Lundin89

Som sig bör på en söndag satt jag och slösurfade. Så skrev en polare, vi kan kalla honom syltnyllet, som dealar (bara kort, vad jag vet) i Stockholm och klagade lite om att jag är för dålig på att hälsa på. Och visst, jag får väl hålla med, men eftersom jag inte bott i Stockholm sen i början på april är det iofs inte så konstigt. Och jag kan faktiskt inte påstå att jag saknar staden särskilt mycket heller. Förutom just livepokern och dess miljö. Som jag och min polare gemensamt kom fram till så är Stockholm för stort. Man orkar inte åka 40 min kollektivtrafik för att ta en fika i stan, då blir det ofta "pass", för att citera syltgryta. Det var mycket därför jag flyttade ner till Lund. Här är det så lättillgänglig att hänga med folk och göra grejer, på short notice, inget krångel eller åka kollektivtrafik. Men det jag reagerade mest på var när han sa: "Hatar stan, älskar mitt jobb." och "Jag önskar jag kunde ta med min arbetsplats var jag än gick". Det gjorde mig så avundsjuk, och först visste jag inte varför. Jag vill också känna så. Men sen kom jag på det. En gång kände jag precis så, för pokern. Mycket har det nog med att göra att 2017 var mitt i särklass sämsta pokerår i karriären, det vanns minsann inte mycket stålar. Trots att jag stundtals varit i mitt livs bästa pokerform. Det säger sig självt att det mesta är roligare när det går bra. Men det tände något i mig att höra det där. Någon som gjort något i många år och fortfarande älskar det. Som inte skulle byta det mot något. Så vill jag att poker ska bli för mig igen. För första gången på mycket länge är jag riktigt taggad på att grinda. Satan vad pengar jag ska vinna i år. Ibland är allt man behöver en liten påminnelse om hur livet brukade vara, och framförallt, hur det kan bli igen.

Just nu vet jag faktiskt inte. Men jag har inte varit utan erbjudanden om tak över huvudet så det känns väldigt roligt att folk kan tänka sig att bo med mig bara utan vidare. Åh, fan. Jag vet att jag har sett det här. Men jag måste ha glömt. Kollar inte heller så mycket som jag borde langa nummer i PM för att underlätta vårt nuvarande flaskpostande?

Äh, är man så gammal som jag är så får man gnälla lite tycker jag 6300 är väl lite väl faktiskt, kan jag tycka. Du kan ju annars bara senregistrera en kurs och få studentleg den vägen utan att egentligen plugga, om du nu är intresserad av studentlivet. När jag bodde i Uppsala utan att vara student var det inte så värst party heller så jag förstår vad du menar.

Kommer sannolikt vara snäppet trevligare värde på båda ställena, men eftersom jag tycker det viktigaste är att man ska ha roligt när man lirar poker så röstar jag för det du är mest sugen på.

Skriva är fantastiskt svårt. Jag avundas de få som verkar kunna leverera vackert dag efter dag. Det känns som om det är något man antingen har eller så har man det inte...

Och visst landade jag också i Lund till slut. Men det var inte utan lite strul, som sig bör. Naturligtvis passade bilen på att gå sönder två dagar innan jag tänkte åka, bromsok och bromsar bak började skava och fick bytas. Mina A3:a -04 och jag har aldrig riktigt vart kompisar. Visst, det är en gammal bil, och man får förvänta sig det kan hända saker därefter. Men att redan ett år efter jag köpte den, fått laga den för motsvarande summa, kom igen liksom, ska det vara så här? Ca 8000kr fattigare lyckades jag packa ner mitt liv och brände ner de 80 milen till Skåne utan komplikationer, och tacka fan för det, hade den lagt av någonstans på vägen hade jag tänt eld på skiten och klivit. Hade kikat runt lite på Blocket för att hitta något tillfälligt iaf till jag kom ner, och hittat en tvåa mitt i staden, ett tennisbollskast från Domkyrkan för den som är någorlunda orienterad i Lund. Eftersom det visat sig att min blivande hyresvärd var en gammal väl från min lundatid så tog jag lägenheten mörkt, det handlade ju ändå bara om tre månader, hur illa kunde det vara liksom? Mycket riktigt, ni tänker helt rätt. Självklart hade jag köpt grisjäveln i säcken. Huset jag bor i är uråldrigt, extremt dragigt och mycket varierande funktionalitet på element och andra inrättningar. Mitt "kök" består av en smal gång mellan två köksbänkar på kanske 40-50cm, den ena köksbänken är väl en meter hög, medan den andra är kanske 1,30m över golvet. Längst in i "köket" står en gammal spis i ett hörn. Och nu kommer det bästa. Bredvid spisen, har husägaren byggt en DUSCH. Jag skojar inte, man når spisen medan man står och duschar. Det är helt beyond denna värld absurt. För inte tusan finns det någon toalett inne i lägenheten heller, nej nej, gud nej, det finns inte. Min toalett finns ute i trappuppgången, mitt emot porten alla använder för att stiga in i fastigheten. Det är helt fantastiskt vad lycklig jag blir när jag vaknar och behöver uträtta mina behov, och måste klä på mig i full mundering för att få göra något så enkelt som morgonrutinen. Ni anar inte. Och just ja, självklart är jag belägen på bottenplan, med två stooora fönster ut mot gågatan, med två rullgardiner som inte alls räcker till riktigt för att täta gliporna. Sådana här gånger är det ju tur att jag har ett separat sovrum som jag kan stänga till, för det har jag faktiskt. MEN, ja, det förstod ni väl att det fanns ett men. Sängen i sovrummet är en 90-säng. Jag har sovit i 160+ i flera år nu, och första natten slutade det med att jag vaknade mer än en gång av att jag höll på att ramla ur sängen lagom förbannad. Så jag har helt enkelt flyttat ut i vardagsrummet och sover på soffan. Den där sängen kan brinna i h)/"(&Y¤ vad mig anbelangar. Och blir tanterna som knallar förbi och smygkikar alldeles till sig av att se en kille som sover i kallingar så grattis, har ni inget bättre att fantisera om så bjuder jag på det. Men bortser man från att jag bor som en luffare, är att flytta till Lund igen nog det bästa beslutet jag tagit i mitt liv. Jag trivs fantastiskt bra här. Och förvånansvärt många av mina gamla vänner finns fortfarande kvar här så det händer alltid något skoj om man är sugen på att vara social. Jag älskar verkligen den här staden.

Jag gillar det inte, det premierar absurt tight spel istället för spelskicklighet.

Nitigt? Det lär väl inte handla om nitigt när ni snackar om en spelare som inte tillhör nitmaffian? Om du aldrig flattar AK pre kan man ju alltid skala bort den från din range i alla postflopsituationer i singelraisade potter där du flattat. Sen huruvida det är rimligt att tänka en massa balans på /2 nl svs låter jag vara osagt, för det har jag faktiskt ingen aning om.

Har forskat lite i det här med fasta, bland annat körde jag för ca två månader sen en vattenfasta som jag lyckades hålla i sex dygn innan jag inte stod ut längre. Det var intressant, men alla dessa fördelar som folk snackar om vid fasta vettetusan om jag märkte något av. Vad är det du gillar med 16/8? För mig personligen gissar jag snarare att jag skulle passa på att stoppa i mig väl i fönstret när det är "fritt fram". Förklara gärna mera Hahaha, inte 20 längre vettu kompis, så macaroner al dente har gjort sitt, men en skål mat tackar en... "student" aldrig nej till. Blir bara halvfart nu i vår så jag är nog ganska flexibel, kan tänka mig hälsa på redan nästa vecka eller veckan efter det?

Tror ni missförstår mig lite. Jag har inte jättekoll på hur man äter rätt eller dieter osv, men jag har inga intentioner efter att köra efter något schema heller. Har provat sådant tidigare och det har alltid slutat på samma sätt; jag har inte orkat och bara skitit i det. Så det jag har gjort den här gången är att jag nästan aldrig äter skräpmat längre, skippar godis/chips/fika i princip helt och håller. Men i övrigt äter ganska vanlig mat. Och det har funkat jättebra för mig. Ska inte påstå att jag går ner särskilt fort, men det är till skillnad från tidigare resor hållbart över tid. Just nu iaf, är jag övertygad om att jag antingen kommer väga några kilo mindre till sommarn eller ha byggt på mig lite muskler. Sen vilket av dem det skulle landa på bryr jag mig inte så mycket om, är ute efter lite bättre allmänfysik bara

Har listat ut detta, och precis som jag skrev, skippar jag snabbmaten. Sen för att ta ett annat exempel snittade jag nog 1-2 påsar chips i veckan förut, men sen augusti har jag bara ätit en. Och den fick jag fira med efter en genomförd flytt på 80 mil

2017, del tre, sista delen: Först ut var ett begåvningstest, tror man hade någonstans kring en timme på sig att klicka sig igenom det på datorn. Tyckte 90% av frågorna var väldigt enkla, och med tanke på att de sänkt gränsen för godkänt resultat till 3/9, var jag aldrig orolig. Misslyckas man med något moment blir man hemskickad direkt. Men jag fick raskt gå vidare till ett personlighetstest, också det på datorn. Tror inte man kan misslyckas på detta, det görs huvudsakligen för att fungera som underlag om man tar sig till psykologsamtalet längre fram i antagningsprocessen. Vidare till ett väntrum med ett gäng andra förväntansfulla sökanden. Det tog cirkus en timme innan jag fick träffa en sjuksköterska. Först skulle vi göra styrketestet, i en s.k. isokai-maskin, vilket i princip är ett marklyft upp till hakan. Men eftersom den verkade strula tog vi syn och hörsel först. Inga problem med alls med synen, spikade alltihop. Sen kom piptestet man gör för hörseln. Och där tog det stopp. Hos sjuksköterskan fick jag ett blankt nej. Tydligen hör jag vissa höga frekvenser för dåligt. Jag frågade direkt om det ens var lönt för mig att söka fler gånger, och fick till svar att såvida detta inte är någon tillfällig nedsättning kommer jag få svårigheter att klara testet även i framtiden. Så där stod jag, någon timme efter jag supertaggad lämnat Stockholms central, med min väska i handen, och hade ingen som helst aning om vad jag skulle göra med mitt liv. Vad fan gör jag nu... Naturligtvis följde en down-period på några veckor efter det. Det kändes rent utsagt förjävligt att jag nu var tvungen att hitta på något annat. Innan nederlaget kändes allting så enkelt, jag visste var jag skulle hamna en dag, och om det tog ett gäng år tills dess hade jag kunnat leva med det. Nu var allt helt plötsligt upp-och-ner. Kände mig helt enkelt hopplös. Spenderade följande två veckor i stort sett inomhus, görandes mest ingenting. Men så ställde jag mig på vågen en morgon. 86kg sa den. Inget jag skulle påstå att jag är nöjd med på mina ringa 176cm, men vi har varit mer osams än så, jag och vågen. Jag hade ju ändå gått ner sju kilo, genom att bara skippa skräpmaten och röra lite på mig. Så jag bestämde mig för att något gott ska det tusan komma ur allt det här eländet. Så jag satte upp ett nytt mål, jag vill ner under 80-strecket. Där jag inte varit på nästan tio år, och jag vill inte stressa ner heller, då kommer jag aldrig kunna hålla mig kvar. Så jag började träna ordentligt igen, fick något att se framemot om dagarna. Stabiliteten och humöret letade sig tillbaka, och jag började blicka framåt. Klart man lär få känna sig nere efter ett hårt slag i ansiktet, men det hjälper föga att gräva ner sig i en grop och tycka synd om sig själv i all evighet. Så jag började fundera. Jag ville bort från Gävle, behövde en ny plats att börja om på ruta ett från. Valet var egentligen givet, staden jag trivts allra bäst i de senaste tio åren. Jag skulle till Lund.

Saxat ur regelverket: 2.1 - Reklam i alla former är strikt förbjuden, likaså erbjudanden som innebär personlig vinning för den som postar erbjudandet. Förbudet gäller såväl för egna som för andra sajter.

Clue: