Pokerforum

Nästan två månader till har passerat. De innehöll bl.a. SCOOP - en av de två stora turneringsserierna under året på Pokerstars. Nuförtiden verkar det visserligen som alla de större pokersidorna har serier av olika slag igång upp emot hälften av året; pauserna emellan är inte långa. Spelade inte så många av själva SCOOP-turnleringarna dock, eftersom jag vill undvika att ha för stor andel turneringar med stora startfält.  Några större framgångar under serien blev det inte den här gången heller. Det som gick bra var satelliterna. Jag lyckades satta in i två $109 och två $55 på bara något tiotal försök. Tyvärr ingen framgång i dem förutom en eller om det var två bountys. En Sunday Million kastade jag bort på ett överspel, ett totalmisslyckat försök att från BB bluffa en vad jag uppfattade som tänkande och aggressiv spelare på CO när det kom många låga kort på brädan, däribland två treor. Ska inte finnas alltför många treor i öppningsrangen på CO heller, men tyvärr för mig hade han öppnat med 53s.  Som jag skrivit upplever jag att jag under hösten och vintern fått mer praktisk förståelse för flera viktiga koncept. I år har det börjat synas på BB/100, även om en del kan vara varians. Tyvärr har Pokerstars rånat mig på alltihop med ett kraftigt jävla under EV-spring som bara fortsätter och fortsätter. Det är inte många pass som slutat över EV i år. En stor del av backet ligger på de så viktiga stora allin-händerna med premiumhänder.  Allt det här känns väldigt dubbelt. Å ena sidan inser jag att jag fortsatt dras med ett rejält attitydproblem som inte klarar av att acceptera att även för en bättre MTT-spelare än jag slutar de flesta grindpass i mer eller mindre besvikelser. Det är turneringspokerns natur, men något i mig vägrar acceptera det. Å andra sidan känner jag att nu får det väl för fan snart vara nog med negativ varians? Det har egentligen varit tungt sen tidigt i höstas. Vidare resultatanalys har lett till slutsatsen att jag verkligen hade det rejält motigt större delen av hösten med set-ups och att springa in i motspelare toppranger betydligt oftare än förväntat. Det kändes nästan förtrollat ibland. När det till slut efter 30-40 K händer gav med sig började jag istället bli utdragen i parti och minut. Jag har också gjort fler re-entrys under vintern än någonsin tidigare. En del av det kan nog visserligen skrivas på ett mer aggressivt spel som också resulterar i bättre stackar oftare när jag vinner flipparna. Men jag har också haft en närmast magiskt förmåga länge nu att så gott som varje pass åka ut de fem, tio första minuterna i en eller två turrar på händer av typen 4-bet allin för 45 bb (late reg) med KK mot en synare, en 3-betare och en kallsynare bakom denne. Antingen har 3-betaren AA och håller. Eller så synar kallsynaren med 77 och settar flopp. När 3 pass av 4 ser ut så och det 4e slutar som bäst BE klarar i alla fall inte jag att hålla humöret. De föregående 1½ åren bjöd i alla fall regelbundet på en eller rentav 2 hyggligt bra månader.  Och den där lite större scoren... den vägrar fortfarande envist att infinna sig. Jag tänker att även med erkännandet att jag sannolikt fortfarande är en förlorande spelare så borde jag på ren normal varians åtminstone ha plockat något eller ett par finalbord för mellan 500 och 1000$. Men inte fan... Så på allra sista tiden har ilskan också kompletterats med en annan känsla: Jag har känt mig ledsen. Ledsen över det massiva och fortgående springet under EV. Ledsen att just inget resultatmässigt kommit ut än av de förbättringar som har skett i mitt spel. Det känns så orättvist.  Samtidigt vet jag att det är meningslöst. Lika meningslöst som att bli arg på Jokerstars tombola-RNG, eller ens tänka på den som en sån. Tror jag på allvar att den är skev ska jag inte fortsätta spela. Kan jag inte hålla känslorna rimligt i styr ska jag inte fortsätta spela heller för både mitt välbefinnande och för att jag inte lär kunna prestera mitt A-game, oavsett hur långt det nu kan räcka om jag kan hamna lite mer på solsidan ibland åtminstone.  Pengarna jag fortsätter att torska betyder dock mindre. Att lägga knappa 7% av sin nettoinkomst på poker (inräknat kostnaden för GTO-wizard och ett abonnemang på en strategi-podd) när man inte längre behöver försörja ungar och inte har några stora dyra fasta utgifter är egentligen inget att snacka om. Visst önskar jag att jag ska kunna bygga en rulle och fortsätta spela på den utan att reloada nästan varje månad. Att vinna och casha ut (som jag ändå kunde göra 2009-2011) betyder dock mindre. Det är den intellektuella utmaningen och spänningen som är grejen. Men någonstans går gränsen och blir det inte lite mer variansmässig uppsida snart är det inte omöjligt att jag lägger ner.

GOAT, jag har försökt hitta youtube-klipp av den intervjun många gånger för att skicka till folk som gnäller på spring.  Verkligheten är att om man har hög winrate så ger det illusionen av att man alltid springer bra för även i perioder då man springer dåligt lyckas man hålla sig vinnande.  Det får mig också att tänka på en gammal diskussion om OTB_Redbaron från kanske 10-12 år sedan. Han sprang alltid så bra hit och dit, men han var den enda som listat ut att man skulle checka bd-nötdrag och betta onötiga bd-drag på flop. Genom att checka höll han motståndarens dominerade drag kvar och kunde "coolra" de medans han foldade ut deras nötiga drag genom bets på flop med sina onötiga och blev på så vis mycket mindre ofta coolrad själv. Det visade sig att han inte hade tur, han var bara bättre än alla andra. 

Tror du att det blir 0-0, 1-1 eller 2-2?

.

Tycker man ser det lite då och då med folk som hyperfokuserar på spring. Gör det själv ibland och jag tycker det är att  frånta sig sitt eget ansvar, att man  inget mer har att lära och att ens misär är bara pga otur. Vilket i sig  är en jävligt fiskig approach till poker och spelar man  på SvS/lowstakes så kanske man inte ska glo på hur korten faller utan jobba på sitt spel. Vem vet, kanske Gtowizard slutar ha så jävla tur då?