Trillske

Nog ingen fara att fanboys hamnar vid den typen av lösningar. Den lösning Taleb återkommer till brukar vara: lägg ner bara, less is more. Inte minst vad gäller just statlig interventionism. Jag skulle dock vilja se en alternativ verklighet utspela sig där man satte riktiga reglertekniker på uppdraget, och godkände status quo (det vill säga att de är välkomna att inte reglera alls). Misstänker att fel personer automatiskt hamnar på den typen av positioner, eftersom man antingen bestämmer att saker ska regleras eller att de inte ska regleras; det vill säga att det inte är speciellt acceptabelt att reglera genom att inte reglera. Så den typen av personer som borde vara tillåtna att ens ta i den där typen av parametrar med tång är nog inte välkomna.

Hoppas du inte missade att konstruktionen skulle göra det jämnare. Tydligen får tjejer bättre betyg i matematik (nåja) i grundskolan, så då är de ju duktigare på matematik. Undrar om inte någon intervju länkats här förut, där en kvinna var fullständigt förbluffad över resultatet. Man läser ju mycket konstigt, men det där är en av de konstigaste missuppfattningar jag sett. Det är alltså människor som jobbar inom utbildningsväsendet.

Alltså ett till område där jag är flicka. Det var ju fan. Överkompenserar dock vissa andra områden och hoppas det jämnar ut sig. Jag tolkar det som att du insinuerar att jag helt saknar lösningar. Kan inte riktigt säga emot. Gillar Talebs ramverk (nåja) om kvadranter och optionality etc. Men även om jag är närmare "blind fanboy" än "hater" vad gäller Taleb tänker jag ju inte säga emot att han inte riktigt berättar hur systemet bör utformas. Vill dock påstå att perspektivet i sig är en form av lösning (givet att det är rimligt, det vill säga). Angående exempelvis det där om insatta produktionsfaktorer (fritt fram att debattera för den som vill) är min tolkning att en majoritet företag - erfarenhet och kunnande till trots - reagerar felaktigt på svängningar; skalar för mycket vid lågkonjunktur och "optimerar" för mycket vid högkonjunktur. Ibland vill en del ekonomer (nåja) berätta för mig att det är botten vi ska attackera - gör det billigt för företag att låna pengar vid lågkonjunktur så att det blir fart på det hela. Jag menar snarare att den där panikbromsen de måste lägga i är ett resultat av att gång, på gång ställa upp fel kalkyler vid högkonjunktur. Jag måste rota ganska mycket mer innan jag vågar skriva något sånt här med riktigt stort självförtroende, men även om företag nu överlever lågkonjunkturen tror jag väldigt många gör ett gräsligt totalt resultat genom att "optimera" vid högkonjunktur och sedan i panik dra i handbromsen. Alltså inte bara faktiskt resultat, utan förväntat gräsligt resultat. Sen är ju detta något som diskuteras och har gjort det länge - jaja, men aktieägare vill ha snabbt resultat och se att vi satsar och att vi anlitar massa långsamma indier för att de är billiga och blah, blah, blah - men jag tycker ändå man i allmänhet gömmer sig bakom en återkommande uppfattning av att det "kanske" svänger kraftigt igen och försöker hålla koll på detta. Jag tror att en faktiskt effektiv kalkyl säger att det kommer svänga igen och inte minst: att det kommer att ske utan förvarning. Det vill säga acceptans för att konjunkturen är oscillativ men i övrigt okänd, även på väldigt kort sikt. En sådan kalkyl borde rimligen förespråka investeringar som i första hand hanterar botten - oavsett vart vi befinner oss för tillfället - eftersom jag tror skadan/förlusten vida överskrider vinsten av att maxa ur marginalintäkten med x antal fler enheter exempelvis. Sen är det såklart lätt att sitta här och skriva massa grejer, som valfritt litet barn som säger att alla vuxna är dumma och gör fel.

Tycker det låter som en rimlig idé men frågan är om den där prognosen säger någonting. Är det inte precis den typen av tillväxt-prognos som lurade skiten ur USA nyligen? Jag är lite hobby-allergisk av att titta på en sån där prognos. Kan inte med säkerhet säga att jag på något objektivt plan har rätt inställning, men jag litar inte alls på det; att australien och japan ligger i top år 2030 säger mig nada. En annan enligt mig rimlig idé är helt enkelt oscillativa svängningar som inte "går" att undvika, eller åtminstone inte undviks trivialt. Ta industriell produktion exempelvis, tittar man på perioder med mycket varians ser man att samma oscillativa mönster uppstår med överdrivet självförtroende (investeringar etc) -> överdriven rädsla (varsel etc) -> överdrivet självförtroende, osv, osv. Och jag menar detta är ju inga hemligheter, till och med jag vet ju om det som inte är speciellt erfaren. Ändå står företagen där och pustar ut "efter" krisen och slår på stort, hamnar i en ännu större sväng, pustar ut och gör samma sak igen. Företag undviker inte det oscillativa beteendet och de som inte klarar svängen nedåt tappar allt de byggde upp. Och detta är ju alltså kortsiktiga svängningar som (i de flesta fall) drabbar även företagsledningens och aktieägarnas liv, ändå verkar det enormt svårt att låta bli. Saker som då uppstår helt utan inblandning av "to big to fail" och liknande incitaments-förstörande parametrar. Även om det är svårare att få ett grepp om ser jag gärna hela systemet ur samma perspektiv, men självklart med mycket långsammare svängar (i tid). Och det känns ju rätt värdelöst och meningslöst, men grejen är ju att där träder Taleb in och menar att saker bör struktureras för att på något vis överleva random helvette, annars överlever det inte. Att det inte riktigt är en fråga om den typ av "balansgång" mellan robusthet och effektivitet som många andra skulle förespråka; är systemet ömtåligt spelar det ingen roll, och det kan egentligen inte heller kallas effektivt. Lite som att låna en massa pengar och säga att det är ett effektivt sätt att tjäna pengar eftersom personkontot uppenbarligen växer snabbt av det. Sen är ju den där tids-dimensionen förstås relevant dock. Kan man surfa på vissa vågor i 50+ år blir det ju plötsligt en generationsfråga och långsiktigt inneffektiva lösningar kan vara vettiga alternativ, beroende på hur man ställer sig till nästa generation, mänskligheten som ras, osv, osv.

Ja, varför ens visa uträkningar om notationen är helt bisarr.

Med väldigt lågt stackdjup gäller det nog. Intuitivt kan man tänka att datorn löser spel med 1bb men inte med 100bb (om vi inte ger fantastiska instruktioner). Lederer säger mer eller mindre att man inte kan nå spelteoretiskt optimum tack vare incomplete information i form av tex hur motståndaren spelar. Det är ju... en lagom konstig sak att säga. Det stoppar ju förstås inte att man löser spelet. Något jag funderat på är dock huruvida någon här kan bevisa att det teoretiskt går att lösa holdem för godtyckligt stackdjup. Att påstå att eftersom det går att lösa för 1bb, 2bb, 3bb och därför n+1 bb är ju inte matematiskt på en fläck.

Förvånansvärt hur man kan skjuta så långt bredvid måltavlan.

Med skillnaden att jag inte tycker att de gör det. Jag är/var för emotionell för min könsroll. Jag är liksom hobby-författare och hobby-musiker, så bara där kan man nog tänka sig att jag var lite för emotionell. Så jag har ju blivit tvungen att ha det där i åtanke. Utnyttja de positiva egenskaperna (tjejer), ducka de negativa (mobbning). I en rättvis värld hade jag inte behövt anstränga mig så mycket för att ducka det där negativa. Ska det vara så fel att fatta det där med känslor fast man är kille? Har många gånger (även då) funderat över det faktum att jag fram till 18 års ålder balanserade på en nätt liten lina mellan populär och fullständigt mobbad (för oss som balanserar mellan 'lyckad och svår'; något poetiskt fyndigt som fick nöja sig med implicit utrymme). Vad som räddade mig till rätt sida av linjen var väl antagligen att jag var medveten om det hela tiden. Det är väl därför jag kommer tillbaka till tanken. Tänk om jag inte fattade det där med könsroller? Då hade jag antagligen blivit mobbad, trots att jag vore precis samma jag som tvärt om blev ganska populär. Tycker jag då att det är förjävligt, att man bara kunde vara sig själv, trots att man nu råkar vara man, och inte behöva tänka på det här med könsroller? Absolut inte. Jag gillar, och har alltid gillat, den balans detta givit mig. Gillar hur det härdat och gillar hur det tvingat mig att ta in andra nyanser, forma delar av mig som inte var lika intuitiva. Och, liksom hela grunden i det jag formulerat tidigare: det har gjort en till en jävla vinnare. Det betyder inte att man alltid vinner, utan det betyder att varje gång saker går åt helvette frågar man sig själv "okej, hur vinner jag istället?". Man har förlorat förut, och sen vann man. Det där rosa-gull-lulliga typ "Va den du är, Hen!", jag tycker det är skräp. Det är visserligen något morsan hemskt gärna får säga som balans till allt det onda där ute, men världen får mycket hellre säga "va som vi säger eller ge oss en jävligt bra anledning till att vi har fel". Nu hann jag bara med en sida av poängen här, men jag misstycker alltså inte med att jag inte passade in i könsrollen speciellt perfekt. __________ Och nu är jag hemma men jag orkar inte ta den andra delen nu. Hursomhelst, Taleb fortsätter bråka: http://www.fooledbyrandomness.com/mishiko.htm

Det vill säga de får mindre stryk än men. Det är mer okej att slå en kille än en tjej, både fysiskt och mentalt. Det är inte bara okej, det är standard. En svag kille ska inte få fortsätta vara svag. Självklart utvecklas då män på ett annat sätt än kvinnor. Ser vi då att feminister förespråkar att kvinnor i större utsträckning ska bespottas och hånas om de inte är stabila och coola och mäktiga redan vid 10 års ålder? Nej, jag ser det då inte. Den baksidan verkar man inte riktigt reflektera över. Jag får uppriktigt höra att mäns styrka skulle komma från positiva saker: man har idoler att se upp till, får en klapp på axeln och ett "titta, det där är du en dag". Att män skulle mysa sig till makten! Bullshit, det är helt fel. Män får mentalt stryk tills de lär sig stå över smällarna och ta makten. Eller som sagt, där de flesta män faktiskt hamnar istället: gråta ihop i en hög och försvinna långt ifrån kvinnors synfält. Man kan ju alltså inte sura över att kvinnor inte uppfostras till att vara lika starka och drivna som män utan att ta tag i varför; det har tyvärr inget att göra med klappar på axeln. Vad det innebär på det där dagis-stadiet: det räcker inte med att säga att tjejen ska vara "cool" istället för "söt", hon ska - precis som män - må fullkomligt förjävligt om hon råkar må emotionelt dåligt ibland och inte är coolast i klassen. För så blir man stark, eller snarare; vissa blir det och de andra försvinner. Måste det vara så? Undrar exempelvis feministen. Ja, om kvinnor ska bli lika hårda som män är idag så måste det vara så. Den enda andra lösningen är att istället curla männen - ta bort den här effektiva evolutionära processen som låter några män här och där bli förjävligt starka. Kanske 85/15 om du vill ha en siffra. För mig är det där med "social konstruktion" alltså något som inträffar under en specifik generation, med givna gener, och med biologi menar jag då alltså snarare vad som hänt tidigare generationer när nämnda gener blev som de blev. Jag tycker att det är rimligt att män mer instinktivt lockas av ett visst utseende.

Måste ju hålla med Ulaf här, såklart tjejer bedöms mer på utseende än killar även om det är en väldigt viktig parameter för killar också. Jag skulle utan problem kunna dras till en snygg men korkad tjej utan vänner, medan för en snygg kille spelar det inte så stor roll; har han inget annat än utseendet bryr sig ingen och det blir andrahandssortering som bäst. Som man är det ju lätt att luras av det där, eftersom de flesta av oss är så utseendefixerade så man tror att det är det som gäller åt andra hållet också. Jag har tex varit med tjejer som spelar i en helt annan liga utseendemässigt och har då tyckt att det känns lite konstigt ibland, ifrågasatt om man förtjänat henne. Vad som tog ett antal år att inse var dock att ur tjejens perspektiv är det inte ens sant; om man har "något annat" som tilltalar smällter det ihop med helheten och tjejen tycker att man är minst lika snygg som henne. Detta gäller nog till och med om killen är överviktig eller har andra väldigt tydliga "defekter". Finns förövrigt forskning som tyder på att tjejer kan översätta exempelvis monetär rikedom eller annan makt till att få för sig att snubben har snygg näsa och att det är det som tilltalar. Sen är det där en typisk grej som jag tror är biologisk och inte "socialt konstruerad". Självklart blir det tydligare tack vare att tjejer fostras i att vara "söta" medan killar ska vara coola och göra grejer, men för att undvika det tror jag man måste forcera det omvända. Vilket alltså skulle innebära att utgångsläget var det naturliga och eventuell "köns-utjämning" är det som är socialt konstruerat. Viktigt att notera är ju dock att det inte är något objektivt negativt att bedömas mer utifrån utseendet. Det blir ju lite speciellt ur det feministiska perspektivet: om tjejer själva i större grad bryr sig om parametrar utanför utseendet kommer de ju tycka att det är onaturligt/fel att bara bli bedömd på utseendet.

Vilken lärare/tv-kändis/annan som du var kåt på när du var liten skäms du för mest?

Det är rimligen de flesta, titt som tätt. Att vara sexistisk åt andra hållet är dock tillåtet, så man kan ju inte riktigt sitta och räkna sexism-poäng på det sättet; man får bara poäng för den sexism som träffar kvinnan. I allmänhet är jag dock numer övertygad om att om kvinnan (feministen) vill ha det kvinnan (feministen) ber om så är daltande och gullande och tycka-synd-om-och-ta-hand-om helt och hållet fel metod - målet de efterfrågar är subjektivt, men de ber om objektivt fel väg dit. Män är hårda för att män är härdade, inte för att de åker räkmacka. Feministen vill ofta hävda att gubbarna dunkar varandra i ryggen hela vägen i karriären. Ja, det gör de; hårt som fan. De svaga blir antingen starka av alla smällar, eller nedslagna och försvinner (de firar jul ensamma, gråter när ingen tittar på, och tar eventuellt livet av sig). Vad gäller att trippa runt på tå och ha mer extrema regler för vad man inte får säga om kvinnor som grupp kanske låter mysigt - det kanske till och med låter orättvist mot män - men starkare kommer det inte göra dem.

Tråkiga ni är. bump!

Vad gör ondast: a) knytnävsslag i magen av din tjej som tar i allt hon kan (detta måste ju hänt minst en gång) b) checkraisa flopp

Har inte riktigt läst ut Antrifragility ännu, men merparten. Jag tyckte en lite för stor del av den var återupprepning, och som du säger lite utdragen. Samtidigt så beror det enligt mig på att Taleb redan hade lagt fram slutsatserna. Efter Black Swan introducerade han ju idén med antifragility och många av historierna i boken har han redan nämnt i intervjuer och på föreläsningar, och eftersom det i slutändan handlar om triviala saker - triviala saker många missar nu för tiden - så har man på sätt och vis hunnit bearbeta den sista boken innan den ens lanserats. Med det sagt så öppnade ändå boken upp för ganska många saker jag tycker är väldigt intressanta och aldrig tänkt på, även om de presenteras som anekdoter. Det är inte så speciellt vanligt*, så kan inte säga annat än att jag gillar den. Dessutom får man väl på sätt och vis får inkludera hela paketet: alla intervjuer och föreläsning osv som gjorts efter Black Swan tillhör ju egentligen Antifragility, kan man säga. Plus att det är Taleb, så boken har den där speciella "värmen". *Nej, det innebär inte att jag hävdar att jag är smart eller speciellt "lärd". Jag är endast ovanligt svår att lura. Det var en del i det jag funderade på: kvinnor får en mycket jämnare andel uppmärksamhet än män (få av dem verkar vara speciellt medvetna om detta; å andra sidan syns förstås inte de män som inte syns, så att säga). Män lever i en tydligare uppdelning av "allt eller inget". Eller "extremistan", om man så vill. Vi män kan ju inte undgå att märka det: 1 kille får ligga med 50 tjejer på bekostnad av 50 andra killar. Så även om det inte var någon skillnad i hur män och kvinnor bearbetar information mentalt, så skulle kvinnorna enligt detta fokusera på ett färre antal hos det motsatta könet än vad män gör. Då blir ju den där "apex fallacy" mer framträdande hos kvinnor.

Svårt att komma så långt i de diskussionerna, vi fastnar mest och går vidare på något nytt. Hon tror att saker och ting är mer socialt konstruerade* än vad jag tror, men mycket längre än så kommer vi inte. Vem vet liksom? Alla argument blir så otroligt anekdotiska. *Bara det där blir ju sjukt.. en social konstruktion när då? En som överlevt evolutionen eller tillkom 1980? Vad är biologi och vad är social konstruktion - kan inte en social konstruktion vara biologiskt betingad? Självklart inte, vilket ingen rimlig människa debatterar. Många män upplever diskriminering, har de fel? Självklart inte, vilket desto fler debatterar (oklart om någon rimlig människa gör det). Genusdebatten som den ser ut i media är nära på 100% noise, så jag har hållit mig borta förutom viss irritation över den där "vita kränkta män"-grejen som är rent av förjävlig. "Vuxen-mobbning" som heltok menade - jag håller helt med. Helt sjukt grisigt. Eftersom jag har åtminstone lite förtroende för mänskligheten är jag dock rätt övertygad att om ett antal år kommer folk skämmas rätt hårt över det där, precis som man idag skäms över mycket idioti som florerat längre tillbaka. EDIT:

Och ja just ja, god jul btw.

Varför jag blev civilingenjör, eller männens aggregerade antifragility: Jag pratade med min syster idag. Vi skulle bara säga hej, men det slutade med att vi pratade i två timmar. Hon är väldigt intresserad av genusvetenskap, hon är utbildad inom litteraturvetenskap, hon är inte riktigt blond men hon ser ut lite som en vanlig Stockholms-blondin ändå. Hon är inte ett dugg korkad. Detta säger jag inte för att hon är min syster. Jag gillar korkade människor också; jag tycker de brukar bidra minst lika mycket som icke-korkade, så det hade varit helt okej om hon var korkad. Men det är hon alltså inte. Däremot lever hon ett annat liv i vardagen, ett lite mer dokusåpa- och plastfest-centrerat sådant. Ni vet: jag går också ut på Stureplan och lever det livet då och då, men för mig är det inte vardag, det är helg. Hon ser på TV, hennes kompisar ser på TV, de läser nyheterna - de diskuterar vad de läser som om det innehöll något rätt eller fel (snarare än något irrelevant), föreläsarna indoktrinerar genusvetenskap genom att prata om indoktrinerade genusuppfattningar. Hon är alltså ingen helikopter. Hon är dock tillräckligt klyftig för att förstå att det finns ett helikopter-perspektiv, och hänga med på resonemang som berör att samhällstrender kan - och mer eller mindre bör - konvergera i godtyckliga punkter helt fritt från logik. Så det går att hålla en genus-dialog, även om det är uppförsbacke. Hon har alltså fått det feministiska perspektivet, hon är kvinna, och media är fokuserat på det feministiska. Där kan hon mycket, men perspektivet blir väldigt ensidigt. Hon nämnde till och med att hon instinktivt kände viss avsky för Per Ström, tyvärr, trots att hon inte har den blekaste om vem han är eller vad han skrivit. I hennes huvud har bilden av otrevligt svin levererats, snarare än en av de mer sakliga genusdebattörer som florerat de senaste 5 åren. Notera dock, återigen, att hon alltså är klyftig - inte den där vanliga betongväggen som står emot allt förnuft. Därför kände hon sig snarare manad att läsa Per Ström för att bilda sig en egen uppfattning. Men det är uppförsbacke, som sagt, eftersom perspektivet varit ensidigt. Vissa saker behövde bearbetas i cirklar hur många gånger som helst innan det framgår att något är snett. Efter långa diskussioner var vi dock på ungefär samma plan, och då kom något i mitt tycke oerhört intressant upp till slut. Hon ville gärna påstå att jag blev civilingenjör eftersom jag är man, att jag därför föds in i en roll att prestera - det insinuerar alltså att jag har tur som är man och därmed blir civilingenjör som jobbar hårt tack vare att min uppväxt dikterat det (kan notera i förbifarten att hon varit lite av andramamma), det är alltså inte så att jag blir civilingenjör för att jag valt att jobba hårt för att bli det, min könsroll har valt det åt mig. Det låter ju enkelt. Känns inte riktigt så enkelt när man härleder DTFT för tusende gången och fortfarande inte fattar riktigt. Man vill ju inte köpa det rakt av. Men det finns något där. Det där behovet av att prestera, absolut - vi var inne på samma spår angående annat också. Manliga komiker är roligare än kvinnliga komiker för 90% av alla män måste vara roliga, annars får de inte ligga. Vad gäller kvinnor är det bara Babbsan som behöver vara rolig, och de blev hon ju också. Men blir duktiga på saker för att de måste bli duktiga på saker. Vid de här laget ville hon ju förstås vända på det - ja, du ser, kvinnor får en svagare roll! Vilket såklart känns lite som att vilja både ha och äta kakan. Efter ett tag slog det mig. Varför blev jag civilingenjör - trots en så knackig akademisk start, trots att jag redan hade levt som vuxen sambo-man i flera år, arbetare inom den okvalificerade tjänstesektorn - trots att jag för ynka 5 år sedan knappt fattade gymnasiets matematik C? Jo, för att livet gav mig en sinande ström jabbar, sedan en klockren käftsmäll - och sedan ställde jag mig upp. Det var inte tillräckligt att ha en fin tjej och ett jobb, det var inte ens tillräckligt att även få in mycket pengar - käftsmällen kom istället just när jag för första gången i livet började få in mycket pengar; insikten av att det absolut inte räckte, jag gjorde ju inget speciellt av mitt liv ändå - poker och okvalificerad marknadsföring liksom. Det var heller inte tillräckligt att de få som hörde min musik hyllade den - det hjälpte, men var inte tillräckligt. Det liv vi var på väg in i räckte inte för mig. Orealistiska krav på prestation gav mig en snyting och jag la mig på golvet, men jag reste mig upp. Antifragility: 5 år senare är jag snart (nåja) civilingenjör. Ni kan tycka att det i sig inte är något speciellt, men betänk som sagt att jag för 5 år sedan fortfarande blödde av livets skoningslösa högerkrok, inte hade meriter att ens påbörja den här utbildningen, och dessutom inte begrep gymnasiematematik. Detta väckte en mer allmän tanke. Min syster var inne en del på manlig makt - att det oftast är en man som tar all uppmärksamhet i rummet och som hörs och syns. Jag förklarade för henne att, visst är det så - men det är även på bekostnad av de andra männen. Och eftersom män behöver - ska - prestera, synas, finnas, så innebär det att en majoritet män misslyckas kapitalt i gemena människors ögon. Så medan hon har rätt i att det ofta är en man som får mest respekt, så verkar hon missa att resterande män hamnar på botten. Survival bias: Hon ser de få männen som syns, inte de som inte syns. De flesta syns inte, finns inte, men försvinner då också i hennes mentala statistik. I verkligheten är den genomsnittliga mannen helt utan makt, all makt går till toppen. Som jag ser det efter en tågresas eftertanke: män får fruktansvärt mycket stryk. Det leder till individuell antifragility för de som reser sig upp (de flesta gör inte det), och det leder till agreggerad antifragility eftersom de svaga faller och några få starka överlever - stärkta av varenda käftsmäll. Jag säger inte att feminismen har fel - huruvida de vill eftersträva könsneutralitet är subjektivt - men jag menar att de måste förstå vad de egentligen ber om. Vill de ha fler kvinnliga komiker eller nördar så är det ett tuffare, oerhört mycket mindre förlåtande liv de frågar efter, inte ett lättare. De frågar inte bara efter möjligheten till makt, de frågar efter större andel misär och självmord, fler misslyckanden och rimligen mer genomsnittligt lidande. Detta kan också vara en god förankring vad gäller att tackla motgångar. Egentligen vet vi det ju redan - de flesta som gör något vettigt av livet kan sedan berätta en historia fylld av antifragility - men det skadar inte att ytterligare reflektera över vilka män som presterar i samhället, nästa gång man åker på en smäll och krälar runt på golvet.

För pengar. Jag tror de flesta som spelar (utan att vara tunga missbrukare) trots att de förlorar rationaliserar bort anledningarna att de förlorar. En typisk sak som även tänkande människor kan luras av är att om man inte är helt tappad och ständigt spelar fullständigt balanserat och nogrant så vinner man pengar. Så enkelt är det. Men i praktiken klarar ingen människa att göra sitt absolut bästa timme ut och timme in. De allra flesta klarar inte ens av att spela utan att förr eller senare göra något oerhört korkat. Så i princip kan någon sitta 2 timmar och spela "vinnande poker", för att sista kvarten göra så horribla grejer att de går jätteback totalt sett. Några timmar efter sessionen, när de lugnat ner sig, kan de rationalisera detta och tänka att "jamen om jag inte spelat den där sista kvarten, de där fåtal händerna, hade jag ju varit en vinnande spelare". Så händerna de spelat dåligt räknas som undantag och de försöker igen, med samma utfall. Det är ett fruktansvärt feltänk som ligger bakom det där, men jag tror att det är ett ganska mänskligt sådant. Lägg därtill rena missbrukare, samt folk som har för mycket pengar och tycker att det är kul att gambla.

Och här känns det som jag borde kunna applicera något jag lärt mig i optimal styrning. Jag är inte nära.

Hon kan ju lugna sig lite också, om hon träffar något på turn eller river kan hon ju checksyna sen.

Kan inte se att ni tagit tag i den viktigaste frågan här. https://www.flashback.org/t789356

Nu tänkte jag att vi likt Karl Bertil ska lukta lite på glöggen och se vad alla andra får för julklappar egentligen. Om inte annat tänker jag mig att detta kan vara ett rättvist mått för att på ett vetenskapligt vis rangordna hur snälla folk är på pokerforum.nu, så slipper vi bråka om detta. Ni får gärna även dela med er av hur julklapparna öppnas också. Eftersom alla i min familj har ungefär samma humor har jag nästan sålt in idén om att var och en ska läsa högt ifrån kvittot till sina inköpta paket, och att detta ska följas av proportionell applåd eller ogillande suck. Tills idén går igenom låter vi dock tomten traditionsenligt skicka ett sms om att han inte hinner mer oss i år, varefter vi dricker julöl och öppnar paketen i rimlig takt. Till mina föräldrar har jag i år köp en bok om... ved.

Det betyder ju bara att det finns någon enstaka människa här och där som är direkt utvecklingsstörd. Vilket jag inte har något problem med alls, men det är ju en förklaring till att inte förstå satir. Det finns många trender som går overkill tack vare att folk mår dåligt, exempelvis på grund av hög arbetslöshet. När tryggheten är hotad går många människor, inte minst i minoritets-grupper, ett par steg för långt. Även om det kan trilla minst lika mycket skit ur dessa grupperingar så är ursprunget rimligt. Vita-Kränkta-Män-trenden, däremot, handlar om individuellt privilegierade personer (av random bonnröta) som får för sig att eftersom de är privilegierade står allt uppenbarligen rätt till för samhället i stort också. För alla som, exempelvis, delar deras hudfärg. Till skillnad från grupper som startas ur misär har du här trisslotts-miljonärer som hånar dem som inte snubblade på rätt bananskal. Sen kan de ibland vara lite roliga mitt i alltihop, men trots att jag har rätt hög toleransnivå skulle jag av principskäl aldrig någonsin stödja det där. Att de antagligen inte begriper bättre tycker inte jag håller som ursäkt.

Ja det är ju inte lätt att uppfostra defekta gener? Tack för kul svar. Angående attraktivitet spelar det ju ingen roll vad jag tycker. Antar att det även finns en dimension angående huruvida man ligger med någon som andra tycker är ful eller om man "skäms" för mycket, men jag var mer ute efter tjejer man själv tycker är oattraktiva. Vissa "råkar" göra detta med jämna mellanrum, vissa skulle aldrig göra det på karatefyllan.