valterego

4) Shooter Jennings - Manifesto No 1 Att ha kända föräldrar kan vara ett helvete till arv att bära, i synnerhet om man planerar att skapa sig en karriär inom samma gebit som övergenerationen. Fråga Thomas Bodström, Erland Hellström, Tobias Hysén, eller Jacob Zimmerman. Det finns ett par exempel i countrysfären också, det tyngsta oket får tveklöst Hank Williams Jr och i sin tur hans son Hank Williams III bära, där Gudfadern av country kastar sin skugga över allt de skapar. Vid sidan av dem vill jag nog påstå att Shooter Jennings startat sin karriär i den brantaste uppförsbacken. Som son till Ol' Waylon och Jessie Colter är det tämligen lätt att avfärda Shooter (Shooter, är det inte jävligt få som bär upp ett sånt namn utan löje by the way?) som en lycksökare som ska tälja guld på föräldrarnas framgång. Nu visade det sig rätt snabbt att Shooter faktiskt var en jävligt talangfull kille, plus att han dessutom är det coolaste countryn frambringat sen.....ja, sen typ Waylon Jennings kanske? Föga förvånade fick han också spela sin far i filmen om Johnny Cash, "Walk The Line". Skrämmande porträttlik en ung Waylon i de få scener han medverkade i. Det hörs på skivorna att Shooter fått countryn med modersmjölken, och ibland tenderar rockern att ha en väl stor förkärlek till tradcountry som faktiskt blir rätt saggig i längden. Men vad fan gör det när han levererar låtar som Manifesto No 1. More or less den ultimata mixen mellan country och traditionell rock'n'roll, och en av de coolaste texter som skrivits. Och ja, han bär faktiskt upp namnet med stil. "I'LL BE IN THE BACK OF MY BLACK CADILLAC WHEN JESUS FINALLY COMES TO CALL HIS CHILDREN HOME"

Hahaha, jag och dottern såg den under påsken. Vi hade Jim Henson-frossa med Dark Crystal och Labyrinth. Det är ärligt talat inga höjdare. Dark Crystal är skaplig, men Bowies skådespelartalanger får Tor Isedal att framstå som Erland Josephsson.

Jag kanske är lite bakom flötet som man säger, men jag har ännu inte förstått. Kommer du eller kommer du inte till Linköping 13 juni, Mike?

5) Bruce Springsteen - Reason To Believe Ett ganska monotont munspel, gitarren lite lojt hummande i bastonerna. Sen skär rösten fram. Det är en låtöppning jag aldrig tröttnar på, trots att jag säkert hört den över tusen gånger. Jag kan se bossens storhet, jag förstår varför min vän Åklagarn lätt laxat upp två tuss per biljett för att han och frugan ska hänga på cirkus ett par timmar på bra platser. Men, och det är ett rätt stort men, för mig har Bruce Springsteen aldrig varit något annat än en rätt bra artist i mängden. Det finns en del bitar som håller rätt långt om man är på humör. Bossens tolkningar av Pete Seegers verk var till och med riktigt begåvat. The River,Born To Run och The Ghost of Tom Joad är riktigt bra plattor, men det är liksom på den kvalitativa nivån han simmar. Väldigt bra utan att vara lägga-sig-ner-och-dö-en-smula-bra. Det är rätt lite musik som är det, ärligt talat, och Springsteens skapelser är inget undantag. Med ett undantag, och det stavas "Nebraska". Springsteens sjätte platta kom 1982, när jag var åtta år gammal och nyss hade blivit storebror. Det var dock många, många år senare som jag till fullo insåg storheten i skivan. Trots att varje låt faktiskt är lysande, finns det två höjdpunkter ovan de andra. I Johnny 99 visar Springsteen upp hela sitt register av låtskrivande, från den fantastiska rockmelodin, till den gripande texten. Ändå överträffas låten av avslutningsspåret från skivan, Reason To Believe. Ett ganska monotont munspel, gitarren lite lojt hummande i bastonerna. Sen skär rösten fram. "Seen a man standin over a dead dog lyin by the highway in a ditch Hes lookin down kinda puzzled pokin that dog with a stick Got his car door flung open hes standin out on highway 31 Like if he stood there long enough that dog get up and run" Han sjunger till och med bättre än han någonsin gjort både förr och senare. Det har sagts om Bruce Springsteen att han är den störste vad gäller att skapa autenticitet. Han har aldrig växt upp i den värld han beskriver, bland de människor han tecknar. Han är en medelklassunge från Newark. Det spelar egentligen ingen roll, om man med ord och framför allt med total kontroll kan förmedla känslor hos lyssnarna, att till och med de han sjunger om känner att han är en av dem. Bruce Springsteen målar upp en perfekt bild av fattigdomens Amerika. Om drömmar, tro och ett hopp som aldrig dör. Springsteen är i mina ögon inte en av världens största artister, men han har definitivt skrivit en av de bästa låtarna.

Tackar, vi får se hur det går. Eury & co känns som en svår nöt att knäcka. För övrigt vet du mycket väl vilken lista jag menar

Ja, det där är en riktig klassiker Den gick varm under min gymnasietid.

Har faktiskt inte lyssnat på denna förrän idag, Omalley! Riktigt bra. När kommer din lista, nu börjar jag bli nyfiken.

Snyggt! Själv funderar jag på att tagga titlarna på mina tv-spel på vaden.

Finns nog andra med Emmylou jag skulle lista högre. "All My Tears" kanske....Sen är ju Tim Hardins "Hang On To A Dream" läskigt bra.

Jaha, efter att ha samlat kraft i ett par veckor ska jag idag försöka få ihop en ny "fem av de bästa"-lista. Country och amerikansk folkmusik är något som ligger ytterst nära mitt hjärta, nästan som ett litet lager av rosa bomull. Den moderna nashvillecountryn skulle man emellertid kunna hälla bensin på och elda upp. Jag tror att dagens lista kanske kastar lite mer ljus över vilken typ av låtar i den här tämligen breda genren som apellerar till mig. Vidare så är det rätt knivigt att göra någon form av distinktioner. Det går hand i hand med andra stilar. William Eliot Whitmore nallar friskt från deltabluesen, merparten av artisterna står med ena benet i countryn och den andra i någon form av rock. För att inte tala om att varannan låt spelats in nittiofemtusen gånger av nästan lika många artister. Det här är ju flaggviftarnas kanon. Men what the heck, det är ju till syvende og sist bara en jävligt subjektiv listning över vad jag tycker att varje människa borde höra innan han eller hon dör. Vi börjar väl som tidigare med några guldkorn som möjligen inte nådde ända fram. Fast det är fan så svårt....det kanske är ett par av de här som ska in? By far den svåraste listan hittills. Johnny Cash - Redemption Mannen i svart har spelat in 1500 jävla låtar. Det är sjukt. Han blandar högt och lågt, och en del är nästan olyssningsbart. Öppningen på karriären var bländande, sen gick det tyvärr som för många andra när man blir frälst och nykter (vem minns inte fansens Lundell-banderoll "Börja sup igen, Uffe!"), och kvaliteten och gnistan falnade. De sista åren, när Cash och Rubin fann varandra, och samarbetet utmynnade i American Recordings-plattorna var han kanske som bäst. Redemption är ett njurslag i varje sekund av låten. Townes Van Zandt - A Song For I mina ögon topp tre av singer / songwriters, när det kommer till texter. De enda jag på rak hand kommer på som matchar i längden är Warren Zevon och Dylan. Townes jobbade med små medel, men hans verk är närmast att jämföra med tonsatta talböcker. En fantastisk historieberättare. 16 Horsepower - Bad Moon Rising Jag såg David Eugene Edwards och hans Horsepower på Berns 2005, på vad som blev bandets sista Sverigespelning. Alla som hört bandet vet att jämförelser inte låter sig göras, det måste höras, så egen är nischen som Edwards mutat in. Bandets material är jävligt bra även på skiva, men det är live som det verkligen blir en once-in-a-lifetime-experience. Tyvärr spelade de inte Creedence Clearwater Revivals Bad Moon Rising på Berns, men utifrån de inspelningar jag hört, både liveupptagningar och i studio, så sätter jag det som en av de bästa covers som gjorts. Warren Zevon - Frank and Jesse James Jag vet, jag tjatar om Zevon, men det finns en anledning. William Eliot Whitmore - Our Paths Will Cross Again Whitmore har gjort en 4-5 låtar som nog skulle in på min topp30-lista. Den här kan vara den bästa av dem. En sångare, en kickdrum, lite handklapp, och ett par killar på kör. Det är ungefär det. Jerry Lee Lewis - Reuben James Kenny Rogers har gjort den här också, men som vanligt är han inte så jävla subtil när det gäller att hålla igen på smöret. Jag gillar dirty Jerry Lees råa anslag bättre. Han må vara ett slime, men jävlar att han kunde lira. Dessutom hade han röst att backa det med. EDIT: Andra artister som ligger hårfint nära toppen men som inte kommer upp på fem i topp med någon låt är bland annat Emmylou Harris, Pete Seeger, Steve Earle och Guy Clark.

Varken majdatumet eller april datumet funkar tyvärr. Av samma anledning som jag inte kommer att befinna mig i Tallinn något av datumen på Finnkampen eller SM. Men jag kommer och hälsar på vid tillfälle, det lovar jag

Min helg har varit nästintill frånkopplad från forumistan. Inte ett dugg lugn, men väldigt mentalt avkopplande. Då vårt lag avstod lagpokern i torsdags blev det en lugn kväll med vänner, och sen lite TV-spel. Fredagen tillbringades med föräldrar och familj i uppväxthålan Fellingsbro. Inget att rapportera därifrån förutom att håret rök, och jag nu transformerats från Monchichi till lägerfånge. En halv centimeter kvar. Lördag med svärföräldrar. Påskmat, lite fotboll med ungarna, och allmänt svullande. Påsken slutar alltid med att man mår lite, lite illa och tänker "varför tog jag den där sista för?" För att den finns där, är svaret. Söndag och måndag tillbringades med att riva en inbyggd altan i sommarstugan. Fan, man är inte van vid kroppsarbete och det känns verkligen. Jag kände mig som the fuckin prince of darkness när jag hasade runt i huset i går kväll a la Ozzy Osbourne anno 2009. Kvällen avslutades i alla fall med tv-spel och påskcirkeln var sluten.

Äh, jag tar en till när jag håller på: Lider ni av hemorojder? Ja, inte njuter jag av dem.

Varför är bladlöss så små? De har stannat i växten....

Fredag? Vad är det för fredag jag inte känner till?

Ser fram emot en inbjudan

GG! Det var målfoto på den. // Erik

Hahahhaha......Per Ledin är fan det största vi haft i svensk hockey.

Jag säger som Per Ledin sa till Tommy Salo: Nu är måttet rågat, Tjockis.

Jag visste att det fanns en hake nånstans.

Var hämtar jag min tröja?

Det är ju en smaksak. För min del kan jag känna att en liten bet där ger mig lite mer manöverutrymme om jag träffar floppen.

Vått de fuck...så får man Omalley emot sig i denna omgång av musikcupen. Kändes inte som att det gick bra. Först tappar man säkert tio sekunder på att knäcka rockbruden, och sen blandar jag ihop två band. Balle.

Nu är ju jag inte riktigt i position att ge råd om poker, men jag har ju en dokumenterad track record av att kliva in där jag inte har torrt på fötterna, så vad fan.... Jag hade bettat preflopp, säg 2.5 - 3 BB, och sen bettat ut på floppen. (EDIT: Pratar alltså om dina pockettreor, Mike)

"Jag är ett snålt, besserwisseraktigt litet mongo...." Nej, visst nej, det var visst inledningen på Variance_Betas presentation i presentera-dig-själv-tråden. Hur som, jag ska börja få ihop en ny fem av de bästa-lista i morgon. Kvällen kommer att ägnas åt lite nätpoker. Det går apdåligt för närvarande och $100-projektet är nere på 140 igen. Jag har redan tröttnat på CG och övergått till MTT och SNG. Dessutom blir det en del skrivande; har intervjumaterial samlat på hög, lite löften utlovade om korrekturhjälp samt en offert som ska iväg. På torsdag blir det lagpoker. Har ni sett någon rapport från förra gången? Nej precis, ännu en stigmatisk spik i samvetskroppen. Det kommer att komma, promise. Just nu känns det småbittert att det varken blir kryssning, finnkamp eller SM-besök i vår. Det gör emellertid att jag ser än mer fram emot ett eller ett par klubb-besök under våren. Dessutom planerar jag en liten tv-spels-bonanza för de närmast sörjande, där alla vuxna barn i min närmiljö kan freaka loss. Boredom, be gone!