valterego

Helgplanerna involverar nog mer tv-spel än poker för mig med. Jag har emellertid skrivit ut ett ex av stämningsansökan i Cevianhärvan som jag tänkte plöja i helgen, och eventuellt skriva nåt kreativt om på bloggen. Dessutom ska jag väl försöka sammanfatta min turnering förra helgen i några ord. Första meningen tror jag ska vara: "Det tog inte lång tid innan jag fann årets pokerprofil nedvikt i min sons växasäng". Har jag ork så fortsätter jag väl också nöta lite micro Omaha HL. Rullen är om jag inte missminner mig på 141 dollar. Jag köper in mig för två dollar i taget, per bord. Spelar upp till 4 bord parallellt, fast jag i ärlighetens namn borde hålla mig till två. Hur länge orkar man? Hur stor ska rullen vara för att man ska våga kliva upp till svindlande fem dollar i inköp?

Känns som ett bra val. Lycka till, Crappy!

Vissa låtar är lika bra som hajpen; Jolene är en av dem. vad gäller gitarrspelet kan jag bara hålla med dig, Eury.

1) AC/DC - Whole Lotta Rosie Först kommer ett nästan löjligt simpelt riff, och några lätta smekningar på hihaten. Man nästan hör att trummisen Phil Rudd knappt kan bärga sig från att dra på batteriet ordentligt. Sen en upprepning några gånger, den blott 22-årige leadgitarristen Angus Young har redan hunnit slipa sitt koncept in till perfektion på tre skivor före Let There Be Rock, men Whole Lotta Rosie är första gången som det verkligen bränner till på allvar. Sen kommer den legendariske Bon Scotts röst. "Gonna tell you a story....". Folk säger ofta att efterföljaren Brian Johnson låter exakt likadant, men det är bullshit. Brian har en unik röst, men är mycket mer begränsad i sitt register, och flyttar inte den evigt hesa rösten många oktaver. Bon Scott låter mer full än hes, och snubblar över ord och artikulationer. Men han kan kliva upp för trappen också, och plocka rätt höga och utdragna toner. I första versen låter han näst intill disträ, ointresserad, men det är bara en illusion. När han spottar ur sig Rosies mått 42-39-56, och skriker "You could say she got it all!" för första gången är det början på en än så länge drygt trettio år lång jävla fest, som helt ärligt inte kan beskyllas för att apellera till några djupare intellektuella funderingar. AC/DCs karriär är en rätt okomplicerad resa, som inte ställer några höga krav på studieskulder om man säger så (nu kastar jag sten i glashus, med höga studieskulder och få högskolepoäng. Så kan det gå). Likafullt - eller kanske just därför - är det ruskigt lätt att ta till sig musiken. Det är lika enkelt som genialt. Halva backkatalogen är lysande hits, men klarast av dem alla lyser den här pärlan från 1977.

Mike, har du kommit över de där dumheterna med Medelhavet än, och bestämt dig för att joina mig och farsan i Linköping i juni då?

Jag har publicerat en intervju med Nalle Hedlund som jag gjorde precis efter andraplatsen i EPT Köpenhamn. Du hittar den här.

2) Dead Boys - Ain't It Fun Cleveland är inte fullskitet med historiska milstolpar i populärmusikens rockfåra direkt. Men de finns. När kultbandet Rocket From The Tombs (Ej att förväxla med Rocket From The Crypt som skördade vissa framgångar i garagerocken på nittiotalet. Dock var deras bandnamn en homage) splittrades, uppstod ur askan två band, i hjärtat av Cleveland. Dels var det experimentella Pere Ubu, utan vilka bob hund troligen låtit helt annorlunda. Bland annat så är "Ett Fall & En Lösning" inget annat än en översatt cover av ödesmättade "Final Solution". Det andra bandet som såg gårdagens ljus var Dead Boys, som frontades av en viss Stiv Bators. En nihilistisk rocker med undertecknads kroppsbyggnad, och en förkärlek till allt som bodde granne med destruktivitet och dekadens. Som i många andra riktigt stora rockband byggde man soundet kring en bra gitarrist med ett eget sound. I just det här fallet hette han Cheetah Chrome. Jag hade viss mailkontakt med honom för ett halv decennium sedan för ett projekt jag då arbetade med. Stiv var svårare att nå,då han avled för nästan tjugo år sedan i sviterna av en trafikolycka. Han blev påkörd av en taxi, endast 41 år gammal. Stiv Bators är om möjligt mer känd för sånginsatserna i Lords Of The New Church, men det är med Dead Boys han bostatt sig i mitt hjärta. Bandet existerade bara i drygt två år och lika många plattor. Första skivan, "Young, Loud and Snotty" är briljant, men det är från den något svagare uppföljaren "We Have Come For Your Children" som bandets främsta skapelse kommer. Redan när gitarrerna inleder "Ain't It Fun" med ett sorgset malande, känns det som att det här kan bli riktigt, jävla bra. Sen kommer Stiv Bators. En ljus, trevande röst. "Ain't it fun when you're always on the run Ain't it fun when your friends despise what you've become Ain't it fun when you get so high Well...that you just can't come Ain't it fun when you know that you're gonna die young It's such fun " Det går inte fort alls. Närmast en ballad. Sen stegras det, och låten växer, och formas till något av det mest närgångna som punken någonsin bjöd på. Ett crescendo på väg att explodera, nära bristningsgränsen. Liksom Stiv Bators hela liv. Ain't it Fun är inte bäst på den här listan, men definitivt vackrast och mest fylld med svärta.

Jag skulle gärna se en gästblogg där de (som ville) av de inkvalade fick skriva inför tävlingen hur de kände, laddade upp osv. Det tror jag skulle vara jäkligt intressant. Så får de skriva om sina förväntningar, hur de förändras inför resan. Sen kan man ju spinna vidare på det under själva eventet.

3) Sweet - Set Me Free Jag såg Sweet på Oscars i Örebro för nitton år sedan. Jag skulle fylla sexton, och det var min första riktiga konsert, utan någon vuxen i släptåg. vid den här tiden fanns det två parallella Sweet som turnerade runt och framförde bandets gamla hits från 70-talet. Dels var det sångaren Brian Conollys Sweet, och dels gitarristen Andy Scotts Sweet. Allt för att man inte kunnat hålla sams om vem som var den musikaliske motorn. Dessutom fyllde båda två ut sina entourage med nya musiker, vilket gjorde att det mest var att likna vid övervintrade coverband. Snacka om lose/lose-situation. Som lök på laxen kan också tilläggas att Connolly stått i Guinness Book of Records som den person som överlevt flest hjärtinfarkter. Jag tror till slut att han dog av den åttonde eller nåt. The Sweet är förmodligen det närmaste verkligheten kommer Spinal Tap. Inte bara för pajigheter av ovan nämnd karaktär, utan för att det också är väldigt, väldigt svårt att ta deras rätt lama parenteser till rockmusik på allvar. Visst, genom hela karriären har de gång på annan visat att de har en känsla för melodier. Ändå ligger det ett löjets skimmer över kompositionerna. Det har spänt från tuggummipop i form av Poppa Joe och Wig Wam Bam (ni hör själva på titlarna), till glampastischer som Action, Fox on The Run och kanske framför allt superhiten Ballroom Blitz. Mitt hela det här debaclet lyckades man en enda jävla gång träffa rätt. Och vilken träff sedan. Samma år som yours truly föddes, 1974, släpptes fjärde fullängdaren Sweet Fanny Adams. Den var inte bättre än de andra, men öppningsspåret var en rocklåt betitlad Set Me Free som Andy Scott för en gångs skull skrivit utan sina partners in crime. Det är en furiös gitarrocklåt som klockar in på knappa fyra minuter. Det är fart som snabbar upp tiden själv, och det känns som en knapp minut ren glädje. Fulländad i varje sekund. Så totalt osannolikt att ett rätt mediokert band en enda gång som av en händelse får till en av historiens bästa rocklåtar. Även en blind höna hittar korn.

TD funkar utmärkt på min bärbara. Har dock bara kört en 30-dagars trialversion än så länge.

4) Elvis Presley - Burning Love Måhända den störste artist som funnits, ur påverkanssynpunkt, möjligen med konkurrens av Dylan. Musikhistorien kan tydligt delas in i före och efter Elvis. Röst, utseende, gester, och kanske framför allt utstrålning gjorde Elvis till one of a kind. Nu ska jag svära i kyrkan, men jag tycker ärligt talat inte att låtmaterialet kunde svara upp till de nivåer som borde ställas på en artist av Elvis kaliber. Visst, han hade många riktigt brutalt bra låtar på repertoaren, allt från tidiga hits som Jailhouse Rock och Heartbreak Hotel till senare guldkorn som Walk A Mile In My Shoes och Always On My Mind. Men det är ändå utspätt med en helvetes massa dussinjunk. Han gjorde ju inte direkt en eller två plattor, utan jättemånga. Jag är emellertid beredd att ha överseende med det när han öppnar munnen i de riktigt stora numren. I ett av världens mest kända liveframträdanden, den filmade och satellitsända Aloha From Hawaii , 1973, kliver Elvis ut på scenen i en av sina många fantasifulle kreationer, en paljettbeströdd, vit dräkt. Med en sån gear krävs det ett klanderfritt självförtroende. Egentligen är det samma sak med texten till Burning Love. Det skulle kunna bli hur pajjigt som helst, men det håller hela vägen. När Elvis står där i sin paljettbeströdda sparkdräkt med en knappt kilo pomada i håret, och sjunger ”Lord almighty, I feel my temperature rising” så är han faktiskt inget annat än en hunk, och Burning Love en av världens genom tiderna bästa rocklåtar.

5) Warren Zevon - Disorder In The House En döende mans musikaliska avsked till eftervärlden. Det hade kunnat bli smärtsamt pekoralt, men det amerikanske folkrockgeniet Warren Zevon skapade några av sin karriärs höjdpunkter under sitt sista levnadsår. Då hade han redan fått sin dom, obotlig och långt gången lungcancer. Disorder In The House är den röjigaste låten på skivan The Wind, en sista urladdning från gamblersonen från Illinois. Rösten är inte vad den har varit, han trevar sig fram genom textraderna. Vännen Bruce Springsteen inleder försiktigt med att kompa på elgitarren, lyfta in lite kör här och där. Allt eftersom stämningen höjs, kliver Springsteen fram allt mer. Antagligen väl medveten om att det här är den sista musikaliska resa de två kamraterna gör tillsammans. Sakta, men ytterst målinriktat bygger man ihop fyra av de bästa minuter rocken någonsin fått uppleva. Från de första distinkta ackorden på den stålsträngade akustiska gitarren, till Bruce springsteens avslutande gitarrcrescendo.

Jag tror det här får bli en tradition med en ny femlista varje vecka. Den här gången var det som sagt var fem av historiens bästa rocklåtar. Vi börjar precis som förra veckan med en hög bubblare som är riktigt, jävla bra, om än inte helt outstanding. Rush - Finding My Way Rush är ett band jag aldrig blir riktigt klok på. Geddy Lee, Alex Lifeson och Neil Peart är tveklöst riktiga musiknördar. Den här typen av människor med byxor med hög midja och som hissar upp gitarr eller bas strax under armhålorna. Likafullt så är det antagligen ett av de tajtaste banden i historien, och när de väl lyckades få till en låt där musikonanin inte tog över blev resultatet helt jävla fantastiskt. I mina ögon hände det allt för sällan för att Rush ska bli ett band som är värt att tjacka plattor med, eller gå på en konsert. Får jag chansen att plocka en låt här och där är det nåt annat. Inledningen på skivan 2112 med Overture och Temple of Syrinx är en totaluppvisning av Neil Pearts unika trumspel. Några år senare kom Låten Finding My Way som faktiskt är pur rock'n'roll. Roky Eriksson - Mine Mine Mind Parallellerna till den forne Pink Floyd-medlemmen Syd Barret är många. Roky Erickson är tyvärr mer känd för sin mentala ohälsa än för sin fantastiska röst och osvikliga förmåga att landa bra låtar i den mest klassiska av rockdiken. Jag hade kunnat plocka vilken låt som helst från skivan Evil One, men dagsformen avgjorde till favör för Mine Mine Mind. Black Sabbath - Sabbath Bloody Sabbath Få - om något - band har haft större inverkan på hårdrocken än Black Sabbath. Redan i början satte de en standard för hur attityd, scenshow och musik skulle kombineras för nå en rock'n'roll-lifestyle som gällt som facit i nästan fyrtio år. I en av världens bästa rockbiografier, The Dirt, om rockbandet Mötley Crüe, säger en av medlemmarna (tror det var Nikki Sixx): "Jag trodde vi var hårdast i världen. Sen träffade jag Ozzy" Ozzy Osbourne är the fuckin' prince of darkness enligt egen utsago, men snyggare, bättre och hårdare än i de tidiga åren med Sabbath var han aldrig. Innan spriten och drogerna gjorde honom till en parodi av de monster han imiterade i början av sin karriär. Nästan allt han gjorde med Sabbath var lysande, men frågan är om något var bättre än titelspåret från albumet Sabbath Bloody Sabbath? MC5-American Ruse Med ett av världens hårdaste bandnamn - the Motorcity five - såg kvintetten från Detroit till att tillsammans med Iggy och hans Stooges till att sätta Detroit på rockkartan på allvar. visst, Stooges blev det verkliga flaggskeppet, men jag tycker att det är orättvist. I mina ögon slog MC5 dem på alla discipliner. Soulen var djupt cementerad i staden i och med Tamla / Motown, men när rocken brann på sextiotalet fanns det inga coolare musiker på tio mils omkrets än gitarrduon Wayne Kramer och Fred "Sonic" Smith. När sångaren Rob Tyner mitt i American Ruse jagar igång Smiths gitarrsolo med orden "Take It Away, Sonic!" har de i alla fall fått mig ner i parterr.

Bra initiativ! Själv heter jag Stormhatt på Vetgirig.

Mange tack, Skanke! Anmäld.

Eury, kör ni nån form av privat liga på Vetgirig?

Två? Det här är ju bara ett par i en enorm flora av maniska tidsfördriv.

Välkommen till klubben. Jag har också några dollar på Neteller, men nu ger jag upp helvetet. Go moneybookers! Helgen bjöd som TotalFarsa redan berättat på poker och mingel. Jag är nöjd med tillställningen, men tämligen sliten. Har emellertid redan börjat planera nästa spektakel. Jag ska ta och göra vissa förändringar till nästa gång. Det ligger i pajpen att sammanfatta projektet i bloggen också. Mikroprojektet passerade härom dagen 130 dollar. John Hiatt ska recenseras. Det innebär tyvärr att jag måste lyssna in mig på för mig i princip outforskad mark, blir spännande men tidsödande. Att säga nej is emellertid not an option Jag har inte tur med min almanacka för tillfället. SM krockar med familjeåtaganden. Pokerfinnkampen i april som kändes som ett skapligt substitut krockar med redan bortlovad tid. Det enda pokerrelaterade den här sidan av midsommar som är inbokat är ett besök på Engelns pokerklubb. Ser dock enormt mycket fram emot det. Jag och Denny promenerade in på Akademibokhandeln på lunchen. För ett halvår sedan var pokersektionen därinne ca 1,5 hyllmeter. Idag bestod den av 4 (fyra) böcker. Är det ett tecken i tiden? För övrigt presenterar jag i morgon 5 av historiens bästa rocklåtar.

Tack och bock, TF. Gillandet är ömsesidigt I sak var återgivningen korrekt faktamässigt. Några petitesser som att klockan hade passerat tre när jag återvände från de döda med bilen, och att jag är skeptisk till fru Ländins SM-tecken i Poker. Däremot är hon faktisk svensk mästare i Alfabet.

Paus i pokern, laddar för morgondagens livepoker i undertecknads hus. Ska bli riktigt kul att se folk igen. Rapport lär komma. Idag tog jag ut en ledig dag från jobbet för att styra upp lite saker i hemmet. Bland annat har vi fått den goda idén att såga ner två väääldigt stora enar. Vi snackar alltså en höjd på uppåt tio meter. Kan väl inte vara så svårt, tänkte jag. Närå, inte ett dugg. Fick hjälp av min vän T, som jobbar med sånt här dagligdags på Banverket. Däremot hade jag inte riktigt kalkylerat med hur jävulns mycket skit det blir att ta reda på. Fyra jävla gallersläp.

Ännu en i min närhet som hyllar Glasvegas. Gjorde inte Manic Street Preatchers det där för 10-15 år sedan? Note to self: Glasvegas och Fleet Foxes är överskattade. Slösa inte mer tid på att försöka lyssna in dig. Det är kulturellt minuseve.

Level, Ola. Level. Jag vet för övrigt vad testet gick ut på.

Med anledning av min senaste lista, så känner jag mig tvingad att posta en video med mitt förstaval Monster. Låten "Don't Answer The Phone" fanns inte med på Rockers Delight, utan var förstaspår på EP:n "Looking For A Fight". Anders "Moneybrother" Wendin är sångaren i vit t-shirt. Viktor Brobacke står bredvid i svart skjorta. Titta extra noga på passagen som börjar en knapp minut in i låten. Kan vara det coolaste break som lagts in i en låt. Och Viktors dans sen!

Jag kan för övrigt säga definitivt ja till Linköping 13 juni nu. Fick tyvärr förhinder för SM-perioden, så då måste man ju kompensera med andra typer av pokeraktiviteter.

Självklart inte. Jailbird är brutalt bra. Hade jag haft någon form av musikalisk talang hade jag bildat ett band med namnet "Railbird Singers". Dagens mikrogrind slutade ca 7,50 upp.