Cleburne

Mmm, men det var inte riktigt det jag skrev. Jag är medveten om att vissa saker framstår som avvikande, men jag vill inte kalla det en "sjukdom" eftersom det inte får några negativa konsekvenser, varken för mig eller för någon annan. Ja, att vissa inte kan förstå att man inte tänker som dem räknas inte som en negativ konsekvens. Det räknas som ren idioti från deras sida. Jag kan tillägga att jag tror att jag kan vara mer objektiv än de flesta, åtminstone när det gäller saker som inte handlar om mig personligen. Läget i Afrika påverkar ju inte mig och jag kan bedöma situationen utan att låta känslorna styra mig. Bara som ett exempel.

FYI, och jag kan knappast klassas som psykopat eftersom jag har ett väldigt känsligt samvete, tro det eller ej.

Nej, jag skulle aldrig orka driva ett skämt så här långt. Orka levla om något i mer än ett inlägg eller två.

Tackar!

Ja, och jag har redan skrivit att mina föräldrar borde ha haft den möjligheten. Självklart är jag tacksam att de inte gjorde det, men om de hade ansett att det var nödvändigt så tror jag inte att jag skulle kunna klandra dem. Varför skulle de vara tvungna att offra sina liv om det hade känts så för dem? Jag ser inte livet som en rättighet utan som ett privilegium och det gör nog att jag uppskattar livet mer än de flesta. Ett litet nitpick angående ditt inlägg: Jag anser inte själv att jag är "sjuk". Jag är medveten om att jag kan verka avvikande i vissa lägen, men det har aldrig (åtminstone inte sedan grundskolan) medfört några större problem.

Det skall vara ett gemensamt beslut, och jag anser även att standardaborter bör vara gemensamma beslut. Att enbart låta kvinnan bestämma om ett barn ska leva eller dö känns inte rättvist mot fadern. Visst har man argumentet att kvinnan måste låna ut sin kropp i nio månader, men jag tror att de flesta vet att man kan bli gravid när man har sex. Smällar man får räkna med, liksom. Vad gäller psykoser efter födseln vet jag inte riktigt. Å ena sidan vill man ju inte inskränka en persons privatliv, men å andra sidan vill man ju inte att föräldrar ska abortera barnet av fel anledningar. Hmm, det tål att sugas på. Man kan möjligtvis införa en sorts karenstid så att man måste avvakta en viss innan man genomför ingreppet. Om någon dock skulle besluta sig för att abortera sitt barn har närstående självklart rätt att försöka tala dem till rätta och erbjuda sig att adoptera barnet, men i slutändan är det föräldrarna som bestämmer.

Tja, man har väl i princip samma "rättigheter" som man har i förhållande till andra människor. Jag vet inte riktigt vad du är ute efter. Tror du att jag menar att föräldrar får ägna sig åt sexuella övergrepp? Då är du helt fel ute. Som sagt, se det hela som en utökad aborträtt, no more and no less.

Läs de senaste sidorna.

Håller med, och som jag har sagt så vet jag inte exakt hur man sätta upp en gräns. Det kanske är bäst (som jag även har nämnt) att låta enskilda föräldrar bestämma det. Då skulle dock den faktiska gränsen hamna på arton år och det känns lite överdrivet även för mig. Saken tål helt klart att diskuteras.

Du har nu postat fyra svar på mina inlägg i dag. I ordningsföljd var det: "Synd att Cleburne inte är död." "Du är elitistisk och sjuk." "Jag (du) förstår inte vad elitistisk betyder." "Skämtar du eller är du en idiot?" Sluta posta inlägg som svar på mina inlägg om du inte är intresserad av att diskutera saker. Om du nödvändigtvis måste posta inlägg kan du väl låta bli att citera mig. Anse dig ignorerad.

Ja, staten ska ju bara ingripa som en sista utväg, så om det absolut inte går att lösa på privat väg får staten rycka in. Men återigen, det skulle handla om ett minimalt antal fall och är inget man bör haka upp sig på. Och nej, det skulle enbart vara de ursprungliga föräldrarna som skulle få fatta sådana beslut. Man kan ju diskutera saken om barnet hamnar hos släktingar eller om det har adopterats när det var väldigt ungt, men återigen, sluta haka upp dig på specialfall! "Men tänk om ett barn förlorar sina föräldrar, blir bortfört av marsianer, utses till negerkung i Söderhavet och sedan råka hamna på en soptipp i Farsta?" Det är inte sådana exempel som man ska bygga reglerna på. Som jag skrev i ett tidigare inlägg kan jag tänka mig en kommitté som tar upp enskilda fall i stället för att försöka hitta på regler för alla tänkbara scenarion. Jag vet inte riktigt. Kanske gränsen ska sättas när barn utvecklar ett socialt liv utanför familjen, kanske borde den sättas när det blir myndigt (d.v.s. inte ha någon fast gräns utan låta enskilda föräldrar betämma den). "Jag vet inte" betyder "jag vet inte". Brottsrubriceringen skulle självklart vara mord.

Om det inte börjar vid befruktningen, när börjar det då? Finns det en magisk barriär i slidan med icke-liv på ena sidan och liv på andra sidan? Vad är skillnaden mellan ett ofött barn och ett fött barn? Nada.

Det kan bli staten, det kan bli välgörenhetsorganisationer, det kan bli släktingar, det kan bli tomten. Var inte orolig, det kan vi lösa. Och som jag skrev redan i mitt första inlägg om saken vet jag inte riktigt var man skulle sätta gränsen. Jag skrev sex-sju år lite godtyckligt, men den kanske borde flyttas åt endera hållet. Lite av en icke-fråga dock. Att jag över huvud taget funderade på just den åldern berodde på att det är då man börjar skolan, om du nu vill veta.

I mitt drömsamhälle får staten inte ens säga "bu" till ungen. Det är inte en angelägenhet för staten. Staten skall enbart hantera saker som individer inte kan ta hand om själva, som försvar, rättsväsende, utrikespolitik m.m.

Nej, det måste det inte. Visst är det en tänkbar lösning, men som de flesta förhoppningsvis har märkt leder statsfinansierade åtgärder till högre kostnader och sämre kvalitet. Betala mer, få mindre FTW? Nja... Som sagt, det jag pratar om är en form av abort. Precis som en artonårig tjej kan bli på smällen och inse att hon inte vill/kan ta hand om ett barn kan en familj få ett missbildat barn och inse att man inte vill/kan ta hand om det. Låt då föräldrarna själva bestämma hur man ska lösa saken. För åttielfte gången, jag har inte pratat om några statliga dödshjälpsprogram a la Karl Brandt. Det handlar om privata angelägenheter. Och om du nu inte kan svälja min lösning, varför kan du inte tänka dig frivillig finansiering? Alla som tycker som du skulle väl vilja bidra och då slipper vi problemet med tvångsfinansiering, d.v.s. stöld.

En sak som många här tydligen hakar upp sig på är tanken på att döda barn, men jag anser att ni borde ta en ordentlig titt i spegeln. Det jag förespråkar är bara en form av abort. Livet börjar vid befruktelsen. Om ni blir illamående av det jag skriver men tycker att abort är lugnt anser jag att ni är hycklare.

Adoption eller barnhem antar jag, men det handlar ju om en minst sagt marginell grupp. Som jag skrev tidigare, det är inte bra att haka upp sig på pyttesmå delar av befolkningen. Om vi sätter upp regler som fungerar för de allra flesta kan vi alltid lösa specialfallen mer smidigt genom att behandla dem som enskilda fall.

Okej, då är vi helt enkelt inte överens. Jag kan inte acceptera att vissa individer ska tvångssubventionera andra. Om du nu inte kan gå med på frivillig avlivning, kan du åtminstone tänka dig att eventuellt ekonomiskt stöd finansieras på frivillig basis? I så fall har jag inga invändningar. Edit: Jo, en invändning har jag ju. Jag anser inte att föräldrar ska vara skyldiga att offra sina liv genom att dygnet runt passa upp på barn som de inte vill ha, särskilt om de är gravt handikappade. Det måste ju kännas rätt hopplöst att ta hand om ett barn som aldrig kommer att utvecklas och kunna ta hand om sig självt.

Tja, jag hade inte riktigt föreställt mig att man skulle halalslakta sjuåringar på löpande band och du har helt rätt i att det knappast skulle vara några föräldrar som skulle vilja döda fullt friska barn. Men eftersom det skulle vara sjukt svårt att sätta upp några regler för vilka barn som skulle kunna avlivas är det bättre att helt enkelt låta föräldrarna bestämma fritt. Hellre det än att låta staten sabba allt med stenkorkade regelverk... Och om nu föräldrar skulle vilja döda fullt friska sjuåringar är det väl bara bra att vi slipper deras avkomma, eller? Och du har helt rätt i att en privat försäkring skulle kunna vara ett utmärkt alternativ. Men det ska vara upp till föräldrarna. Om de vill bli kvitt ett barn bör det vara möjligt. http://sv.wikipedia.org/wiki/Aspergers_syndrom

.

Okej, så du lyckades hitta en på nätet, men du kanske borde ha läst det där innan du postade. Förklara gärna för mig varför jag är elitistisk när jag säger att man ska ta ansvar för sitt eget liv, låta personer bestämma över sina egna liv och sluta snedfördela resurser (lägga mer resurser på vissa klasser/folkgrupper/individer). Är det diskriminering att inte tro på positiv särbehandling?

Mjo, men jag vet inte riktigt hur det har med saken att göra. Om "post-birth abortions" skulle tillåtas vettefan om någon skulle låta bli med motiveringen "Man vet aldrig, vår son kanske upptäcker ett botemedel mot cancer". Det är nog knappast något man skulle fundera på om man fick ett gravt missbildat barn. Men återigen, det skulle vara upp till föräldrarna. Jag har ju inte sagt något om att köra en upprepning av Aktion T4.

Rätt kul att bli kallad "elitistisk" när det jag förespråkar är det närmaste total personlig frihet man kan komma, till skillnad från den toppstyrda och elitistiska samhällsmodell som du verkar tro på. Dags för dig att köpa en ny ordbok, my boy.

Mmm, synd bara att jag inte skrev något sånt. Jag har aldrig sagt att barn regelmässigt bör avlivas, bara att föräldrar ska ha rätt att göra det om de upptäcker att de inte kan eller vill ta hand om barnet. Du kanske tycker att det verkar grymt, men vad tycker du att man ska göra om man får ett gravt handikappat/missbildat barn? Anser du verkligen att föräldrarna ska vara skyldiga att sabba sina liv och ofta även sin ekonomi för att ta hand om barn som aldrig ens kommer att kunna klä på sig själva? Borde inte de själva få bestämma vad man ska göra?

Jag håller fast vid att jag tror att jag har Aspergers. Det finns så många saker som stämmer. Jag ser det dock varken som ett handikapp eller som ett problem.