Så kan det gå när man inte tänker

[Peiman]

Vaknade på morgonen och insåg att jag var försenad till jobbet. Tandborstning och på med lite deo och så snabbt som fan ner till bilen och iväg. Hann köra ca fem kilometer innan det slog mig varför det var så lite bilar ute i morgontrafiken. Det var lördag.

 

 

haha

[LazarusS]

Jag har ett litet exempel på en sån där dag när exakt allt och då menar jag verkligen allt, går åt helvete. Nu kör vi...

 

Jag hade relativt nyligen börjat anställningen på min nuvarande arbetsplats. Jag jobbar som säljare på ett företag som säljer hyfsat avancerad teknisk utrustning. Själv har jag ingen som helst teknisk bakgrund vilket så här i början på anställningen gjorde att det snurrade i huvudet rätt ordentligt ibland. Till saken;

 

En dag kom chefen in och förklarade att jag var tvungen att åka till Norge en sväng. - Visst sa jag. Vad handlar det om?

 

-Åh, det är nåt seminarium om nåt test vi varit med på. Egentligen skulle de från utvecklingsavdelningen ha åkt men de kan inte så de har sagt åt oss att vi måste skicka nån...(Mellan raderna: Du får åka för ingen annan har tid/lust att slösa på detta ointressanta seminarium).

 

-Vad ska jag göra när jag väl är där?

 

-Bara lyssna. Blir det tillfälle kan du väl ställa nån fråga lite då och då.

 

-Mhmm. (Tyckte inte att detta lät särskilt kul men som nyanställd är det ju bra att visa framfötterna). Klart jag åker, sade jag och kastade mig över en driva testresultat som jag inte fattade ett skit av.

 

Avresedag. Jag hade i god ordning bokat flyg samt hyrbil i Norge. Jag hade uppskattat resan från Gardemoen till själva orten jag skulle till, till ungefär 10-12 mil och var på Arlanda i väldigt god tid... Otippat att flyget var inställt? Inte mycket. Fiasko nummer 1 var ett faktum, dock helt utan min förskyllan.

 

Okej vad göra? Ringer en kollega och förklarar läget. Får rådet att försöka boka nån SAS-kärra. Jag ställer mig sålunda i kön (som naturligtvis är ganska lång) för att köpa en ny biljett. Väl framme får jag besked om prislappen som är ganska saftig jämfört med flygningen som jag hade bokat tidigare. -Vänta lite så får jag kolla, säger jag till expediten. Nytt samtal till kontoret. -Bara att boka, är beskedet.

 

-Jatack jag vill gärna ha den biljetten.

-Hur vill min herre betala?

-Med VISA-kort.

-Utmärkt.

 

Nu öppnar jag plånboken för att betala (jag upplever redan en viss stress eftersom denna försening innebär att jag kommer få det lite knapert med tid när jag väl kommer till Norge) bara för att upptäcka att jag inte alls har nåt VISA-kort med mig... (jag känner en viss panik sprida sig i kroppen och svett börjar spränga fram i pannan).

 

-Eh... öh... jo det verkar vara som såhär att jag inte har nåt kort med mig...

-Jaha, du kanske har nåt annat kort?

-Mmmh... Nä.

-Nähe?

 

Fiasko nummer 2 drabbar mig med oförsonlig kraft!

 

Min lätt överbelastade hjärna försöker komma på vart det jävla kortet har tagit vägen samtidigt som jag febrilt försöker komma på hur fan jag ska betala för biljetten, hyrbilen i Norge samt andra kostnader som normalt tillkommer en dagstur till grannlandet; Mat, dryck mm. osv.

 

Samtal nummer två till kontoret. -Hej det är jag igen. Det går lite dåligt för mig, kan ni boka en biljett åt mig samt försöka lösa den ekonomiska biten med hyrbilsfirman??? (Jag hade redan ställt in mig på att gå utan mat hela dagen)

 

Fråga från kollega på kontoret: Är du efterbliven månne?!

-Troligtvis ja...

-OK. Ville bara kolla. Avvakta.

 

Efter ett par minuter får jag det glädjande beskedet att biljett är bokad och en voucher till AVIS är fixad. Härligt, tänker jag. Norge here I come!

 

Går till en maskin där man tydligen kan få ut biljetten. Knappar in bokningsnummer... Ett meddelande dyker upp på skärmen som ungefär lyder: "Det är nåt fuckupp med detta. Gå till vår disk". Delfiasko!

 

Vafan är detta tänker jag och börjar nu få rätt bråttom om jag ska hinna med min nya flygning. Ställer mig i en ny kö som även den är rätt lång. Nu sprutar det svett ur i stort sett varenda por och mitt hjärta får jobba ohälsosamt hårt. Kön går i snigelfart varför jag efter ett tag helt sonika tränger mig före ungefär 10 personer och förklarar att de får bli hur sura de vill men jag måste tyvärr bete mig på det här tråkiga sättet om jag inte ska missa flyg nummer två idag...flämt! Väl framme förklarar jag läget för fröken i luckan...

 

-Jaha, det verkar vara nåt konstigt här.

-Va?

-Ett ögonblick bara...

 

Det uppstår ett sus i mina öron samtidigt som den yrsel som jag upplevt ett tag ökar dramatiskt i styrka. Jag hör inte riktigt vad människan säger än mindre förstår jag vad som händer men tillslut lyckas hon checka in mig och meddelar vilken utgång jag ska till. Äntligen! Tyvärr ska jag inte alls flyga från den terminal jag befinner mig på utan får lägga på en kraftig löpning över hela jävla Arlanda för att komma till rätt utgång. Jag är nu satt under stora mentala såväl som fysiska prövningar och det är med minsta möjliga marginal jag faktiskt lyckas ta mig ombord på planet. (Det som förvånar mig mest är att planet faktiskt når Norge utan att bli kapat eller lyckas störta över Värmland eller liknande).

 

Norge. Detta härliga land med lusekofter och söta flickor. Morgonens problem rinner av mig i samma stund som jag lyckas leta upp AVIS-kontoret där jag ju ska hämta ut min bil. Jag blir ännu gladare av att de serviceinriktade damerna som jobbar för dagen också är glada. Söta är de som praliner.

 

-Hej jag har bokat en bil som är betald... (hoppas allt funkar nu tänker jag).

-Jada. Allt er grejjt. No var det bara det lille körekorttet da da.

-Naturligtvis min sköna, ett öjneblickk...

 

Öppnar plånboken... AAAAAHHHH!!!! VAFFFAAAAAAAAAAN??? Varihelvete är mitt körkort??? (Detta är fiasko nummer 3) Panik och ångst omvartannat härjar hela min existens. Vad har jag sysslat med. Var är mina kort...? Jag tappar ca. 0,5 liter vätska i minuten i form av ohejdad transpirering. Jag tittar sorgset på de käcka norska, söta kvinnorna och får fram:

 

-Nöhuaäh... Jag verkar tyvärr ha åkt ifrån mitt körkort. Mitt körkort är kvar hemma. I Sverige... Kan det tänkas att jag kan få låna er bil ändå (innerst inne vet jag det självklara svaret)?

-Naj, tyvärr min herre men vi kan naturligtvis inte leje ut en bil till dere om dere icke har noe körekortt. Vi håper att du kan forstå vores sitoasjon.

-Eh, ja det låter ganska rimligt faktiskt.

 

Det känns som om jag befinner mig i en ond dröm som bara inte vill ta slut. Tanken på att bara ge upp och åka hem igen passerar dock aldrig genom mitt huvud utan jag börjar istället fundera på hur lösa det akuta problemet med det saknade körkortet. Tiden har gått lika fort som ett hundrameterslopp under OS och risken att jag ska bli försenad till seminariet är inte längre bara en obehaglig möjlighet utan nu är det frågan om hur mycket försenad jag kommer bli. Plötsligt knäpper det till i mitt förvirrade huvud.

 

-Ursäkta fröken. Om jag ordnar så att vägverket i Sverige skickar ett intyg om att jag innehar körkort, får jag då hyra eran fina bil?

-Selvfölgeligt.

-Fint. Jag är straxt tillbaka. (Detta kändes lite som ett antifiasko)

 

Jag river fram laptopen och letar upp telefonnumret till Vägverket Sverige.

Jag får tag på en mycket hjälpsam dam som förvisso inte riktigt verkar tro på att man kan åka till Norge och försöka hyra en bil utan körkort men lovar att undersöka ärendet, om jag bara vill vara så vänlig att vänta ett tag?

-Visst.

Tiden går under vilken jag hinner förbanna min egen dumhet gång efter gång.

Till slut återkommer damen med ett glädjande bud: Det här ska vi ordna. Ett litet faxnummer bara så är det klart inom en kvart, tjugo minuter.

 

Jag behöver väl inte förklara hur långa dessa minuter kändes men till slut står jag där med nycklarna i min hand. Jag tackar mina små sötnosar och börjar känna mig väl till mods varpå en av dem frågar:

 

-Dere har val kontantter till bommerne?

-Eh... bommerne? (Vad fan menar människan)?

-Vejbommerne. Tullerne. Vejtullerne. (Dags för fiasko #4)

 

Det visar sig att norrbaggarna också har kommit på detta irritationsframkallande system som vi har i huvudstaden.

 

-Ja jag har pengar till bommerne och ilar kvickt därifrån. I själva verket har jag inte ett kopek kontanter på mig men jag sjuter problemet på den, dessvärre, inte allt för avlägsna framtiden.

 

Nu sitter jag i min nyhyrda bil och manövrerar mig fram i trafiken som enligt mig är väldigt långsam och mest ivägen. Jag vrider på kylan på max och efter ett tag börjar min kroppstemperatur närma sig det normala samtidigt som tickarn slutar slå dubbelslag. Ah! På väg...

 

När jag kommer till den norksa huvudstaden Oslo uppenbarar sig en vägtullstation. Jag har haft lite tid att fundera ut ett lämpligt sätt att passera denna utan pengar, transponder eller dylikt. I Stockholm finns inga möjligheter att betala kontant vid själva passeringstillfället men det har man i Norge. Det finns en fil för manuell hantering av själva tullbetalningen. Jag bromsar in framför kuren. Den är bemannand av en fryntlig norrman. Väl framme vid luckan har jag inget val än att erkänna att jag lämnat mitt hemland utan likvida medel.

 

-Hej. Jag är en stockdum svensk. Jag har åkt till ert härliga land utan kontanter, VISA-kort, körkort (det säger jag inte) och så vidare. Kan man få nån form av räkning på detta för jag vill hemst gärna betala? Snälla?

-Ah dere har inge norke penger?

-Jag har inge penger alls.

-Har dere noe svenske penger?

-Nope.

-Mynt?

-Nix.

Han betraktar mig misstänksamt. Överlägger ett tag med sig själv. Skakar på huvudet.

-Turist. Åk!

-Mange tack. (Detta fiasko ingår i fiasko nummer fyra samtidigt som det ändå bär vissa drag av antifiasko i och med att jag slapp igenom helt gratis).

Tror inte jag har skämts så mycket i hela mitt liv. Åker slokörat vidare och funderar på om det kan vara så att det finns fler tullstationer och om personalen i dessa kommer att vara lika tillmötesgående. Suck.

 

Nåväl. Nu känns det som om det inte kan bli mycket värre. Botten torde vara nådd och nu ska det väl vara fan om jag inte ska lyckas ta mig fram till målet.

 

Jag bestämmer mig för att ringa till den man som jag tidigare har anmält mitt deltagande till. Jag vill veta hur jag enklast tar mig till själva seminariestället. Orten hade jag koll på. Tönsberg.

 

-Hej Tore. Det var jag som kommer från Sverige. Jag vill bara meddela att jag kommer missa lunchen som ni bjuder på och troligen kommer dyka upp lite senare än vad jag tänkt. Jag har haft ett par mindre missöden på vägen men nu är jag äntligen på väg mot Tönsberg...

 

-Tönsberg? Do skall icke till Tönsberg. (Duktigt fiasko i antågande...)

Tystnad.

-Eh... Va?

-Do ska till Larvik. (Fiasko nr. 5 fullbordat)

-Jaså det säger du. Och var kan Larvik tänkas ligga då? (Jag hoppas intensivt att Larvik ligger söderut. Jag befinner mig nämligen ett par mil söder om Oslo)

-Jo det ligger ca. 5 mil (åh) söder (jippie) om Tönsberg.

-Kanon då är det åt rätt håll. Jag gasar på som fan så ska detta nog funka.

 

Jag inser nu att jag kommer få stå på som en galning för att inte missa hela spektaklet. Jag börjar även fundera på hemresan. Själva restiden i bil har ju blivit något längre än vad jag kalkylerat med. Jag får dra ganska tidigt om jag ska hinna tillbaka till flyget resonerar jag med mig själv.

 

Jag passerar två tullstationer som jag sonika brakar igenom utan att försöka slingra mig eller begära faktura. Jag anser mig helt enkelt inte ha tid längre. Nu är det järnet som gäller tänker jag samtidigt som kamerorna i tullstationen blixtrar för fullt. Jag ignorerar detta och tänker att "inte fan bryr de sig om att jaga mig med tullavgifter i Sverige heller". (Ni som har insett vart det här barkar blir inte förvåndade över att jag 2,5 månader efter denna farsartade resa får ett fläskigt inbetalningskort från AVIS där de avkräver mig på 800 norska för att jag inte erlagt tullavgift). Även om det inte märktes just då klassar jag detta som fiasko nummer sju.

 

Okej. Nu är jag, mot alla odds faktiskt, i Larvik. Det tar ett tag innan jag hittar själva lokalen i vilket seminariet skall hållas. Otroligt nog är jag bara 15 minuter försenad och jag smyger ner i en stol absolut längst bak i lokalen. Det är en aula som säkert rymmer 200 pers. Aulan är uppskattningsvis fylld till hälften. Jag har ryckt åt mig en deltagarlista och kan konstatera att det förutom de företag som är representerade även finns ganska många deltagare som tillhör diverse myndigheter från minst 3 olika länder.

 

Jag börjar intresserat lyssna på talaren som för stunden ockuperar talarstolen nere på scenen. Hans norska är av det grava slaget och även framsagd med en väldigt svag volym. Att rösten är förstärkt och att han talar i mikrofon hjälper inte alls faktiskt. Jag sitter som en fågelholk i ungefär en timme innan han avslutar sitt anförande. Jag skojar inte om jag säger att jag kanske förstod/hörde 10% av vad som avhandlades. Jag förstår dock med förfärad tydlighet själva avslutningen. Den gick något så här:

 

-Och efter pausen börjar vi med leverantörernas presentationer. Vi börjar med Lazarus från Sverige. Alla har tio minuter till sitt förfogande.

 

Jag: ???...???...???... Presentation??? Mmmmhhhååååhhhh... Ska detta inferno aldrig nå sin ände funderar jag. Att jag förväntades hålla nån form av föredrag hade ingen upplyst mig om. Vad fan är det här egentligen frågan om?(Fiasko nummer åtta visar mig ingen pardon).

 

Situationen är alltså följande: Jag har precis börjat ett nytt jobb som jag i praktiken inte har nån jävla aning om hur det funkar riktigt eftersom jag bara har jobbat ett par veckor. Jag blir ivägskickad till norge på nåt som ingen annan vill befatta sig med. Jag skall hålla ett föredrag om nåt som jag varken vet nåt om (än mindre planerat för) i tio minuter. Åhörarna består av myndighetspersoner samt konkurrerande företag. Dörmläge? Nja får man väl säga. Paniken och ångesten från dagens tidigare prövningar börjar återigen bli påtagligt kännbar. Minst sagt. Jag ringer nu dagens fjärde samtal till kontoret.

 

-Vafan är det här. Jag skall tydligen hålla nåt föredrag. Om vad? Vad fan ska jag säga.

-Åh tusan. Det visste vi faktiskt inte (detta visade sig faktiskt vara sant) men det är nog lungt. Säg nåt klokt bara och ta det inte så allvarligt...

Min kollega brister nu ut i gapskratt och går inte längre att tala med.

 

Jag återvänder till aulan och får tag på en av initiativtagarna, förklarar att jag inte hade en aning om nån presentation och att jag nog inte har så mycket att säga egentligen. Han tittar på mig som om jag vore mentalt handikappad. Jag är inte riktigt säker på att han tror sina öron. -Vad är det med de här svenskarna ser det ut som han tänker. (Fiasko nummer åtta fortsätter...)

Han tycker nog att jag borde säga några ord nu när jag ändå har tagit mig till Norge. Vafan okej då din usling tänker jag och kliver upp på podiet. Ca. 100 personer blickar förväntansfullt ner på mig från aulan.

 

-Hej jag heter...

 

Exakt vad jag sen står och svamlar om är fortfarande oklart. Det jag minns är att min annars ganska myndiga stämma darrade lika betänkligt som mina ben och svetten rann i störtfloder från min panna och utför min rygg. Däremot är jag helt säker på att jag inte höll på i tio minuter. Snarare 80 sekunder.

 

Jag drar mig stukad tillbaks till min plats längst bak i lokalen och svär osande eder över resten av mänskligheten. Jag börjar få svår hemlängtan.

Mina motsvarigheter håller jättefina Power Point-presentationer med bilder, grafer, resultat och annat. Om jag bara hade kunnat känna mig mer värdelös hade detta varit ett gyllene tillfälle. (Här kan jag tycka att fisako 8 når sin absoluta kulmen).

 

I cirka 60 minuter sitter jag och våndas innan det äntligen är paus. Jag tittar på klockan och konstaterar att det är dags att säga adjö om jag inte vill missa planet hem.

 

Jag uppsöker samma herre som förut och förklarar.

 

-Jaha, det var ju trevligt det här kul att jag fick komma men nu måste jag sticka förstår du för jag har ett plan som jag måste hinna med så det så.

-Men... men, nu börjar ju debatten. Ska du inte vara med på den?

-Tyvärr måste dra hej.

 

Jag såg på hans blick att han nu var helt övertygad om att det inte stod riktigt till inne i mitt huvud. Jag hade nog varit böjd att hålla med om han hade frågat.

 

Mot Oslo. Av någon anledning är det trafikstockning (fiasko) när jag skall lämna Larvik. (Larvik är en pissliten håla som inte alls borde ha någon rusningstrafik överhuvudtaget med i dag var naturligtvis ett gyllene undantag. Självklart).

 

Utan en tanke på varesig körkort eller dryga böter har jag inget alternativ annat än att pressa den lilla VW Polon till sitt yttersta på min väg mot Oslo och flygplatsen om jag vill hinna med planet. Jag vill hinna med planet. Jättemycket.

 

Jag klarar mig faktiskt hela resan utan att bli föremål för hastighetskontroller och gasar efter en helvetisk pärs genom Oslo (fet, trög rusningstrafik)(helt klart fiaskovarning) in på Gardemoen. Hittar som genom ett under rätt parkering att ställa hyrbilen på, rusar in till AVIS-kontoret och kastar ifrån mig nycklarna och sprintar vidare till säkerhetskontrollen.

 

Väl där har jag uppsikt över monitorerna som informerar om ankommande respektive avgående flighter. Efter min flight blinkar det ilsket. "Sista utrop. Gå genast till utgången". Damen framför mig i kön är tydligen från Tyskland för begriper absolut ingenting av det som säkerhetspersonalen försöker få henne att förstå. 5 (ett antal småfiaskon kan man säga) gånger är de tvugna att slita tillbaka henne för att hon inte fattar att hon skall lämna ifrån sig mobiltelefon, jacka, handväska osv. mm. etc.

 

Stressen som jag upplever i detta ögonblick är av det monumentala slaget. Jag ser framför mig hur jag utan pengar skall försöka ordna hotellrum och boka ytterligare en flygbiljett. Äntligen kommer jag fram till säkerhetsspärren. Jag har tagit av mig allt som eventuellt kan ge utslag i metalldetektorn. Skickar ner allt jag har på bandet och hoppar igenom. Inget pip. Sliter åt mig grejorna och fullkomligt rusar mot utgången. Det blir en liten tävlig mellan mig och två andra individer som uppenbarligen inte heller kan planera sina liv på tillfredsställande sätt utan måste jaga genom vardagen efter flygplan och rískera körkort och fan och hans moster.

 

Jag förstår det inte än idag men jag hann faktiskt med planet (100%-igt antifiasko) och kunde bara lugnt konstatera att jag fan i mig lyckades klara mig en hel dag i Norge helt utan stålar och körkort. Förvisso var jag totalt utmattad av både stress och hunger (jag hade inte ätit på 12 timmar när jag satte mig på planet) och mitt framträdande i grannlandet nog fick klassas som ett låtvattenmärke men att jag aldrig hade haft en tanke på att kapitulera. Att jag på Arlanda fick ägna en god stund åt att få ut min egen bil från parkeringen utan pengar såg jag i närmaste som en bisak. En parantes, eller om ni så vill, ett obetydligt minifiasko.

 

Komplett slutkörd i såväl kropp som psyke raglade jag in i min lägenhet ungefär 15 timmar efter att jag lämnade den på morgonen. Jag kröp ner i sängen och sov mycket oroligt under det att otäcka drömmar hemsökte mig.

 

Så kan det gå när man kör upp huvudet i röven innan man åker på resa. Nuförtiden har jag ganska avacerade checklistor som jag minutiöst går igenom om jag så bara skall ta bilen till nästa socken.

 

Ha en trevlig helg medmänniskor. Ta hand om er!

 

Eder ödmjuke Lazarus.

 

 

-

[favve]

Oh herregud, kan det vara så att du precis har slagit rekord och skrivit det längsta inlägget i pf´s historia?

[m1978]

Oh herregud, kan det vara så att du precis har slagit rekord och skrivit det längsta inlägget i pf´s historia?

 

 

 

Ja herre jävlar, jag fick ont i scroll pekfingret

Ska ta mig tid att läsa men nu har jag inte tiden som krävs.

[Tazman]

Tyckte synd om dig, samtidigt som jag garvade mig igenom denna parodi...

[ebisumaru]

Sjukt rolig historia mkt läsvärd:-D

[fredztr]

Oh herregud. Var tvungen att ta pauser för att jag skrattade så mycket så tårarna sprutade. Hahahaha :mrgreen:

[-larsson-]

Håller med! Riktigt rolig läsning

Bra skrivet!

[Juggler]

Underbart LazarusS. Hur mycket berättade du för kollegorna?

[sturedenstore]

Verkligen underhållande och välskriven, en ny HataB2B kanske?

[ManOuchi]

Inga självmordstankar efter det där? Blev du sjukskriven för att du var utbränd efter 1 veckas arbete?

[wheelinho]

Haha fyfan

[NickLeeson]

5+ LazarusS!

 

Helt klart roligast idag.

 

Jag har en liknande resehistoria med ett X antal incidenter, men jag orkar fan inte skriva ned den nu, den är för lång.

 

Lite olika hjärnsläpp har man haft ett antal gånger. Bara för att ta ett exempel:

 

Jag var på väg till jobbet för många år, sedan mitt i morgonrusningen. Jag hade varit ute o svirat natten innan så jag hade knappt sovit något. Jag skulle ta tunnelbanan från Mörby Centrum till Östermalmstorg. Mörby C är ändhållplats, så jag satte mig ned i en vagn, på en plats längst bak och väntar på avgångstiden som är typ 5-10 minuter senare. Jag lyckas duna in blixtsnabbt och vaknar upp med ett ryck i en numera full vagn. Dörrarna är öppna och jag tittar ut och inser snabbt att jag är framme vid min station.

 

Nu handlar det om sekunder, jag kastar mig fram, jobbar mig aggressivt igenom folkhavet, tills jag kommit fram till dörrarna....och då inser att jag inte alls är framme. Faktum är att tunnelbanan inte ens har lämnat perrongen, jag är fortfarande kvar på Mörby centrum. Jag fick för mig att jag redan arbetat och var på väg hem, så när jag såg Mörby-perrongen trodde jag att jag var framme. Det var ju något pinsamt att stå kvar och vänta på att tunnelbanan skulle gå sedan. Det var ju ett par höjda ögonbryn i vagnen om man säger så...

[LazarusS]

Underbart LazarusS. Hur mycket berättade du för kollegorna?

 

Hade regelbundna telefonkontakter med min kollega när jag återvände till Oslo. Han garvade så han grät och jag med. Hela situationen var så absurd att det inte gick att göra nåt annat. Humor i skön mix med desperation kan man säga.

[Isha]

Massa text.

 

Riktig rolig läsning!

 

Nu i efterhand när jag ser hur mycket text det är undrar jag ju hur jag orkade läsa igenom det..

[Jackrabbit Slim]

Haha, jag kan inte annat än att stämma in i hyllningskören. Tack LazarusS för ett mycket underhållande inlägg

[Bluwajt]

Riktigt rolig läsning

 

Var var Visa- och körkortet nånstans? Liggandes hemma?

[Klyka]

Var var Visa- och körkortet nånstans? Liggandes hemma?

 

Jag satt bara och väntade på orden "och då upptäckte jag att kör- och visakortet legat i fel ficka hela tiden"... Den har man ju vart med om. Man kollar fickan där de brukar ligga, får panik, kollar igen, börjar svettas, ringer och spärrar, lånar av närmaste person, betalar. Sen hittar man kortet i en annan ficka som man inte bemödat sig att kolla "för där ska det ju inte vara"...

[Henkeman]

Sjukt kul historia LazarusS

Måste nog vara längsta inlägget på forumet...

Var hade du körkort och det då? För du hade väl med dig plånboken?

 

(f.ö. är många inlägg väldigt OT, tråden handlar ju om när man är lite disträ och inte när man gör pinsamheter? Vill ni ha mer roliga pinsamheter eller mycket rolig läsning (eller bara posta i rätt tråd, vad vet jag? )... kan jag hänvisa till Freemans tråd om pinsamma ögonblick.)

[Sylwester]

Underbart Lazarus.

[freso]

Hm, värsta jag gjort är nog följande:

Ska gå ner på stan med några vänner och tänkte ta ut soporna samtidigt. Väl gjort, jag tar ut soporna... går ner på stan varpå en vän undrar vad jag har för påse med mig. Ah, det är ju bara soporna, svarade jag. Och sedan tänkte jag "Hm, de kanske skulle slängas". Nåväl, väl nere på stan i en park slängde jag soppåsen i en sopkorg, som nu plötsligt blev full.

 

SOPA!

[polar bear]

På tidigt nittital pluggade jag i GBG, bodde där i veckorna och åkte hem till Lysekil på helgen. Efter tentorna (som alltid var på torsdagar) var det tradition med fest av det solidare slaget.

 

Vi bodde i Länsmansgården men skolan var i centrum. På torsdagsmorgonen skulle jag vara smart och ta bilen till centrum, sen var planen taxi hem på natten, spårvagn till stan på fredag morgon och ha bilen vid skolan när man började bli körbar på fredag em.

 

Sagt o gjort. Tentan och partajet genomfördes, på något sätt genomleds även fredagen i ynkligt skick....

Sedan skulle jag njuta av min briljanta plan att bara glida ut till bilen på parkeringen medans mina kurskamrater skulle böka med spårvagn ut till förorten innan dom kunde åka hem.

 

Jag gick till parkeringesplatsen bara för att upptäcka att bilen var borta. I bakruset började jag tvivla på att jag verkligen ställ bilen där, gick tillbaks o frågade polaren som åkt med mig i går morse var vi parkerade.

Han bekräftade att vi hade parkerat på rätt plats, alltså måste bil-jäveln vara stulen.

 

Kort promenad till polishuset på Skånegatan, pappersprocedurer vidtogs för stöldanmälan. Ny promenad till Shell Ullevi för att hämta ut hyrbil, ett samtal till försäkringsbolaget bekräftade att jag hade tecknat detta tilläg i min bilförsäkring.

 

3 timmar försenad kom jag iväg hemåt. De kamrater jag hade varit spydig mot när jag lade fram min genialiskt tidsbesparande plan var antagligen hemma för länge sedan...

 

Nåväl, sent hemma fredag kväll, bakfyllehungrig, trött o utan bil mottogs man inte direkt som en prins av dåvarande hustrun!

 

För att blidka samma hustru bjöd jag henne på en kväll i storstan så i fin hyrbil åkte vi ner till GBG på lördagen.

 

God mat på restaurang, nån bio och sedan skulle jag bara visa henne varifrån bilen försvann ( varför en tom ruta skulle visas kan jag än idag inte förstå) innan natten skulle avnjutas i lyan i stan.

Man började ligga på plus igen.

 

Se på fan - där stod min bil!!!

 

Exakt i denna sekund slog det mig att den plats jag parkerat på i 7 månader var just denna gång upptagen och jag ställt mig på "fel" sida gatan. Man blir fort ett vanedjur...

 

Både jag och min kompis svor ju på att vi ställt oss på den vanliga platsen, så fel vi hade i vårt bakrus. Nåväl, samtalet till polisen för att avbeställa efterlysningan på bilen var av det skämmigare slaget. Dessutom ville inte försäkringsbolaget betala nån hyrbil, min bil var ju inte stulen.

 

Bara att lämna in hyrbilen, pynta 1200 spänn ur egen ficka (mycket pengar för en student 1991), och på börja hemfärden till lysekil i mol tystnad med sur hustru bredvid.

 

Det blev inget den kvällen heller....

[LazarusS]

Riktigt rolig läsning

 

Var var Visa- och körkortet nånstans? Liggandes hemma?

 

Låg hemma i kalasbyxorna som jag tydligen iklätt mig i under helgens eskapader. Standard.

[kurtan]

Jag har ett litet exempel på en sån där dag när exakt allt och då menar jag verkligen allt, går åt helvete. Nu kör vi...

 

Tusen tack för en väldigt underhållande och välskriven historia!

 

Det här skulle ju bara filmas!

Jag tror uppriktigt att du skulle kunna sälja det här som manus.

(Om det nu inte beror på att det är över 26 timmar sen jag sov sist... )

[Weedobooty]

Jag kom en vecka för tidigt till ett surprise-party en gång. Stod utanför dörren med två skålar chokladpudding. Frun i huset (som skulle surpajsas om en vecka) öppnade och fattade ingenting.