Dagboken B2B-kan-dra-åt-helvete

[HataB2B]

Måste tillägga att jag tror du har helt rätt ang. urkundsförfalskning. Det är ju ditt pass.

 

Ahh, alltid lika skönt när ens instinkter klonkar

 

Är förresten klar med Cosmopol del2, men den ligger på min bärbara så den kommer upp så snart jag ryker ur Boss:s 100k turnering...

[jojje2k]

Är förresten klar med Cosmopol del2, men den ligger på min bärbara så den kommer upp så snart jag ryker ur Boss:s 100k turnering...

 

Det där är orgasm för ögonen

[HataB2B]

Det där är orgasm för ögonen

 

Usch nu får jag prestationsångest. Jag lovar verkligen ingen skönläsning!

[HataB2B]

Nu djävlar åker paradhatten på, jag är inne i pengarna på i boss 100k!

[HataB2B]

Jag vet egentligen inte om denna berättelse är rolig, tragisk eller ens läsvärd, men om inte annat så är den iallafall sann... Som en parentes kan jag nämna att jag inte är särdeles stolt över mitt beteende.

Here goes:

 

Inledning:

 

Jag är på tillfälligt besök i Göteborgstrakterna eftersom jag och en god vän ska beställa en 3 månaders USA-resa. För tillfället är jag rik som ett troll och lyckan ler mot mig dagligen (när jag ett par månader senare väl reser är jag i stort sett black, men det är en annan historia).

 

Efter en underbar dag så inleds en brakförfest med en massa polare till min resekamrat. Förutom en evighetsdiskussion om det omoraliska i att inte betala skatt för sina pokervinster så är förfesten underbar (hur en sådan diskussion ens kan uppstå på en förfest i Askim är ett mysterium).

 

När vi till slut kommer in till stan och in på ett uteställe så lyser västkustblondinerna med sin frånvaro och jag tappar, liksom min vapendragare, ganska snabbt intresset för dansgolvet. (o)Lyckligtvis finns det obligatoriska blackjackbordet nära till hands.

 

Cirka 1500 kronor senare och 12 miljoner förluster med 17 mot 17 och 18 mot 18 o.s.v. så ger vi upp och bestämmer oss för att göra det enda rätta: besöka helvetshålet cosmopol.

 

Vi tar snabbt adjö av hans vänner och vinglar ut i Göteborgsnatten. Som nykterhetsmått så kan jag berätta att jag inte har en aning om hur vi tog oss till casinot.

[HataB2B]

Chefen gör sitt drag.

 

Nästa tydliga minne är att jag och min vän kommer gående längs vattnet och att vi för ett helvetes oväsen. Min polare påpekar när vakterna är inom synhåll att vi ”fan ta mig måste skärpa oss om vi ska komma in”.

 

- Är det någon som kan skärpa sig på fyllan så är det jag, säger jag stolt medan jag rätar på ryggen och lyfter upp ena ögonbrynet i hopp om att se ut som en sofistikerad adelsman.

 

Jag känner mig faktiskt betydligt nyktrare nu när den kyliga Göteborgsluften har bitit sig tag ordenligt i kinderna (varför är det aldrig varmt i den staden förresten? Jävla köldhål).

 

Sagt och gjort: Vi traskar så nyktert vi kan emot ingången. Vi ska just kliva in i värmen då den ena av vakterna tar ett steg åt sidan och blockerar dörren.

- Ni kommer inte in här ikväll (konstpaus) grabbar.

Det sista ordet artikulerar han våldsamt långsamt och överlägset som om han vore någon sorts uråldrig, allsmäktig filosof.

- Va? Varför inte, frågar jag med spelad förvåning.

- Ni är alldeles för fulla.

- Men sluuuuutaaaa nu. Sååå löjligt. Vi har ju knappt druckit...

Jag tittar mot den andre vakten som är av honkön i hopp om lite kvinnlig medkänsla, men hon står bara där och glor på mig utan att öppna munnen. Istället svarar hennes kollega:

- Ni har ju för fan svårt att stå upprätt. Ni får komma tillbaka en annan dag när ni är nyktra och städade.

- Men va fan, inflikar min kompis, jag vet ju hur det brukar se ut där inne: det finns i detta nu minst en kille som knappt kan sitta rakt vid blackjackbordet. Va lite schysst för en gångs skull.

- Ni kommer inte in. End of discussion.

- Så löjligt, säger jag och förbereder mig att gå därifrån. Skärp er för fan!

 

Från ingenstans så sticker plötsligt min älskling ”chefen” ut sitt nylle genom dörren. Han skiner upp som en sol när han inser vem det är som är på besök. För känner igen mig det gör han: han hälsar på mig med både för och efternamn. Självfallet med ett överdrivet överlägset tonfall.

 

I hopp om att han, som iallafall tycks vara en tänkande människa, ska ha lite förståelse förklarar jag situationen och avslutar;

 

- Alltså, jag medger att jag har druckit endel, men du ser ju själv att jag är lugn som en filbunke. Jag lovar att inte ställa till med något trubbel. Alltså, jag har till och med tagit med giltig legitimation den här gången.

Jag blinkar med vänsterögat (så onödigt tydligt som bara en riktigt full människa kan göra) för att understryka att jag försöker lätta uppstämningen.

 

Chefen studerar mig länge och väl medan han stryker handen genom sitt inbillade skägg (han är slätrakad). Det hela påminner mig om vårt förra möte och jag kan inte låta bli att undra varför denna människa måste tänka igenom varje beslut som om det gällde en marginell syn på NL 300 600 (jag kan inte låta bli att spekulera i hur ett samlag går till hemma hos honom? Frugan måste ju hinna torka ut helt innan han bestämmer sig för hur han ska penetrera henne). Efter en oändlighet nickar han för sig själv. Beslutet är fattat:

- Inga problem David. Du är så pass nykter att jag är beredd att släppa in dig.

I någon sorts överdriven fylletacksamhet är jag på väg att berätta för honom hur storsint jag tycker att han är som är kapabel att lägga gammalt groll bakom sig och visa sådan barmhärtighet.

 

Jag hinner dock inte ens öppna munnen förrän hans konstpaus avslutas:

 

- Men när det gäller din vän så släpper vi inte in honom under några som helst omständigheter. Någonstans måste vi ju dra gränsen. Eller hur?

Han ser otroligt belåten ut med sitt mogna och välövervägda beslut.

- men, va fan du måste skämt...

 

Längre än så hinner jag inte; chefen har redan vänt på klacken och återvänt in i sitt skabbcasino.

 

Min plötsliga glädje förbyts med ens i en kortvarig, chockartad besvikelse. Den känslan håller i sig i ca två sekunder.Därefter tar ilskan över och jag är på väg att fullkomligt explodera.

 

Jag vill skrika, slå och spotta ut min frustration. Lyckligtvis så reagerar min gode vän, som vid ett par tillfällen sett mig explodera, ögonblickligen: han ryker tag i mig och drar undan mig ett par meter. Det är inte långt ifrån att jag smackar till honom, men i sista stund upptäcker jag vem det är som drar i mig.

- Lugna dig för fan, skriker han och skakar om mig.

- jajaja! Jag är lugn...

- Gå in utan mig. Lira lite black jack eller fan vad som helst. Det är enda sättet att vinna över honom.

- Hur schysst är det mot dig då? Det fattar du ju att jag inte kan göra...

- Det är precis det han har tänkt sig. Bevisa att han tar fel.

 

Det krävs inte mycket mer övertalning än så.

[HataB2B]

Wrestlingslegend på juridiska utflykter.

 

Med bestämda steg går jag för andra gången mot ingången. För andra gången ställer sig vakthelvetet i vägen för mig. Han ställer sig med armarna i kors som någon patetisk Hulk Hoogan-kopia.

- Ska du flytta på dig eller?

- Du kommer inte in här ikväll har jag ju sagt.

- Skämtar du? Din chef sa ju...

- Fattar du trögt ditt lilla as. Du kommer inte in.

- Ring hit honom igen då.

- Glöm det.

 

Jag inser att han inte kommer att ge sig och inriktar mig på den kvinnliga vakten. Jag tittar menande på henne och säger:

 

- Du måste ju iallafall hört vad chefen sa. Eller?

Hon svarar inte utan bara står där med armarna i kors och försöker se lika hård och tuff ut som hennes skämt till kollega.

- Ska du bara stå där och hålla käften eller? Tycker du själv att det är en bra lösning?

Fortfarande står hon bara där och glor och det retar mig mer än något annat under hela kvällen. Hennes vägran att öppna munnen blir till ett heligt korståg som måste vinnas! Det kan inte vara omöjligt att provocera fram en reaktion.

- Svårt intagningsprov till polisskolan har jag hört. Alla kan ju inte klara intelligenstesten med bravur.

För ett ögonblick förändras hennes ansiktsutryck och det rycker till i hennes vänstra ögonbryn. Hon återupptar snabbt statyleken, men det är uppenbart att jag träffat en öm punkt. Trots den svaga punkten byter jag taktik.

- Vad heter du, förresten?

Återigen tystnad.

- Kan jag få se bevis på att du verkligen är ordningsvakt?

- Du vet att du enligt lag måste uppge namn, ljuger jag.

- Det behöver hon så fan heller, säger den manlige vakten som inte längre klarar hålla sig utanför samtalet.

- Läs då för fan förordning 348 om tjänst för ordningsvakter, improviserar jag.

- Det enda hon behöver uppge är sitt vaktnummer, briljerar han och ser stolt ut, utan att inse att han trampat rakt i fällan.

- Jaså. Det visste jag inte. Nåväl, vad har du för vaktnummer då? Punga ut med det nu då, eller ska du bryta mot lagen? Då lär du verkligen inte komma in på polisskolan.

- eehhhh...

Hurra! Hon har äntligen öppnat munnen och slaget är vunnet.

Som en provocerande gest så kupar jag ena handen vid örat 'så att jag ska höra ordentligt' medan hon nervöst stakar ur sig sitt nummer. Jag låtsas självfallet memorera det noggrant.

- Såja, det var väl inte så svårt? Du kanske kommer in nästa år trots allt. Vem vet?

- Du är avvisad, säger den manlige vakten plötsligt.

Jag kan nu nästan inte hålla mig för skratt: Som den wannabe lagvrängare han är så har hans hjärna arbetat för högtryck sedan jag nämnde ordet förordning.

- Jaså, säger jag och skrattar. På vilka grunder då om man får fråga herr överdomarjurist?

- eeeh. Störande av öööh av allmän hrm ordning...

- Jaha, men det låter ju rimligt. Hallå! Hallå! Någon här som tycker jag stör den allmänna ordningen? Hallå! Ska du inte gripa mig också? Eller nej fan. Hur var det nu? Var du polis eller?

 

Plötsligt nickar vakterna lätt till varandra och jag hinner knappt blinka förrän jag sitter fast i ett järngrepp med båda armarna bakom ryggen.

 

Med snabba fötter förflyttar de mig ett tjugotal meter för att slutligen ge mig en rejäl knuff i ryggen så att jag, fyllevinglig som jag är, nästintill faller med huvudet före ner i asfalten. Genom ett mirakulöst konstnummer lyckas jag med ett par vingliga steg springa in i väggen istället och på så sätt undvika ett platt fall.

 

Nu brister alla hämningar, reptilhjärnan slås på och jag är tillbaka på dagis. Ska de spela det spelet så ska jag fan ta mig vara med och leka.

[HataB2B]

Den svarta pantern blir mosad

 

Likt en svart panter (nåja, en aning vinglig panter) springer jag med tysta steg ikapp dem. Jag smyger så nära bakom henne att jag nästan kan slicka henne i nacken. Precis när de vänder sig om vid entrén så gör jag den här den-långa-trumpeten-minen (kapten haddock-inspirerad) och hojtar:

 

- Surprise, surprise!

 

- Vad i helvete, skriker vakten så att det formligen sprutar saliv ur munnen på honom.

 

Hans reaktion skrämmer vettet ur mig och jag lägger benen på ryggen, men jag kommer ingen vart; vakten har redan ett stadigt tag om min jacka. Han går iväg et par steg ifrån utgången med mig, lyfter upp mig i kläderna och smäller in mig i tegelstensväggen med full kraft. Ryggen skriker av smärta och världen försvinner för ett ögonblick bort in i ett svart töcken.

 

När mitt medvetande återkommer har de vänt mig om så att jag står med magen mot väggen och armarna är för andra gången uppkörda bakom ryggen.

 

Vakten ställer sig i någon sorts absurd, förstelnad hockeytackling som gör att jag trycks allt högre upp mot väggen. Där uppe i himlen stirrar jag in i en av casinots alla övervakningskameror. Jag kan, trots min prekära situation, inte låta bli att undra om chefen sitter inne i sitt lilla kontrollrum och runkar till hur de misshandlar mig.

 

För att göra det hela extra jävligt så trycker någon av dem upp mina stackars armar allt högre och det gör så inihelvetes ont att jag inte vet var jag ska ta vägen.

 

Efter -jag vet inte hur länge- så släpper de äntligen armarna. Jag hinner inte ens få tillbaka känseln i mina avdomnade armar förrän de satt på mig handklovar. Det är en enorm lättnad att få ner händerna under midjan, trots att de spänner handklovarna löjligt hårt.

 

Ett litet samtal senare har pajasaporna bestämt sig för att omhänderta mig. Vakterna går in med mig på casinot. På vägen in tittar jag mig desperat omkring efter min polare, men han är som uppslukad av jorden.

Märkligt, tänker jag, men reflekterar inte vidare över den saken.

 

Hulk Hoogan trycker mig framåt med sin ena hand i ryggslutet medan han med den andra handen drar mitt hår bakåt, vilket får till följd att jag går in i casinot med ett svank som skulle få vilken kvinnlig porrstjärna som helst att gråta av avund.

 

Till slut är jag alltså inne i casinot, eller iallafall ett litet sidoutrymme intill garderoben. Väl därinne så trycker de ner mig i en skinnfåtölj. Döm om min förvåning när jag upptäcker att apvakten från min förra berättelse sitter mitt emot mig. Konstigt nog verkar han inte känna igen mig.

 

Inte långt därefter traskar chefen in i rummet. Han lämnar dörren på glänt och i dörrspringan kan jag se hur de två pajasvakterna står och glor som ett par nyfikna dagisungar.

 

Han frågar mig om ”det här var nödvändigt” och jag påpekar att om vakterna bara släppt in mig som han sagt till dem att göra så hade det aldrig hänt.

 

Han påpekar att de har anmält mig för våld mot tjänsteman, olaga hot och våldsamt motstånd samt att "det nog blir cellen för dig inatt, eftersom de har ringt polisen". I ögonvrån ser jag den manlige vaktens nöjda min i dörrspringan.

 

Jag är så trött på allt att jag inte ens bemödar mig att kommentera anmälan. Chefen lämnar rummer och stänger lyckligtvis dörren efter sig.

 

Efter en ca en halvtimme har polisen fortfarande inte kommit och jag börjar så sakteliga nyktra till. Det för inget gott med sig alls. Kroppen värker värre för varje sekund som går och det går upp för mig vilken jävla soppa jag har försatt mig i. Att jag är chanslös i en rättegång mot ett antal ordningsvakter behöver man ju knappast vara en erfaren brottmålsadvokat för att inse. Dessutom: hur snyggt är våld mot tjänsteman i CV:et?

[HataB2B]

Mellanspel:

Klockan är 04:10. En rödögd kille i tjugoårsåldern går ut från casinot. På trappan klappar han en av vakterna på axeln och säger:

- Jävligt schysst att ni släppte in mig. Ha en trevlig kväll.

Vakten vänder på huvudet och känner genast igen ynglingen som med glada steg glider iväg i göteborgsnatten...

[HataB2B]

Vad är bättre än män i uniform?

 

Efter en evighet slås dörren upp. Tvärtemot mina förväntningar så är det inte två tröttkörda och orubbliga poliser i övre medelåldern som stiger in. Au contraire. In genom dörren kommer två tokheta tjejer i 30-35 årsåldern. Båda i härligt sexiga uniformer och hästsvans. Den ena är en härlig västkustblondin med underbart blåa ögon, den andra är mörkhårig och nästan lika het som den förstnämnda. Det hela är som taget ur en dåligt regisserad porrfilm.

 

Tjejerna verkar förresten minst lika förvånade som jag själv. Efter att ha hört vakternas berättelse måste de ha väntat sig ett kriminellt råskinn som försökt hota och misshandla sig in på casinot mitt i natten för att spela bort betalningen från förra uppdraget för baltic inkasso...

 

Istället möts de av en tanig yngling.

 

- Hejsan hoppsan i lingonskogen, säger jag.

- Båda tittar förvånat på mig.

-Är det du som är bråkstaken, frågar blondinen och tittar misstroget på mig..

- I egen hög person.

Hon skakar på huvudet.

 

- Jaha, det var ju inte bra det här: Vakterna har anmält dig för hot, våld mot tjänsteman och våldsamt motstånd.

Efter lite kort formalia frågar hon om jag vill ge min version av det inträffade.

- Självfallet, svarar jag. men jag vore verkligen tacksam om ni först kunde ta av mig handbojorna, de skaver förskräckligt. Inte så att jag tänkt gå bärsärkgång om ni släpper loss mig...

 

- Hämta nycklarna, befaller hon vakten som nästan slumrat till i sin fåtölj; han rycker till och tittar förvånat på skönheterna innan hans hjärna fått ordning på signalerna och han kommer på fötter.

Kort därefter ser jag mina händer för första gången på över en timme. Det känns som om de brinner när blodet återvänder in i ådrorna, men jag försöker stålsätta mig. Ville ju inte sitta och lipa med två stenhårda polisbrudar i rummet...

 

- hmm, Jag är verkligen ledsen att ni har behövt åka ända hit för en sådan här löjlig liten incident, inleder jag mitt försvarstal. Ni har säkert tusen viktigare saker att göra en fredagkväll i Göteborg. Hur som helst är jag glad att ni är här. Ni verkar ju vara vettiga människor som det går att resonera med...

 

Brunetten verkar gilla min ödmjuka attityd, men blondinens minspel säger mig; lägg ner fjäsket och kom till saken.

Jag ger en aning tillrättalagd version av händelserna. Under hela redogörelsen är det något inom mig som viskar att det är något jag har glömt att berätta. En flyktig tanke som liksom inte riktigt vill ta form.

 

Emellanåt lägger jag in lite kommentarer alá ”ni vet ju hur vakter är...”, ”verkar jag vara en kille som hotar folk till livet?” och ”kära nån, jag har ju inte varit i slagsmål sedan höstterminen i 5:an och då åkte jag på en ordentlig omgång”.

 

Den gnagande känslan av att jag utelämnat fortsätter gnaga i mitt inre, men vägrar komma upp till ytan.

 

Under hela berättelsen försöker jag få en fingervisning om de tror på mig eller om de är övertygade om att jag bara svamlar för att rädda mitt eget skinn, men det är omöjligt att avgöra.

- Det var ju väldigt elakt, och onödigt, av mig att påpeka att de bara var vakter och inte skulle spela poliser.

När jag säger detta ser jag, eller iallafall inbillar jag mig att jag ser, ett försiktigt och igenkännande leende i brunettens fina anlete.

- Men att banka mig gul och blå, fortsätter jag och försöker se ut som en människa som offrats på de orättfärdigas altare, DET var väl ändå att ge mig lite mer än vad jag förtjänar?

 

Ingen av poliserna kommenterar min historia, men brunetten påpekar:

- Jag kan väl säga som så att om det blir rättegång av det här så ligger du inte särskilt bra till. Ord står mot ord och det underlättar inte att du har två ordningsvakter med samma historia att berätta.

Rättegång, brott, straff, bevisning... orden ekar i mitt arma huvud. Jag är inte bara född med otur, jag har dessutom svart bälte i att hamna i trubbel.

- Hursomhelst, fortsätter brunetten, så ska jag ta ett extra snack med vakterna och se om de verkligen vill gå hela vägen med det här...

Orden fortsätter eka i huvudet Bevisning, visning, visning av vad?

Filmvisning så klart! Halleluja!

- Snälla vänta, hojtar jag just som brunetten öppnar dörren och stiger ut.

Hon kommer tillbaka in i rummet och stänger dörren samtidigt som hon tittar på mig som om jag blivit galen, vilket inte är så konstigt: jag står upp med ena fingret i vädret som en grekisk tänkare som just löst sitt hittills största filosofiska problem.

- Säg till chefen, om han är där, att ni vill ha med er filmerna från övervakningskamerorna!

- Ok, säger brunetten och vänder sig återigen om för att gå. Polisbyxorna sitter härligt fint om hennes stjärt och jag förundras över att en medelålders kvinna kan vara vid så god vigör.

 

Kvar i rummet är endast blondinen och jag. Hade detta varit i vilken annan dag som helst så hade jag föreställt mig henne i 39 olika samlagsställningar, men detta är ingen vanlig dag. Ingen av säger någonting och jag gissar att hon, liksom jag, är nyfiken på fortsättningen av historien.

 

Tio minuter senare så kommer brunetten tillbaka in i rummet. Hon ser så gravallvarlig ut att jag nästan börjar oroa mig för att jag ska bli anmäld för landsförräderi och tidelag, men så spricker hennes ansikte upp i ett ljuvligt leende.

- De har rivit anmälan!

- Åh herregud vad skönt. Jag tror inte ni fattar hur tacksam jag är!

[HataB2B]

Brunetten undrar hur jag ska ta mig ”hela vägen ut till Askim så här mitt i natten”, varpå jag rycker på axlarna och svarar att ”jag hoppas att jag kan hitta någon buss framåt morgonen” samt att jag "I annat fall får traska".

 

- Efter allt vad han varit med om ikväll så kan vi väl skjutsa hem honom, frågar brunetten.

- Nej, nej, protesterar jag tafatt: jag har redan ställt till nog för er inatt.

- We insist, säger brunetten och blinkar åt mig.

 

Så till slut traskar vi ut ur rummet. I ena hörnet står vakterna. Chefen lyser med sin frånvaro.

Bollen ligger på mållinjen och det är bara att sparka in den;

med överdriven välartikulerad stämma säger jag:

- Verkligen väldigt vänligt av er att skjutsa hem mig, samtidigt puffar vänskapligt brunetten i sidan.

 

Jag kan tyvärr inte se vakternas efter min kommentar, men jag hoppas och tror att det inte var några glada miner.

 

Efterspel:

Oväntat sätter brunetten sig i baksätet på vägen ut mot Askim. I mina drömmar så avslutas historien med att jag blir hennes hemliga älskare för all framtid, men verkligheten var den att vi mest satt och snackade om hur det var att jobba som polis, hur länge de jobbat tillsammans och andra mer eller mindre intressanta saker.

 

 

(som en parentes kan nämnas att det var en slump att de var ute som ”vanliga” poliser den kvällen. Båda hörde egenltliogen hemma inom span, men tillfällig personalbrist hade föranlett denna kvälls jobb)

[HataB2B]

Den sista överrskningen

Väl framme i Askim väntade kvällens sista överraskning. Jag hinner knappt hoppa ur polisbilen förrän jag ser min gode vän komma gående på en av smågatorna. Så fort han ser mig så drar han, med en löjligt nöjd min, fram en härlig sedelbunt ur fickan.

 

Det visade sig att han, likt den listige jävel han är, hade utnyttjat det första tumultet då vakterna ”avvisat mig” och helt ogenerat traskat rakt in i casinot. Väl därinne var det såklart ingen som hade en aning om vem han var och med hans medfödda tur så var det en smal sak att smacka in ett par stora på blackjacken.

 

Nu två år senare ler jag vid minnet, men om jag någon gång i mitt liv får möjlighet att ställa till ett litet helvete för chefen så är jag beredd att offra 25 % av min bankrulle rakt av. Vilken dag som helst i veckan.

 

Jag hoppas att jag har lyckats underhålla någon med denna bedrövliga historia. Om inte, kan jag alltid skadeglatt säga att jag har slösat DIN tid!

 

På återseende kära forumiter.

[Juggler]

Nu när du klonkat på Boss så köper du väl in dig på kryssningen så man får se dina eskapader in action? Fast jag kommer stå på ett ganska bra avstånd för att vara på den säkra sidan.

[HataB2B]

Nu när du klonkat på Boss så köper du väl in dig på kryssningen så man får se dina eskapader in action? Fast jag kommer stå på ett ganska bra avstånd för att vara på den säkra sidan.

 

hehe. Det finns en viss chans till ett inköp på kryssningen. Först måsta jag dock kolla om det går att hitta några vettiga biljetter till Stockholm, samt fundera ut hur mkt jag är beredd att förlora till Djens på kryssningen när jag åker ur turneringen...

[Stoffi]

sjukt underhållande

[HataB2B]

Fan i helvete. Måste upp imorrn och mantalsskriva mig i Sverige så jag kan börja spela på Svenska spel. Hugaligen...

[Klyka]

Snääälla säg att det finns en episod tre. Annars går jag gärna med dig till CC gtb för att få bevittna en.

[TheWalker]

Sjukt underhållande historia =) Även om du nu inte kommer med hela sanningen och vrider och vänder på en del ord så är du en otroligt skön historieberättare. Tack för att du förlängde mitt liv med några skratt. Hare gött!

[Zyr]

på vilken sida finns del 1?

[jack_the_dipper]

Haha, väldigt underhållande som vanligt. Hade du levt ett sånt händelserikt liv jämt (misstolka ej) så hade du blivit Sveriges bästa bloggare. Då hade du inte behövt vara arbetslös! Haha. Så gå ut och skapa fler historier a lá Cosmopol GBG! ;D

[DonkeyKlonk]

Vilken placering tog du i boss turneringen?

[HataB2B]

Vilken placering tog du i boss turneringen?

 

70-trakten så det blev inga stora pengar...

[sturedenstore]

Klockrent som vanligt

[Djens]

70-trakten så det blev inga stora pengar...

 

Are you ready for kryssning tiltb2b?

[BillyBobs]

Klonk! Dina historier och sättet att berätta är klockrena. Tack för mycket underhållande läsning och låt det komma mera.

 

Klart bästa dagbok!