Önskar råd angående livet!

[patetisk_loser]

Jag skulle behöva lite råd från er, jordnära människor med olika bakgrund. Jag vet inte riktigt hur jag ska börja detta, men kanske skulle en kort beskrivning av hur mitt liv sett ut vara passande. Efter det kommer en kort beskrivning av hur mitt nuvarande liv ser ut. Därefter hoppas jag att ni kan ge mig några goda råd om hur jag bör fortsätta i livet.

 

Livet började i en ganska stor stad i Sverige. Grundskolan gicks igenom utan några större problem. På gymnasiet ställdes jag inför ett val, då mina föräldrar tvingade mig att välja mellan mina kanske inte så bra kompisar och dem. Kompisarna var sådana som drack en hel del, vissa brukade droger och vissa var kriminella. Vad skulle jag välja? Kompisarna eller "den rätta vägen", dvs att göra som föräldrarna ville och göra bra ifrån mig i skolan och skaffa mig en framtid.

 

Jag valde vägen som mina föräldrar ville, men presterade aldrig särskilt bra i gymnasiet. Varför vet jag inte, då jag efter mitt beslut mest satt hemma. Det var bevisligen inte för att jag är korkad, utan anledningen var väl någon annan. Jag vet inte riktigt vilken anledningen var.

 

Detta vägval var dock en vändpunkt, för jag var redan innan en ganska blyg person, som förmodligen saknade en hel del "social kompetens", som det så fint heter i arbetslivet. Men med mitt umgänge lyckades jag ändå upprätthålla ett socialt liv, som jag trivdes rätt bra med, även om det kanske låter patetiskt, då dessa människor tillhör samhällets bottenskrap.

 

Efter gymnasiet gjorde jag lumpen och lyckades där klara mig ganska bra, dvs man kom ganska bra överrens med alla. Dock lyckads man inte hitta några riktiga polare, utan man var en i mängden, som tog sig förbi årets mödor.

 

Efter lumpen började jag en utbildning på annan ort, som jag inte lyckades att fullfölja. Detta till stor del på grund av vissa fysiska åkommor, som jag återkommer till nedan. Detta gjorde dock att jag försökte att ta mitt liv ett flertal gånger. Jag hade t.ex. skrivit avskedsbrev och allting, men av diverse orsaker så lyckades jag inte med att fullfölja det som egentligen borde göras. Jag var helt enkelt alldeles för ung, feg och patetisk.

 

Efter detta år började jag på nytt en annan högskoleutbildning, som jag utan några som helst problem fullföljde. Under denna tid finns det ett antal punkter som jag skulle vilja ta upp.

 

1) Jag hade under min tidigare tid vissa fysiska åkommor (bl.a. stora problem med magen), som jag inte fick någon hjälp med, då jag uppsökte läkare (ett antal läkare under en ganska ansenlig tid). Jag lyckades inte att lösa åkommorna helt under min senare studietid, men jag kom en bit på vägen.

 

2) Jag pluggade och arbetade extremt mycket under denna tid för att döva alla andra känslor jag hade. Jag gjorde i princip ingenting annat än att plugga och jobba. När jag fick tid över kunde jag få depressioner och särskilt då i samband med alkoholintag, vilket gjorde att jag under en mycket stor del av denna tid inte drack någon alkohol alls. Under själva alkholruset mådde jag som en kung, vilket jag gör än i dag, men dagen efter, ja, då var det inte roligt. Det var ett stort helvete.

 

3) Jag hade ett mål! Jag skulle klara av min utbildning, vad som än hände, så skulle jag klara mig igenom! Vilket jag också gjorde.

 

Efter att jag tagit examen fick jag jobb på annan ort ganska omgående. Som jag sagt tidigare är min sociala kompetens ganska dålig och på jobbet lyckades man "bara" att vara jobbarkompisar med de andra. De hade andra liv och jag fick ju ordna mitt. Vid sidan av jobbet befann jag mig i ett lyckorus. Jag var ute på krogen varenda helg och kunde knappt bärga mig till nästa helg. Helgen var det man såg fram mot! Under denna tid träffade jag en hel del tjejer, även om jag inte är en särskilt framgångsrik raggare, så lyckades jag ändå att få träffa en hel del tjejer, men det varade givetvis inte längre än natten.

 

Efter ungefär ett år slutade jag att gå på krogen. Jag hade fortfarande pengar, men livet på krogen lockade inte lika mycket. Man gick ner på stan någon gång, men det var inte alls samma känsla.

 

Nu kom man snabbt in i ett mycket förhatligt läge, där man började att tycka illa om det jobb man hade, samtidigt som man inte tyckte om det privata liv man hade. Vad hade jag att se fram mot? Vad hade jag för mål? Det fanns liksom inga mål kvar i livet. Jag hade ett jobb och vad mer skulle jag ha? Ett bättre jobb? Skaffa flickvän och fru? Nja, då jag märkt att jag inte kunde komma i kontakt med tjejer som verkligen attraherade mig verkade detta också dödfött. Jag lyckades bara komma i kontakt med tjejer som var obildade nollor, som inte hade någon framtid i samhället. Jag ville ju träffa en tjej, som precis som jag, lyckats i samhället. Det fanns inte i min sinnesvärld att jag skulle vara ihop med en tjej som var sämre än vad jag var. Inte sucken att jag skulle sänka min levnadsstandard för att jag träffade en tjej, som tyckte att det bästa i livet var att vara sjukskriven, om hon nu ens hade något jobb.

 

Jag är fullt medveten om att jag förmodligen inte är helt psykiskt frisk.

 

1) Jag har ett mycket stort människoförakt, vilket jag inte riktigt vet vad det bottnar i, då jag själv i grund och botten är ett första klassens drägg. Föraktar jag mig själv?

 

2) Vad är egentligen mina mål i livet? Ha ett jobb, fru och familj? I så fall har jag uppnått jobbet, men inte de andra två målen. Detta kan tyda på att jag har svåra sociala problem med att hantera andra människor.

 

3) Jag har tidvis (svåra) depressioner. Detta är speciellt förekommande, då jag inte har något speciellt att fylla ut tiden i mitt liv med. Om jag har fullt upp, så behöver jag inte filosofera om vad är fel med mig och jag mår då tämligen bra.

 

Som det ser ut nu funderar jag på att söka läkarhjälp, för att på så sätt kanske få så kallade lyckopiller utskrivna. Även om mitt förtroende för läkarkåren är förbrukat, så känns det ändå som ett alternativ, så som det i dagsläget ser ut. Vad jag dock skulle vilja veta är vart man ska vända sig? Är det till den loka vårdcentralen? Kommer jag att bli trodd? Jag kanske blir bollad fram och tillbaka bland diverse olika läkare, som tror att jag är någon form av missbrukare, som bara vill ha ut diverse tabletter?

 

I dagens aftonblaskor läste jag om att man kan beställa lyckopiller genom internet, vilket skulle bespara mig läkarbesök och annat trams. Detta kanske är ett alternativ? Om man har råd att lägga några tusen kronor på det, så skulle man kunna köpa sig några månaders kur och därigenom se om man får avsedd effekt.

[Che]

välkomen till PF...

kul med bra pokerfrågor..

[heltok]

Jag tänker inte i detta läget besvara det du skriver då jag inte anser mig vara rätt person att göra det. Men jag har dock ett råd vad JAG TYCKER du ska göra:

 

Jag tycker du ska spara ihop en summa pengar och bege dig på en lång resa. Försöka få lite perspektiv på saker och framförallt komma bort från saker som du associerar till negativa upplevelser. Kunna ägna dig helt åt att göra saker och ting du vill och känner för att göra för stunden och inte göra saker för att utvecklas eller som du tror du behöver göra. Se till att få en rejäl dos med solljus och upplevelser. Och framförallt få bort alla krav.

 

Lättast att göra detta är att boka en öppen biljett till bangkok på 2-6månader och sedan bara ta dagen som den kommer. En sådan här resa brukar kosta ca 20-50kkr inkl allt.

 

Jag har sett många brutna själar vakna till liv där nere.

[chcar]

Som det ser ut nu funderar jag på att söka läkarhjälp, för att på så sätt kanske få så kallade lyckopiller utskrivna. Även om mitt förtroende för läkarkåren är förbrukat, så känns det ändå som ett alternativ, så som det i dagsläget ser ut. Vad jag dock skulle vilja veta är vart man ska vända sig? Är det till den loka vårdcentralen? Kommer jag att bli trodd? Jag kanske blir bollad fram och tillbaka bland diverse olika läkare, som tror att jag är någon form av missbrukare, som bara vill ha ut diverse tabletter?

 

Kontakta din vanliga vårdcentral, allmänläkare kommer ofta i kontakt med deprimerade patienter och jag kan inte se något skäl till att någon skulle misstro dig.

 

"Lyckopiller" är inte beroendeframkallande och det finns alltså ingen anledning för en missbrukare att bluffa till sig sådana. Att handla dem över nätet verkar helt poänglöst.

 

Netdoktor har en specialsajt om depression där det finns mer information om olika medicinska behandlingsmetoder.

 

Oavsett om du väljer vårdcentral, Bangkokresa eller något annat så hoppas jag att det går väl för dig.

[Gurkburkinator]

vad jag har hört från folk som tagit psykofarmaka så har dom nästan bara dåliga saker att säga om det. Det förändrar ju din personlighet till en viss del. Jag tycker du bör uppsöka psykolog och se vad dom har att säga innan du börjar knapra piller. Piller löser ju inga problem, tar möjligen bort ett par symptom.

 

Annars lät tipset om en resa rätt bra tycker jag

[cheunce]

Jag tycker definitivt att du ska söka hjälp. Verkar som om du behöver någon sort av beteendeterapi eftersom du säger att du har en dålig sociala kompetens, men samtidigt säger du att du kan festa loss utan problem på krogen. Det tycker jag tyder på att du har dåligt självförtroende men alkoholen gör att du kan släppa loss utan att tänka på vad som förväntas av dig. Har själv haft liknande problem och det bottnar ofta i hur ens uppväxt har varit. Det kan bero på en massa saker bla hur ens förhållande till ens föräldrar har varit. Men du ska veta att du inte är ensam. Att ha dåligt självförtroende är väldigt vanligt i Sverige och det finns många personer som är i samma sitts.

 

Sen är jag väldigt säker utan att känna dig att du inte är en patetisk looser utan det är bara ett tecken på din dåliga självbild.

 

Jag tycker att du ska fortsätta livet genom att sluta ha så stor förväntningar på dig själv. Du är den du är och det är bara du som kan bestämma vilken väg ditt liv ska ta. Det är du som styr och bara du som kan ta ansvar för det. Att ta sitt liv är absolut inte den väg man ska ta. Det finns alltid en väg ut ur alla problem även om den kan vara svår och smärtsamm så kommer man ut som en starkare person i andra ändan.

 

Men som sagt så är jag ingen psykolog utan det här är bara vad jag tror och det jag har upplevt under mitt liv.

 

Som sagt alla är vi värda något och alla har vi något att tillföra de som finns om kring oss. Som ett första steg i ditt nya liv tycker jag att du ska kontakta din vårdcentral så att du kan komma i kontakt med någon som du kan prata med för att ta reda på var ditt dåliga själförtoende och självbild kommer ifrån.

 

Lycka till

[Albert]

Du har kommit en bit på vägen. Du erkänner att du har problem. Du visar tydligt att du vill ha hjälp dels för att du erkänner det här och ber om råd. Det jag skulle uppmana dig till att göra är att prata med en psykolog. Denne kan oftast hjälpa dig med hur du skall lösa dina problem och kan han inte det så kan han kanske visa dig en annan väg till t.ex. en psykiatiker.

 

Du verkar hamnat i någon slags livskris där du har en existentiell ångest då du känner krav på att lyckas och förträngern att du känner en sorts ofullständighet genom att fylla ditt liv med arbete och troligvis annat som får din att glömma. Jag skulle inte välja lyckopiller förrän jag diskuterat med en psykolog.

 

Det finns många utvägar här i livet och att ta sitt liv är den absolut sista.

[Hjort]

Jag är fullt medveten om att jag förmodligen inte är helt psykiskt frisk.

Bra, det är ett jäkligt viktigt steg. En annan väldigt viktig sak är att det är ok att be om hjälp och att du inte kan hålla på och skämmas för hur du mår. Man mår riktigt jävla dåligt om man måste gå omkring och gömma något som till stor del definierar en, vare sig det är att man är homosexuell, deprimerad eller gilla dansband. Det är också viktigt att orka be om hjälp på något sätt, exempelvis sjukvården, privat psykolog eller lite flummarkurser ute i skogen.

 

1) Jag har ett mycket stort människoförakt, vilket jag inte riktigt vet vad det bottnar i, då jag själv i grund och botten är ett första klassens drägg. Föraktar jag mig själv?

Har du någon som helst nytta av att ha den attityden? Jag skulle tro att den mest får dig att må dåligt, så försök jobba bort den.

 

2) Vad är egentligen mina mål i livet? Ha ett jobb, fru och familj? I så fall har jag uppnått jobbet, men inte de andra två målen. Detta kan tyda på att jag har svåra sociala problem med att hantera andra människor.

Börja med mer konkreta mål, saker som verkligen förändrar din situation. Om än aldrig så lite.

 

3) Jag har tidvis (svåra) depressioner. Detta är speciellt förekommande, då jag inte har något speciellt att fylla ut tiden i mitt liv med. Om jag har fullt upp, så behöver jag inte filosofera om vad är fel med mig och jag mår då tämligen bra.

Sök hjälp, depressioner är en allvarlig sjukdom som extremt få människor klarar av att hantera på egen hand. Dessutom är den hyffsat degenererande och blir allvarligare ju längre du väntar med åtgärder som medicinering eller terapi.

 

Själv har jag återkommande depressioner och kan gärna diskutera lite i ämnet i PM. Eftersom det är hyffsat personligt och dessutom något forumet i stort inte riktigt har med att göra så får det bli privat.

 

Som det ser ut nu funderar jag på att söka läkarhjälp, för att på så sätt kanske få så kallade lyckopiller utskrivna.

Bra, i värsta fall gör det inget alls och du har inte förlorat något. Det där med "lyckopiller" är förresten något som äcklar mig så in i helvete och jag önskar att den som myntade fick erfara en riktigt djup depression följt av en zolofttriggad manisk episod. Ecstacy är lyckopiller, prozac är ett sätt att få ett drägligt liv.

 

Är det till den loka vårdcentralen? Kommer jag att bli trodd? Jag kanske blir bollad fram och tillbaka bland diverse olika läkare, som tror att jag är någon form av missbrukare, som bara vill ha ut diverse tabletter?

Börja med din distriktsläkare så får du en remiss därifrån. Självmordstankar ses riktigt allvarligt i vården och det bör inte vara något problem att få en tid.

 

I dagens aftonblaskor läste jag om att man kan beställa lyckopiller genom internet, vilket skulle bespara mig läkarbesök och annat trams. Detta kanske är ett alternativ? Om man har råd att lägga några tusen kronor på det, så skulle man kunna köpa sig några månaders kur och därigenom se om man får avsedd effekt.

Ta för i helvete kontakt med en läkare, självmedicinering kan funka om man har hyffsad självkontroll och vet hur drogerna funkar någorlunda. Det är definitivt inte något som passar in på dig. Dessutom får jag känslan av att du bara vill undvika det jobbiga med att prata om dina problem inför andra människor.

 

Det är inte enkelt att hantera de olika mediciner som används för att behandla depression, dessutom är några av dem duktigt beroendeframkallande och farliga (bensodiazepin exempelvis) om de används fel. Det är ganska individuellt vad som funkar bra och ofta tar det ett tag innan man kommer fram till rätt pillercocktail.

 

vad jag har hört från folk som tagit psykofarmaka så har dom nästan bara dåliga saker att säga om det. Det förändrar ju din personlighet till en viss del.

Antagligen urvalsbias, de flesta som är deprimerade skäms i någon utsträckning för det och är inte så pigga på att tala om sina mediciner även om det hjälper. Naturligtvis kan det bli jäkligt fel ibland, särskilt för de som blir tvångsintagna på psyk men psykofarmaka har räddat många liv och förbättrat livskvalitén enormt för många.

 

Piller löser ju inga problem, tar möjligen bort ett par symptom.

Varför sägs det där så pass sällan om antibiotika?

 

Dessutom så finns det folk vars underliggande problem helt enkelt är en fuckad hjärnkemi från start.

[erbus]

Piller löser ju inga problem, tar möjligen bort ett par symptom.

 

Ja, det är kanske det som behövs för att man skall orka gå vidare och försöka lösa det som egentligen är problemet.

 

och i vissa fall är problemet av den karaktären att piller är ett nödvändigt ont för att livet i övrigt skall fungera.

 

vissa preparat tål inte alla och det kan ge otrevliga bieffekter och detta är något man inte alltid kan svara på i förväg, så man provar sig fram lite grann.

 

men när de behövs så är piller BRA.

 

jobbade tidigare på psyket och har sett vilken otrolig bra effekt piller kan ge när allt stämmer.

 

/A

[Nick_the_Swede]

J

I dagens aftonblaskor läste jag om att man kan beställa lyckopiller genom internet, vilket skulle bespara mig läkarbesök och annat trams. Detta kanske är ett alternativ? Om man har råd att lägga några tusen kronor på det, så skulle man kunna köpa sig några månaders kur och därigenom se om man får avsedd effekt.

 

Nej, nej, nej, nej, nej. Gå till en läkare. Aldrig, aldrig, aldrig använda psykofarmaka utan samråd med läkare. Aldrig.

[callen]

Du behöver en hobby! Hobbies är alltid bra!

[Adapa]

Besök en psykolog och tala ut tror jag är bra.

 

Sen att du upplever förakt för andra människor tyder på projektion, att du projicerar dina negativa tankar om dig själv på andra människor.

 

Berätta gärna lite mer om vad du tycker om andra, över pm om du vill.

 

Det kan mycket möjligt vara din barndom som orsakar allt det här, bearbetar du detta med en psykolog kommer du antagligen må bättre.

 

Att vara med andra människor som man tycker om är viktigare än vad man tror, så om du har någon form av social fobi är det väldigt bra att få bort den på något sätt.

 

Jag har själv lite svårt att prata med människor, men bara man är avspänd så går det utmärkt.

 

Hoppas allt löser sig

[solsbury]

skaffa brud pippa, hitta din grej, få självförtroende och be alla att dra åt helvete!

[Stahl]

1) Jag har ett mycket stort människoförakt, vilket jag inte riktigt vet vad det bottnar i, då jag själv i grund och botten är ett första klassens drägg. Föraktar jag mig själv?

 

Människor är svin visserligen.

[Torsus]

Det som slår mig är att du tycks resonera från fel utgångspunkt; hur du tror att ANDRA vill att du ska vara.

 

Om vi börjar med din "brist på social kompetens"

 

Personligen anser jag att det är ett ord som har uppfunnits av vissa

personer, antingen chefer inom näringslivet som förväntar sig att

man ska skratta åt deras smaklösa skämt eller inom vissa privata

kretsar där naturligtvis alla ska tycka på samma sätt och naturligtvis ska

det vara politiskt korrekt.

 

Men hallå! Jag har sett många personer som enligt egen utsago är såååå

socialt kompetenta men som i vissa andra sammanhang kan bete sig som kompletta idioter, klampa på som en klumpig elefant och trampa folk

på tårna.

 

Innan du söker hjälp - som du i själva verket kanske inte ens behöver -

fråga dig själv:

 

Har jag fallenhet och intresse för något som jag kanske har undertryckt

för att andra förväntar sig att sådant här ska man inte syssla med?

 

Exempel: ("Massans" protester inom parantes)

vinprovning?(nej, det går inte för sig, då kan man ju bli ALKOHOLIST)

Spela roulette/blackjack/tips/skraplotter, eller poker .....? (Nej, för höge farao, då kan du ju bli SPELMISSBRUKARE)

Åka till Thailand? (Håhå, är det DET du är ute efter?)

Schack?(jaså, du är en nörd du)

 

etc...Hoppas att du förstår min poäng!

 

Sedan att träffa på människor som man trivs med kan vara svårt, men

varför inte genom något intresse? Kanske rentav från något av ovanstående.

 

Till sist: Att kämpa sig upp när man är nere är en lång process och ha bara inte för stora krav på att det finns en mirakelmedicin som löser allt på en dag. Det får ta den tid det tar....

 

kämpa på!