valterego

Kom igen när du är 35 och fortfarande ser liten ut Sittandes vid bordet är det ju hur som helst varken ålder eller storlek som brukar avgöra. Trevligt att träffas för övrigt. Respekt att åka så långt solo för att spela.

kommentar fr ett svenskt utedass: Nåjo. Jag erkänner att bloggandet gått ner något på sistone, men vad fan.... Det är varmare än ett kamelarsel ute, jag har ett garage att byta panel på, och dessutom är jag just nu ute i sommarstugan och gör jävligt mycket ingenting. Spelar lite "kulörte balloner" headsup mot min tvåårige son. Här snackar vi begränsad Skicklighetsaspekt

Ola Bomba-ye! En era i svensk poker har nått sitt slut. *knack knack*

De som inte känner till Turken känner nog inte till Diös eller Brandborn heller. Få i mediebranschen känner till Dan glimne.

Tycker att det är rätt skapliga medierelationer när man fått in chefredaktörerna för de två svenska branschtidningarna i styrelsen

Jag vill ha affeavtal

Jävligt bra db! Har varit för slö för att följa tidigare, men nu tar jag mig i kragen...

Nä, det är jag som har varit brottare. Men vi är lätta att förväxla.

Visenten då?

Fast det är fortfarande inte frågeställningen, utan ett givet kriterium för topic, oavsett hur konstigt du tycker det är.

Fast nu var väl en del av problemet att djuret hade uppsåt att döda? (Jag vet inte ens varför jag lägger tid på sånt här känner jag när jag läser om den raden).

Men för i helvete! Pratar vi banddokumentärer måste man se The Last Waltz (The Band) Den är stilbildade. Sen kan jag också varmt rekommendera "Westway To The World" (THe Clash) och "The Filth And The Fury" (Sex Pistols).

Jaja, håna och bespotta bara. Lätt att vara tuff bakom en datorskärm Själv dyker jag upp den tredje, Mike. Tar nog med mig ett par killar, men återkommer om det under veckan.

Att säga att järven skulle vara det farligaste djuret av alla tror jag är en grav överdrift, men visst, jag böjer mig för argumenten. Vi har kanske ingen flip mot järven. Fortfarande tror jag emellertid att ni går för mycket på myten kring järven.

Jag säger inte emot dig ang älgarna, men men jag undrar om inte järven har minst edge mot en motståndare som kan greppa den.

Njae.....känns som att de stora björnarna (Brunbjörn, Grizzly, Kodiak, Isbjörn) samt de stora kattdjuren (Lejon, Tiger) är de jag minst av allt möter. Möjligen sedan följt av riktigt stora ormar samt giftormar. Sen kommer kanske krokodil. Hur ställer vi oss till järv? Visst, den plockar ju ner en ren utan problem, och är ruskigt snabb och smidig, och därtill aggressiv. Men det känns som att det skulle kunna vara en flip. Den väger ändå under 20 kilo. Hyena känns också som ett djur jag gärna undviker.

Jag kommer säkert att få ångra det här uttalandet, men jag har faktiskt tränat brottning. Jag lade av som sjuåring när jag började få stryk av femåringarna i samma viktklass.

Va fan, jag trodde ju för en gångs skull att jag hittat en utmaning jag hade edge i. De är inte många kan jag meddela.

Men måste man inte ta hänsyn till djurets FV i dess naturliga vapen? Hur är det med ABS?

Det där låter som typ-Västeråsaren. För övrigt är detta månadens roligaste tråd!

Gäller utmaningen andra än TF?

Bump! Kom igen nudå, fyra platser kvar. Det ska vi väl kunna fylla? Jag har till och med jagat in brorsan (Posjlost) för att få igång det här.

1) Johnny Winter - School Day Blues Ironiskt att jag toppar en lista över fem av de bästa låtarna i en väldigt svart musikstil med en låt av en av de vitaste musiker jag känner till? Möjligt, mig spelar det ingen roll. Sextiofemårige Johnny Winter må vara hur vit som helst ( han är albino). Han har, precis som han själv konstaterar i denna lilla rock'n'roll-pärla, "the blues". Enligt uppgift så börjar Winter bli rätt tagen av sjukdom och ålder, men det spelar liksom ingen roll. Han är blues, han är rock, han är själva essensen av det som gör musik stort. Om det sen är en fråga om känsla, om energi eller om attityd kan jag inte riktigt svara på. Inte det heller spelar mig någon roll; jag nöjer mig med att konstatera att både Winter och School Day Blues är bra bortom det normala. Johnny Winter ger här eko åt en hel värld av skoltrötta drop out kids. Hans trademark med den ettriga elgitarren funkar utmärkt till den något blasérade rösten som uppgivet berättar om våndan av att hela tiden ligga lite, lite fel i tillvaron. Texten rättar sig väl in i ledet som utgör bluesens berättartradition, samtidigt som den har en fräsch, tidlös och sarkastisk touch som i alla fall jag tycker är sällsynt i bluesen.

Okej, jag säger som Patrik Ekwall: "Here's my side of the case"

De faxade hålkorten.