valterego

Ingen aning. Men nog pratat om dig nu. Nu tycker jag vi pratar om mig. EDIT: Och tack, glömde jag ju säga

Fan, det blir nog ett besök upp med husvagnen ändå.... Men för att svara på din fråga (du får återkomma för mer djupgående kommentar om så önskas), så tycker jag nog följande akter känns som festivalens höjdpunkter: Division Of Laura Lee, Moneybrother, Pete Doherty, Monster Magnet, Motley Crue (kan också bli mycket, mycket tragiskt), Perssons Pack, Razorlight, Thåström, Turbonegro, Tysta Mari och Volbeat. Ska du bara se tre akter, så skulle jag välja Thåström, Turbonegro och Packet. Vill du upptäcka ett nytt band rekommenderar jag Tysta Mari.

Du ser Själv ska jag se Thåström nästa torsdag i Västeråshallen.

1) Monster - Rockers Delight Anders "Moneybrother" Wendin är en sjujävla liveartist. På skiva tycker jag också att han är skaplig, om än inte fullt så shining som ryktet gör gällande. För många svenskar var Moneybrother det första mötet med Wendin, som om han vore en debutant på den svenska musikscenen. I själva verket är solokarriären bara en fortsättning, en naturlig utveckling, på en av de bästa svenska akter som någonsin stått på en scen. Det hela började för ett och halvt decennium sedan, när punkaren Wendin träffade en trombonspelande stockholmskille vid namn Viktor Brobacke. Tillsammans bildade de Monster. Med hjälp av en handfull andra killar byggde man ett band som hade allt; utseendet, energin, attityden, talangen, ilskan. I sex år knockade de publik, kritiker och varandra, såväl bildligt som bokstavligt. Ilskan och energin var destruktiv, och det var bara en tidsfråga innan bygget kulle rämna. Men jävlar i min lilla låda vilken häftig resa det var på vägen dit. Jag såg dem live några gånger. Bland annat en gång på Kalmar Nation i Uppsala när man slängt upp hela bandet på 6-7 man på en mycket, mycket liten scen, och det säkert var femtio personer för mycket i en lokal som var dimensionerad för drygt hundra. Både på skiva och på scen var det en ursinnig laddning som släpptes lös, en hybrid av punk, soul och ska. "Det låter som om om sju killar skriker i mun på varandra. Samtidigt låter det fantastiskt", sade min kompis Christer i ett meningslöst försök att beskriva soundet. Det låter sig inte göras. Monster splittrades i direktsändning i teve, för nio år sedan. Anders tog med sig blåssektionen med Viktor och saxofonisten Gustav Bendt till Moneybrother, för att fortsätta utveckla främst soulbiten av soundet. Vad gäller Monster hann man bara med två album på sex år. Avslutande "Gone Gone Gone / A Bash'em" är en parentes, skaplig, men inget man behöver lägga på minnet. Debuten "Rockers Delight" från 1997 är något helt annat. Det var den första skivan jag bestämde mig för att ta med på en sådan här lista, och i mina ögon faktiskt Sveriges genom tiderna tveklöst bästa platta. Tänk Moneybrother kompad av The Clash med Specials blåssektion. Någonstans i samma universe sitter sex jävligt frustrerade killar och dricker rumsvarm öl och funderar på vem de ska nita härnäst, och möjligtvis också om Terry Hall i Specials har någon chans i en stilstudie mot Joe Strummer.

2) Imperiet - Tiggarens tal Deras magnum opus blev också deras definitiva bokslut över bandets karriär. Många tycker säkert att jag är galen som i hela Thåströms backkatalog, spännandes från Ebba Grön till soloåterkomsten, väljer den väldigt åttiotalsdaterade rocken i Imperiet. Visst, jag kan hålla med om att en och annan passage är mer än lovligt synthpopig, men samtidigt anser jag att Thåström varken förr eller senare skapade lika starkt låtmaterial som under åren med Imperiet. På Tiggarens Tal är det uppenbart. Öppnande "Jag är en idiot" må vara hårt spelad och överexploaterad, lik förbannat är det fortfarande en av de bästa svenskspråkiga låtar som någonsin skrivits. Efterföljande "Du är religion" är näst intill lika vass. Sen radar han, med något enstaka undantag upp låtar som majoriteten av den så kallade svenska artisteliten skulle sälja sin morsa för att få ha skrivit. Thåström är en av vår tids största musikaliska genier. Hans låtar tillhör populärmusikens kanon. Hur många andras gör det? Du är religion, Thåström.

Jag ser mig definitivt som udda.

181 cm. 53 kilo. Döm själv.

3) The Sinners - From Heart Down Egentligen vanlig jävla rak rock i samma anda som Sator eller The Nomads. Uptempo kallas det tydligen om man förvärvsarbetar med tv-produktioner som Schlagerfestivalen eller Idol. Sinners var talk of the town i brytningen mellan 80- och 90-tal. De hade klippkort på scenerna på Hultsfred, gjorde något eller några gig på Roskilde, och ansågs rent allmänt vara ett av rikets bästa liveband. Det mesta de rörde vid spände mellan riktigt bra till riktigt, riktigt bra, men debutplattan (som för övrigt producerades av legendariske Wilmer X-trummisen Sticky Bomb) From Heart Down är så inihelvete komplett att man tappar luften en smula. Sven Köhlers röst flyger som en geting mellan gitarr-riffen, och låtar som If I Only Were Lazy och Walk On By hade gjort självaste Ramones en smula avis. Fly like a butterfly, sting like a bee.

4. Perssons Pack - Äkta Hjärtan Per Persson, Bollnäs stolthet, möjligen vid sidan av hockeyspelaren Anders Eriksson och Viktoria Silvstedt, torde vara en av Sveriges mest underskattade låtsnickare. Eller inte, såna uttalanden görs ju mer eller mindre slentrianmässigt när man verkligen gillar en artist. I vilket fall spelar det ingen roll. Det viktiga är ju att Perssons musik inte direkt är unik; det unika är ju hur långt före sina genrekollegor de ligger rent kvalitativt. Packet tar det banala och gör stor musik av. Persson hade tidigare ett förbannat bra countrypunkband kallat Dead Scouts. Det är förlåtet att lägga ner ett sånt band om man istället skapar nåt omistligt, som Perssons Pack. Packet lever, dör och återuppstår i cykler känns det som. Då och då kommer det en platta, och lägstanivån är skrämmande hög. Konceptet är lika enkelt som genialt. Klassisk svensk visrock i samma fåra som Lundell och Winnerbäck, dock med mer countryhäng och annan amerikansk folkkänsla i venerna. Vidare så Persson i mina ögon en textförfattare av den sällsynta sorten som till och med blir en historieberättare där verken kan stå utan melodi. Likt en Townes Van Zandt, eller Warren Zevon. Jag kan stå i timmar och orera om hur jävla bra det här är, men varför? Har du minsta intresse av rock på svenska, eller bara vill höra att det går att göra rak, melodiös och enkel rock med grymma texter så lyssnar du in dig på det här. Packet visar att riktigt - jag menar riktigt - bra texter varken behöver vara invecklade eller innehålla speciellt svåra ord. Less is more.

Fan vad jag blev glad av att läsa det här inlägget. Stålmannen måste väl dessutom var en av de mest ointressanta superhjältarna genom tiderna?

Doh. Min dag känns klart lugnare än TFs. Kan berätta att jag ligger 19.50 upp på projektrullen i alla fall. Jag ser väldigt mycket fram emot helgen med livepoker och häng i goda vänners lag. Under dagen ska jag presentera fyra av de bästa svenska plattor som gjorts, utan inbördes ordning. Jag tänkte lista fem, men jag hittade bara fyra stycken som jag självklart kunde säga att de ställt sina skor i segmentet. Innan jag drar igång på allvar, så kan jag lista några bubblare som aldrig kom med i det slutliga allvaret: * Nikola Sarcevic - Lock Sport Krock. Nikola som till vardags frontar Örebros finest och tillika ett av mina favoritband, Millencolin, spelade för några år sedan in en fantastiskt vacker, sorglig och högst personlig skiva. En av de huvudsakliga inspirationskällorna till skivan var den tragiska händelsen då Nikolas äldre, handikappade bror försvann från sitt hem och aldrig återfanns. Resultatet av Nikolas personliga smärta och en vilja att göra något annat än Millencolin ett tag, är hur som helst en av de bättre singer-/songwriterplattorna som gjorts i Sverige. * Millencolin - Kingwood. Millen är som sagt var ett av mina absoluta favoritband. Jag har varit ett fan sen dag ett, och såg dem bland annat när de var förband till Dia Psalma och Charta 77 på Badhuset i Örebro för 16 år sen. * David Sandström - Om inget händer innan i morgon så kommer jag. David Sandström är mest känd som trummis i Refused. Det här ambitiösa projektet är en temaskiva om Davids morfar som tog sitt liv innan David föddes. Det är en skiva som av flera anledningar ligger mig varmt om hjärtat. Dock möjligen något för experimentell för att nå hela vägen fram på en sån här lista. * Jailbird Singers - Tjyvballader & Barnatro. Tre kåkfarare som under skydd av mecenaten Cornelis Vreeswijk skapade grym gospel och country på svenska, i en tid då det mesta i det svenska musikklimatet var rätt soso. Nåväl, åter inom kort med ett av de fyra riktiga bidragen. EDIT: Äh, what the fuck. Jag slänger upp de fyra riktiga i inbördes ordning, med Sveriges genom tiderna bästa platta sist.

Nackdelen med att spela andra discipliner än Täxas, och på Skånepoker i synnerhet, är att det kan vara svårt att hitta spel. Det myllrar inte direkt av besatta hilo-bord en lördagsförmiddag. Bestämde mig därför att jag får använda mig av Stars i de fall det inte finns action på Betway. En kort session på de allra minsta borden (typ 0.02/0.04 - 0.05/0.10) gav iaf ett plus på 7.30. Totalt uppe 10.80 då. Vi har ett vad liggande på jobbet. Enkelt upplägg; man ska gissa hur slutplaceringen i kvalserien i hockey kommer att se ut. Jag är VIK:are i själ och hjärta, men bestämde mig för att tippa med hjärnan. Min tabell blir därför följande: 1) Rögle 2) SSK 3) VIK 4) AIK 5) Leksand 6) Växjö Resultatet gick min väg igår. Cred till VIK som krigade sig till en seger på bortaplan mot Gnaget. Det som talar för VIK är en av Sveriges bästa målvakter, Johan Thalberg. Definitivt en framtida byggsten i Tre Kronor. Dessutom har vi en grym sniper i Per Arlbrant. Frågan är hur länge han får stanna om VIK inte får elitseriekontrakt? Jag är tämligen säker på att Rögle tar en av de två elitserieplatserna och att Växjö blir jumbo. Däremellan är det en öppen historia.

SM it is. Vi kan återkomma i frågan.

Instämmer i samtliga tre påståenden. En indolent vän kanske man kan rycka med sig härifrån. Well...om det nu skulle vara så att jag lyckades klonka en plats i en satellit (won't happen då jag inte spelat speciellt många av satelliterna) så tyckte jag att det var bäst att flagga hemma redan nu för att jag kanske skulle åka till ett baltland i maj. Tar jag inte mig in i turren funderar jag seriöst på att åka dit och skriva om spektaklet i en eller annan form. Kanske spela lite sidospel? Sugen TF?

Jag återkommer om det här. Jag har just lyckats sälja in att jag planerar att åka till Tallinn i maj.

En något modest start på rullandet. In på 0.05/0.10 PL, köpte in för 2 euro. Klev av med 4.61. Ett plus på tre å en halv dollar. Det här kommer att ta tid. Vill jag: [ ] Disciplinera mig och spela längre sessioner? [ ] Börja multitabla? [ ] Skotta på högre nivåer? Musik kommer för övrigt att stötas och blötas i dagboken. Återkommer i dagarna med de fem bästa svenska plattorna genom tiderna. EDIT: Och tack för lyckönskningarna.

Det där med jävligheten kommer nog förr eller senare ska du se

Micke Reuter. Legend. Tyvärr har få utanför 021-området förstått hans storhet.

Okej. Se det då här: TotalFarsa är det här projektets Aschberg, och jag dess Fylking. Han är stjärnan och jag hjärnan. Eller nåt.... Kort om mig då. Jag är en undernärd tvåbarnsfarsa från Mälardalen med alla attribut som Jennez föraktar såsom Husvagn, nio-till-fem-jobb, Xbox och barn. Till detta kan vi lägga faktumet att jag intalar mig själv att jag är en vinnande pokerspelare, men att jag i praktiken antagligen blöder min rulle till döds sakta men säkert. Jag är medioker och oförbätterlig. A lost case, helt enkelt. Eftersom jag inte kan spela speciellt bra lägger jag stora delar av min pokertid på att skriva om poker istället, bland annat på min blogg (URL finns i länk nedan), och i olika intervjuer. Just nu håller jag på med en om Nalle Hedlund. Vad ska jag då med en halv dagbok till om jag har en blogg. Well, kan ju alltid användas för att dryfta foruminterna spörsmål och funderingar, och kanske skriva lite om det egna spelet, som jag mer eller mindre medvetet undanhållit från bloggen. Vem vet, det kanske till och med dyker upp en handhistorik här framöver? Nåväl, precis som TF får jag väl sätta upp ett mål. Vi kör 100 dollares här med, samma sajt, som ska shortstackas på Omaha Hi/Lo. Om någon orkar får ni gärna lägga upp en stakesplan åt mig, när jag ska gå upp resp ner.

Fast det säger ju inget om din förmåga (eller oförmåga) att ta till sig humor. Kan ju vara någon som helt enkelt berättat för dig att det är korrekt att tycka sånt där är kul.

Fast jag börjar se ett mönster nu. Jens har ifrågasatt min humor också. Det kanske helt enkelt är så att i hans kultur så har man en helt annan syn på humor (läs "Edward Persson"). FAKE-EDIT: Jag lägger ner diskussionen efter denna serve, för det slutar med att Jens (med rätta) drar upp alla bra skånska komiker. Det har nog mer att göra med att de är kända för att de är undantagen som bekräftar regeln....

Ida är bara sex år, Roffe. Hon fyller 7 i maj.

Samma här. Jag är med största sannolikhet på, vilket som. Jag är frivilligchaffis till hotellet om vi väljer den bekväma vägen.

I'm in! MTP att jag är en småbarnsfarsa med miljarder järn i elden så är jag inte främmande för att börja planera redan nu när det ska ske. Nån som har möjliga datum? Kan PM:a om ni inte vill lägga ut här. Bärsen får ni stå för, men en cigg kan jag väl hosta ner om det krävs för medlemsskap i tuffa tuffingars klubb i pausen. //Erik

Vi kanske ska samordna, TF? Jag är också sugen på att ta mig dit. Nu har vi iof geografiskt ingen nytta av varandra ur samåkningssynpunkt, men det kunde ju vara trevligt att ha en annan utböle att hålla i handen.