valterego

Ser lovande ut

+1

??? Om frågan är riktad till mig så är jag totally lost. Är den till TF så kan jag meddela att han ligger på skärbrädan den närmaste tiden

Gångna helg har nätt och jämt överlevts. Dottern har fyllt sju år med allt vad det innebär i form av kalas och släktbjudning. Sen körde vi lite duetter på nyfådda Abba Singstar som mina föräldrar förärat henne. Nåväl, nu var det hur som blues det skulle handla om. Det här var ingen lätt match. Först ska man lyssna igenom en massa skit. Jag har ett hum om ungefär vad jag är på jakt efter, och lite artister, någon låt här och där. Ett av problemen i genren är densamma som för countrysvängen. En låt man tycker är bra kan finnas i en mängd versioner, där man ska plöja ett gäng olika för att känna efter vilken man faktiskt vill ha. Jag kan säga så mycket som att det blir i alla fall en svensk med på listan, believe it or not. Det blir åtminstone tre vita personer (män, tyvärr är nog samtliga män på listan....), varav en vääääldigt vit. Dessutom har jag sållat bort Linkin' Louisiana Peps. Nu kan ni ju börja spekulera, den som vill.

Stort tack, Skanke (för din medkänsla också). En road blog lär komma vilken dag som helst

Tveklöst.

Good choice! PM:a din gamertag om du vill ha ett gäng att lira online med.

Tack för alla stödjande ord. Jag blev uppriktigt rörd av att läsa dessa. Det stämmer ju att det som inte dödar en härdar en, ibland gör det emellertid jävligt ont på vägen. Det är möjligt att jag kommer att vara lite svävande, men jag tänkte försöka beskriva situationen en smula. Då min fru hade mått dåligt några dagar fick vi i början av förra veckan tid för en rutinundersökning uppe på lasarettet. Väl där visade det sig snabbt att saker och ting inte alls var som de skulle. Det var ett rätt hårt slag. Vi hade ju inte ursprungligen planerat att det skulle bli fler barn (jodå, vi vet hur de blir till), men när det väl blev som det blev, anpassade vi oss till det och var riktigt jävla glada. Sen får man en mental snyting som verkligen tar luften ur en. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle bli så berörd som jag blev, och frun tog det ännu hårdare. Samtidigt är det ingen katastrof, även om det känns tungt. Jag har varit oerhört tacksam för mina fantastiska ungar de senaste dagarna, och det är en jävla glädje att få vara med dem. Jag har inga stora krav på tillvaron just nu. Det kommer nog ta några veckor till för oss att hitta tillbaka till en vanlig balans i vardagen. Man börjar omprioritera saker, och tänka efter vad som verkligen är viktigt i ens liv. Jag ska minimera pokerengagemanget fram till sommaren (en Linköpingsresa står dock kvar på agendan), och ägna tid åt min fru och mina barn. Vi börjar flyta tillbaka till vardagen, men som någon sorts eftersläng drog jag på mig en småtaskig magsjuka i början av denna vecka. Det har inte varit de bästa tio dagarna i mitt liv kan jag påpeka. Den här veckan har det i alla fall börjat klia i fingrarna efter skrivande, och Ola släppte på mig idag, för att jag skulle kunna gå in och läsa senaste nytt i Grebbestadshistorien. Anledningen till att jag stängde av mig själv var inte bara att prioritera familjen, utan också för att jag inte ville använda dagboken som någon sorts terapi om jag inte är i någorlunda balans. Dessutom gick vi och spontanköpte oss en bil. För en gångs skulle tänkte jag bortom praktisk-familjebil-boxen, och köpte en fyrhjulsdriven historia med 250 hästar, inbyggd gps, soltak och annat lull-lull. Jag som inte ens är bilintresserad…. Ska försöka få ihop en blueslista på begäran nästa vecka. I’m in the mood för det nu.

Av de tre bästa rockbanden i historien är två nedlagda och kommer aldrig att återuppstå, då sångarna i bägge banden har gått bort. Joey Ramone gick bort för ganska precis åtta år sedan, och ett och ett halvt år senare fick han sällskap på den sista resan av Joe Strummer från The Clash. Det kvarvarande bandet är Social Distortion. Framöver ska jag brodera ut texten lite mer angående dessa, men nu nöjer jag mig med att konstatera att de står på scen i Göteborg den 25 juni, vilket inte ger mig nåt val. Det är liksom bara att packa väskan och resa.

Jag sätter en hundring på att han vill påverka.

Jag kan hålla med om att man borde kunna kräva ett bekräftelsemail på att ansökan gått fram.

Lillebror hade planerat att landa på Arlanda klockan 14.20 i morgon. Nu ringer han och säger att en i sällskapet han reser med (och är ansvarig för) har blivit tvungen att kliva av planet för att det är nåt strul med resorna. Bror väljer när han inser att ressällskapet kommer att missa avgången, då gaten stängs, att kliva av planet. Nu står han solo på flygplatsen i Sao Paolo, och har till på köpet inte hittat sällskapet som klev av. Det känns så där, ärligt talat....

Om jag har förstått saken rätt, med de beslut som gäller för närvarande, så är det så att man är medlem i samma stund som man skickar mailet? Dvs om man har en utskrift på att man skickat sin ansökan till förbundet, så borde den gälla som medlemskap för 2009? Eller är det när mailet når förbundets inbox? Det vore olyckligt om medlemskapet hängde på resurser från förbundets sida. Går man istället på skickat mail så borde det anses vara en aktiv handling, och alla blir glada och nöja.

Yeees! Ni ska bara veta hur långt jag borrat ner hälarna på snowjoggersarna här uppe på snöhögen. Kom och plocka

1) Hank Williams - Alone And Forsaken "Vet du vad man får om man spelar en countryskiva baklänges? Pengar, jobb och sin fru tillbaka. Dessutom blir man av med sina drogmissbruk" Alone and Forsaken är själva essensen av vad country handlar om, allt som ryms i ovanstående vits. Hank Williams var country i varje beståndsdel av den kropp som gav upp allt för tidigt. På nyårsdagen 1953, exakt 12 dagar innan undertecknads far föddes, hittades Hank Williams död i baksätet på en bil. Tragiskt, men förbannat typiskt. Självklart skulle mannen som personifierade myten om den olycklige musikern dö rock'n'roll-döden. Dör man inte i sina egna spyor så ska överdosen ge dig en enkel biljett bort. Hank Williams var inget undantag. We met in the springtime when blossoms unfold The pastures were green and the meadows were gold Our love was in flower as summer grew on Her love like the leaves now has withered and gone. Jag kan tycka att Gudfadern av country faktiskt producerade rätt mycket jams. Slätstrukna grejer och pekoralt dravel. Samtidigt är det svårt att bortse från rösten, känslan och den faktiskt uppenbara förmågan att träffa right on spot till och från. Calling you, Pan America, och legendariska Lost Highway är praktexempel på detta. Bättre än i Alone & Forsaken blir det just aldrig. The roses have faded, there's frost at my door The birds in the morning don't sing anymore The grass in the valley is starting to die And out in the darkness the whippoorwills cry. Han klockar in den på knappa två minuter, men varför slösa tid? Några snabba ackord, och sen börjar Hank lida fram texten knappt fyra sekunder in i låten. Ingen inom countrygenren har som Hank Williams lämnat ett sådant arv efter sig till eftervärlden. Johnny Cash må vara stor, men han är ändå bara en profet till den Störste. Hank Williams Jr var inte fyra år fyllda när hans far gick bort. Han fick den otacksammaste av musikaliska uppgifter; att förvalta ett arv ingen orkar bära. Alone and forsaken by fate and by man Oh, Lord, if You hear me please hold to my hand Oh, please understand. Det är totalt strippat, minimalistiskt, och det finns flera exempel på att den här sånger ska hållas till less is more. Det finns en mängd versioner av Alone & Forsaken. Det torde vara en av countryhistoriens mest tolkade alster. Några av dem är riktigt, riktigt bra, bland annat bör nämnas 16 Horsepower, och Emmylou Harris känslosamma cover, kompad av Mark Knopfler. Ändå finns det ingen som fångar in desperationen på samma sätt som Hank själv. Han sjunger som om han visste att ett liv som hans bara kan sluta på ett sätt. Det är så jävla magiskt att man vill gråta en smula. Släppa lite på fördämningarna, och ägna sig åt lite självömkan.

Gröndal är kanon. Både inne i själva "centrum", och utåt Ekensberg och vattnet till. Har själv bott där ett knappt år i slutet av nittiotalet.

Scheisse! Nu blir det svårt. Men okej, jag som inte är någon bluesman ska sätta ihop en fem-av-de-bästa-blueslåtarna. Och ja, man får absolut önska!

Okej....jag suger lite på den sista låten. Kan iaf hinta om det handlar om en av genrens största och mest kända alster. Själv har jag hört tiotalet covers, på flertalet språk. Mer eller mindre bra. Det här är ett verk som fångar själva själen i countryns molltoner.

2) David Allan Coe - Living On The Run Det finns en helt fantastisk dokumentär om amerikansk country, som heter "Heartworn Highways". Man får följa en handfull countryartister som alla rör sig i eller omkring den så kallade outlawgenren. Detta är den fåra av den amerikanska folkmusiken som mest apellerat till mitt sinne. Några av de kändaste företrädarna är Willie Nelson, Waylon Jennings och Guy Clark. Sistnämnda figurerar, tillsammans med adepten Steve Earle i stora delar av filmen. Dessutom gör Townes Van Zandt en knäckande version av "Waiting Round To Die", endast åsedd av kamerateamet och en bekant. Det är så starkt att tårarna strömmar ned på mannen bredvid Townes. Anyhow, i början av filmen får vi följa en ung man som muckat från kåken och nu åker runt i sin överdimensionerade turnebuss I USA, under artistnamnet "The Mysterious Rhinestone Cowboy". Det är David Allan Coe. Man kan tro att var och varannan av de här legenderna i genren har suttit inne för både det ena och andra, och myter och rykten florerar. Bland annat sägs ju Johnny Cash ha gjort tid. Det är emellertid helt fel; han har suttit arresterad några nätter, men mer än så blev det aldrig för mannen i svart. Bland de namnkunniga kan jag faktiskt bara komma på tre personer som faktiskt suttit på kåken "på riktigt". Det är Steve Earle (narkotikainnehav), Merle Haggard (diverse småbrott) och just nämnde David Allan Coe. Coe är själva urtypen för outlaw. Än idag turnerar han runt i USA, och för varje år blir han bara mer och mer skruvad. Med en gitarr lackad i sydstadsbanerets färger åker han runt och spelar för rednecks, bikers och jailbirds. Av det jag sett av Coe, och Heartworn Highways är inget undantag, verkar han trivas med myten av sig själv som en farlig kille, och kåkfararnas vän. Rösten håller än. Det var dock i början av karriären, på sjuttiotalet, som han var på toppen. Han kombinerade en riktig, jävla känsla för catchy melodier och grymma arrangemang, med en röst som i min värld är ohotad etta när det kommer till att framföra countrylåtar. Han har samma volym i basen som Johnny Cash, men när han börjar kliva upp för stegen mot de höga tonerna är Cash uppfintad på läktaren. David Allan Coe kan inte heller anklagas för att stryka medhårs. Han har blivit utpekad som rasist och mentalt otillräknelig, men sanningen är nog snarare att han är en provokatör, och framför allt en särling som gör vad som faller honom in obekomme vad som gäller i normer och värderingar i världen kring honom. Personligen bortser jag från en del av larvet som Coe producerade på sjuttio- och åttiotalet i syfte att provocera, och fokuserar istället på hans stora stunder. I Living On The Run maximerar D A Coe allt som gör honom till en av de största och kanske bäst bevarade hemligheter countryvärlden haft. En fantastisk sång, med lyrik som är på gränsen att bli parodisk om det inte vore för att Rösten sjunger som om det verkligen handlade om en mördares beskrivning av den sista flykten. David Allan Coe är alldeles för politisk inkorrekt för den rumsrena countryvärlden ska våga erkänna hans storhet, men det spelar egentligen ingen roll. I min bok är han odödlig. "SEEMS LIKE IT'S RAINING' HARDER TODAY THE RAIN MUST OF KNOWN I WAS COMING' THIS WAY IT AIN'T EASY LIVING ON THE RUN IF I PICK UP MY STEP AND PULL MY BELT DOWN TIGHT I CAN MAKE IT TO THE BORDER BY SATURDAY NIGHT AND IT'S LONELY LIVING ON THE RUN"

Yes, yes, tack tack. En lista om dagen har blivit en låt i veckan Ska försöka få klart listan i morgon....

Visst visst, rub it in. Vi vet att du är i NY och inte vi

+ hur mycket som helst....

Yes! Anmäld. Appropå namn så håller jag på att promota Ove hemma. Det går....sådär, kan vi väl säga. Jag skulle inte sätta några pengar på att det blir namnet om jag får en son....

Done!

Roffe, maila info@svenskapokerforbundet.se Skriv namn, adress, tel och födelseår. Läste det på hemsidan, och har fått bekräftat att mailen går fram.