NOVELL: Paradisets gröna fält

[parre]

Så har jag äntligen tagit tummin ur arslet och bestämt mig för att skriva en längre novell. Den heter "Paradisets gröna fält". Handlingen kommer ni bli varse om såsmåningom. Så fort jag skrivit ett kapitel kommer jag lägga in det i denna tråd.

 

Snälla - kommentera inte denna novell i denna tråd. Skapa en annan tråd. Jag hoppas att detta är okej för moderatorerna, men jag vill verkligen att novellen ska gå att läsa i ett streck utan avbrott för en massa diskussion emellan.

 

Jag vet inte hur mycket och när jag kommer uppdatera den, jag har jävligt mycket idéer men jävligt ont om tid för tillfället. Dock hoppas jag kunna hinna med minst 2 uppdateringar per vecka, även om jobb, b-uppsats, tenta imorgon och lite andra åtaganden tar upp helvetiskt mycket tid.

 

Hur som helst - mycket nöje!

 

EDIT: La till en poll.

[parre]

Paradisets gröna fält

Prolog

 

Jag ska göra det. Bli stor, större än störst. Lysa som den klaraste stjärnan på himmelen, bli beundrad, uppnå hittills oanade höjder. Det finns ingen som kan stoppa mig, inga oövervinnliga hinder, inga återvändsgränder. Bara en spikrak motorväg upp som går rakt mot höjden av ära och berömmelse, mot rikedom, mot friheten. Bilen är snabb, tanken är full, tankarna är rätta. Uppåt, uppåt, nu finns det ej längre någon möjlighet till återvändo.

 

Självförverkligandet, som ibland verkar vara en oändligt lång slalombana, är nu istället bara ett kort och rakt störtlopp mot målet. Så nära, så oerhört nära. Lukten av framgång är inte längre abstrakt, alla konstiga begrepp som jag brottats med, alla oklarheter, allting har klarnat. Livsvalet är gjort. Där andra fortsatte rakt fram har jag gjort en U-sväng, där andra bara accepterade har jag ifrågasatt, tänkt. De andra, de vet ingenting.

 

Snart så är jag där. Jag känner det i hela kroppen, min själ är uppfylld av en egendomlig glädje, jag känner mig som något av en upplyst Buddha. Den enda skillnaden är väl egentligen att jag kan sitta vid en dator i en modern storstad istället för isolationen som något ensligt berg erbjuder. Min meditation har blivit mitt liv. Min upplysning ska leda till storhet.

 

Jag ska lyckas.

[parre]

Kapitel 1

 

Snart skulle turneringen börja. Jag var oerhört laddad, efter att ha kvalat in till denna stora turnering för en billig penning skulle jag äntligen få chansen. Över 10 000 dollar i förstapris. 10 000 som skulle bli mina. Jag pratar naturligtvis om Internetpoker. Jag har innerst inne alltid varit något av en spelare, spel har lockat. Möjligheten att vinna, att beräkna, att krossa en motståndare, men utan att tillfoga den någon skada. Efteråt, efter krossandet och det fullständiga demoraliserandet, kan vi skaka hand och vara vänner. Spel, essensen av det mänskliga urtillståndet.

 

Egentligen är ju själva livet ett enda stort spel. Människor följer vissa spelregler, de som inte kör det kastas helt sonika ut och får tillbringa sina liv på mindre glamorösa platser benämnda ”fängelse”, ”anstalt” eller ”vårdhem”. Vissa tvingas ut på gatan av livets brutala verklighet, märkta av detta spel. Men som i alla spel så finns det vinnare och förlorare, det är ett måste för att spelet ska fortgå, för att intresset för spelet ska bevaras. Livets roulettehjul snurrar konstant, ibland stannar det på ett för en själv mindre gynnsamt utfall, ibland på ett mer gynnsamt. Dock vinner banken, döden, alltid i längden.

 

Spelet framkallar det människan egentligen är. En egoistisk nyttomaximerare, som i vissa moment av svaghet försöker sprida en bild av sig själv som medkännande, sympatisk, som en som bryr sig om andra. Under långa stunder kan människan framstå som en solidarisk medmänniska, en socialists idealskapelse, men under ytan döljer sig den iskallt beräknande hjärnan, som (medvetet eller omedvetet) planerar nästa drag, nästa möjlighet att attackera, att hugga. I alla fall hos tänkande individer, det är inte direkt så att det saknas idioter i världen. Det räcker ju med att läsa en dagstidning för att förstå vilken nivå de människoliknande bestarna, de som inte förstår spelet, eller inte vill förstå spelet, befinner sig på. ”Man högg sig själv i benet när han skulle skala potatis”, typ.

 

Hur som helst har jag aldrig varit en av dem. Turneringen skulle dra igång vilken stund som helst. Snart skulle spelet i spelet, spelet som skulle bli min International, som åt mig lycka bära skola. Att fundera på all idioti, all efterblivenhet, fick mig att må bra. Jag var skapad att vinna i spel, att kalkylera fram den där genialiska vägen ut ur en knipa som inte ens Djingis Khan kunnat ta sig ur. Att briljera.

 

Spelet som jag valt för mitt självförverkligande, spelet som jag ovetande suktat efter hela mitt liv, spelet som skulle förlösa mig, var pokern. Den hade kommit in i mitt liv av en ren slump, träffat mitt hjärta likt en pil från en kärlek som, till skillnad från mänsklig, aldrig skulle svika, aldrig lämna mig i sticket. Visst hade vägen hit varit hård, lektionerna många och ibland brutala, men nu har jag bestämt mig. Som Nordman en gång sjöng i melodifestivalen, ”ödet var min väg”. Pokern är min väg. Ödet, pokern. Pokern, ödet. Sammantvinade.

 

Att pokern hittade mig var av en ren slump. Efter en tråkig dag på mitt jobb, som jag förvisso rätt ofta trivs bra med (som sekreterare på en statlig myndighet lär man sig en hel del om hur människor fungerar och hur deras svagheter och brister kan användas mot dem), kom jag hem till ett berg av reklam och räkningar. Hemköp – nu kan du få två läsk till priset av en (vem fan bryr sig, vill jag ha två köper jag två och skiter i priset). Onoff – nu ännu bättre pris på mobiler (ja, bli slav under oss i två år så får du en lurjävel billigt). Dock såg jag något annat bland högen, något som skulle förändra mitt liv – enbart till det positiva: En simpel CD-skiva med orden ”Ladbrokes Poker” på.

 

Jag satte in skivan i datorn. Något program öppnades, snart var jag inne i en lobby. En uppsjö av bord fanns tillgängliga. Texas Hold’Em, Omaha, Seven Card Stud. Många konstiga ord. Dollarsymboler som betecknade insatsgränserna. Jag satte in lite pengar, något som gick oerhört smidigt och lätt. Jag klickade på något bord, satte mig ner med de pengar jag satt in. Framför mitt namn stod plötsligt även en summa: 200$. Jag var en människa, från att ha varit exkluderad till att bli en del av en gemenskap. Allt bara på grund av ett knapptryck.

 

Jag minns fortfarande nybörjareuforin. Ruschen av att trycka på knappar, se dollartecknena byta ägare. Se hur mina 200 blev till 400 och sedan till noll. Se hur jag satte in 200 till, kände gemenskapen, kände lusten, kände hur jag blev uppfylld av liv, hur orosmolnen försvann. Jag insåg att i detta spel var jag i underläge. Jag började fördjupa mig, borra mig längre igenom pokergemenskapens hårda skal. Jag började simma uppåt, mot ytan, bort från den mörka fattigdomens djup. Jag kände mig levande. Snart kom också första vinsterna. Dollartecknena förvandlades efter några knapptryck och lite oändligt lång vandring till papperslappar i min hand, papperslappar som jag kunde investera i vettiga saker, såsom alkohol, kläder, mat. Jag levde.

 

Turneringen hade börjat. Första fasen var som vanligt ett långt och erbarmligt väntande på kort, ett väntande på att de dumma motståndarna skulle göra fel vid fel lägen och ge sina marker till mig. Snart skulle prispotten vara min.