Ledartavla

Vecka 4 Fyra veckor har vi varit här nu alltså, 28 dagar. Helvete vad tiden går när man har roligt. Kan väl lugnt säga att detta är ett av de bästa beslut jag har gjort i mitt liv. Att fly från vinter och depression och istället leva i sommar och glada miner, det är inte ens close. Nästa vinter kommer inte den heller spenderas i Sverige, sanna mina ord! Smyger in på rätt så exakt 100 timmar spelad poker de här veckorna. Som heltidsspelare är det helt klart under all kritik. Men det är inte heller som att sitta i Sverige, där man är tvingad till att vara inomhus hela vintern. Här vill man vara ute flera timmar varje dag. Ska försöka att pressa mer volym och spela fler timmar den här månaden. Det stående målet... ? Började månaden med att springa på riktigt fint. Fortsatte sedan med att springa på i lagom takt. Senaste 15k händerna har jag däremot haft det kämpigt, här kommer också in en del skott på 5/10-10/20. Har sprungit riktigt dåligt över liten volym där. Det är nästan lika frustrerande att springa +-0 över många händer som att förlora, speciellt när man vet att man har en fin winrate på de stakes man spelar. En annan sak som påverkar psyket är att jag har fått äran att springa ikapp mitt EV med net won, det svider alltid lika mycket att behöva springa 8 BI's under EV på kort tid. That's poker folks! Dessvärre måste jag spela mer volym på 1/2 än vad jag egentligen vill. Vi delar som sagt oftast på borden, då vi grindar samtidigt. Det är vid ett fåtal tillfällen som man har haft möjligheten att spela precis vad man vill. Månadens största hand. https://gyazo.com/f57c156716e3c5da2d22eca57754170e Avslutningsvis vill jag dela en bild från vår balkong för att motivera alla likasinnade. Om du är sugen på att jaga pokerdrömmen och testa på att bo utomlands, gör det, det är life! Peace ?

Håller helt med. Märker helt klart, för egen del, att tilten kommer krypande i spots där man torskar en stor/medelstorpot och där man faktiskt är osäker på om man spelat handen bra. Vilket leder till att man - om man inte kan kontrollera sin tilt - spelar bredare ranger i aggressiva spots som man egentligen borde ge fan i. Sen tiltar man ännu mer för att man torskar de spotsen. Och så är det igång. Bristande kunskap leder till dåliga beslut vilket ger humörsvängningar som i sin tur leder till ännu fler dåliga beslut. The Dark Circle of Tilt. Jag brukar preventa detta genom att använda tidbanken flitigt i spots där jag funderar på en light call eller en bluff. Kan jag genom hållbart resonemang försvara synen/bluffen så bestämmer jag mig för att det är så det är, och sen skiter i resultatet. Fungerar rätt bra.

Efter hemskheterna i Januari när man började känna sig som en människa igen efter att ha spytt tills man såg ut som Christian Bale i The Machinist bestämde vi oss för att testa pokerrummet Metro Card Club återigen. Denna gången var det planerat så vi gjorde våra dagliga rutiner, käkade lunch och stack dit redan 15:00 eftersom vi hade hört att där finns action 24/7. Vi kommer in, Ace sätter sig på 25/50 direkt. Jag frågar efter 50/100 men de har inte tillräckligt med spelare för tillfället så jag sätter mig på 25/50 under tiden. (25/50 motsvarar nästan 5/10sek och 50/100 motsvarar 10/20sek). Har inte spelat live sedan förra året så man är lite ringrostig, massa nya intryck och folk stirrar på en som vanligt men efter en liten stund kommer man in i det. Händer inte så mycket första timmen, vinner några små hit och dit, blir väldigt förvånad över hur fort allting går. Jämfört med Casino Cosmopol i Sverige är både dealern och spelarna här som klippen man ser på youtube "Fastest workers you've ever seen", hänger nästan inte med i all action. När jag spelat en stund ropar de mitt namn i högtalaren, 50/100 är redo att börja. Bordet är precis i mitten av rummet, medan jag tar min plats och börjar räkna markerna jag har med från andra bordet kommer en anställd fram till mig och börjar förklara att detta är ett High Limit spel, vinner jag mer än 5000 måste jag spela minst en timme. Tänkte att det var lite weird men w/e vi kör. Folk limpar, klickraisar, limpraisar, öppnar 15x och verkar inte ha en aning om vad de håller på med, precis som Cosmopol, nu känner vi oss som hemma! Sitter och tittar på medan de spelar 4vägs, brädet och 4kortsstegat samt flushat men lyckas ändå få syn av ett top par. Själv sitter man och cardstarvar i vanlig ordning, kliar i fingrarna så att man blir sugen att limpa en runkhand bara för att få se en flopp men man håller sig i skinnet. Äntligen plockar man upp en näve, från CO. Två fiskar har limpat, vi slår upp till 600, båda blindsen synar samt båda fiskarna, jaha då var vi 5 pers till flopp. Brädet , SB donkar 3/4 pot och så var den handen över. I ca 4 timmar upprepades denna historien och man börjar tänka fan ska man sitta här och folda varenda näve när Ace skriver och frågar ifall vi ska dra därifrån strax, känner mig besviken att kliva efter 5 timmars grisgrind och vara back 70bigs men säger att vi kör två orbits och sen drar. Precis efter detta lägger jag märke till en stor skylt på pelaren precis framför mig "Metro Card Club, High Roller Table Rules" börjar läsa reglerna och inser att va i helvete, man får inte kliva bordet om man har mer än minimum buyin i sin stack. Snackar med en värd och får en bricka att jag vill lämna bordet... om en timme.... Klockan är nu 21:00, fortfarande back 70 bigs på hela dagen och jag har en halvtimme kvar jag måste spela innan jag får lämna bordet. Sitter UTG+1 och tittar ner på , UTG limpar och jag tänker äntligen ska vi få spela en näve! Jag slår upp till 400, det foldas runt till limparn som klickraisar mig till 800. Osäker på om jag ska slå upp ytterliggare eller ej synar vi bara och spelar honom i position. Potten är 1750 och floppen visar , fisken stirrar bara på brädet och snapjammar 9000, tänker fuck it den här kommer vi aldrig ifrån, slänger upp korten och säger call fort som attan med hjärtat i halsen. Fisken kollar chockat på mina kort och håller sina fortfarande dolda, ser nervös ut och osäker på om han ska visa. Dealern slänger upp turn och river som springer ut blankt och fint, fisken muttrar något och muckar korten. Tack och lov äntligen lite rungood! Direkt efter plockar vi upp AK ytterliggare igen, blir 3bettad av någon med 70bb stapel, vi trycker in och får vinna igen. Bara några minuter senare sitter vi med AQ och synar komfortabelt ner en stor pot med 2par där någon gått 3B b/b/b. Hokus pokus går vi från att i 6 timmar backat 70bigs till att på 15min fyrdubbla och casha ut 400bigs. Ser fram emot att gå dit fler gånger samt testa fler av Manilas pokerrum!

Han hade ju under matpausen gått och köat sig till cash borden ?

Mitt Feb har inte börjat lika fint som Januari. Har på 3dagars spelande varit med om mer badbeats och setups än under hela Januari... Tror jag torskat set över set 5 gånger eller något sånt löjligt + allt annat skit. Hade detta varit för ett år sedan hade jag fyllt 5st sidor i min dagbok med gråtande angående runbad. Meeeen på svs kan man ju springa B/E i downswings pga jag varvar badbeats med donationer från fisk. Tar en vecka off nu och hoppas det vänder när jag är tillbaks på söndag.

omg nu säger mathem att min order ä plockad haha ni fattar inte hur pepp jag ä på detta. känner mig lite för nykter för å orka städa dock. får gå tbk till bolaget methinks

+1 på klonkstefan wp keep it up!

En riktig sosse hade swappa

^yup. Var där med en onlinem8 och bästa IRLpolaren. Gick dåligt för team online men IRL-m8en fick klonka ordentligt, han kom tvåa och det var så jäkla kul sweata det/raila. Han hade full pott i sig själv också så ännu mer grymt för honom att jag inte är och rånar han på % på sin klonk. Roliga är ju att han försökte swappa 25% med mig i matpausen när jag hade 50-60bb och han var nere på 4bb och var bb efter pausen men en riktigt sjuk pott utspelade sig där han fick 4dubbla och efter det var det raka spåret till all the glory. Det kanske är det största som hänt honom och trots att jag blev grisback på resan med rebuys i sinne och fylleslask på omaha av alla spel som jag spelat typ 30 tassar lifetime på så känner jag att helgen blev nära på perfekt, hade han fått vinna hade jag ju fått höra det ända till dagarna på ålderdomshemmet hur bra han är och jättekass jag är men det hade gladeligen gjort. Inte sett honom såhär lycklig på väldigt länge, om ens någonsin. ❤️ (Live)Poker har ändå lite charm har jag insett efter den här helgen. Fått träffa en hel del fina människor och jag är inte främmande till tanken att åka på turreslask i fortsättningen och det ska ni veta är en riktigt surrealistisk vändning för mig att göra. Jag är inte den bekvämaste i sociala situationer och har en väldigt pragmatisk syn på poker, har aldrig varit förtjust i tanken att sudda ut gränsen mellan jobb och nöje och som en riktig grisfisk i mtts hamnar det i nöjeskategorin alla dagar i veckan.

Inspirerande läsning! Fortsätt så! ?

Givet många av händerna du lägger upp borde du tbh känna dig ganska otrygg med ditt spel. Säkert vinnande på nivån men det finns ju enorm förbättringspotential, och jag tror precis som postaren ovan att det är betydligt enklare att hantera förluster och minimera tilt om man vet att man spelat en spot på rätt sätt. Så är det för mig iaf.

Vad tror du om att brister i pokerspelares mentala gejm allt som oftast bottnar i att dom är otrygga i sitt spel?

Tjenare eddor, kul att du har hittat hit. Det är alltid intressant att byta erfarenheter med människor som har gått igenom liknande saker. Jag skulle tro att det är relativt få personer som har spelat poker på heltid i 10 års tid och fortfarande är aktiva. Hur trivs du med livet som heltidsspelare 2019 om du jämför med hur det såg ut för några år sedan? Har du någon gång velat kasta in handduken och göra någonting helt annat? Har du någon gång varit nära? Angående väckarklockan så tror jag att den endast är läskig för att den representerar någonting annat. Hamsterhjulet? ''fängelset som är ett vanligt jobb'' att inte längre ha kontroll över alla dygnets timmar? Jag tror att det är olika för alla. För mig så var det nog dessa saker som stack ut. Men varför tyckte man att dessa saker var så skrämmande? Såhär i efterhand så har jag ingen aning. Jag har funderat väldigt mycket kring detta och försökt att lista ut den sanna anledningen. Med risk för att detta blir ett väldigt flummigt och långt inlägg så varnar jag känsliga läsare För mig så handlade det nog väldigt mycket om tajming. Jag fann pokern under en väldigt speciell tid i livet. I tonåren så kretsade mitt liv nästan uteslutande kring fotboll. Jag var fast besluten att bli fotbollsproffs och det verkade som att många ansåg att jag hade goda möjligheter. Jag var fullt fokuserad på detta. Jag drack inte alkohol, var inte ute sent, jag tränade mycket på egen hand etc. Tyvärr så fungerade inte min målmedvetenhet lika bra i motgång. Jag var extremt skadedrabbad i min ungdom och jag kan inte ens räkna gångerna som någonting gick sönder och skickade mig tillbaka till ruta ett. Båda knäna, nyckelbenet två gånger och det som tillslut satte stopp för drömmen, fotlederna. Fotlederna tog verkligen knäcken på mig då det skedde i ett läge där det verkligen höll på att lossna på allvar och den motgången blev för tung. I samband med detta så tog det också slut med min dåvarande (nuvarande) flickvän. Efter allt detta så fanns det ett stort hål i tillvaron. Jag sökte ett substitut och pokern mer eller mindre trillade i knät på mig. Det blev där jag la min tid samtidigt som jag var ganska deppig och uppgiven. När jag började vinna pengar på poker så blev det som en ny inkörsport till det liv som man hade fantiserat om som fotbollsproffs. Man trodde att man skulle tjäna massor av pengar och aldrig behöva oroa sig för att ställa en väckarklocka. Man reflekterade inte över några som helst baksidor eller fallgropar. Men hur kunde man? Man var ju bara tonåring. Vad vill jag egentligen säga med detta undrar ni? Jo. Jag har nog egentligen aldrig sett mig själv som en pokerspelare.. Jag har nog aldrig tyckt att det är ''min grej''. Jag har ingen av de egenskaperna som de klassiska bossarna besitter.. Jag är inte matematiskt lagd, jag är inte speciellt analytisk, jag har aldrig sysslat med datorspel och stängt in mig under långa perioder tidigare. Jag är nog i grund och botten en idrottskille som trillade in på poker och skapade sig en naiv och romatiserad bild av livet utanför hamsterhjulet. Jag blev bekväm. De flesta som jobbade verkade väldigt avundsjuka på min livsstil och pengarna jag tjänade, så jag antog att det jag gjorde var bättre än alternativet. Men i verkligheten så grävde jag bara ett djupare och djupare hål för mig själv och redan i 20årsåldern så skulle jag nog påstå att jag var ganska deprimerad. Jag har alltid varit en social person som har lätt för att umgås med människor. Detta blev gradvis sämre och sämre av livsstilen och det gick så långt att jag genuint började ogilla människor. Ju djupare man hamnade i den här spiralen desto läskigare blev den där väckarklockan och tanken på att man någon gång skulle behöva bli en vanlig Svensson. Jag har nog alltid vetat innerst inne att jag inte var tillräckligt bra för att kunna göra några jättesummor på poker. Så någonstans i bakhuvudet har jag nog ändå grubblat över en övergång till arbetslivet. Men i takt med att åren gick så blev luckan på CVt större och större och jag trodde ärligt talat att jag skulle hamna på nåt lager resten av mitt liv. Denna framtidsvision snabbade inte direkt på processen med att försöka övergå till Svenssonlivet. Det känns lustigt att man nästan ser tillbaka på en cancersjukdom som någonting positivt. Det var den sortens väckarklocka jag behövde för att vakna upp ur min destruktiva tillvaro och faktiskt inse att jag satt och slösade bort mitt liv. Med det så menar jag inte att alla som spelar poker på heltid slösar bort sina liv. Men med tanke på hur dåligt jag mådde så var det uppenbart att jag gjorde det. Men det faktiska steget att söka ett jobb, gå på intervju, åka tunnelbana till ett kontor osv. Det var EXTREMT svårt i början. Jag hade utvecklat någon sorts social fobi och kom på mig själv med att paniksvettas när för många människor tittade på mig samtidigt. Som tur var så släppte detta relativt snabbt när jag väl hade vant mig vid att träffa främlingar dagligen. Hade någon sagt till mig då att jag nu, 18 månader senare skulle sitta där jag sitter idag. Då hade jag trott att de antingen drev med mig eller borde låsas in. Men det finns liksom ingen snabb, enkel och smärtfri lösning om man vill ta sig ur bubblan. Man måste helt enkelt utsätta sig för de där sakerna som man undviker och räds. Och nu med facit i hand så kan jag lugnt säga att jag är så jävla glad att jag gjorde det. Rutiner i vardagen = välmående. Mår man bra så drar man till sig bra saker och uppskattar man de små sakerna så känner man sig aldrig fattig.

Är det Ronny på 37 olika konton som ställer dessa frågor?