Trillske

Sen de ändrade manusförfattare (eller liknande) har det ju verkligen inte varit klass-produktion längre men sen ändå sjukt mycket fram emot det sedan säsongsavslutningen man hade väntat på några år. Storyn är så rotad att det inte behöver vara så skickligt gjort längre.

Och så musiken och nickname makeAstand. Men bra att han nämnde support@<site>, kan vara lurigt att veta vart man ska vända sig.

Köra automat är nästan det enda som är tråkigare än att åka tåg. Manuell bakhjulsdrivt > M 4wheel > M framhjul > Tåg > Synlig herpes > Automat >= Stående i djuravdelningen på ett fullsatt tåg. Det är dessutom så att en automat skulle lida av att inte vara fyrhjulsdriven, för en automatväxlad bakhjulsdrift skulle vid varje körning frambringa ett ljudligt: who god... WHY?!. Eller för den mer återhållsamme medelåldersmannen, tyst missnöje. Som lite norrlänning känner jag ett visst mått av överlägsenhet mot dem som gör bilen till något funktionellt, och det automatiska som adderad funktionalitet. Ni förstår inte bilar, så ni kan låta bli istället. Åk kommunalt. De har säkerhetsbälten i bussarna nu för tiden. Rutterna är dessutom optimerade, så ni kommer aldrig sitta ensamma. Går det för fort kan ni hålla varandra i handen. Bilen är ett samhällsekonomiskt otyg. Dess enda kvarvarande giltighet var sporrad konsumption, men nu för tiden verkar även den totalt ointresserade och obildade förstå att hobby-teorin kring den logaritmerade linjäriteten är vansinne. Ekonomen är inte så himla långt efter den obrydde, obildade människan så snart förstår ekonomen också, och då är alla är där. Personbilen har ingenting med framtiden att göra, några av oss är bara lyckligt förlorade redan. Att automatisera eller bygga ut dagens personbil är att falla för den form av myopi jag regelbundet klagar på. Man utgår ifrån - vedertar - given platform. Man ägnar inte en enda hjärncell åt att fundera på vad man egentligen pysslar med. Myopic learning, tror jag akademikern skulle kalla det.* * Varför majoriteten av bilarna existerar är en intressantare fråga tycker jag. Efterfrågan varierar ju exempelvis kraftigt med marknadsföring; d.v.s. felaktig produktion och marknadsföring genererar "felaktig" efterfrågan. Det tillsammans med ovanstående bör ju göra bromssträckan enorm.

Känner verkligen att jag måste arbeta på min separationsångest, jag tycker t.o.m. att det är vemodigt att ni ska sluta med poker. Spelar man heltid tycker jag dock man gör helt rätt val att sluta om det ens känns "nära" att sluta. Speciellt om man sprang bra. Plocka upp stålarna och springa vidare liksom. Börjar det endast handla om att bunkra upp pengar tror jag man gamblar med livet, för spenderar man tio år med att hitta rättvisan i variansen har man nog huvudvärk dagen man kliver av och inser att det enda man fick av tiden var pengar. Å andra sidan skumt att se det som något man gör mycket eller inte gör alls, men det blir väl så för många. Jag avundas liverpokerspelarna en del. Det är bara så oerhört svårt att kombinera det livet med något annat. EDIT: Just ja, sen kanske man ska tillägga att det verkar fullt naturligt att vilja sluta med saker. Är rätt sugen på att sluta vara civilingenjörsstudent t.ex.

Hur bestäms det nu? Behöver väl inte ändra något förutom att den högst placerade får välja. För att göra det generellt skulle man ju kunna säga att ett lag som hamnar först i en grupp får välja att hamna tvåa istället, vad gäller innebörden av placeringen. Vinnaren får alltså ta förlorarens väg i slutspelet om de önskar.

Tycker att det är rätt enkelt att bara låta ettan bestämma motståndet. Skapar viss mental orättvisa men det tar ju inte bort fördelen av att komma först. Vettigast enligt mig är helt enkelt att det vinnande laget har möjlighet att ansöka om att välja. Agerar man inte möter man laget som hamnade sist precis som vanligt, men vill man välja motstånd finns den möjligheten. Då slipper man det skeva fokuset när man är likgiltig till valet men får bort situationer där asiater låtsas att badminton är svårt om man inte gör sitt absolut bästa.

Är våldsamt deprimerad över att det inte blev nåt macou och att allt annat regnat bort den här sommaren också. Något tips på skoj att göra 4-5 dagar utan att vara miljonär? Det där med att lära sig rida utomlands lät skoj tex men det kanske kräver mer planering/rikedom?

Jag kommer från andra perspektivet jämfört med dem som hamnar i den där zonen. Senaste åren har jag många, många gånger försökt hamna i denna mytomspunna "friendzone" utan att alls hitta dit. Någonsin. Jag blev till och med så desperat till slut att jag testade att vara öppen med det hela. Förklarade hela grejen. Det gick ju såklart ännu sämre. Det blev ju lite "jorå så att.. sugen på lite vänskap?". Den nivån. Jag kan lova att det där med att vara omtänksam och snäll och även ge massa komplimanger och liknande - det gör inte att man hamnar i denna "friendzone". Det blir liksom en.. laddning. Det är som att: män ska para sig med kvinnor och nu står en elefant här mellan oss. En trög elefant. Om vi inte klickar står den ändå kvar. Vill jag vara vän pekar damen på elefanten, oavsett om hon ser likgiltig ut eller om hon gråter. Och en sån där bild beskriver mig. Känslosam och lite sådär "mesig" även om jag inte skulle kalla det så själv. Skulle säkert t.o.m. gå in på vissas definitioner av "toffel". Men jag själv skulle mer förklara det som att jag inte är fullkomligt retarderad. Däremot sätter du möjligen fingret på det: Detta är möjligen "friendzone"-genererande. Eller vänskap med en sucker, då, för det är ju liksom inte tvåsidig vänskap då. Jag tycker att man ska ha stora krav på en vän. Komplimanger och att visa uppskattning gör inte att man hamnar i något "vänner"-fack. Tvärt om, komplimanger är laddade. Tjejer gillar killar de får komplimanger och uppskattning av. Verkar finnas en stor missuppfattning i raggarkulturen om vad det egentligen är som gör att de lyckas. Men om man då tex tar scenariot att flickvännen är otrogen och killen säger att "okej men jag förlåter dig för du har så vackra ögon" då har man ju liksom inte givit en komplimang, man har lagt sina kulor i en påse och sagt "du kan ta hela påsen". Och sedan står tjejen där med en påse kulor i handen och är inte ett dugg klokare vad gäller hennes ögons eventuella attraktionsvärde.

Det där är ett område man skulle kunna fördjupa sig i, för det som bilden skämtar om verkar vara allmänt vedertaget men det är fullständigt felaktigt. Eftersom det är så utbrett tycker man ju att det borde finnas någon korrelation iaf, tex kanske det omvända; att man insinktivt beteer sig sådär när man blir avvisad? Om du gör något fynd under ditt dejtande så skriv gärna om det.

Fail där eftersom musiken är ren efterapning (även om jag gillar det). Videon var ju dock ett mästerverk! Fail där eftersom musiken är ren efterapning (även om jag gillar det). Videon var ju dock ett mästerverk! Ang. porren är det inget nytt och typ ingen hypotes heller; det är ungefär sådär det är helt enkelt. Jag antar att det lätt blir så att man ifrågasätter det - eller tänker på det som banbrytande ideer och därför är försiktig med slutsatser - eftersom man inte hör så mycket om det i media eller vetenskaplig forskning. Men det handlar bara om brister i de sistnämnda områderna. De som är 15-16 just nu kommer stöta på ett och annat empiriskt uppvaknande. Jag hoppas smällen är tillräcklig för att kasta om deras indokrinerade syn på akademisk kunskap, så den för med sig något bra, men tvivlar. Tänkte dra parallell till rökning som var ofarlig förut, men grejen är att rökning var mycket mer uppenbar (notera dock att det ändå inte räckte för att kasta omkull perspektivet). Mat är nog ett bättre exempel för det där med övervikt är bara självklart i backspegeln, och det har samma evolutionära grund med plötsligt förändrade förutsättningar. Oavsett vilken era han växer upp i kommer empirikern alltid undvika att (råka) långsamt äta ihjäl sig av fetma. Akademikern, däremot, lever på ren och skär bondröta (notera att det gärna framställs tvärt om). Att jag tycker det är ett viktigt sidospår är för att den där porrfilmsskadan lyfts upp som en sorts what if när den i själva verket är väldigt mycket mer verklighetsförankrad än det mesta man läser om i en "vetenskaplig" artikel (speciellt om den citerats mycket).

Är han en sann akademiker kan du antagligen inte hjälpa honom. * Och +1 på fsista men å andra sidan gäller det ju garanterat båda parter. Edit: vad gäller ekonomiutbildad journalist kan du ju iaf kolla så han inte skojade bara. Edit2: * skriver från mobilen men tror det räcker med att släppa den vanliga missuppfattning att akademiker söker sig till kunskap. Det motsatta är en bättre generalisering.

Kost är enkelt. Mycket protein = bra, jättemycket protein = jättebra. Tallriksmodellen är inte så kass heller, det är bara att ta den och fokusera mer på protein (eftersom vår generation har råd). Angående läsk beror det väl på vad du äter? Pizza/Kebab går ner mycket lättare med läsk än vatten i min erfarenhet. Chips också.

Antagligen TL. På sin höjd skulle man kunna kalla dem "korkade". Jag själv skulle inte göra det, men skulle förstå resonemanget eftersom de på ett eller annat sätt metodiskt brytit ner sig själva (för det mesta). Vi har byggt ett samhälle vi inte passar överdrivet bra in i själva, och litar man på medias fyrkantiga lösningar och definitioner av framgång är det lite av recept-vägen till att skapa en destruktiv vardag. Att "gå in i väggen" har som sagt inget att göra med arbetsbelasning, sällan heller om plötslig stor mental belastning. Istället är det i regel konstant mindre stress och missnöje - det är det de flesta mår som sämst av. Det är inte speciellt ovanligt att arbetslösa går in i väggen. Ni vet de där som efter ett tag kan göra ett bankärende till ett dagsjobb. Sen blir de utbrända. Att de har tid att vila verkar inte spela någon roll alls. Angående sjukskrivning har du på sätt och vis rätt. I sig spelar det ingen roll om en person arbetar 8 timmar/dag, 4 timmar/dag eller 14/timmar dag. Jag är inte tillräckligt insatt, men har fått för mig att många teraputer, psykologer och liknande gör bort sig här. Deras patienter verkar nämligen ofta uppriktigt tro att deras lösning handlar om att arbeta/anstränga sig mindre, exempelvis gå ner till halvtid. Som om de vore överbelastade! Det är inte ens en liten, eller tillfällig lösning. Det gör inte ett smack. Ingen skillnad alls. Det enda som betyder något är hur de där timmarna nu spenderas istället. Lider de nyvunna timmarna av samma ologiska inramning blir personen sittande som en grönsak i soffan istället. Jag stör mig på hur allt för många verkar misshandla båda perspektiven: - Den som gått in i väggen. Fokus på ord som överbelastning. Det snedrivdra perspektivet: de pratar om att de utsätts för orimligt höga krav. Den slutliga poängen som skruvar det till höjden av dumhet: de utsätts för dessa orimliga krav av chefen/frugan/barnen. Denna fenomenala missuppfattning angående sina enga problem och orsakerna till dem leder ofelbart bara till kommentarer som Robin90s. Man vore förjävla svag om man gick sönder av de fysiska "kraven". Det mentala? Det ligger varken hos chefen, frugan eller barnen. Ytterliggare en anledning att jag stör mig på den självbilden är att de människor som går in i väggen inte är produktiva, de är förjävla destruktiva. De må anstränga sig för att göra saker rätt, men de gör inte rätt saker. - Den som inte gått in i väggen. På andra sidan sitter någon som har ett till synes identiskt jobb, och en förvånansvärt identisk familj. Han sträcker på sig, ty han klarar sig minsann, går inte in i väggen. Fantastiskt. Bara det att en jävla apa skulle klara samma "belastning"; vi lever i en ganska fjantig era på det sättet. I verkligheten kan han ha gjort precis samma misstag som ovanstående, han kan ha lutat sig på en precis lika konstruerad mediabild av vad som borde och inte borde göras, han hade bara lite mer flyt. Om den här personen känner sig "stark" för att han klarar av det visar det bara en sak: han har ingen aning om varför han klarar det, han snubblade fram på ett bananskal - och snubblar fortfarande fram. __________________________________ Om någon orkat sig igenom kan jag sammanfatta att det jag tycker är viktigast att ta med sig är att folk inte går in i väggen genom att ta på sig för mycket arbete eller liknande. De gör fel saker, inte för mycket eller för lite av dem. Det verkar vara en vanlig missuppfattning att man skyddar sig mot att krascha genom att vara noga med att schemalägga belastningen så den inte blir för stor (den är alltid pinsamt liten, undantag exempelvis enstaka extrema yrken). Forcera 8-5 (varför?), sedan minska belastningen (varför?). Vilka går in i väggen (och varför)? Sen vet jag att många som läser ett långt inlägg blir irriterade när det sedan inte finns ett konkret, universellt såhär ska man göra i inlägget. Vill någon ha ett sådant, så är det att analysera just den irritationen och försöka släppa den.

Snarare kan du inte göra fler än två saker du ogillar/tvingar dig till. "Egentligen" borde inte träning vara något man tvingar sig till, och egentligen borde skola absolut inte vara det. Men för de flesta är det ju så ändå. Är ju därför folk "går in i väggen" också, de har aldrig ett imponerande schema, de blir utbrända för att de bara gör saker de ogillar, inte för att de gör orimligt mycket. Allt forcerat går långsamt och tar alltid längre tid. Flickvän ska ju absolut inte vara ett jobb. Är det så får man helt enkelt alltså väga den enda fördelen av sex när man vill. Möjligtvis att man kan lura sig till att de ger bekräftelse också, men det är lite bull eftersom det bara rör sig om en enstaka människa.

Det undersöktes genom att fråga is your ideal sex rough or gentle på någon form av matching-site. Det säger sig självt att en gissning kommer stå sig bättre. Och att andra viktigare parametrar än preferensen i sig kommer innebära generella tendenser beroende på ålder och kön. Det enda akademiska med min gissning var väl att den innebär någon form av statistisk generalisering. Dock väldigt signifikant sådan. Är det inte bara olika tjejer?Men så kan det ju vara. En 30åring har väldigt mycket mer att visa upp. Eller bör ha. En 20åring förväntas ju inte ha varken pengar eller hus. Bara lite potential och... magrutor.

Precis, internet är fyrkantigt och så är även dess dating. Ålder är en sån där grej vi av någon anledning modellerat socialt, likt de kompletta spånhuvuden vi är. Våra pinsamma misstag överskuggas dock tack och lov ofta av verkligheten. //broken record Man kan ju notera att medicinsk forskning pekar mycket mot att det är rätt jävla bra - ur genetisk synvinkel - om 35-åriga män befruktar 19-åriga kvinnor.* Vi gör alltså inte bara allt fyrkantigt via det lilla vi vet, vi undviker också ganska ofta det lilla vi tror oss veta (vägrar differentiera man/kvinna i det här fallet; fokuserar alltså till och med på fel fyrkantiga variabel). Man kan ju förlänga till och med ett sånt här enkelt fenomen till att fundera på vad som händer om vi digitaliserar omgivningen (typ digitala grejer på näthinnan osv). Vi kommer ju skapa en bra jävla korkad mänsklighet. *Man får leta själv, forskningen är som alla vet oerhört inkomplett. Drar jag en enstaka källa är jag ju lika fyrkantig själv.

Ett av många fall där empirism vinner. Tror en godtycklig gissning (slumpa fram en sinuskurva) till och med skulle stå sig där. Eller så får du helt enkelt träffa småflickor IRL.

Börjar man ha så extrema definitioner av rasism bör vi börja spärra in alla icke-rasister. Även om de vore ofarliga skulle de vara så dysfunktionella att de behövde vård dygnet runt, likt spädbarn. Om Sverige fick bestämma skulle vi väl iof alla se likadana ut, uppföra oss lika och vara lika attraktiva (för båda kön). Vi kanske blir först ut i robot-eran ändå? Vilket fantastiskt BS.

Fastna helt framför SC2. Rätt bra betyg för sändningen eftersom jag inte spelar SC2 och inte direkt gillar det heller.

De är noga med att påpeka att testet inte stämmer, och så många verkar enkelt få 126+ (max), så man kan lätt få för sig att de fulat sig med flit för att få många att skriva IRL. Skulle vara kul att se statistik över vad folk får på det där testet.

Tycker du går för långt när du kallar mig vakuum.

Ännu en lösning baserad på att förstå att vi inte begriper. Den dagen vi har den typen av artitektur i städerna kan jag börja köpa att det inte bara blir sämre och sämre hela tiden. Optimisten tror vi lämnar den fyrkantiga (avseende allt) eran inom min livstid.

Även utan info tycker jag flopp ser normal ut och turn marginel. Många spelare checkar sina A-high bakom och c-bettar det som har dåligt showdown-värde så mot många spelare har vi en hyfsad hand att check/syna med på floppen. Det verkar förövrigt hända något med spelare i början av deras utveckling som gör att de är livrädda för passiva linjer. Resultatet blir typ att de blir så dåliga på att spela i position att de nästan tar bort positionsfördelen. Det är väl åt det mer riskabla explo-hållet, men sådant kan göra det enormt lönsamt att spela passivt ur position. Han tänkte fel med tvåparen, att det skulle bli highcard-bräda på 8.

Vilket vore helt fantastiskt för oss spelare! Jag har kört utan HUD bra länge nu och skulle nu det innebära en sån katastrofal förlust skulle inte merparten regs göra situot mot mig (för jag antar att vi vill enas om att jag inte är övermänniska). Den största effekten HUD har är att riktigt dåliga spelare får ett enkelt recept-upplägg att spela okej, vilket inte alls är bra för oss andra. Förutom siterna då, som får mer rejk. Så om man är överdrivet optimistisk kan man ju vända på det och hoppas botarna gör så att sidorna tvingas stänga ner allt "fusk".

Jag gjorde liknande (möjligtvis att denna tar priset) då jag var ny med poker och inte förstod att jag kunde lägga tiden på mycket vettigare saker än att soulreada extrema händer mot specifika spelare. Det kan vara en bra fold, men så länge vi inte har tillgång till spelarnas huvuden och minnen är det ju svårt att veta. Och den är ju rätt onödig, bortom att den är cool.