5) William Elliot Whitmore – Cold and Dead
Det är vackert på samma sätt som bara en begravning kan vara. Där sorg och vemod lämnar hopp om framtiden.
När det enda som återstår av världen som vi kände den är damm, sand och sten, står vi där och ser på civilisationens slut till tonerna av William Elliot Whitmore.
Cold & Dead, från Whitmores debutalbum Hymns for the Hopeless är den enda ”nutida” låten på listan över omistliga blueslistan. Ändå känns det som en fullkomligt naturlig introduktion till vad som komma skall. Visst, W E Whitmore är både vit och till och med yngre än undertecknad. Som om han inte bara influerats av de verkliga legenderna i genren, utan i princip också tagit upp tråden direkt där de slutade. Sluter man ögonen och blundar en smula, är detta ljudspåret till Amerika anno 1930-tal någonstans vid Mississippideltat.
Detta är en av tre acapella-låtar på min lista. En slump att jag valt låtar utan instrumentalkomp? Njae, jag vet inte det jag. Få musikstilar kan som blues stå för sig själva musik, om det finns en sångare som kan bära upp harmonierna med känsla i rösten. I de fallen det inträffar så blir intrycket och närvarokänslan mycket mer påtaglig, och känslan, ”the blues”, sitter där som en nål i höger förmak. William Elliot Whitmore är en sådan sångare. Dessutom är han ett bevis på att blues inte handlar om hudfärg eller tidsålder.
“Oh, sing with me a hymn
For the light that has dimmed
For the heart that no longer beats
And even until death
when nothing else is left
and the pain has finally ceased
And the sun will never shine
on this cold dead heart of mine”