Gå till innehåll

Recommended Posts

  • Svars 472
  • Created
  • Senaste svar

Top Posters In This Topic

  • 1 year later...
Postad
imfromsweden, här är en berättelse som jag tror skulle göra dig stor nytta.

 

Ur dagsflugans resor:

 

För längesedan, under en av alla mina resor runt jorden, fann jag mig en dag vilse i en främmande skog. En dimma tät som ett snötäcke svepte in bland träden under en måne som sken som en vit ros i det bleka väst. Timme efter timme gick jag utan aning om var jag befann mig eller var jag var på väg, och det var så jag fann vägen till det heliga landet Pokerforium.

 

En mäktig klippa stod framför mig. Där växte miljontals bär och frukter i alla de färger som droppar av fryst regnbågsljus på klippväggen. Dessa växter, skulle jag förstå, var mycket åtråvärda och invånarna i Pokerforium spenderade dag och natt att klättra efter dem, ofta med livet som insats.

 

Vid klippans fot brann en eld som, sades det, varade för evigt. Runt den samlades invånarna när de inte klättrade. De diskuterade idéer och taktiker för att snabbare och mer effektivt komma åt de mer attraktiva frukterna: de som växte högst upp. Några nöjde sig visserligen med att plocka låga frukter men många andra ville upp.

 

Och några kom också upp. De bar med sig stora, utsökta frukter ner och fick platserna allra närmast elden. Lågklättrarna tog platserna längre bort och lyssnade för det mesta på högklättrarna men deltog gärna i diskussioner och hjälpte de som klättrade ännu lägre än de själva.

 

Men med tiden slutade frukterna att växa på de lägre delarna av klippväggen. Frukterna utvecklade tillochmed gifter för att försvara sig mot de ivriga klättrarna. Dessutom började det regna allt oftare och en hård vind drog in från havet som aldrig verkade lägga sig. Det blev en svår tid. Marken täcktes med kropparna av fallna klättrare och invånarnas mod bröts itu som ett träd i den bittra vinden och dog.

 

Några klättrare klarade sig dock trots svårigheterna och nådde allt högre höjder. När de satte sig vid elden överöstes de med frågor om hur de kunde lyckas där ingen annan lyckades och vad de gjorde med alla frukter. Massor av nya klättrare samlade sig runt elden för att höra på högklättrarnas historier. Snart var det fler klättrare än någonsin på klippväggen, trots svårigheterna.

 

Högklättrarna utvecklade en idé att det inte gick att skilja de giftiga frukterna åt de ogiftiga när de satt på klippväggen, så de fokuserade all sin möda på att klättra istället för att lära sig skilja frukterna åt. Detta var en kontroversiell idé. Lågklättrarna blev allt mer aggressiva då de inte förstod vad högklättrarna menade. Till slut tröttnade högklättrarna på att behöva förklara sig och tände sin egen eld på ett nytt ställe där de förbjöd lågklättrarna att sitta.

 

Läget runt den gamla elden blev kaotiskt. Klättrarna kunde inte höra varandra över deras egna skrik. De bästa saknade all övertygelse medan de sämsta var fulla av passion och obestridlighet. Bara ibland kom klättrarna från den nya elden tillbaka för att delge sina tankar, mest noterbara av dessa Hjortrates, Nebbistoteles och Jellagoras. Men trots att de varit så populära förut uppskattades inte deras försök; nu betraktades de som arroganta och dryga. Deras besök blev färre med tiden.

 

Några av klättrarna vid den gamla elden lyckades emellertid att också komma högt och plocka de allra finaste frukterna. De skärpte sin förmåga att se skillnad på de giftiga och de ogiftiga frukterna, och de tog bara rätt frukter med sig ner. Så var till exempel fallet med Dawwron och Tard Den Store. Dawwron ville högre än någon annan medan Tard Den Store satt i mitten av klippväggen och väntade på att frukterna skulle växa.

 

När Hjortrates besökte den gamla elden fick han frågan om vad han tyckte om dessa klättrare och om han nu skulle erkänna sin metod besegrad. Han svarade att han inte litade på deras metoder och att han var osäker på om deras resultat var på grund av skicklighet eller tur.

 

“Dryga jävel!” skrek massan.

 

När Nebbistoteles fick samma fråga svarade han bara att de kunde betala honom för att han skulle visa dem hur man klättrar efter frukt på riktigt.

 

“Hur ska du som inte ens klättrar själv veta hur man klättrar?” skrek massan.

 

När Jellagoras fick samma fråga svarade han att de skulle sticka och brinna.

 

“Avensjuck!!” skrek massan.

 

Både Dawwron och Tard Den Store föll så småningom, men nya tog deras plats, som också föll, och som också blev ersatta av andra. Så höll det på i många år och varje gång ställdes samma fråga till de från nya elden, och varje gång svarade de samma saker.

 

Men den gamla elden falnade till sist. Bara en glöd återstod och likt rök hade dess klunga av klättrare skingrat sig till andra ställen. Bara några var kvar, andra besökte sporadiskt. Det diskuterades inte mycket klättringsteori längre. Hjortrates besökte sällan, Nebbistoteles försvann helt, och Jellagoras kom bara dit för att slåss.

 

De flesta visste numera att det inte gick att se skillnad på frukt och frukt, men ibland kom det någon ny och berättade om sin idé att den gröna frukten är bäst att plocka, för den är ogiftig. Ibland det kom någon sa att den röda var bäst, eller den blåa, eller den gula.

 

“Det stämmer inte”, sa massan alltid. “Kom tillbaka när du vet mer.”

 

“Det stämmer visst det!” sa personen. “Jag har själv lyckats.”

 

Med tiden slöt sig personen till massan eller försvann, och sedan kom nästa person och sa samma sak, fick samma svar, och reagerade på samma sätt.

 

Det är denna cirkel som har pågått i decennium här. På nätterna när himmelen har stängt sitt brinnande öga stänger också jag mina och föreställer att jag befinner mig någon annanstans. Nog kommer en ny tid snart? Nog blir vi kvitt dessa dårar en dag? Men jag vet att det inte är sant. För någonstans slokar en best som tagen ur mina mardrömmar, med en blick lika kall och rå som en demons, och gör sig redo, sin tid kommen till sist, för sin färd till Pokerforium.

 

.

  • 8 months later...
Postad

Har hört från trovärdiga källor att samtliga s k "eliten" som opponerade sig mot hjälten Imfromsweden (GG, Staahla, Hjort, Heltok, Kungkroon, Slaktis, m fl) gulat sina livsrullar online och numera är sysselsatta med underbetalda okvalificerade yrken.

Flera av dessa kan skådas bakom disken på Macdonalds Stigs Center Gbg.

 

Alltid kul att så här några år senare få facit på vem som hade rätt och vilka som hade fel.

 

Själv gjorde jag inga anspråk på att tillhöra eliten, men är likväl lika gul.

  • 10 months later...
Postad
imfromsweden, här är en berättelse som jag tror skulle göra dig stor nytta.

 

Ur dagsflugans resor:

 

För längesedan, under en av alla mina resor runt jorden, fann jag mig en dag vilse i en främmande skog. En dimma tät som ett snötäcke svepte in bland träden under en måne som sken som en vit ros i det bleka väst. Timme efter timme gick jag utan aning om var jag befann mig eller var jag var på väg, och det var så jag fann vägen till det heliga landet Pokerforium.

 

En mäktig klippa stod framför mig. Där växte miljontals bär och frukter i alla de färger som droppar av fryst regnbågsljus på klippväggen. Dessa växter, skulle jag förstå, var mycket åtråvärda och invånarna i Pokerforium spenderade dag och natt att klättra efter dem, ofta med livet som insats.

 

Vid klippans fot brann en eld som, sades det, varade för evigt. Runt den samlades invånarna när de inte klättrade. De diskuterade idéer och taktiker för att snabbare och mer effektivt komma åt de mer attraktiva frukterna: de som växte högst upp. Några nöjde sig visserligen med att plocka låga frukter men många andra ville upp.

 

Och några kom också upp. De bar med sig stora, utsökta frukter ner och fick platserna allra närmast elden. Lågklättrarna tog platserna längre bort och lyssnade för det mesta på högklättrarna men deltog gärna i diskussioner och hjälpte de som klättrade ännu lägre än de själva.

 

Men med tiden slutade frukterna att växa på de lägre delarna av klippväggen. Frukterna utvecklade tillochmed gifter för att försvara sig mot de ivriga klättrarna. Dessutom började det regna allt oftare och en hård vind drog in från havet som aldrig verkade lägga sig. Det blev en svår tid. Marken täcktes med kropparna av fallna klättrare och invånarnas mod bröts itu som ett träd i den bittra vinden och dog.

 

Några klättrare klarade sig dock trots svårigheterna och nådde allt högre höjder. När de satte sig vid elden överöstes de med frågor om hur de kunde lyckas där ingen annan lyckades och vad de gjorde med alla frukter. Massor av nya klättrare samlade sig runt elden för att höra på högklättrarnas historier. Snart var det fler klättrare än någonsin på klippväggen, trots svårigheterna.

 

Högklättrarna utvecklade en idé att det inte gick att skilja de giftiga frukterna åt de ogiftiga när de satt på klippväggen, så de fokuserade all sin möda på att klättra istället för att lära sig skilja frukterna åt. Detta var en kontroversiell idé. Lågklättrarna blev allt mer aggressiva då de inte förstod vad högklättrarna menade. Till slut tröttnade högklättrarna på att behöva förklara sig och tände sin egen eld på ett nytt ställe där de förbjöd lågklättrarna att sitta.

 

Läget runt den gamla elden blev kaotiskt. Klättrarna kunde inte höra varandra över deras egna skrik. De bästa saknade all övertygelse medan de sämsta var fulla av passion och obestridlighet. Bara ibland kom klättrarna från den nya elden tillbaka för att delge sina tankar, mest noterbara av dessa Hjortrates, Nebbistoteles och Jellagoras. Men trots att de varit så populära förut uppskattades inte deras försök; nu betraktades de som arroganta och dryga. Deras besök blev färre med tiden.

 

Några av klättrarna vid den gamla elden lyckades emellertid att också komma högt och plocka de allra finaste frukterna. De skärpte sin förmåga att se skillnad på de giftiga och de ogiftiga frukterna, och de tog bara rätt frukter med sig ner. Så var till exempel fallet med Dawwron och Tard Den Store. Dawwron ville högre än någon annan medan Tard Den Store satt i mitten av klippväggen och väntade på att frukterna skulle växa.

 

När Hjortrates besökte den gamla elden fick han frågan om vad han tyckte om dessa klättrare och om han nu skulle erkänna sin metod besegrad. Han svarade att han inte litade på deras metoder och att han var osäker på om deras resultat var på grund av skicklighet eller tur.

 

“Dryga jävel!” skrek massan.

 

När Nebbistoteles fick samma fråga svarade han bara att de kunde betala honom för att han skulle visa dem hur man klättrar efter frukt på riktigt.

 

“Hur ska du som inte ens klättrar själv veta hur man klättrar?” skrek massan.

 

När Jellagoras fick samma fråga svarade han att de skulle sticka och brinna.

 

“Avensjuck!!” skrek massan.

 

Både Dawwron och Tard Den Store föll så småningom, men nya tog deras plats, som också föll, och som också blev ersatta av andra. Så höll det på i många år och varje gång ställdes samma fråga till de från nya elden, och varje gång svarade de samma saker.

 

Men den gamla elden falnade till sist. Bara en glöd återstod och likt rök hade dess klunga av klättrare skingrat sig till andra ställen. Bara några var kvar, andra besökte sporadiskt. Det diskuterades inte mycket klättringsteori längre. Hjortrates besökte sällan, Nebbistoteles försvann helt, och Jellagoras kom bara dit för att slåss.

 

De flesta visste numera att det inte gick att se skillnad på frukt och frukt, men ibland kom det någon ny och berättade om sin idé att den gröna frukten är bäst att plocka, för den är ogiftig. Ibland det kom någon sa att den röda var bäst, eller den blåa, eller den gula.

 

“Det stämmer inte”, sa massan alltid. “Kom tillbaka när du vet mer.”

 

“Det stämmer visst det!” sa personen. “Jag har själv lyckats.”

 

Med tiden slöt sig personen till massan eller försvann, och sedan kom nästa person och sa samma sak, fick samma svar, och reagerade på samma sätt.

 

Det är denna cirkel som har pågått i decennium här. På nätterna när himmelen har stängt sitt brinnande öga stänger också jag mina och föreställer att jag befinner mig någon annanstans. Nog kommer en ny tid snart? Nog blir vi kvitt dessa dårar en dag? Men jag vet att det inte är sant. För någonstans slokar en best som tagen ur mina mardrömmar, med en blick lika kall och rå som en demons, och gör sig redo, sin tid kommen till sist, för sin färd till Pokerforium.

Läge att citera ett av de bästa inläggen i forumets historia.

Postad
Ännu ett år har passerat men frågan är alltjämt densamma. Är det någon som fortfarande tycker att cbet är dåligt? ;-)

 

Tills du får OTB att säga att cbet>ch så kommer antagligen folk inte revidera sina åsikter.

Join the conversation

You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.

Gäst
Svara i detta ämne...

×   Du har klistrat in innehåll med formatering.   Ta bort formatering

  Endast 75 max uttryckssymboler är tillåtna.

×   Din länk har automatiskt bäddats in.   Visa som länk istället

×   Ditt tidigare innehåll har återställts.   Rensa redigerare

×   You cannot paste images directly. Upload or insert images from URL.


×
×
  • Skapa nytt...