Wellbok - well...

[affe2000]

Föreläsningarna på EC är dock ingen höjdare så inte lönt att gå på imo. Behövs inte heller, då kurserna är enkla.

 

Så kan det säkert vara.

[Kakmonstret]

 

Den här serien började jag följa för något halvår sedan, och den var redan från början tillräckligt bra för att bli en typisk "brist på annat nytt"-serie. Har växt på mig långsamt och även om det inte är den serie jag ser fram emot mest så har den fått sin egna - helt unika - plats.

Sjukt bra serie. Top5 av det som går på tv just nu.

 

De bytte "showrunner" efter att Dan Harmon och Chevy Chase råkat i luven på varandra ett antal gånger.

Den är försenad, vad jag förstått, för att den inte har så hög prio för tv-kanalen.

[Kakmonstret]

Tar gärna lite serietips btw. Är seriegul.

Kan ju skippa de uppenbara (sopranos, the wire, mad men osv).

[Mecklenburgare]

Tar gärna lite serietips btw. Är seriegul.

Kan ju skippa de uppenbara (sopranos, the wire, mad men osv).

 

Svårt att ge tips när du inte skriver vilken genre du föredrar. Om det nu är drama du är ute efter så brukar jag alltid tipsa om Oz.

 

Bästa som går nu är nog Shameless (US).

[Kakmonstret]

Svårt att ge tips när du inte skriver vilken genre du föredrar. Om det nu är drama du är ute efter så brukar jag alltid tipsa om Oz.

 

Bästa som går nu är nog Shameless (US).

 

gillar allt utom sci fi.

 

Sett Oz. Riktigt bra.

Ser Shameless. Näst bäst på tv just nu (BB).

 

Kan ändra mig och söka serier som kommit senaste 2 åren. Homeland göre sig icke besvär!

[renad]

Suits

[Mecklenburgare]

Se Oz igen, upptäckt nya saker varje gång jag nött igenom det (är nog uppe i sex gånger nu).

 

Annars är Arrested Development den bästa komedieserien jag sett.

 

Komedi:

Raising Hope, Frasier, Spin City, Lucky Louie, Better of Ted, Bored to Death, The League, Modern Family

 

Drama/Action:

The Shield, White Collar, The Black Donnellys, Cell Block H, A-Team, Hawaii Five-0 (originalet)

 

Såpa:

Cell Block H

[svint0]

Tar gärna lite serietips btw. Är seriegul.

Kan ju skippa de uppenbara (sopranos, the wire, mad men osv).

 

Jag tycker serien Person of Interest växer mer och mer för varje avsnitt.

Så den serien får bli min rek.

Det tog väl i alla fall 10 avsnitt av S01 innan jag insåg att jag verkligen gillade handlingen etc. Innan dess var det bara tidsfördriv för att jag var sjuk. (Såg alla tillgängliga avsnitt på 2,5 dygn.)

[Kakmonstret]

Tack för flera tips!

Sett suits.

Ska kolla upp Person of interest.

 

Se Oz igen, upptäckt nya saker varje gång jag nött igenom det (är nog uppe i sex gånger nu).

Nötte den flera gånger per år för 6-7 år sedan. Sett den igen för 2 år sen.

 

Annars är Arrested Development den bästa komedieserien jag sett.

Snudd på att jag håller med. Tycker dock curb your enthusiasm och Seinfeld är roligare.

 

Komedi:

Raising Hope, Frasier, Spin City, Lucky Louie, Better of Ted, Bored to Death, The League, Modern Family

Ej sett Raising Hope och Better of Ted. Ska kika närmare på dessa.

 

Drama/Action:

The Shield, White Collar, The Black Donnellys, Cell Block H, A-Team, Hawaii Five-0 (originalet)

 

Såpa:

Cell Block H

The Black Donnellys är fantastisk och jag kan reka den till alla.

The Shield likaså.

 

Har inte sett white collar eller cell block H. Den senare lät väldigt intressant.

A-team och hawaii five-o såg jag sporadiskt då jag var liten.

 

Edit: haha! cell block H är ju kvinnofängelset. Den somnade man till x antal gånger under tonåren.

Är den bra på riktigt?

692 avsnitt. Är väl som att se lost typ 5-6 gånger. Duktig tidsslukare.

 

Nostalgi.

[heltok]

Svårt att ge tips när du inte skriver vilken genre du föredrar. Om det nu är drama du är ute efter så brukar jag alltid tipsa om Oz.

 

Bästa som går nu är nog Shameless (US).

 

bäst nu: Banshee

därefter: Spartacus, Shameless och The Following.

 

 

usch och fy, nu ska sossarna börja indoktrinera barnen från 2års ålder:

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalleochpolitik/article16186079.ab

[Mecklenburgare]

Better of Ted påminner en del om AD imo. White Collar är en av mina favoriter för tillfället. Men en hel del beror nog på att huvudkaraktären är klär sig grymt snyggt. Har inte sträcksett Cell Block H, men sett det väldigt mycket. Finns ju Hawaii Five-0 (2010) med. Inte jättebra, men funkar när jag inte har något annat att se.

 

För såg jag alla pilots som kom, men orkar inte det längre. Läste därför bara ploten till Banshee och förkasta den. Efter diskussion med upandcoming så ladda jag faktiskt ner den igår och ska ge den en chans.

 

För övrigt så nöter jag Storage Wars och alla subserier till det när jag inte har något för mig. Mycket underhållande.

 

Edit: Glömde en sak, såg piloten för FXs nya serie Legit igår. Den har potential.

[Kakmonstret]

the following och banshee verkar båda lovande.

 

Såg piloten av banshee, är våldet lika grafiskt i samtliga avsnitt? Är inte direkt svag för överdrivet grafiskt våld. Tar bort fokus.

[jodan]

se på hsnl på 2+2, halva forumet är ju anarkokapitalister typ. kanske lite överdrivet men om jorden består av 1ppm AC består 2+2 av 10% AC dvs en överrepresentation på en faktor 10000x. det kallar inte jag att ogilla.

 

kolla denna pollen t ex:

http://forumserver.twoplustwo.com/41/politics/poll-just-proper-size-scope-state-654201/

 

Kan du inte göra en liknande poll här? Vore kul att se resultatet.

[escobar]

Se den nya Netflix-producerade serien House of cards (Kevin Spacey). Jag har bara sett ett avsnitt, men den verkar lovande.

 

Eftersom det är Netflix egna serie har de lagt ut hela första säsongen på en gång om jag fattat rätt. Intressant, är det början på slutet för gammel-tv möjligen?

[Mecklenburgare]

the following och banshee verkar båda lovande.

 

Såg piloten av banshee, är våldet lika grafiskt i samtliga avsnitt? Är inte direkt svag för överdrivet grafiskt våld. Tar bort fokus.

 

Har också sett Banshee nu, var inte alls vad jag förväntat mig, mkt bra pilot! Gillade huvudkaraktären skarpt.

[TotalFarsa]

Nytt spel från Ron Gilbert - skaparen av Maniac Mansion och Monkey Island...

 

 

Tänker inte ens kolla några recensioner, köper det på skaparens gamla meriter

[Trillske]

Någon mer som spelar instrument och/eller skriver låtar här? Jag gör det men det har i princip vilat senaste 1.5 åren då det blev så mycket studier.

 

Allt började när jag och en polare förlorat våra första kärlekar vid 18 års ålder och hade den mest oförklarbara episka sommaren någonsin, på alla sätt och vis - vi ägde. Antagligen det antifragila som sker när man hamnar på känslomässig botten utan att gå sönder.

 

I samma veva lyssnade vi mycket på Vreeswijk så det föll sig naturligt: vi behövde lära oss spela gitarr. Vi lärde oss tre ackord (A D G), sedan satte vi oss på klipporna i Öregrund och lirade, drack vin och öl, lät andra ungdomar samlas och hade trevliga kvällar helt enkelt. Vi kunde inte spela ännu, men det gjorde inget.

 

Detta tog vi sedan med oss hem. Vi hade hittat en form av momentum jag ibland knappt vill tänka på, för det låter overkligt och ouppnåeligt: varje helg valde vi vilka tjejer som skulle få komma och förfesta med oss, vilkas tur det var. Vi hade en lista - om inte annat en mental. Vill inte gå in på det mer för det känns som sagt overkligt, och så fort man nostalgiskt tittar bakåt istället för framåt blir man ju gammal.

 

Hursomhelst kunde vi ju inte riktigt spela och inte riktigt sjunga, men det störde inte alls vår framfart. Ibland såg vi till att bara vara vi två, gittaren och en flaska vin, och så skrev vi låtar. Eftersom vi förlorat våra första kärlekar (hade haft fantastiska förhållanden båda två) var vi ju på sätt och vis olyckligt kära och skulle därmed försöka skriva någon form av fina visor om detta.

 

Inte helt olikt Cornelis gick detta åt helvette. Vi kunde börja på en fin rad - nästa rad blev ändå alltid ett elakt rim. Förr eller senare skrev vi förjävliga låtar om våra ex, om varandra eller om några nya bekantskaper.

 

Första låten vi skrev blev en riktig hit: Polarna Madde och Viktoria. Bestående av tre ackord. Grym, oförlåtande, humoristisk och hämtad direkt ur verkligheten; konstiga tjejer behöver inte diktas, som antagligen fler har märkt. Jag kanske postar den här en dag. Den vevades varje förfest på folkets begära. Polaren har idag barn med den ena av tjejerna - det är en annan sjuk historia.

 

På den vägen fortsatte det, kanske framförallt för mig, via trial and error. Jag har alltid skrivit mycket, och låtarna blev ett utlopp. Jag är inte jättebra på att sjunga (förutom mina egna låtar) och jag har en väldigt egen stil att spela gitarr (jag är tvärt emot andra bra på att plocka, men det är det enda jag kan). Jag kan i princip inte spela covers.

 

Musiken har varit uppskattad av de få som hört den, med ett problem (för mig personligen) - jag har samma röst som Winnerbäck, liknande tonläge, väldigt liknande sätt att skriva låtar (som den yngre versionen av Winnerbäck - pre Lundell-transformationen). Men jag började ju spela innan jag hört Winnerbäck, innan han slog igenom, så jag tycker det blir lite orättvist att folk tror att det är inspirationen - jag inspirerades ju av Cornelis, bara att jag inte är som Cornelis. Den egna tolkningen, att spela gitarr och sjunga på mitt eget sätt, råkade bara vara nära identisk tolkning som Winnerbäck gjorde.

 

När jag skriver låtar letar jag oftast samma sak som när jag skriver: känslor. Jag älskar när den som lyssnar ryser; får gåshud. Hur hittar man det? Jag går en oerhört analog väg: en känslosam mening är känslosam tack vare den föregående. En mening som flyter kan flyta tack vare att den förra inte gjorde det. Ett perfekt känsloframkallande upprepning är ofta perfekt tack vare att den kommer lite för sent - den är nästan, bara nästan bortglömd -, ett perfekt rim har bråttom eller släpar. Naturlig symmetri, inte digital.

 

Precis så fungerar musiken också; en värdelös not gör en annan starkare och förhållandet är icke-linjärt. 10% av en låt kan göra hela låten.

 

Så länge, lyssna på Winnerbäcks under månen för att förstå vad jag menar med att det imperfekta och framförallt det svaga kan göra vissa segment så bra, och så oerhört starka, att de lyfter hela låten trots att de segmenten i sig egentligen inte är överdrivet dynamiska (relativt andra låtar exempelvis). En av få covers jag spelar själv.

 

(den låten spelas bäst om man stämmer om gitarren - jag tror det är till ett rent D, men är osäker; jag vet hur det ska låta så har inte behövt tänka så mycket)

[heltok]

Kan du inte göra en liknande poll här? Vore kul att se resultatet.

 

vet inte hur man ändrar poll, har försök förut men misslyckas. någon mod som kan ta bort nuvarnde pollen så jag kan göra en ny?

 

Såg piloten av banshee, är våldet lika grafiskt i samtliga avsnitt? Är inte direkt svag för överdrivet grafiskt våld. Tar bort fokus.

 

blir ännu grövre våld och sexet börjar tangera porrfilm... men sjukt bra skådespelarinsats av huvudskådespelaren!

[JackVegas]

vet inte hur man ändrar poll, har försök förut men misslyckas. någon mod som kan ta bort nuvarnde pollen så jag kan göra en ny?

 

Det är ett ganska komplicerat ingrepp som jag inte förstår mig på men jag ser till att det blir gjort.

 

 

 

Ron Gilbert-spelet ser ganska mysigt ut måste jag säga, ser perfekt ut för t.ex. xbox arcade, en påse ostbågar och ett sexpack.

[Barf]

Någon mer som spelar instrument och/eller skriver låtar här? Jag gör det men det har i princip vilat senaste 1.5 åren då det blev så mycket studier.

 

Allt började när jag och en polare förlorat våra första kärlekar vid 18 års ålder och hade den mest oförklarbara episka sommaren någonsin, på alla sätt och vis - vi ägde. Antagligen det antifragila som sker när man hamnar på känslomässig botten utan att gå sönder.

 

I samma veva lyssnade vi mycket på Vreeswijk så det föll sig naturligt: vi behövde lära oss spela gitarr. Vi lärde oss tre ackord (A D G), sedan satte vi oss på klipporna i Öregrund och lirade, drack vin och öl, lät andra ungdomar samlas och hade trevliga kvällar helt enkelt. Vi kunde inte spela ännu, men det gjorde inget.

 

Detta tog vi sedan med oss hem. Vi hade hittat en form av momentum jag ibland knappt vill tänka på, för det låter overkligt och ouppnåeligt: varje helg valde vi vilka tjejer som skulle få komma och förfesta med oss, vilkas tur det var. Vi hade en lista - om inte annat en mental. Vill inte gå in på det mer för det känns som sagt overkligt, och så fort man nostalgiskt tittar bakåt istället för framåt blir man ju gammal.

 

Hursomhelst kunde vi ju inte riktigt spela och inte riktigt sjunga, men det störde inte alls vår framfart. Ibland såg vi till att bara vara vi två, gittaren och en flaska vin, och så skrev vi låtar. Eftersom vi förlorat våra första kärlekar (hade haft fantastiska förhållanden båda två) var vi ju på sätt och vis olyckligt kära och skulle därmed försöka skriva någon form av fina visor om detta.

 

Inte helt olikt Cornelis gick detta åt helvette. Vi kunde börja på en fin rad - nästa rad blev ändå alltid ett elakt rim. Förr eller senare skrev vi förjävliga låtar om våra ex, om varandra eller om några nya bekantskaper.

 

Första låten vi skrev blev en riktig hit: Polarna Madde och Viktoria. Bestående av tre ackord. Grym, oförlåtande, humoristisk och hämtad direkt ur verkligheten; konstiga tjejer behöver inte diktas, som antagligen fler har märkt. Jag kanske postar den här en dag. Den vevades varje förfest på folkets begära. Polaren har idag barn med den ena av tjejerna - det är en annan sjuk historia.

 

På den vägen fortsatte det, kanske framförallt för mig, via trial and error. Jag har alltid skrivit mycket, och låtarna blev ett utlopp. Jag är inte jättebra på att sjunga (förutom mina egna låtar) och jag har en väldigt egen stil att spela gitarr (jag är tvärt emot andra bra på att plocka, men det är det enda jag kan). Jag kan i princip inte spela covers.

 

Musiken har varit uppskattad av de få som hört den, med ett problem (för mig personligen) - jag har samma röst som Winnerbäck, liknande tonläge, väldigt liknande sätt att skriva låtar (som den yngre versionen av Winnerbäck - pre Lundell-transformationen). Men jag började ju spela innan jag hört Winnerbäck, innan han slog igenom, så jag tycker det blir lite orättvist att folk tror att det är inspirationen - jag inspirerades ju av Cornelis, bara att jag inte är som Cornelis. Den egna tolkningen, att spela gitarr och sjunga på mitt eget sätt, råkade bara vara nära identisk tolkning som Winnerbäck gjorde.

 

När jag skriver låtar letar jag oftast samma sak som när jag skriver: känslor. Jag älskar när den som lyssnar ryser; får gåshud. Hur hittar man det? Jag går en oerhört analog väg: en känslosam mening är känslosam tack vare den föregående. En mening som flyter kan flyta tack vare att den förra inte gjorde det. Ett perfekt känsloframkallande upprepning är ofta perfekt tack vare att den kommer lite för sent - den är nästan, bara nästan bortglömd -, ett perfekt rim har bråttom eller släpar. Naturlig symmetri, inte digital.

 

Precis så fungerar musiken också; en värdelös not gör en annan starkare och förhållandet är icke-linjärt. 10% av en låt kan göra hela låten.

 

Så länge, lyssna på Winnerbäcks under månen för att förstå vad jag menar med att det imperfekta och framförallt det svaga kan göra vissa segment så bra, och så oerhört starka, att de lyfter hela låten trots att de segmenten i sig egentligen inte är överdrivet dynamiska (relativt andra låtar exempelvis). En av få covers jag spelar själv.

 

(den låten spelas bäst om man stämmer om gitarren - jag tror det är till ett rent D, men är osäker; jag vet hur det ska låta så har inte behövt tänka så mycket)

 

att jämföra winnerbäck med cornelis känns lite sådär; den ena har en väldigt skön poetisk ådra medans den andra mer liknar per gessle i sitt låtskrivande ...

[heltok]

ett annat nytt klassiskt spel av skaparen av Commander Keen:

[Trillske]

att jämföra winnerbäck med cornelis känns lite sådär; den ena har en väldigt skön poetisk ådra medans den andra mer liknar per gessle i sitt låtskrivande ...

Cornelis är nog den artist jag värderar högst poetiskt/musikaliskt, möjligen i världen (overall idol, allt annat i livet inräknat, är dock Billy Joe Armstrong).

 

Men musik är musik, det fungerar ungefär likadant även om det låter olika. Jag hade Cornelis som inspiration och det ledde till musik som påminner oerhört mycket om det Winnerbäck skrev i 20-års åldern. Jag låter liksom inte som Cornelis; jag älskar hans rytm - han har ett tempo som bara finns där och aldrig behöver forceras, som jag inte riktigt hittar. Han har också en fantastisk styrka i rösten som inte jag har. Så man får hitta sina egna styrkor. Cornelis gnällde lite över att han inte kunde låta "vackert" som vissa andra artister.

 

Så cornelis kan säga två ord och omsluta det med tre toner och det kommer vrida upp tempot av sig självt. Trillske och Winnerbäck måste bli lite mer pretantiösa och kluriga (och inte minst tydliga, Cornelis bevarar charmen även när ingen förstår vad han säger).

 

Sen skulle jag dock säga att Winnerbäck ligger närmare Cornelis än Gessle.. Cornelis hade en helt annan nivå av poetisk finess, men låtar som Tvivel är ändå otroligt litterärt finurliga även om det inte är lika konstnärligt. Jag tror inte Gessle skrivit en poetisk rad i sin karriär (han ska ju dock ha cred för sin framgång ändå såklart).

[Crappy]

Jag är Cornelis nörd, och såg faktiskt en av de sista konserterna han gjorde innan han dog. En förbannat bra konsert i Roskilde, som de fick avbryta av för mycket folk inne och framför allt utanför. Det var bland annat en tomte som klättrat upp i tältstolparna, jag förlåter dig numera Sotarn

Nu går det faktiskt inte göra jämförelsen Winnerbäck - Cornelis, det är allt för många år emellan.

Nu har jag snöat in även på Winnerbäck, så det vore kul att höra lite av dig Trillske låt oss avgöra vem du är lik. Har du spelat in något du vågar delge oss?

[Barf]

Cornelis är nog den artist jag värderar högst poetiskt/musikaliskt, möjligen i världen (overall idol, allt annat i livet inräknat, är dock Billy Joe Armstrong).

 

Men musik är musik, det fungerar ungefär likadant även om det låter olika. Jag hade Cornelis som inspiration och det ledde till musik som påminner oerhört mycket om det Winnerbäck skrev i 20-års åldern. Jag låter liksom inte som Cornelis; jag älskar hans rytm - han har ett tempo som bara finns där och aldrig behöver forceras, som jag inte riktigt hittar. Han har också en fantastisk styrka i rösten som inte jag har. Så man får hitta sina egna styrkor. Cornelis gnällde lite över att han inte kunde låta "vackert" som vissa andra artister.

 

Så cornelis kan säga två ord och omsluta det med tre toner och det kommer vrida upp tempot av sig självt. Trillske och Winnerbäck måste bli lite mer pretantiösa och kluriga (och inte minst tydliga, Cornelis bevarar charmen även när ingen förstår vad han säger).

 

Sen skulle jag dock säga att Winnerbäck ligger närmare Cornelis än Gessle.. Cornelis hade en helt annan nivå av poetisk finess, men låtar som Tvivel är ändå otroligt litterärt finurliga även om det inte är lika konstnärligt. Jag tror inte Gessle skrivit en poetisk rad i sin karriär (han ska ju dock ha cred för sin framgång ändå såklart).

 

Håller med i det mesta du säger men jag vill framhåhålla att det är olika barn av olika tid; samt att cornelis tajming är väldigt svårt att återskapa ... må det vara amfetaminet som talar men men ..

[Trillske]

Jag är Cornelis nörd, och såg faktiskt en av de sista konserterna han gjorde innan han dog. En förbannat bra konsert i Roskilde

Den kan du köra som pickup line på krogen (sållar även agnarna från vettet).

 

Morsan lyssnade alltid på Cornelis när jag var 1-6 år gammal. Så när jag plockade upp honom igen vid 17-18 kunde jag många av låtarna.

 

Jag har låtar jag skulle kunna spela in och lägga upp, men jag har inga grejer här. Lite därför jag hamnade i en lång wall; lyssnade på en väldigt "analog" låt och fick de där rysningarna jag brukar leta efter i min egen musik (inte direkt hybris; klart det blir så när man själv väljer vad man bevarar av sina låtar osv). Nu när jag fått lite mer fritid började jag sakna låtskrivandet väldigt mycket.

 

För det mesta brukar jag köra mina låtar för tjejer. Inte för att det nödvändigtvis passar tjejer bättre egentligen, de är bara mer förlåtande publik när det handlar om ta fram "känslor", även indirekta sådanna. När en tjej gillar musiken märks det.