Cleburne

Nja, grejen är ju den att när man framför sin åsikt så börjar alla med "Men de handikappade, då?" eller "Hur gör man med färgblinda barn som äter kritor?" Man hakar upp sig på väldigt små grupper och det är ett problem i dagens samhälle. Man sätter upp regler utifrån hur saker påverkar väldigt små delar av befolkningen. Generella regler bör sättas upp utifrån hur saker påverkar majoriteten av befolkningen och sedan kan man lösa specialfallen lite smidigare. Jag kan tänka mig någon sorts kommitté som tar upp enskilda fall i stället för generella regler som får korkade följder.

Var har jag skrivit att gamla ska hamna på tvångsinrättningar? Och vad gäller handikappade så måste de ju inte hamna på tvångsinrättningar. Om familjen vill sköta det själva (och stå för notan) så får de göra det. Det var så självklart att jag inte ens skrev det. Och det handlar inte om att avliva barn bara för sakens skull. Vad jag menar är att föräldrar bör ha det alternativet om det skulle behövas. Jag har själv antagligen Aspergers syndrom och det var inget som började märkas förrän jag var några år. Om mina föräldrar hade velat slippa mig så borde de ha haft det alternativet. Edit: Och visst kan man alltid adoptera bort barn om man hellre gör det, om det finns någon som vill ha dem. Edit 2: Jag är personligen emot adoption. Jag skulle aldrig vilja uppfostra någon annans barn.

Det skall inte tvångsfinansieras. Om du vill skänka pengar till Zimbabwe så får du göra det, men du har ingen rätt att stjäla från mig och ge till andra.

1. Inga lågprisinrättningar i mitt samhälle. Jag skrev ju att de skulle vara mycket mer humana än i dagsläget. Vi kommer att ha råd med det. 2. "Ekonomiskt tryck på föräldrar att döda sina barn"? Det håller jag inte alls med om. Även när det gäller fullt friska barn så är det föräldrarna som är ansvariga för att försörja dem. Om man inte har råd att skaffa barn kan man inte begära att andra ska stå för notan, precis som jag inte kan begära att du ska betala för mitt boende. Om handikappade barn medför ökade kostnader så är det föräldrarna som får ta smällen, men jag ger dem åtminstone ett alternativ.

Jag anser att man är förmögen att ta ansvar för sitt eget liv och är beredd att leva med konsekvenserna av det. Du menar att människor är små barn och behöver kryckor (som oftast är defekta, statliga åtgärder) hela livet. Jag föredrar min människosyn.

I mitt mönstersamhälle skulle inga bidrag utgå till handikappade, åtminstone inte när det gäller medfödda handikapp. Jag anser att föräldrar borde få kunna genomföra "post-birth abortions". Om ett barn föds med handikapp får föräldrarna själva välja om barnet skall avlivas eller om de vill behålla det. Om de vill behålla det får de ta ansvar för det och själva stå för notan. Om barnet uppenbarligen aldrig kommer att kunna bidra till samhället gäller deras försörjningsskyldighet även efter att de har dött. Och ja, jag anser att "post-birth abortions" bör få genomföras helt godtyckligt, även när barn är helt friska. Jag vet inte riktigt var man ska sätta gränsen, men kanske när barnet är sex-sju år eller nåt. Vad gäller handikapp som uppstår senare i livet så blir vi väl tvungna att ta hand om de flesta. Dock anser jag att det bör skötas centralt, på vårdinrättningar. Om man inte kan ta hand om sig själv eftersom man är förlamad blir det väl någon sorts långvårdsinrättning som gäller. Men i mitt samhälle skulle dessa inrättningar vara mycket mer humana än i dagsläget eftersom vi inte skulle slösa bort skattemedel på personer som kan försörja sig själva. Vad gäller det fetmarkerade stycket så är det uppenbart genomkorkat. Alla ska få samma möjligheter, men man ska inte lägga mer resurser på vissa individer. Det är som i dagens skola där man lägger enorma resurser på idioter. Alla som har gått i skolan vet att vissa elever är smarta och att vissa är korkade. Att lägga en massa resurser på stolpskotten är kontraproduktivt. Vissa kan aldrig bli hjärnkirurger oavsett hur mycket stödundervisning de får och man får helt enkelt acceptera det. --- Avdelat från denna tråd: http://pokerforum.nu/forum/off-topic/45203-hur-rasismen-smyger-sig-pa-oss-26.html

Mörk bild, mörk människosyn - whatever...

Jag tror att det här handlar om människosyn faktiskt. Jag anser som sagt att människor är förmögna att ta hand om sig själva och ser inte dem som små barn som man måste hålla i handen hela tiden. Det är inte samhället som ska se till att man inte hamnar i "utanförskap". Det ska man se till själv. Samhället (staten) skall vara helt neutralt och låta befolkningen ta ansvar för sina liv. Arbetshusen skulle ge stolpskott en möjlighet att försörja sig på ett hederligt sätt. Om de skulle välja att bli kriminella i stället är de personer som inte är önskvärda i mitt samhälle. Antingen tar man sitt ansvar som medlem av samhället eller så kan man fara åt helvete. Du påstår ju att många hellre skulle bli kriminella än försörja sig själva. Det är en mörk bild du målar upp...

Jag tänkte faktiskt skriva något liknande själv, om hur man ska förhindra att fängelser utvecklas till en sorts samhällen för kriminella och håller helt med om att kontakten mellan interner bör vara minimal. Men jag vill inte bara låsa in dem. Sätt kräken i arbete och se till att fängelser blir en nollpost i budgeten.

Jag insåg att jag gav dig fel svar. Det jag skrev gäller självklart, men varför tror du att mina förslag skulle leda till ökad brottslighet? Menar du att alla bidragstagare skulle börja råna närbutiker om man ställde krav på dem? Om du inte tror det är din fråga helt överflödig. Och om du menar att brottsligheten skulle öka så menar du alltså att vi mutar folk så att de inte ska bli kriminella i dagsläget. Det låter inget vidare...

Tja, jag tror nog att vi kan hitta på lite saker som skulle avskräcka de flesta. Lite roliga kroppsstraff för vaneförbrytare kanske? Varför inte ge en Black & Decker-borr till anhöriga till mordoffer och spänna fast mördaren på en metallskiva? Jag skämtar givetvis, eller gör jag det? Kanske enbart för de värsta dräggen, typ polismördare. Hur som helst, att eliminera brottslighet är en omöjlighet, men vaneförbrytare skulle plockas ur cirkulation för gott i mitt mönstersamhälle. Glöm rehabilitering för de rena stolpskotten. Väljer man den yrkesbanan blir det antagligen livstids straffarbete. Dödsstraff är tänkbart i vissa fall, men jag tror att många skulle se det som värre att få hugga sten i ett stenbrott resten av livet. Det skulle självklart vara på ackord. "Uppfyller du inte arbetskvoten blir det inget käk."

Ang. tredje stycket: Det skulle alltså vara frivilligt och man skulle kunna lämna arbetshusen när som helst om man anser sig kunna ta hand om sig själv.

Tja, jag har ju skrivit rätt mycket om bidragspolitik i den här och andra trådar och det skulle ta flera dagar att ge dig ett utförligt svar, men en grundregel skulle vara: Inga bidrag utan motprestation. Visst, man kan alltid hitta undantag eftersom vissa är helt oförmögna att bidra till samhället. Vad ska man begära av en förlamad person till exempel? Bidrag skall aldrig vara en försörjningskälla. Varje individ är ansvarig för sitt eget liv och bidrag skall i stort sett enbart sättas in i extrema fall. I första hand bör man be om hjälp från vänner eller släktingar. Om du skulle svälta ihjäl utan hjälp ska du få hjälp (gärna matkuponger eller något sånt i stället för kontanter), men om du vill ha nya löparskor eller en tv får du betala för det själv. Har du inte råd får du vara utan eller kanske vända dig till välgörenhetsorganisationer som anordnar klädinsamlingar. I stället för dagens politik skulle jag kunna tänka mig att man inför arbetshus. Om du inte kan ta hand om dig själv kan du överlämna dig själv till staten och sättas i arbete i såna arbetshus. Levnadsvillkoren skulle inte vara särskilt bra (sovsalar, långa arbetsdagar) och få skulle vilja hamna där frivilligt. Då löser man problemen med parasiter som sitter hemma, petar i navelluddet och lyfter bidrag. En sak till: Om det över huvud taget skulle finnas utrymme för "bidrag" i mitt mönstersamhälle så skulle de betraktas som lån. Återbetalningsskyldighet skulle gälla.

Okej, men berätta gärna var du står i frågan.

Okej, det lät ju nästan som om du förstod att alla får det "lika dåligt" när man kör socialistspåret, men du har rätt, det stod det inget om. Jag ville väl antagligen tro att du förstod vad politiken du förespråkar leder till. Nåja, hoppet är det sista som överger människan.

Jag trodde att du förespråkade en generös bidragspolitik, annars skulle du ju inte kalla fan och hans mormor rasister när de lackar snett på att man kastar pengar på nyanlända utan att kräva någon motprestation...

Jo, men den mentaliteten är ju ett resultat av välfärdspolitiken. Det funkade kanske hyfsat i början när alla var vana vid att ta hand om sig själva och vi hade någon sorts arbetsmoral här i Sverige, men det senaste seklet eller så har folk blivit itutade att man har rätt till si och så. Arbetsmoralen har urholkats och vi har fått lära oss att acceptera att staten är en försörjningskälla för en stor andel av befolkningen. Per-Albin skulle nog börja kaskadspy om han fick se hur Sverige har blivit. Det är socialistiskt tänkande som leder till att allt fler får dela på allt mindre och vi har fått allt sämre levnadsvillkor. Visst kan man påstå att den tekniska utvecklingen till viss del har kompenserat för detta, men faktum kvarstår att de hela tiden höjda skatterna har lett till sämre villkor för människor. När jag växte upp var det fullt möjligt för min familj att bo i ett nybyggt radhus i Stockholmsområdet trots att min mor var hemmafru och min far inte tjänade särskilt mycket. Det är ju bara att glömma i dagsläget...

Ja. Man kan ju aldrig vara säker på hur man reagerar i en viss situation, men om det skulle bli aktuellt hoppas jag att jag är stark nog att "tacka nej".

Rena principskäl. Jag anser inte att kroppen är som en bil. Man kan inte byta ut delar när de slutar fungera. Man får ett hjärta. Om det slutar funka är det dags att dö. Ett par undantag: Jag kan tänka mig att donera organ och blod till två personer - min fru och min far. Min mor och min syster har fel blodgrupp, men annars skulle jag kunna tänka mig att donera till dem också. Det är moraliskt fel, men jag älskar dem mer än jag älskar mina principer. Själv kan jag ta emot blod från min mor (0-), min far och min fru. Det kan tilläggas att min far lider av leukemi, men jag föredrar hans blod framför min frus.

Jag har bara ett önskemål och det har jag varit väldigt tydlig med inför mina närmaste. Min begravning ska vara så billig som möjlig. Man får gärna göra hundmat av mig eller slänga mig i ett dike. Jag har ett enda förbehåll. Ingen del av mig får doneras till andra personer.

Jo, det handlar nog om politikerförakt eller myndighetsförakt till stor del. Jag har väldigt svårt att svälja att staten tar på sig uppgifter som bör vara privata angelägenheter. Det känns som en sorts våldtäkt eller slaveri eftersom man helt ogenerat påstår att staten äger mig. Man har förvrängt samhällskontraktet så radikalt att inget återstår av det. Staten skall enbart ta hand om de samhällsfunktioner som individer inte kan ta hand om själva, punkt slut! Det handlar om såna saker som försvar, rättsväsende och utrikespolitik, inte välfärdsutjämning och annan socialistskit. Men även om jag avskyr politiker som gör det möjligt för folk att lyfta bidrag utan motprestation lite hur som helst så avskyr jag även de parasiter som lever på oss skattebetalare. Ett "kul" exempel i vår lokaltidning som vi fick i går var snyfthistorien om den stackars colombianskan som blev vräkt. Nu var det så att hon blev vräkt eftersom hon vägrade gå med på att bo i en tvåa (med hyran betald av soc) med sin sextonårige son. Hon menade att hon hade rätt till en trea och att samhället skulle betala för den. Såna människor känner jag enbart förakt för. Efter att jag gifte mig bodde jag och frugan i ett studentrum på tjugo kvadratmeter i ett år innan vi hittade (och fick råd med) en hyreslägenhet. Vi klämde senare in oss hos mina föräldrar i ett år när vi försökte hitta en ny bostad. Inte fan ansåg vi att samhället borde hitta en trea och betala hyran åt oss. Alla som inte gör sitt yttersta för att klara sig själva och enbart söker hjälp när det VERKLIGEN behövs är syretjuvar som borde ******** och ******! Det gäller invandrare såväl som svenskar. Frågan är väl vem som är den största skurken i dramat - politikern som skapar det korrupta systemet eller parasiten som utnyttjar det. Hiv eller cancer... Och vad gäller colombianskan så löste det sig för henne. Hon hittade en lägenhet i Täby. Hennes gamla kommun (Österåker) betalar den första månadshyran och efter det får hon ansöka om hjälp från Täby kommun. För det är ju helt otänkbart att hon skulle kunna anpassa sitt boende efter sin inkomst. 1,5 rum per person är en mänsklig rättighet.

Det här är för övrigt ett utmärkt exempel på vad man får när man insisterar på en politik där ordet "krav" är bannlyst. Gäller såväl invandrare som andra "utsatta" *spyr* grupper: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2502&a=743702

Du missar ju poängen. Om Kalle, Ville, Sven, Bengt och en drös andra svenskar under en lång tidsperiod svinar loss på ett hotell så måste ju hotellägaren till slut kunna säga: "That's it. Inga mer svenskar på mitt hotell." Du kan ju knappast kräva att ett hotell ska anställa extrapersonal för att hålla koll på alla svenskar, precis som du inte kan kräva att vi ständigt ska subventionera invandring här i Sverige. Det är fullt möjligt att man kommer till en punkt där man får säga: "That's it. Inga mer X är välkomna här. Det kostar mycket mer än det smakar." Självklart är det upp till Sverige som land att bättra på sitt rykte när situationer som den i Österrike uppstår. Att lägga över ansvaret på hotellägare är ju vrickat. Antingen får svenskar uppföra sig bättre i Österrike eller så får man acceptera att man kanske inte är välkommen där. Lägg skulden på missdådarna (svenskarna), inte på offren (hotellen). Nu vet jag inte om det fortfarande är ett lika stort problem som det brukade vara, men för en tio-femton år sedan ansågs svenskar vara drägg där nere. Jag håller visserligen med om att vi starkt har bidragit till problemen här hemma, men problemet är ju att vi har varit alldeles för generösa. Jag anser till exempel att utlänningar inte borde vara berättigade till några bidrag samt att man inte bör kunna byta medborgarskap. Min fru har gjort det trots mina protester, men hon kommer aldrig att bli svensk oavsett vad det står i hennes pass. Om folk kommer hit (som asylsökande eller inte) så bör de sättas i arbete omedelbart. Folk som kommer hit utan id-handlingar bör sättas i arbetsläger tills man kan fastställa vilka de faktiskt är. Våra sjuka regler i dagsläget har lett till att över 90 procent (IIRC) vägrar uppvisa några id-handlingar. De påstår att de inte har några, trots att de i de flesta fall inte hade kunnat ta sig hit utan dem, och av någon anledning brukar de magiskt dyka upp igen EFTER att de har fått permanent uppehållstillstånd och ska ansöka om svenskt medborgarskap. Utlänningar som begår grova brott (eller mindre grova brott upprepade gånger) ska kastas ut direkt. I nuläget blir dock inte ens en bråkdel av de som får avvisningsbeslut faktiskt avvisade, delvis på grund av att de vägrar plocka fram id-handlingar. I såna fall bör de sättas i straffläger på obestämd tid, inte placeras i kommunala lägenheter och lyfta bidrag. Jag kan ju fortsätta räkna upp åtgärdsförslag, men du har väl redan hunnit smälla av. Det låter ju drakoniskt, men det är främst eftersom vi totalt har sabbat invandringspolitiken. Vi har accepterat att vi kommer att gå minus på invandrare och det är ju en helt ohållbar situation. Varför tror du att så många (i relation till befolkningen) söker sig hit i stället för att söka sig till t.ex. Tyskland eller Frankrike? Jo, det är ju känt i hela världen att vi är så otroligt puckade att vi låter folk trampa på oss och utnyttja oss och dessutom får dåligt samvete eftersom vi inte ger dem mer. Det leder till att vi får hit en större andel parasiter och brottslingar, eftersom vi kastar bidrag på människor och daltar med förbrytare. Okej, det blev en del osammanhängande rant här, men min huvudpoäng (vettefan om den framkom särskilt tydligt) är att invandring inte får tillåtas vara en minuspost. Så länge den förblir det kommer läget att förvärras och du kommer att få se alltmer främlingsfientlighet. Jag framstår ju som väldigt främlingsfientlig här, men det sjuka är att jag faktiskt inte är det. Arbetskraftsinvandring är ju nödvändig med tanke på den demografiska situationen i Sverige, men jag önskar att vi kunde vara ”en aning” mer nogräknade när det gäller vilka som vi släpper in samt att vi kunde klargöra att i Sverige får man rätta sig efter svenska regler. Och jag ska försöka undvika att sätta mig in i hur du resonerar när du modererar. Tack för att du har låtit tråden hållas ett tag.

Alla är vi olika. Jag skulle nog bara rycka på axlarna och gå därifrån. När det gäller påståenden som retar upp folk brukar de oftast innehålla åtminstone ett korn av sanning, annars svider det ju inte. Om någon skulle påstå att blonda svenskar är mer brottsbenägna än rödhåriga svenskar skulle ingen ta det på allvar, men när man säger att invandrade "svenskar" är mer brottsbenägna än infödda "svenskar" lackar väldigt många snett. Varför? Jo, de tror att det är sant och det är det som retar upp dem. Ta dessa två påståenden: 1. "Svenskar är lägre stående än somalier." 2. "Somalier är lägre stående än svenskar." Vilket är mest stötande och varför? Ja, objektivt sett är de lika stötande, men skulle någon här verkligen reagera likadant på 1. som på 2.?

Det komiska här är att du inte förstår att du är mer inskränkt än personerna som du försöker idiotförklara. Du säger ju rent ut att man kan generalisera när det gäller ekonomi men inte när det gäller kultur. Det, min vän, är historiematerialistiskt struntsnack. Tror du på allvar att personer som har växt upp i olika kulturer är precis likadana? Socialistiskt robottänk när det är som värst... Är det bara "socioekonomiska" faktorer som bestämmer hur vi beter oss? Nej, nej och åter nej!