka hade livet i stort sett återgått till hur det såg ut innan, om än med en större bankrulle.” Mats seger kom ett drygt år efter att Alexander Stevic skrivit historia genom att vinna den allra första EPT-turneringen, då i Barcelona. Turneringen i Dublin hade även namnet Irish Masters, och förstapriset uppgick till €317 000 i ett startfält på omkring 250 spelare. Finalen fick dessutom en tydlig svensk prägel, då Gavatin ställdes mot Henrik Olander i heads up-spelet, medan Jonas Molander slutade på nionde plats. Att vara Sveriges andra EPT-vinnare någonsin innebär en särskild plats i pokerhistorien. Var det något du reflekterade över då eller är det något som har fått betydelse i efterhand? ”Nej, det har faktiskt inte haft så stor betydelse. Kanske hade det kanske varit bättre att vara den första vinnaren.” Hur upplevde du pokerscenen på den här tiden, både internationellt och i Sverige? ”Det här var 2005 och före den stora uppdelningen mellan GTO och explo, eftersom det i princip bara fanns explo. GTO som koncept var fortfarande mycket otydligt för de flesta, inklusive mig själv. På ett sätt var det en roligare tid, i och med att den psykologiska dimensionen fick så stort utrymme. Kändisarna inom poker var nästan uteslutande livespelare från den gamla skolan, och många av dem började nu bli omsprungna av onlinespelare.” GTO, eller Game Theory Optimal, handlar om att spela på ett sätt som i teorin inte går att exploatera, där besluten balanseras så att motståndaren inte kan tjäna på att anpassa sig. Explo, eller exploativt spel, är motsatsen, där man i stället medvetet avviker från balans för att utnyttja specifika svagheter hos motståndaren. I praktiken rör sig spelare med förståelse för spelteori på en skala mellan dessa två poler, men i mitten av 2000-talet var spelet i stor utsträckning rent exploativt, eftersom verktyg och förståelse för GTO ännu inte hade fått genomslag. När du ser tillbaka på din pokerkarriär, vilka minnen är det som står kvar som mest betydelsefulla för dig? ”EPT-segern ligger högt, men det som verkligen etsar sig fast är känslan av att gå djupt i stora turneringar. Samtidigt finns det något särskilt med den tidiga perioden, när allt fortfarande var nytt och oförutsägbart. Jag minns till exempel en promotion på UB runt 2001, där det handlade om att samla så mycket rewardpoäng som möjligt för att vinna en resa till Aruba. Jag bodde i studentkorridor i Uppsala vid den tiden, och vi var tre korridorskamrater som spelade dygnet runt i treskift, åtta timmar per pass, under flera dagar i sträck. Vi vann visserligen inte, men det är ändå ett minne som stannat kvar. Även min första resa till Las Vegas var väldigt rolig. Innan dess hade jag knappt spelat live alls, bortsett från något enstaka besök på Kortoxen och spel med vänner.” Hur ser din relation till poker ut idag, och vilken roll har spelet i ditt liv jämfört med tidigare? ”Den är fortfarande varm, men mer distanserad än tidigare och något som kommer i perioder. Jag tycker fortfarande om att spela och åker då och då iväg för att spela live under några veckor, oftast i USA. När jag spelade på heltid kunde jag bli fruktansvärt trött på poker, något jag mer sällan upplever i dag när mitt spelande är mer begränsat. Det händer också att jag tittar på pokervideor och leker lite med solvers i perioder.” Jag tackar Mats Gavatin för ett fint samtal. Hans namn är ett av dem som alltid kommer att finnas kvar i den svenska pokerhistorien. Han var där när det hände, när allt tog fart, och var med och satte tonen tillsammans med andra från samma generation. Det är lätt att i efterhand bara se resultaten, men det som blir tydligt när man pratar med honom och andra som var med är allt runt omkring, hur det faktiskt var då, när mycket av det som vi idag tycker är självklart med poker inte hade satt sig än. Och att det som var välbekant då var nytt och spännande. För mig är det lätt att glömma bort, men det är fint att känna att jag bara är ett samtal ifrån att påminnas om den tiden. /Erik “Valterego” Rosenberg (april 2026)

2007 var året då allt började på riktigt, även om jag själv inte riktigt förstod det då. Jag klev in i det svenska pokercommunityt genom att börja blogga på Prosharks, ett onlinecommunity som tillsammans med WSOP.info och pokerforum.nu utgjorde navet för en hel generation svenska pokerspelare. Det var där allt hände. Diskussionerna, drömmarna, positioneringarna. Alla var där, som man säger. I dag återstår egentligen bara pokerforum.nu, och resten har antingen försvunnit eller lösts upp i det som kom att bli nästa fas, sociala medier. Men det där är också en sanning med modifikation. Forumen var aldrig avgörande för alla. Många spelade, vann och byggde sina karriärer helt utan att vara särskilt aktiva i de digitala mötesplatserna. Det är viktigt att säga. Men för oss som var där, som skrev, läste, diskuterade och tog plats, kändes det som att det var där allting utspelade sig. Och på ett sätt var det sant. Inte för hela pokersverige, men för oss som var där. Den delen kom att betyda mer för mig än vad jag förstod då. Det finns en linje från det jag gjorde då till var jag är nu. Jag bloggade, diskuterade och stod i. Med facit i hand finns det delar av den perioden som framkallar en del skamsköljningar. En brist på självinsikt, en övertro på den egna förståelsen, både av spelet och av branschen. Det är svårt att värja sig mot den där känslan när man ser tillbaka. Samtidigt var det också en läroperiod, och en rolig sådan. Misstagen var en del av processen, även om man inte alltid förstod det då. Det som i efterhand framstår som kanske mest värdefullt var tillgången. Att få ha en direktlina till svenska pokerprofiler i en tid när avståndet mellan etablerade namn och nya röster var förhållandevis kort. Det gick att ställa frågor, få svar, bli tillrättavisad och ibland till och med tagen på allvar. Det var en miljö som både kunde vara hård och generös på samma gång. Men det var inte bara en plats för spelteori och resultatdiskussioner. Det var också en social struktur, en gemenskap som växte fram. Flera av de relationer som för mig började på forumen blev bestående. Ola Brandborn, Olof Haglund, Ludwig Pettersson, Adrian Bussman. Bekantskaper som med åren har fördjupats till vänskapsrelationer jag håller nära. Det är sådana saker som inte syns i resultatlistor eller rubriker, men som i längden betyder mer än det mesta annat. Och det stannar inte där. Både min karriär som pokerskribent och det jag arbetar med i dag är, i praktiken, direkta följder av de kontakterna. Av forumen. Av att jag råkade kliva in där just då, och stanna kvar tillräckligt länge för att bli en del av det. Det var också där någonstans min betalda karriär som skribent tog sin början. Jag hade åsikter, ibland fler än vad jag hade fog för, men det fanns också ett behov av innehåll. Och i den situationen blev jag, mer eller mindre, tvingad att höja min verkshöjd. Att lära mig. Att lyssna. Att försöka sortera bland röster som ofta pekade åt olika håll. Det var långt ifrån en rak resa. Tvärtom handlade mycket om att lyssna på fel personer, dra fel slutsatser och i efterhand inse att man borde ha förstått bättre. Men det fanns också en utveckling där någon form av känsla började växa fram. En intuition kring vad som var relevant, vad som höll, och vad som mest var brus. Med tiden blev jag bättre på att lita på mig själv, och kanske ännu viktigare, att lyssna lagom mycket. Det där speglade också hur pokern såg ut just då. Väldigt lite var hugget i sten. Strategier utvecklades i realtid, idéer testades och övergavs, och communityt i sig var fortfarande i rörelse. Även livearrangemangen bar på den där känslan av experiment. Nya koncept dök upp, testades, justerades eller försvann. Mitt i allt det där kom också en första form av erkännande. Jag nominerades till Årets pokerskribent 2007 på galan Svenska pokerakademien, arrangerad av Svenska Spel. Det var stort, även om jag nog inte riktigt kunde sätta ord på varför just då. Priset gick till Johan “Indiscreet” Kretz, fullt välförtjänt. Han var, och är fortfarande, en av de skarpaste skribenter svensk poker har haft. Samtidigt började nästa kapitel ta form. Jag började blogga på Poker.se, utan att riktigt veta vad det skulle leda till. Det som då bara var ytterligare en plattform kom med tiden att bli något helt annat. En relation som sträckte sig över tolv år, och som i förlängningen gjorde mig till det som många i pokersverige kanske främst förknippar mig med, ansiktet för Poker.se. När jag ser tillbaka på 2007 är det lätt att fastna i strukturerna. Forumen, sajterna, resultaten, namnen. Men det som stannar kvar är något annat. En känsla av att vara i början av något, i ett sammanhang som ännu inte hade stelnat i form. Det var stökigt, motsägelsefullt och ibland ganska naivt, men det var också där det började på riktigt för mig. /Erik “Valterego” Rosenberg

Leverantören skriver väl avtal med ATG, och där finns säkert ett svar. Något som kan vara intressant är att man kan spela med dolt saldo (som killerwolf2 är inne på) hos ATG, det skulle kunna ligga dom i fatet.

Hur ser juridiken ut om ett bolag med svensk licens köper en tjänst av ett bolag på t.ex. Malta? Om det maltesiska bolaget i sin programvara har en bugg som gör att bolaget med svensk licens förlorar en massa pengar till sina spelare, är verkligen det maltesiska bolaget utan ansvar? Kanske Ola Brandborn vet?

Jag får ett erbjudande varje år att byta jobb ungefär. Det bygger alltid på att flytta till antingen Malta, London eller USA. Det finns tre ställen jag verkligen inte skulle kunna tänka mig att bo: Malta, London eller USA. Dessutom har jag absolut inga som helst ambitioner att "göra karriär". Konsulta åt andra sajter kan jag såklart inte göra. Byta arbetsgivare kan jag såklart göra, men jag kommer inte göra det. Vill Paf bli av med mig så får de skjuta mig. Jag har hittat mitt himmelrike på jorden. Åland är som Sverige var när Sverige fortfarande var Sverige. Men det är klart, ringer ett fysiskt kasino från Nya Zeeland så kan vi kanske ta ett snack.