gosh, älskade barndomsanekdoterna. nästan rysningar!
folk förstår inte hur öde det är i inlandet i norrbotten hehe, Vuollerim är ju something else, bodde ju i civilisationen jämfört med det. Hemmahörande i en by några mil utanför Piteå som ändå hade ett nav av mack, affär, mellan+högstadie, idrottsplats och solitt idrottsförbund som satsade mycket på fotboll, hockey. Ca 1500 pers jmf med Vuollerims 650ish.
Vi hade en pizzeria, som hette el camino (som filmen). Minns när bagarna/ägarna snea på knark och jagade brorsans kompis med kniv efter maingatan i byn(det var byns enda mörkhyade grabb på den tiden, adopterad kanske hade något med det att göra i deras psykos?). Dom blev inte kvar efter det, byn såg inte nådigt på det, var ju prästens son dessutom. Sen fick vi en ny ägare till det stället 1990 och jag var hans första kund som åtta år gammal pojk som gick in och köpte en glass hehe. Nämner han varje gång man kommer hem.