Trillske

Första observationen av saker jag inte hatar med facebook: - Statusuppdateringar från 50/60-nånting-åringar. Jag undrar ibland om det är generationsbetingat eller om dagens 20/30-åringar kommer att bli mindre efterblivna.

Om man för en stund bortser från det fundamentala upplägget och går djupare in i hur systemet faktiskt hanteras blir det ännu värre. Ju längre du är arbetslös, desto mer "aktiverad" måste du vara (jättekonstiga samlingar på AMF, pappersarbete, telefonsamtal..). Vad jag förstått motiveras det mer eller mindre på två grunder: - Ju mer pengar du tar desto tydligare måste det bli att du faktiskt är berättigad till det. Möjligen rimligt. Men, framförallt: - Ju längre du är arbetslös, desto "trasigare" är du uppenbarligen, annars hade du ju fått ett jobb vid det här laget. Eftersom du inte ens blev hel av våra första fixar-steg i den här processen får vi fortsätta fixa dig enligt det korrekta ramverket. Det är sedan förvånansvärt vanligt att långtidsarbetslösa till slut får jobb som tex ledare i AMF-grupper som ska lära sig söka jobb. ___________________________________________ Angående antifragility har jag bara hunnit läsa 150 sidor eller så. Jag blev ett tag lite snopen över all återupprepning i den första delen - väldigt mycket om saker som redan sagts - men börjat hitta grejer jag älskar. Tycker förklaringen av "procrastination" var en sjukt intressant tanke jag inte tänkt*, och gillar allmänt kopplingen till signalteori. Har sett att en del forskare använder signalteori som grund för att förklara "verkligheten" och älskar hur mycket mer rimligt det blir än de flesta andra ansatser. *

Känns lite som det man gör är en form av utjämning där man låter "några fler" lida "lite mindre" via några godtyckliga kvantitativa och linjära mått av lidande. Det paradoxala är ju att om det är något som verkar generera självmordstankar hos folk som inte har det genetiskt betingat, så verkar det vara just att fastna i den där onda spiralen av sysslolöshet. Jag är inte alls säker på om det är värre att hamna "på gatan" än det där. Det ser värre ut för en utomstånde (bidragstagande anses väl av många flumhuvuden som ett sarkastiskt "i-landsproblem"), men människan är ganska bra på att anpassa sig till det mesta förutom meningslöshet.

Det är ju på många sätt lite deprimerande att läsa antifragilitys inledande del, då den så tydligt trycker på att det är viktigt att många lider/dör för att helheten ska må bra. Och ganska svårt att inte hålla med. Men om man zoomar in lite djupare finns det mindre deprimerande saker att fokusera på. Exempelvis det ingenmansland arbetslösa ofta kan hamna i nu för tiden. Som ni ser här till vänster är jag uppväxt i Gävle, en stad som hela tiden hovererar kring Sveriges högsta arbetslöshet, inte minst vad gäller ungdomar/unga vuxna. Jag känner med andra ord många därifrån och det har... i allmänhet inte gått så bra. En del har liksom jag ryckt sig ifrån återvändsgränden och slitit sig vidare, ett fåtal hade turen* att komma iväg på en gång, och ett gäng har blivit kvar. Av de sistnämnda lever väl ungefär hälften i någon form av alternativ verklighet. I den verkligheten tar det en dag - kanske en vecka - att gå till banken. Det är därför lätt för utomstående att titta på dessa människor och komma fram till att det är logiskt att de är arbetslösa - de är helt sjukt slöa. Men relationen är omvänd; de är slöa för att de är sysslolösa. Jag har nog aldrig varit utan jobb mer än två månader, men har däremot varit i gränslandet flera gånger; på företag som går åt helvette, mellan jobb, osv. Och det är få saker som är så oerhört nedbrytande. Jag tänkte på det denna studieperiod: Detta är första gången jag mått dåligt av aktiverings-stress. Enda gången något har kunnat liknas vid sysslolöshet. Då har jag studerat elteknik på avancerad nivå samtidigt som jag ordnat studier i USA; spindeln i nätet vad gäller boende och bil, dispanser, kurser, flygbiljetter, visum.... Jag får i snitt ett 20-tal mail om dagen, som är brådskande och inte berör min studieplan. Det innebär alltså ungefär lika mycket negativ stress som att vara sysslolös. Och det verkar inte vara ett dugg speciellt för mig. De jag känner som "gått in i väggen" är arbetslösa, och har varit det länge. Vad som i slutändan "räddat" mig är möjligtvis en överdriven stolthet: jag har aldrig tagit emot exempelvis A-kassa. Jag minns att jag betalade facket, och mellan två jobb hade jag sedan möjlighet att bara säga till - skicka pengarna! - men det tog emot. Jag? Bidrag? Bah. En 20-nånting som skulle rädda världen inte räddas av den. Så jag tvingades ju hitta jobb där inga jobb fanns, och byta jobb när de försvann. Men det gjorde jag ju också: På 3 år hade jag 9 olika jobb om jag minns saken rätt. Åtminstone 5 av dessa har jag mer eller mindre jättesjuka anekdoter om. Och sen flyttade jag alltså. Trots att jag var en av dom som levt samboliv där, och på så vis "fastnat". Jag har vänner som varit mer eller mindre arbetslösa 6-7 år nu. Jag är helt övertygad om att de aldrig hamnat där om omgivningen hade varit mindre "förlåtande" (egentligen tvärt om). Försäkringskassan och A-kassan agerar som en vansinnig drog: det börjar med att de ska få ersättning ungefär som om de jobbade, fast de inte jobbar; en trygg kram, som gör arbetslösheten till ett steg snarare än ett hopp/en pungspark. Sedan sjunker bidraget successivt i takt med att pappersarbetet blir mer ansträngande, och de vaggas in i ett liv där de via små små trappsteg nedåt plötsligt sitter på botten. Därifrån jobbar de sedan igen, de jobbar med att vara arbetslösa. Tills de bryter ihop fullständigt och börjar pendla mellan försäkringskassan och socialen, beroende på psykologisk tillstånd. Man behöver inte ens snåra in det så mycket: En käftsmäll hade helt enkelt varit väldigt mycket trevligare att ta än det där omfamnande systemet. Många har missförstått Sveriges trygghetssystem helt, och tror att nackdelen är att folk "ligger på soffan och har det trevligt för att de kan". Det är ingen fara alls att sådant skulle inträffa i någon relevant grad. Däremot bryts de ner i soffan, där de intar fosterställning. Det kostar också pengar. *Är det tex tur eller otur att inte ha en sambo man är lycklig med? Tur eller otur att överhuvudtaget ha en inkomst?

Innan man förlåter någon annan måste man först förlåta sig själv. Det är inte ditt fel. Kram

Sårad? Det måste föreligga ett missförstånd. Det tycks vara ditt, så du får försöka reparera det också.

I-landets I-land - toppen av pokerpyramiden - levererar. Hoppas du frös. Tycker det är bra. All mätning fungerar som påminnelser och man kan ju "glömma" även saker man borde göra.

Jag måste säga 80 <= 90, båda är grymma och båda har sin egna charm. Man kanske är lite partisk också, 80-talet har jag inte många minnen ifrån, utan den musiken var ju gammal när man lärde känna den ordentligt. Blir lite annan grej. 2010 >>>> 2000, redan. Självklart finns det många guldklimpar under 2000, men det har producerades så fantastiskt mycket vansinne att det överskuggar allt. Han har spenderat ett antal "attack"-inlägg med att peta långt bredvid poängerna och håna mina stavfel och min ordförståelse. Nu har han evolverat till ett tomt, icke underbyggt personangrepp. Det vore bara upplyftande om han tog sig i kragen. Pessimisten väntar dock spänt på ett "nehe! Taleb menar inte som du!" eller "definiera metod!".

Har man inget att komma med och hatar att visa det är detta inte ett dumt alternativ. Väl spelat som vanligt.

Alla verkade inte helt övertygade av mina inlägg om implicit vs explicit metod. Det finns lite mer förklarande (antar jag) resonemang om detta i antifragility (gissar att fler läser denna just nu) och även lite exempel. Taleb är mer intresserad av "doers" vs "thinkers" men det är egentligen samma distinktion (blir lite förvirrande översättning; "thinker" är alltså akademiker-style, d.v.s. explicit). Ett exempel han drar är att även om färgen "blå" inte existerar som ord så uppfattar ändå individen färgen implicit. Men I ett samhälle där ordet inte är definierat försvinner alltså kunskapen vid användande av explicit metod. Jag argumenterar då alltså för att summan av det vi kan implicit men inte explicit är oerhört mycket större än summan av det vi kan explicit (ungefär: det vi får ner på ett papper, nu även färgen "blå"). Blir ärligt talat förvånad om någon hugger mot detta, men det är ni förstås välkomna att göra. Däri rimligheten i att tro på något för att man tror på det. Och orimligheten i att se avsaknad av explicit bevis som ett motbevis (eller ens nära).

Efter några turer med ambassaden ska jag hämta ut passet hos dem. Så nu vet ni vad ni ska göra när ni låst er identitet. Min andra livsläxa är mycket roligare. Har ett gäng abonnemang hos samma företag som jag ville bli av med. För något år sedan skulle jag ha fått ut ett nytt modem per avtal. De strulade med detta, men eftersom jag inte hade någon användning av modemet då så tänkte jag att jag spar denna karamell istället. Nu när saker och ting skulle sägas upp visade det sig att det var bidningstid några månader. Okej, det var ju tråkigt. Men då är det väl lika bra att jag använder ett av abonnemangen åtminstone då. Kan ni slänga över det där utlovade 4g-modemet? De sa att sådant kostar ju pengar, och jag förklarade situationen. Efter lite tissel och tassel återkom de och frågade om det är okej om de bara skiter i alltihop istället. Livserfarenhet nummer 2: Spara alltid, alltid ett byråkratiskt ess i rockärmen när ni handskas med företag.

Ahh just ja, har ju en dumförklaring och tokbok-fråga kvar. Har varit så inåthelvette noga med både planering och studier senaste tiden (16 timmar per dygn är nog ingen överdrift ens), självklart råkade man göra en enda förödande idiotvurpa. Hade bara pass som giltigt ID. Detta lämnas till amerikanska ambassaden för att få ett Visum tillbaka med posten. Tänkte förstås över situationen: nån vecka utan ID. Tänkte igenom allt och hade koll på läget: det var lugnt att klara sig utan detta. Sen fattar man ju plötsligt vad man gjort: skiten kom ju såklart tillbaka i rekommenderat brev som jag inte får hämta ut. Pinkoder är en sak, men jag har alltså fyllelåst min identitet. Hörde om en kille som hamnade i liknande situation och sedan fått ut det när det kommit tillbaka till ambassaden, på något vis (de får ju öppna det). Eftersom det alltså inte bara verkar vara jag som är dum i huvudet vill jag alltså passa på att fråga om någon här hamnat i en liknande situation och hur ni löste det? Hoppas nya Dexter är bra åtminstone.

Inte direkt någon specifik kritik här, bara en infallsvinkel: Jag misstänker att vi kan enas om att exempelvis svenskar är oerhört mycket mer produktiva* än exempelvis turkar (som bor i sitt hemland alltså, detta är inte ett starkt och vågat inlägg i SD-debatten). Har aldrig rotat jättedjupt i detta men lösa diskussioner brukar landa i en känsla av att klimatet är den avgörande faktorn. Viktigt är förstås att just Turkiet är värdelöst på sommaren; det är svårare att kompensera för deras horribla 40 grader än våra horribla -20. Där försvinner självklart en del produktivitet. Men sen har vi ofta varit inne på den tydliga uppdelningen i årstider och mer eller mindre diffust kommit fram till att Sveriges oerhört tydliga uppdelning av årstider förmodligen är fantastisk för att locka fram produktivitet. I mina ögon känns även variationer av typen kall/varm hungrig/mätt pigg/trött som något ganska bra. Infallsvinkeln jag vill dra upp här är att diskussionerna kring ljusterapi och d-vitamin et al. verkar kretsa mycket kring utjämning, exempelvis kompensera för att solen går ned tidigare. Man kanske vill fundera kring om ett jämnt flöde av exempelvis d-vitamin egentligen är "optimalt", eller om kroppen mår bra av stress åt båda håll (viss avsaknad under vintern och viss överdosering under sommaren). Nordens kroppar verkar ju onekligen må ganska bra överlag. Man kan notera att många (utgår egentligen mycket från mig själv här) vet med sig att de mår bra på sommaren, och försöker därför nå samma typ av välmående under vintern genom att kopiera sommaren; fylla i de luckor klimatförändringen ger. Jag är fundersam där, och undrar om inte vinterhalvårets avsaknad av saker och ting är en viktig ingridiens? *Inte jättebra ord, men saknar ett bättre.

Själv skulle jag tro att det är viktigare att låta bli monitors än lampor kvällstid. Det går ju förstås under "ljuskällor", men tror att det är de stora bovarna där. Med andra ord är vi alla här fucked.

Fint inlägg i Talebs diskussion om redundancy. När jag borrade i taket för ett par år sedan gick min slagborr sönder när jag bara hade någon centimeter kvar. Som sig bör låtsades jag då vara klar (det är inte roligt att borra i cement-tak). Hur det gick till vet jag inte, men det är sådant som inträffar för oss som använder biceps till allt. Saker, inklusive slagborrar, går sönder. Resultatet var hur som helst att projektorn hängde lite snett, vilket förstås gjorde den oerhört jobbig att kalibrera. Tills jag fann lösningen. Skulle vilja se er göra detta med en iPad-version! Funderar på att hänga upp Black Swan och skicka en bild till Taleb.

Nä, det där lät ju inte kul. Den aspekten talar ju lite för paret. Ang. betyg, 1: Skrev en dugga om utredningsmetodik härom dagen, man skulle läsa ett ~exjobb och hitta styrkor/svagheter, blev svagt godkänd. Kompis skrev samma dugga, fick full poäng. Förvånat tittade han på mig efteråt och sa "jag skrev typ rakt ut vad du sa till mig igår om arbetet". Jag? Jag svarade på frågorna som faktiskt ställdes. Passar verkligen inte in på universitetet, men när det gäller sånna saker är det åtminstone något att vara stolt över. Ang. betyg, 2: Polare ringde precis. Vi ska göra gör en kompletteringslab och han kunde inte förberedelseuppgifterna. Han skrev tentan för ett år sedan och fick 5a. Mindes enligt egen utsago "inte ett skit".

Men va, gäller det små leende tjejer också? //oförstörd

Tjejen kom i sällskap. Med en tjej. Alltså, det är ju faktiskt roligare. De andra var hur goa som helst men låt oss möta det: par är tråkiga. Par är ointressanta. Det finns inga coola par. Det är därför TV-serien och filmen slutar när par bildas. Sen har jag också varit i par halva mitt liv och vet charmen. Men den sitter på insidan. Innuti en jävla gråsten. Stort misstag att visa två samma dag som sagt. Men jag tänkte väl att någon skulle tveka åtminstone, typ fundera några dagar. Jag har grejer överallt, så skitigt golv att jag låter folk kliva in med skorna, och hyran är en bra bit över vad en student borde betala. Jag maxade ju inte marknadsföringen. Svindyr etta i sina bästa år, inbodd av klassisk manlig unglarls-student.

Tillbaka till huvudtopic då, hur väljer man vem som får hyra ens lägenhet i andrahand? Kom precis förbi ett ungt (barn) par som var supertrevliga, lugna, och i stort behov av lägenhet. Dessutom superimpade av projektor och hundratum, vilket förstås är en bonus. Ska jag lämna grejerna här vill jag ju inte ha någon less is more-fjolla, vore sådan oerhörd waste. Men om en halvtimme kommer en ensam tjej och tittar. Tänk om hon är supertrevlig då? Go tjej som precis blivit dumpad av sin pojkvän och har ingenstans att bo, tex? Känner att jag ställt till detta, man skulle förstås låtit en i taget kolla.

Visst, men det rör sig ju inte om världsomvälvande pengar. Jag skulle helt klart värdera integritet högre än några fjuttiga miljoner hit och dit i uteblivna skatteintäkter. Storma någon som är misstänkt för mord, visst, men storma någon som inte givits en rimlig chans att betala ännu? Jag menar jag tycker inte att det är fel att folk ska betala retroaktivt, det är förstås helt rätt. Att det varit skattepliktigt har ju stått klart hela tiden. Ingen lär ju ha missat det heller; snarare är ju EU ett lite speciellt undantag. Har man då haft pengar undanstoppade till den dagen det kommer rimliga direktiv om hur man ska skatta, vore det ju förjävla bedrövligt om de kom och slog in dörren. Nu påstår jag inte att alla är så pass noga, men som sagt, hellre låter jag eventuellt rena själar slippa denna förnedring än att dra in en fjuttig skatteintäkt.

Vi fortsätter med sanningar om facebook istället: Vidrighet nummer två (närmar sig vidrighet nummer ett): Alla jävla #. Typ: #Jättegodapepparkakormums #åtuppalla. Håll käften. Vidrighet nummer tre: Folk utan utländska vänner som plötsligt helt utan anledning skriver några rader på engelska.

Ärligt talat tycker jag de kunde sett till att göra klart vad som egentligen gäller och sedan gått ut lite försiktigare. Typ: "Hej käre pokerproffs, nu har vi listat ut reglerna och gjort det mänskligt genomförbart att skatta. Du ska göra <x>. Det har kommit till vår kännedom att du spelat icke-EU poker sedan 2008. Detta måste du nu beskatta retroaktivt genom att <x>." Insinuera lite att: "gör du inte detta smäller det snart". Istället för att storma folk och ta deras datorer menar jag, de kanske inte ens visste hur de skulle skatta (per pott är ju humor). Man lär ju inte bli helt hel igen efter en sådan sak. Jag skulle iaf paja av den typen av integritetskränkning.

Säg mig minns du vad vi sa? Glöm bort det är du rar. För jag kan inte få upp dig i nivå Nej inte med ens hammare och spik.

Intelligens hit och disciplin dit... Det som framförallt krävs är en överjävlig vilja att vinna. Vissa är så kära i pengar att de lyckas vara rätt dåliga men alltid möta ännu sämre motstånd. Andra, som mig, ska vinna för vinnandets skull. Möter man då någon bättre slår det slint i hjärnan och man går boarderline tills man har passerat, och lärt sig en massa i processen. Gissar att spelare som Blom går i det sistnämnda facket. Gissar ärligt talat det gäller de flesta av dem där på toppen, annars skulle de antagligen ta ut pengarna och göra något annat vid det här laget.

Generellt tror jag "förståelse av livet" ökas väldigt mycket mer av att ta bort saker (så kallad "kunskap") än att lägga till saker. Inte så att jag är helt säker, men jag anser att det är en mer naturlig gissning sett till underlag. Hallucinoger skulle kunna vara en bra hjälp för att riva barriärer av "kunskap". Typ: Finns många vägar att filosofera dit om man vill. Språk är en väg. (jag menar alltså bara idén, inte precisa värden, -logaritmen är en kul utgångspunkt av minst två anledningar) EDIT: Det blev ju inte ens bra som tankeväckare. Vad jag menar är alltså att exempelvis ett nyfött spädbarn saknar ramar. Dessutom processar barnet information individuellt, och kan därför använda överlägsna metoder gentemot oss vuxna som måste kommunicera och enas explicit för att inte betraktas som otrevliga/efterblivna. Det är antagligen vanligt att se det såhär: Vilket jag tycker är en rimlig illustration över en vanlig människas förmåga att förstå det mänskligt konstruerade, inte omvärlden. Ber om ursäkt till alla som har fyllt 75.