Trillske

Med stadsbefolkning menar du med andra ord Gävle. Då kan jag poängtera att marknaden är jätteskev just nu - då kommer folk flytta till Gävle och priserna i stockholm kommer gå ner en hel del innan det uppstått någon form av balans. Ingen har ifrågasatt nackdelarna med att bo ute i skogen istället för i en stad, men till och med Sverige har massvis med städer. Det enda jag hatar med Stockholm är den svenska väderleken samt att de flesta "män" i Stockholm aldrig utvecklas till män. I övrigt tycker jag mycket om Stockholm. Det här blir jättekonstigt - du utgår ifrån att internet förde med sig en uppsättning sociala regler och sen är det så. Det du beskriver, det är visserligen så jag hanterar internet. Men jag tror det är du som får tänka om, förändringen är enormt snabb. Tvärt om hanterar den yngre generationen online-relationer på ett helt annat sätt. Onlinekontakt är en ersättning för IRL-kontakt. Huruvida det är en förändring vår biologi gillar det minsta får framtiden utvisa, precis som med alla andra moderniseringar som i olika grad skadat individers biologi (scheman, kost, syn på fysisk anstränging, etc, etc). Jag misstänker att det beror på om onlinerelationer lyckas trycka på samma biologiska knappar även på lång sikt (på kort sikt gör till och med WoW-versionen av relationer det; problemet är istället att WoW:aren blir utfryst av samhället). Känns fel, men man vet aldrig. I företagsvärlden reser ledare och chefer väldigt mycket inte minst för att det är viktigt vad gäller just sådanna saker som tillit. Tvärfunktionella sammarbeten eller ännu värre sammarbeten mellan olika företag kräver fortfarande mänskliga möten. Två saker som inträder väldigt snart: - internet övergår i en digital version av face-to-face, du kommer ha din asiatiska kollegas ansikte i fickan - människor som är vana att hantera internetrelationer kliver in i karriären Hur stor förändringen blir återstår att se, men jag blir mest intresserad av att läsa Glaeser för att se om han blivit felciterad vad gäller exempelvis tidsperspektivet. _________________

Förstår inte poängen med artikeln i det här sammanhanget. För det första för att de verkar kalla folk i Åkersberga för urban dwellers vilket känns lite oklart, för det andra för att de snackar om städer, inte staden. Finns gott om underbefolkade städer i Sverige. Intressant att du tar upp information som ett argument IRL kontra internet. Jag antar att du menar att det gamla gardet aldrig skulle lita på en människa de inte skakat hand med, men du får utveckla ändå, annars vet jag inte ens hur jag ska börja argumentera.

Men jag misstänker att du ser det som utomordentligt konstigt att vi inte kan det? Det innebär ju bara att det finns jobb idag vi kan vara ganska övertygade om att de försvinner till tekniken snart. Vården har ju faktiskt sitt sikte inställt på processindustrin, med alla sina lol/lean-projekt.

Utvecklingen hintar lite hitåt: Internet. Elteknik. Elteknik. Det är redan aktuellt att låta reglertekniska apparater sköta doseringar för att man inte litar på människan. Ser inte direkt något på horrisonten som pekar på att vård-"automatiseringen" avstannar, tekniken går framåt snabbt som fan. Jag själv gillar inte att man redan kan få en utbildning via nätet (lättare och lättare och med mer och mer cred) eller ännu mindre att vi ska överlåta maskiner att reglera männikroppen. Jag är helt övertygad om att när vi top-down designar på det sättet missar vi vitala bitar som vi antingen inte förstår eller inte tänker på.

Detta är som skrivet 10 år tillbaka i tiden. Tjänstesektorn tog indeed över helt, med enormt mycket fillers och resursslöseri, inte helt olikt de gamla industrierna. De överflödiga kommer få/har redan fått det ungefär lika roligt som montörerna. Jag gillar det inte så mycket, du gillar det säkert ännu mindre, men folk köper hellre sina kläder online på http://www.zappos.com än i en skobutik - fachinerande nog till och med jag. Gillar inte heller så mycket att den nya generationen flyttar över merparten av sina liv till nätet, men så är det ju. Ska vi fortsätta med Zappos (vilket vi bör eftersom de krossat marknaden fullständigt) har de visserligen roliga ideer IRL också, men att de är ett av världens bästa företag på service handlar om vad de gör på nätet. Skulle med andra ord vara intressant att veta vad du egentligen menar med "jobba med internet". .... och hur du menar att tjänstesektorn sker IRL, när det är på nätet de nya vinnarna inom tjänstesektorn florerar. Har inget med min ålder att göra, de kan inte räkna med linjära modeller (sätter dock min trucker-keps på att de gjort det ändå), speciellt inte på det perspektivet. Är ju en rätt bra hint att de skrev 330-660mkr - ett fantastiskt intervall så de har någon form av möjlighet att råka gissa rätt.

Jag tycker det låter rätt befängt om de påstår sig kunna räkna hur produktionsbortfallet i Stockholm ser ut om 15 år. Vidare: Såhär ser här ser visserligen en framgångsrik industriarbetare ut: ... Men det är hit pengarna flyttar sig: http://www.google.com http://www.facebook.com http://www.zappos.com .... ... .. Inte så jättemycket tyder på att vi behöver klämma in alla karriärister i en central lokal längre. Varför tror "Stockholm" att det är logiskt att bonde-industrin i "Norrland" förändras, men att deras än mer uppenart inneffektiva slips-positioner sitter ohotade? Kan inte någon kontakta WSP Analys & Strategi och påpeka att det har varit så, men mellan år 2015-2035 kommer Stockholm tappa 48%-65% av sina motorandelar.

Är ju detta jag menar, det här är ju Black Swan-teorin i ett nötskal. Uppskattade siffror som du själv vet helt saknar grund ("antagligen mycket lägre") och beslut baserat på att den svarta svanen knappast finns eftersom du/vi inte ser den. Oavsett om man gillar Talebs ideer eller inte går det hursomhelst inte att blunda för att vad som händer med den här kalkylen är att den måste innefatta saker vi inte har en aning om, eftersom vi faktiskt vet (hugg gärna annars) att vi har en konkav investeringssituation som gör oss omtåliga: i vänstra svansen går du kanske från lägre medelklass till övre medelklass, i högra svansen går ditt liv åt helvette. Jag själv skulle i en sådan situation prioritera överlevnad, i det här fallet att bara göra investeringen om den kan göras robust. Det enda sättet jag själv känner till är att ha en tillräckligt trevlig ekonomi för att tåla att skit händer, utan att hamna i en squeeze. Sen kanske man ska notera angående det här med bostadspriser i storstäder: vi har återigen folk som tittar på korta grafer och säger att det är uppenbart att storstäderna bara kommer fortsätta öka i attraktionskraft (trots de redan orimliga priserna). Det finns ju faktiskt mycket som pekar rakt åt andra hållet, inte minst det faktum att pengarna just nu rör sig ut i det något mindre lokalt förankrade internet. Reaktionen på en sådan sak borde inte ens vara direkt: den generation där en majoritet förstår detta har inte flyttat ännu.

Problemet är nog inte att någon tror räntan snart sticker, problemet är att om du inte har råd med sjuka ränteökningar har du gjort en konkav (taleb) investering. I ena svansen får du lite mer pengar, i andra svansen går ditt liv åt helvette.

Tycker det luriga med bostadsrätter egentligen är att det är så himla svårt att få hjälp med att resonera kring det, eftersom nästan alla säger så genomkonstiga saker. Angående risk: Vanligaste är väl som dina vänner, folk tittar på en kort graf och säger att långsikigt är det ju en säker investering. Det behöver man ju knappast nämna något mer om här inne. Mer rimliga för-argument brukar vara att om du ändå ska bo där i krokarna kan det vara en vettig investering när du börjar räkna in allt du annars betalar för att hyra. Det vill säga vi har hamnat där vi borde börjat: vi sitter plötsligt äntligen och pratar om hur mycket vi vill betala eller få för att ta eller slippa risk. Då börjar det bli intressant, så då går de hem eller börjar prata politik istället. En till skevhet jag har märkt i beslutsfattandet: Det verkar finnas en enorm bias till att faktiskt äga hus, kanske ofta rent undermedveten dragningskraft. Detta är ju intressant med tanke på att de ju inte äger huset, de lånar ju; lyckas de amortera till pensionen är det guldstjärna. De får en viss byråkratisk äganderätt, men då är det inte jättelångt till att påstå att banken äger dig, och jag tycker inte det låter speciellt uppmuntrande. Denna otydliga röra av dålig hjälp har åtminstone än så länge hållt mig vid en ståndpunkt jag har haft länge: köp om du har råd, låna av bank om du inte har råd att köpa men har råd att låna av bank, låna av morsan och farsan om du inte har råd med tidigare förslag och de har råd att låna ut, har du inte råd med något av detat så hanka dig fram och fundera på hur du ska börja få in lite stålar på alla grejer du ändå tycker är roliga att göra. Med "råd att låna av bank" brukar jag (helt random) tänka att skulle du ha råd att ha ett rimligt liv och samtidigt betala typ 15-20% ränta på ditt 3m lån så fine. Hamnar du i skiten då är vi ju ändå mitt i armageddon/grekland och all bets are off. Varför jag resonerar så i övrigt: mitt eget "sunda" förnuft samt faktiskt varenda pseudovetenskap jag läst i ämnet säger att stor monetär rikedom inte gör så mycket gott för livet, men att inkomster som 400-500k/år är nice att nå. Detta innebär att man kanske inte behöver bry sig så jävla mycket om att man kunde "optimerat" sitt kassaflöde ytterliggare genom att leva lite på gränsen, inget pekar ju på att det gör så himla stor skillnad. På den andra sidan har vi nämligen något jag tror har större risk att förändra livet: skulle du (självklart väldigt mycket mot förmodan) hamna i någon random jävulskap där du "äger" en lägenhet för 3m, måste paniksälja för 1.2m och packar väskan full med överblivet lån och flyttar in i en knarkarkvart... då sitter du så hårt i klorna på jävliga organ att du kanske spenderar livet med att komma tillbaka till "drägligt". _________________________________ Det finns endast två ställen jag lånar pengar från när det handlar om pengar jag är väldigt osäker på när jag kan betala tillbaka: CSN och min mor. CSN rättfärdigar jag genom armageddon-resonemanget. Att låna av mor rättfärdigar jag med att så går det om man har oskyddat sex, ibland blir det en Trillske.

Jag menar mer att det inte är ett substitut för att det inte fyller samma funktion. Alkohol är en social drog där brukaren gärna vill ha hundra tjattrande obekanta personer kring sig, cannabis nästan tvärt om. Inte bara substansmässigt utan även samhällsbetingat; eftersom folk i allmänhet här är bekanta med alkoholberusning är det inte jobbigt att visa upp de tendenserna och det (miss)bruket ute på stan en lördagskväll.

Fast cannabis är ju verkligen inget vidare substitut för alkohol så de som påstår att man gör det "istället" efterkonstruerar/argumenterar nog bara. Skulle påstå att högpresterande på universitet är ganska ensamma, ovanligt mycket i sin egen värld - samt trivs jättebra med att ha det så. Då låter cannabis ganska passande. Intelligens är förövrigt fortfarande ingen vettig modell för betyg. Du kan säkert hitta en tröskelnivå men mycket roligare är så blir det inte.

I förrgår tog jag mig ut i Sveriges natur. Hoppade runt på stenar och irrade runt i skogar. Hittade stora pinnar att kasta ut mot vattnet, likt en naturlig spjutkastare. Försökte träffa fiskarna i vattnet, i syfte att plocka upp dem och äta dem på direkten, gärna innan de slutat chippa efter vatten. När sedan behovet föll på passade jag på att squatskita. Förbättrade min teknik avsevärt på samtliga punkter.

Självklart ska du sprida lösernordet, men det viktiga beslutet är ju vilka du skickar till. Välj ut någon snäll person du litar på, sedan någon väldigt konstig/speciell, någon med skägg, och någon som är rakt igenom elak. Annars blir det inte intressant om 100 år. _________________________________ Blev sugen på att ladda hem en kul film. Googlade "best comedies ever". Fick upp en lista av IGN. Plötsligt dyker en annons upp rakt i ansiktet, som jag blev tvungen att stänga ner manuellt. Kliade i kroppen av irritation. När jag funnit mitt target försökte jag surfa in på pirate bay. Tyvärr hade jag stängt av cash, så återigen blev jag tvungen att skriva in sidan manuellt, en url på hela 16 tecken. Blev för omständigt, gick ut i köket och lagade mat istället. Att det ska vara så jävla bökigt och omständigt att se någon av de bästa komedierna mänskligheten någonsin skapat.

Nej, för målet med studier är att slutföra studierna. Målet med ett arbetsmarknadspolitiskt program är bara att sluta vara arbetslös. Det vill säga du är som vilken arbetslös människa som helst - du har bara lite extra hjälp/resurser. Man kan ju även följa Talebs resonemang: att det inte är så att länder med högutbildade invånare blir framgångsrika, utan snarare så att framgångsrika länder satsar på utbildning. Kanske rent av forcerar in utbildningar för att se till att utnyttja resurserna. Vi kan ju tänkas ha någonstans kring världens absolut sämsta ekonomiutbildningar exempelvis (kandidatprogram). Ponera vidare att det faktiska innehållet till och med är lite tveksamt sett till vad arbetsmarknaden behöver - undrar hur mycket dessa utbildningar kostar samhället egentligen? Det enda som händer är ju att studenten inte längre vill städa kontoret, vilket kanske var tjänsten som behövdes. Kul tanke som inte slog mig förrens jag gled runt i kalifornien och fick sådan grym service utan att betala speciellt mycket. Det är ju mexikanerna som ordnar det där. I Norge kliver svenskar in och tar jobb inte ens unga normänn vill ta i med tång - vi är norges mexikaner. Med andra ord: stolthet är oerhört relativt. De som drar till norge, bor i stora gemenskaper och tar de absoluta skitjobben - de verkar ju faktiskt inte se det som ett steg ner.

http://www.dn.se/ekonomi/mindre-an-var-tionde-ung-saknar-sysselsattning/ Någon som kan svara på hur man egentligen resonerar när man aggregerar arbete, studier och arbetsmarknadspolitiska program? Studier köper jag eftersom det är en rimlig anledning till att man inte hinner arbeta. Men man kan ju inte riktigt dra samma resonemang för arbetsmarknadspolitiska program. Jag tror inte många besvarar arbetsgivaren med "tack för förtroendet, men tyvärr blev jag antagen till ett mycket intressant arbetsmarknadspolitiskt program vilket håller mig sysselsatt till 2014." Kan vi rent av dra det lite åt andra hållet? Programen är väl till för att folk ska bli bättre på att exempelvis söka jobb. Är det då inte ännu värre om de misslyckas?

Skulle säga att de flesta vardags-läkemedel kompenserar för saker tidigare generationer fick automatiskt, precis som d-vitamin tillskott gör. Tror vidare att nivåerna skulle vara tillräckliga till och med i Sverige om det inte vore för att folk spenderar vinterns få soltimmar med att sitta vid datorn och.. scrolla. Vill vara tydlig med att jag själv inte har något emot vitamin-tillskott, men det är ju fortfarande via positiva (för att fortsätta i ditt spår tar du inte bort Sverige - du lägger till ännu en sak istället) och dras därmed med klassika positiva-problem. Tror ärligt talat det är ovanligare än så. Notera gärna att det är rent metod-fel. I.E. om du lägger tid på att diskutera sakfrågor (snabbmakaroner, bagels till frukost, osv) med en random tard och personen till slut köper det du säger har den fortfarande arbetat hårt för att lära sig obetydligt lite.

Tokboken version 2.0: via positiva. Surprise. ___________ Och på detta topic: jag har en kompis som haft någon form av ångest/panikångest/tidig depression i kanske 2 år. Läkaren vill nu skriva ut SSRI och jag verkar vara den enda i hans närhet som är skeptisk till den saken. Grejen är att åtminstone här i stockholm är det otroligt vanligt, och på hans företag är det till och med så att en majoritet tar eller har tagit det. Så det är ju lite det där med att hoppa ut över ett stup om alla andra gjorde det: ironin i den klassiska, pedagogiska meningen är ju att de flesta hade gjort det. Jag resonerar som så att det är en bra ide om han tror att han kan "råka" ta livet av sig annars, om det är så kritiskt, annars en dålig ide. Hur resonerar ni andra angående SSRI?

http://www.dn.se/livsstil/mannens-nya-medelalderskris Är folk så här jävla korkade? Tänk att som kvinnan där exempelvis, dedikera sitt liv till forskning och hamna så fullkomligt fel, på en sådan random fläck på kartan. Svenska "män" är i hyfsad utsträckning degenererade degpölar vid 45 tack vare det faktum att de faktiskt aldrig blev män. Att bli man är inget som nödvändigtvis kommer med åldern. Artikeln menar att medelålders män inte längre får respekt i samhället - detta är fullkomlig dårskap, ett totalt självbedrägeri för att försöka gömma sitt eget misslyckade liv bakom någon slags samhällsrörelse man "inte kunde rå för". Med andra ord ytterliggare en tydlig indikation på att personen aldrig blev en man (eller kvinna heller, för den delen). En pojke som inte utvecklats till en man vid 45 får ingen respekt, förtjänar ingen respekt, och det spelar ingen roll om stackaren inte begripit bättre eller om han ens förstår att han utvecklades till en förvuxen pojke och inte till en man. Det finns ingen logik i att visa respekt för en 45-årig pojke, det är totalt orimligt för ett samhälle i evolutionär utveckling. Vuxna pojkar är en värdelös art i jämförelse med vuxna män. Jag är vidare helt övertygad om att det inte spelar någon roll om plötsligt 90% av alla svenska pojkar förblir pojkar och aldrig blir män: de kommer ändå inte accepteras, för jag är helt säker på att det sitter djupt rotat i generna att inte visa den minsta respekt för en pojke som aldrig utvecklas till man. __________________ För att ytterliggare utveckla har jag landat i Stockholm och spenderat några dagar i och kring innerstaden. Det finns självklart jättemycket jag stör mig på ovanligt mycket i Sverige just nu, framförallt människor - framförallt människor som möter människor. Något garanterat alla redan noterar (till och med om de som bott här hela livet), men som hamnar på en helt annan nivå med lite andra referenspunkter, är såklart hur instängd och kall gemene manlig storstads-svensk är vid möten med nya människor. Vad eventuellt inte alla kopplar är vad det betyder. Det kan lätt tolkas som egoism - det kan tolkas som gemene storstads-svensk är själviskt lagd; upptagen av sig själv, sin familj och sin karriär. Det kan i värsta fall tolkas som en slags styrka, visserligen en otrevlig och osocial sådan, men likväl en styrka: en slags bestämdhet över sin egen riktning och sitt eget värde i livet - som om mannen vuxit in en acceptans, en förståselse och en slags överlägsenhet; en färdig platform som inte behöver mer. Det kan i värsta till och med tolkas som mognad - manlighet. Det är bara att det är helt, helt fel. Snarare tvärt om. Lilla Essingen fullkomligt översämmas av pojkar i 25-30-35-40 års ålder. En välstryken stjorta, bestämda, systematiska fotsteg och en lika bestämd och uträknad blick, solbrillor en mörk och mulen dag - ett plötsligt, förvånat, ljud från halsen om någon obekant hälsar; enorm responstid på allt som inte är förutbestämt. Trots detta ett totalt fokus på att följa - alla följer, ingen leder. Det säger sig självt: fullständig avsaknad av utveckling. Lilla Essingen - och Stockholm i övrigt - översämmas därför av pojkar i 40-45-50-55 års ålder. Pojkar som aldrig blev män - som aldrig ens började den utvecklingen. Ska de plötsligt ha respekt, för att de blev äldre? Tror en skribent till en sån där artikel på riktigt att människor någonsin fick respekt för sin ålder? Ålder som siffra för med sig ett antal generella attribut - det var aldrig siffran i sig som var intressant.

Kan inte reglerna, men det ska vara en smidig process om du har bott i USA minst ett år - kan till och med vara tullfritt om jag inte är ute och cycklar. Åker man dit på vanlig waiver, köper en bil och försöker importera den ska det vara en skitaffär. Vet inte hur det skulle vara för mig som åker dit på två stycken halvårs-visum till att börja med. Antagligen ett byråkratiskt helvette som allt annat. Kommer man norrut mot San Fransisco och över ser man helt jävla sjuka landskap med kossor som ser ut att må helt fantastiskt. Så tror mer det handlar om att de har skalfördelar och så många led med svält-löner (d.v.s. marknadsekonomi). Har dålig koll på färs, men drygt halva priset låter rimligt. Men för sisådär 40:- får du hem en riktigt jävla fin 0.5kg bit kött att slänga på grillen - är snarare det jag är ute efter. Sen är det svajigt att svara på om det är bra - det smakar fantastiskt och verkar bra, men jag har inte sett några undersökningar eller liknande. Angående det där med "steroidkossor" är det väl någon form av debatt. FDA har kommit fram till (lol) att något sånt där är ofarligt, vilket har resulterat i att vissa produkter har texter av typen "blablabla is approved by the FDA". På andra produkter står det istället att det inte använts, men de har en benägenhet att ändå - av oklar anledning - lägga till: ".... which is approved anyway". Eventuellt för att de inte får råka smartmåla mer artificiella produkter (eftersom tekniken alltså godkänts av FDA).

Vettefan om det kommer gå att köpa en svensk bil alls längre, kikar runt lite: Har du en budget på blyga 350 000:- i USA har du så många sjuka alternativ att det skulle bli ett helvette att välja. Blir som kött: Jag kommer inte orka köpa kött i Sverige för att det är så dyrt.

Det jag menar med sports-gear är helt enkelt att du har ett läge för att "sport-växla" själv på mustangen. Flesta andra automater jag kört i USA har istället haft en separat "1"-"2"-"3", men mustangen har ett "S". På så vis kan man flyga iväg lite snabbare - lite mer klassisk svensk omkörning - men på chargern behöver du alltså inte växla manuellt, du flyger iväg ändå. Antagligen som du säger bara inställningar. Angående HK har väl förövigt chargern uppemot 350-400, eller är jag helt ute och cyklar? Precis som lobl påpekar är det rätt sjukt bang for the buck (tror de bara hamnar på runt 30k$, så kanske 400 000:- eller något med svensk översättning). Såg dock precis att mustangen har liknande i liknande prisklass, så hela amerikanska marknaden är väl sjuk. Förövigt lite av ett helvette att bilarna går så tyst, åtminstone inifrån - går typ inte att lyssna sig till varvtalen. Man skulle fått den här modellen istället: http://www.ford.com/cars/mustang/trim/shelbygt500/

Nu har ju inte jag varit på racing-bana utan kört interstates, och kan inte alls känna igen mig i att den direkta känslan skulle vara tråkig. Den är ju fantastisk! Du säger att du är "europé", och jag har aldrig kört de riktigt stora städerna i europa så jag vet inte hur det ser ut, men i USA är körningen helt brutalt dynamisk. Enda "döda" stäckan jag kört var när jag drog interstates hela vägen mellan San Fransisco och San Diego mitt i natten, det var pest, som att köra 8 timmar i Sverige men med sämre ljus. Vore man inte så skraj för att åka på några riktiga jävligheter med polisen skulle det varit ett bra tillfälle att bara hålla gasen i botten och se vart det tog en (själv vågade jag mig inte över 80-85 generellt - trots att en jävla massa sportbilar försökt racea mig kring LA). Jag pendlade tex till SDSU 3-4 dagar i veckan, och det var via interstate-5. Då har vi en 5-6 filers motorväg med konstanta av/på-farter, omkörning på båda sidor och bilar som kör i 120-130km/h med några få meters avstånd till varandra. Vad man vill ha då är typ: - Kontroll på fordonet i "höga" hastigheter... - .... även i skarpa svängar - Blixtsnabb acceleration så du kan flyta in i luckor och skapa marginaler (du vill köra 140km/h ena sekunden och 110km/h nästa, 160km/h nästa osv) Mustangen var jättetråkig här (utan sportsgear): du trycker gasen i botten och måste vänta kanske 2 sekunder innan den drar igång. Det blir nästan som att "lagga": när man väl börjar accelerera ordentligt vill man inte göra det längre. Så det går inte att utnyttja kraften i motorn. Chargern däremot: gasen i botten och en hundradel efteråt sitter du klistrad mot sätet. Exempel på vad man hamnar i förr eller senare är att man i hyfsad trafik måste byta typ 4 filer och passera en spärrlinje på vägen ut till en utfart (trust me, går inte att undvika i längden). Med en Mustang är detta jättejobbigt, med en charger kan du bara trycka ned gaspedalen och flyta in i rätt luckor. Och som sagt, även om ni inte verkar tro mig; den tar även efterföljande sväng galant trots hastigheten. Undrar om jag inte gillade den här bäst, trots att den var minst ny och flashig, den är bara så läcker: En annan mustang jag körde, mer klassisk: MVH Mr Mustang PS: Inredningsmässigt är samtliga tre mustanger jag lagt upp bilder på rätt värdelösa. Man sitter i menyer och kan via knappar på ratten tex ändra varenda jävla lysande lampa i och på bilen vilket är riktigt coolt vid nattkörning (i 2014-modellen) - men samtidigt överflödigt och rätt onödigt, jag hade kasst ljudsystem, ingen touchscreen, osv..

Tänker snarare bygga sig in i infrastrukturen, svårt att tänka mig att de är förevigt dödsdöma och är det någon gång man ska nestla sig in i "vardagen" är det väl när det gått åt helvette. Enda sportiga bilarna jag kört förut har varit några BMWs, så du har visserligen en rätt i att jag inte har någon vidare raceing-erfarenhet. Däremot har jag nu bekantat mig med ett antal nya amerikanska sådanna och vill hävda att du har rätt och fel. Jag tror tex jag postat en bild här på en 2014 mustang: Ascool bil, men mycket riktigt knölig (och inte närheten av samma adrenalin-upplevelse för den delen - är väl inte riktigt en sportbil kanske). Chargern däremot? Fet och bökig vid parkering, ser inte jättemycket ut för världen vid första anblick, men WTF nr1 är då du testar att trycka ned pedalen (halvvägs!), WTF nr2 är när du inser hur smidig den är in action. Har du kört den själv så kan vi ha en fortsatt dialog, annars får du ta och göra det först. EDIT: Kan ju också notera att jag förstås kört automat, så jag vet inte om det kan ha att göra med den konstruktionen; kan ingenting om hur automat fungerar egentligen. Min största besvikelse över mustangen är att den inte "biter" - man måste sitta och leka med sports-gear för att inte känna sig "volvo 740 på svensk landsväg" när man ska köra om. Chargern petar man som sagt på pedalen och så sticker den.

Testade såklart medical i CA förresten.. sjukt starkt ja. Nu är ju inte det där min grej, men jag har ju ändå testat förut. Detta blev faktiskt lite obehagligt, men mest eftersom man inte riktigt visste vart det skulle sluta. När det väl stannat upp förstod jag helt klart poängen. Kan förstå att folk gillar att sätta sig på mission beach och bara titta på havet hela dagarna, även om det inte skulle passa mig. Polaren sa efteråt att det var ovanligt starkt iof, starkare än vad han hade räknat med. Uppväxt i LA och San Diego - borde veta. Good shit, som vissa skulle kalla det. Det är ju lite roligt det där att det är lagligt men inte lagligt. Folk går till doktorn och säger att de har lite svårt att sova. Har man ingen tillåtelse från doktorn får man en ticket. Röker man på standen får man en ticket. De gillar tickets, fyller you kvoten: Kör man en sportbil på hwy101 kör snuten upp med en (i övrigt anonym) charger i arslet och försöker pressa en långt över speed limit. Ofelbart. När han ger upp kommer en ny. Och apropå dodge charger: vilken jävla bil. Kör 120km/h i svängar utan att man tänker på det.

Läge att kliva in i Grekland/Spanien och starta upp något nytt eller är det för tidigt?