Pengar=tabu - hur fan kan det bli så jobbigt?

[Beachkung]

Tjena alla. Med risk för att nån blir lack så ska jag be om lite hjälp.

 

Jag har lirat poker som proffs i 4 år nu och det går väldigt bra. Jag har köpt radhus, ny bil och satt undan en rejäl slant på banken/i lite fonder. Exakt vad jag tjänat spelar kanske ingen roll, men jag är sedan ett tag tillbaka miljonär.

 

Jag spelar sjukt seriöst och har läst massor, diskuterat med polare och har verkligen gått in för pokern så seriöst som jag tror man kan göra i princip. Jag sätter ofta schema för hur mycket och när jag ska spela och jag bokför allting noga. Jag håller mej till min nivå - mest 5-10nl och spelar i princip bara det jag är bäst på - 6-manna cash games holdem. Det är inte alltid askul, men jag tjänar för bra för att unna mej att ha kul med pokern och testa runt med omaha och turneringar eller annat.

 

WTF är mitt problem då? Jo - det är så sjukt mycket tabu och förbjudet med pengar. Igår bråkade tjejen och jag för typ hundrade gången om pengar. Det handlar inte alls om att hon inte får del av kakan - hon får typ det hon vill ha - hon jobbar inte just nu. Det handlar inte heller om att jag slösar - visst jag har köpt en stor fet TV och en kamera och jag unnar mej tropicanajuice istället för euroshopperjuice och lite sånt, men i grund och botten är jag fortfarande ganska sparsam.

 

Problemet är alltså vad jag får och inte får säga eller göra när vi träffar annat folk. Det är ju inte bara inför tjejen såklart, jag känner ju problematiken själv. Vad säga till en polare som har det knapert som fan och hoppar högt när en rabattkupong på 25 spänn på ica trillar ner i brevlådan? Shit vad kul - hoppas jag fått en också? Ska man låtsas att man bryr sej trots att man inte gör det? Det är ju fan inte ens en small blind...

 

När vi skulle på dop nyligen skulle vi bo på hotell - det är ju sweet att lyxa lite. Det blev genast problem när de andra som skulle med dels raggade lånelägenhet med madrass på golvet och dels inte hade råd att ta x2000 utan skulle åka minibuss. Får man säga att man inte är sugen på att åka och bo sunkigt? Kan man säga att man hellre bjussar resten av gänget på tåg och hotell än viker ihop sig i minibussen 11h enkel väg?

 

Häromdan var vi hos en kompis till tjejen. Dom har en liten knatte och sliter nog lite sådär allmänt som folk gör för att få ekonomin att gå ihop. Hon frågade hur det gick med pokern. Vad fan säga? Ehh...nej alltså det går riktigt dåligt...vi har nästan inga pengar...vi är som alla andra och blir glada över rabatt på ica och åker minibuss. Så är det ju inte! Jag funderar på att köpa en dyr hästenssäng för novembers månadsvint och då blir det en del över. Men får man säga det?

 

Tjejen och jag har snackat sönder örona om detta och hade nog kommit fram till att jag/vi inte skulle behöva hymla/skämmas inför våra vänner. Jag skulle få säga vad jag tänkte och kände och om nån hade problem med det så var det deras problem och inte mitt. Nu klämde jag tydligen ur mej att - jo det går faktiskt riktigt bra. Det är skumt att ha så mycket pengar och man vänjer sej väldigt fort vid att kunna köpa det man vill ha. För så känner jag. Fram tills ganska nyligen levde jag snålare än dom flesta av er. Student och makaroner och hela den skiten. Jobbade som lärarvikarie ett tag och hade 12300 i månaden. Lyx tyckte jag då och det är inte ens speciellt länge sen.

 

Jag är grym på poker. Långt ifrån bäst, men jag är grym nog att ha blivit miljonär på att sitta framför datorn och grinda. Så grym så jag är glad och stolt som fan. Men får jag visa det? Får jag snacka om det? Kanske inte...eller? När vi kom hem blev det som sagt gräl och jag fick höra att det hade låtit skrytigt och att det nog inte var så kul för kompisen att höra det där.

 

En pokerkompis som jag snackat en del med om detta hade helt sonika slutat umgås med sina gamla polare och hängde bara med andra pokerspelare och en aprik egenföretagare för då blev det inget strul tyckte han. Men jag gillar mina gamla polare och till och med en del av tjejens gamla polare. Jag vill fan kunna hänga med dom. Jag vill att dom ska vara glada för att det går bra för mej. Jag skulle lätt kunna dela med mej av stålarna om dom har det knapert. Kalla det lån om dom vill det. Men det får man nog inte eller? Tabu och allmosor. Det funkar nog inte alls speciellt bra.

 

Jag är så jäkla kluven. Glad som en mört för att ekonomin är fin, men sur som fan för att det kommer lika många nya problem som det försvinner gamla. Hade det varit skillnad om jag startat ett företag som gått bra? Eller om jag var idrottsstjärna och drog flis? Är det att det är poker som gör det tabu eller är det pengarna i sig?

 

Nu är jag trött i fingrarna och ska inte gnälla mer. Jag hoppas att ni förstår att detta är seriöst menat och jag inser att dom flesta av er kanske bara kommer skriva till mej att hålla käften och köpa en hästens, men jag hoppas på ett eller ett par seriösa svar med tips eller kanske någon som är i liknande situation som vill dela erfarenheter.

 

Godnatt.

 

/B

[33sunshine]

Jag fattar inte problemet riktigt. Dina kompisar ska väl vara glada för att det går bra för dig. Det är mina iallafall. Förutom att du verkar tjäna mkt bättre än mig:P GL

[Klyka]

Jag förstår vad du menar, och att du verkligen vill undvika att verka dryg utan att för den sakens skull behöva ljuga. Men jag tycker det känns som att du glömmer bort hur det låter när du säger saker. Visst fan borde man kunna säga att man köper en hästens. Och visst fan kan man säga att det går sjukt bra.

 

Men tänk på detta: En del människor ser det som en orättvisa att de sliter häcken av sig på ett jobb som de hatar medan nån annan håvar in storkovan på poker. Själv är jag ju ett fan av marknadsekonomi, och på det följer att den möjligheten måste finnas. Dock är det ett faktum att alla inte får vad de förtjänar. egentligen skulle jag vilja påstå att alla som jobbar hårt för brödfödan förtjänar att dra in massor av fina slantar och leva i lyx.

 

Ovanstående är viktigt: Sett i ett moraliskt ljus, så förtjänar inte en framgångsrik pokerspelare pengarna mer än någon annan. Självklart är det pokerproffset som ska ha pengarna, men jag menar att som person är han inte mer värd dem än Robban på det lokala verkstadsgolvet. Och jag tycker inte alls att det är svårt att förstå varför Robban tycker det är en smula orättvist.

 

Dessutom finns det många som inte inser att poker också är hårt jobb. De tror att du bara sitter där o knappar lite på datormusen och har lika skoj hela tiden som de själva har vid sitt homegame varannan fredagkväll. Varför i helvete ska du få så bra betalt för ett evigt fredagsnöje, kanske de tänker. Och det tycker jag inte man kan hålla emot dem.

 

Så, det är naturligt att folk har svårt att svälja att du tjänar bra på poker. Sen har vi det allmänna tabut (hur stavas det i bestämd form?) för pengasnack. Vi pokerspelare är vana att prata om pengar, iom att de är vårt arbetsredskap (hmm, inte riktigt för oss som inte är proffs, men.. typ). Men i samhället i stort (och naturligtvis till en inte obetydlig del i pokervärlden också) så är det en statussymbol. Att tala om sina pengar är som att tala om sin status. Därför är det lätt att folk uppfattar det som skryt.

 

I situationen du beskriver ovan, får jag intrycket av att du var lite osmidig. Ist för att börja prata om att du kan köpa allt du vill ha etc, vilket inte alls var vad hon frågade, så hade du kunnat svara "det går jättebra, faktiskt". Kort och gott. Om nån undrar vidare, så är det bara att säga att du tjänar tillräckligt för att leva på det, eller att du tjänar bra pengar, etc. Det är bara en fråga om hur man lägger upp det. Jag får en känsla av att du "bredde på" en smula, vilket bör undvikas om man vill att folk ska motta ens svar på ett bra sätt. Folk förväntar sig att du ska svara lite undvikande.

 

Vill du verkligen slippa problem kan du säga att pokern går jättebra, men svara att din ekonomi är din ensak om nån frågar om den biten.

[jon2]

Känner igen mig verkligen ! Är också miljonär och och ung. Om folk frågar hur det går säger jag i princip att det går mkt sämre än det gör. Lever i en mindre stad där pengar är fult och man ska inte tro att man är någon. Folk är avundsjuka inte så mkt man kan göra åt saken. De flesta fattar ju inte vilken tid man lägger ner och hur psykiskt tungt det är. Säger man att man vunnit 10k kr en kväll tror dom att det bara är att multiplicera med 360 för att få årslönen. Skönt dock att mina närmaste vänner har alla vunnit på poker och vet hur det går till

[Beachkung]

Mycket intressant. Sjukt nog har jag suttit uppe och kollat lite gamla WSOP för att se om nån orkar bry sig om min fråga. Jag ska läsa igenom detta noggrannare imorgon och kanske har nån mer skrivit då. Jag tror nog tjejen hade blivit nöjd av herr Klykas svar. Vilket iofs jag också blev.

 

Men nu är det fanken gonatt.

 

[Klyka]

Säger man att man vunnit 10k kr en kväll tror dom att det bara är att multiplicera med 360 för att få årslönen.

 

Ja! det där är sjukt irriterande!

 

När en sprinter vinner en miljon på ett lopp som går på 9 sekunder så står det stora rubriker om att han tjänar 111k i sekunden. Sen följer en lång utläggning om att det är 400M/h och 284,8 miljarder i månaden, samt jämförelser med näringslivstoppar, statsministrar och medelsvenssons. Sist men inte minst får 5 personer på stan med namn och bild svara på frågan "Är det rättvist att NN tjänar 111k i sekunden på sitt jobb?".

[Apelsinjuice]

"Är det rättvist att NN tjänar 111k i sekunden på sitt jobb?".

 

Enligt mig så är det 100% rättvist. Där det finns pengar finns det folk som utnytjar det (med all sin rätt att göra så). Dock så vet jag inte om aftonbladet hade tagit med det.

 

Nu är det tidigt och jag ska iväg till Lager 157... billigt du vet! Hahha!

 

"hobbypsykologvarning"

 

Till förstaposten:

 

 

 

Att någon polare hade tjänat massa pengar hade jag själv kännt som ovant i början. Lixom, ska ha automatiskt bjuda på massa saker? Är det fortfarande rättvist att betala lika för allt man gör tillsammans? Tycker man fortfarande att han verkligen är en så rolig kompis som när han också slet på jobbet och kunde nätt och jämt dra ut på krogen på fredagkvällen?

I teorin skulle alla svar vara ja. Jag skulle helst betala lika med en kompis även om han var mångmiljardär. Om det är för att jag har ett behov utav att klara mig själv (enstöringsvarning?) eller om det helt enkelt är för att jag inte lägger så mycket värderingar i moral? Tror dock att många inte riktigt vet hur dem ska tänka och det blir hela ett kvällsgrubblande över soffbordet som lyder:

"Om jag hade gjort samma sak som han i 4 år och spelat poker, skulle jag också ha mycket pengar då? Ja, så nu vet jag det och har lika stor rätt till att egentligen ha pengar som jag inte har".

Det känns lite som att det är så dem flesta resonerar fram när det gäller "orättvisa saker" (jag tror på det gamla ordet att alla har lika många chanser i livet att bli rik och framgångsrik, det gäller bara att hitta dem och utnyttja dem), så då blir det en form utav undermedveten avundsjuka att du har mer pengar än dem.

Den måste såklart få finnas för alla personer kan inte slänga känslor åt sidan.

Dem måste dock också se till att respektera att mycket pengar kan vara ovant för dig med och att det inte är en så enkel frågeställning som innan.

 

Själv så har jag slagit 2c/4c nolimit cashgames i ett halvår ungefär (inte spelat mycket men alltid när jag spelar så har jag utklassat motståndarna om än inte pengamässigt, spelklassmässigt, vilken brag, eh?) och visst önskar man ibland att man spelade 5/10 eller högre och tjäna mer än andra... Men så är inte värden och det blir nog lite dumt för folk innan dem inser det.

 

 

Sedan så måste dem ha uppseende över hur det är för dig. Jag tror inte att man vänjer sig snabbt vid att ha jättemycket pengar... eller jo, vänjer sig att det alltid finns över på kontot, men inte psykologiskt. Sedan måste dem också inse att poker inte är ett superglamoröst yrke hurvida man inte är en tvstjärna som får miljonkontrakt för att sitta och spela på tv. (om än det är glamoröst)

Men som dina kompisar har rätten att säga "jag hittade en grym kupong i brevlådan, jag kommer spara 200kr/månad" så måste du får säga "jag klonka hem 10k på rivern igårkväll, visserligen en felläsning men jag köpte iaf en ny soffa. Tänk vad en spader sju kan göra under". Sedan så tror jag inte alla resonerar som jag.

 

Nu orkar jag inte reflektera mina tankar mer.

 

Jag skriver utan erfarenhet av hobbypsykologi eller nått såntdär. Allt är bara påhittat skitsnack i vetenskapliga termer... Hahah, men hurvida det hjälper eller inte vet jag inte. Gillar dock inte att inte säga att jag bara är hobbypsykolog och egentligen hatar dessa.

[Hjort]

Klart dina kompisar blir irriterade om du erbjuder dig att betala prylar åt dem för att det är för jobbigt för dig att sänka dig till deras nivå. Implikationen är ju att deras liv suger och att ditt är mycket bättre.

 

Vad säga till en polare som har det knapert som fan och hoppar högt när en rabattkupong på 25 spänn på ica trillar ner i brevlådan?

Säg "grattis", det är ju kul för honom. Att göra något annat är ju många gånger värre än att bli sur över att någon tjänar betydligt bättre.

 

Är ju som att säga till en blyg kompis som äntligen fått tjej att hon faktiskt är rätt ful och att du haft mycket bättre. Fattar du inte att det är jävligt förolämpande?

 

Jag skulle få säga vad jag tänkte och kände och om nån hade problem med det så var det deras problem och inte mitt.

Det där måste ju vara dummaste levnadsregeln ever. Har svårt att tro att någon sorts relation skulle hålla för den.

 

Så grym så jag är glad och stolt som fan. Men får jag visa det? Får jag snacka om det?

Alltså, varför skulle folk inte bli irriterade för att du skryter om en massa prylar de aldrig kommer få?

 

Det är en sak att vara glad och dela med dig av den glädjen och en helt annan att verkligen visa att du är så mycket rikare och bättre än dina vänner.

 

Vill du bara visa att du är glad så kan du ju göra en gest i nivå med vad de klarar av att återgälda någon gång. Är varma mackor vad som gäller när man bjuder på lite mat så är det helt enkelt inte ok med champagne och gåsleverpaté. Precis som det inte är ok med varma mackor om det är skumpa och gåslever som gäller.

 

Och om du faktiskt bara vill visa att du är glad och gått bra så räcker det, metaforiskt, med varma mackor. Det är bara om du vill visa hur mycket bättre du är som du behöver dra in de riktiga siffrorna och dyra bjudningar.

 

Jag vill fan kunna hänga med dom. Jag vill att dom ska vara glada för att det går bra för mej.

Vill du hänga med folk så får du ju respektera vad som är ok för dem. Normala människor blir upprörda när man behandlar deras årslön som den inte betyder något.

 

Jag skulle lätt kunna dela med mej av stålarna om dom har det knapert. Kalla det lån om dom vill det. Men det får man nog inte eller? Tabu och allmosor. Det funkar nog inte alls speciellt bra.

Bara om du vill ha tjänstefolk och suck-ups. Klart du inte kan ha en jämnlik kompisrelation med någon som är beroende av dig.

 

Och antagligen kommer du glida ifrån dina gamla kompisar. Det är liksom en del av att växa upp. Man hittar nya människor att umgås med och som har lättare att relatera till en.

 

Men om du vill att dina vänner inte ska börja tycka att du är en skrytfitta med för mycket pengar så får du börja respektera deras liv och villkor.

Hade det varit skillnad om jag startat ett företag som gått bra? Eller om jag var idrottsstjärna och drog flis? Är det att det är poker som gör det tabu eller är det pengarna i

Nej, det hade inte gjort skillnad varifrån pengarna kommer.

 

Och ok, jag har väl syndat lite i de här banorna också. Någon gång för några år sen så rullade jag mig i en hög med ungefär 100 000 kr framför några studentkompisar. Men jag har mognat lite sen dess.

[gdaily]

Svaret på ekonomifrågorna kan kortfattat vara:

 

Den här månaden har det gått jättebra, men vissa månader så backar man, det är inte så roligt. Speciellt inte när man lagt ner 60-70 timmar i veckan framför datorn på kvällar och nätter.

[pop1]

Hej.

Sluta skämmas.

 

Har du ställt dig frågan tvärtom?

 

Det kanske är ni som tror att folk mår dåligt av att du tjänar bra med pengar, och pratar om det?

 

Jag skulle förstå om din tjej inte vill att du pratar om att du tjänar bra om det hade varit en olaglig verksamhet.

Men nu är det lagligt att spela poker, och är man bra på det och tjänar bra så ska man inte skämmas för det.

 

Om folk undrar hur mkt tid du lägger ner och hur mkt du drar in så kanske du ska tala om allt, inte bara de bra dagarna.

Fast du kanske bara har bra dagar i spelet?

 

 

Det är klart att folk blir avundsjuka på andra personer som tjänar bra med pengar.

Jag skulle också vilja ha mina hus färdigbetalda och pengar kvar, men nu är det inte så.

Men jag unnar alla som tjänar pengar att göra det, och visst kan man bli avis när de vinner / tjänar mkt. Men nån dag kanske man är där själv?

 

Kör på och var ärlig mot dig och dina kompisar så lämge de finns kvar.

För ju mer du smyger med din inkomst och köper fina saker, ju mer avis blir de.

[sorkenkk]

Dagens I-landsproblem? Köp dig en Hästens för fan.

[Nidson]

Dagens I-landsproblem? Köp dig en Hästens för fan.

Vi bor för fan i ett i-land så vad väntar du dig att folk ska ha för problem?

[decoy]

Jag får det intrycket att du inte har så mycket gemensamt med dina gamla polare! En sak är att ha dålig ekonomi - en annan sak att åtminstone ha en vilja att åstadkomma en förändring i positiv riktning.

 

Dina polare verkar sakna ambitioner, till skillnad från dig. Om du är så mycket smartare än de, vill jag låta vara osagt, dock skulle jag nog tycka att en rabattkupong på 25 spänn inte vore något att glädjas över, oavsett hur dåligt ställt jag än hade det. Visst, jag skulle väl utnyttja den, men samtidigt avfärda den med en axelryckning.

 

Grunden för vänskap brukar väl vara att man har mycket gemensamt, men du kanske bör fråga dig själv vad du och dina polare egentligen har gemensamt? Ett gemensamt förflutet, men i nuet verkar ni ha glidit ifrån varandra.

 

Att bara umgås med andra spelare är dock inte att rekommendera! Visst, det kan nog finnas en och annan sympatisk pokerspelare, men många spelare saknar nästan helt kvalitéer. Skitstövlar, m.a.o. Men det ligger liksom i verksamhetens natur, att spel genererar människoförakt. Det är bara att läsa i detta forum - hur många hatfyllda inlägg hittar man inte? Visst, det finns för all del en del trevliga också, det ska ej förnekas.

 

Som spelare tillför man ju inte mänskligheten särskilt mycket, jämför t.ex. med en sjuksköterska som räddar liv. Eller någon som arbetar mot miljöförstöringen? Jag moraliserar personligen inte, men många arbetande, icke-spelare, resonerar ju ofta i de banorna. Därför kan det vara svårt att bli accepterad av personer som inte spelar. Sedan ska man naturligtvis inte glömma jantelagen och den svenska avundsjukan!

[sorkenkk]

Vi bor för fan i ett i-land så vad väntar du dig att folk ska ha för problem?

Jag vet inte. Varför frågar du mig det?

 

[Beppe]

På ditt inlägg låter det som att din flickvän har mest invändningar mot ditt yrke.

[LykkaSiGya]

Är ju som att säga till en blyg kompis som äntligen fått tjej att hon faktiskt är rätt ful och att du haft mycket bättre. Fattar du inte att det är jävligt förolämpande?

 

Små, små glimtar av djupa, djupa sår.

[LykkaSiGya]

Någon gång för några år sen så rullade jag mig i en hög med ungefär 100 000 kr framför några studentkompisar. Men jag har mognat lite sen dess.

 

Vore fantastiskt att få se en filmatisering av detta. Allt från att du går till banken och plockar ut en hundring i tjugor till att du ligger där mitt i skolan och vältrar dig i sedlarna. Runt omkring står en chockad skara studenter och äcklas av den späckfyllda gåsen som ålar omkring på golvet. När Hjort sedan märker att ingen imponeras, inga nya vänskapsband skapats, inga kvinnor som trånar zoomar kameran in två spegelblanka ögon som säger: "Älska mig för fan.. älska mig.."

[Jennez]

Jag ser det mer som ett aktivt val. Jag valde poker, många av mina kompisar valde att doktorera. Jag tjänar inte överdrivet mycket pengar men mer än en fjärdeårsdoktorand och en bit över vad de någonsin kan förvänta sig att få i statlig tjänst.

Jag och min närmaste kompis har haft diskussioner kring detta och visst förstår man att det sticker i ögonen på folk när man åker till Vegas och kommer hem med en stor sedelbunt. Nu är jag ju inte pokerproffs och på den tiden jag var det tjänade jag i princip bara precis så att jag klarade av att leva på det.

 

Min flickvän jobbar som sjuksköterska och tjänar 18-19 i månaden. En lön jag aldrig skulle jobba för i dagsläget. Hennes inställning är dock densamma som min; hon valde yrket och hon ser andra värden i det än bara pengar. Jag respekterar det och anser mig inte vara mer värd än någon annan. Inte heller anser jag mig vara duktigare eller smartare än någon av mina kompisar. Vi har gjort olika val helt enkelt och jag tror helt enkelt att det handlar om vilja och mod. Jag vågade ta steget och chansa. Jag höll på att plugga till examen nummer 2 när jag hoppade av. Det säkra hade ju varit att fortsätta på inslagen bana och följa systemets fålla. Det hade varit tryggt. Jag chansade och klonkade. Mina institutionaliserade vänner klarar inte av det och kommer i vissa fall att kamma noll trots 16 terminer vid universitet. Klart att det sticker i ögonen för dem.

 

Alla har inte samma valmöjligheter i livet. Bor man i en håla i norrland finns det inte så många möjligheter. Men man kan ändra på det, bara man vågar och vill. Spelreglerna finns där, det är bara att köra. Vill man inte flytta till exempelvis Stockholm så är det ett val som stänger vissa dörrar (detsamma gäller iofs om man inte vill flytta till Karesuando). Men poängen är att alla som är normalbegåvade har valet att göra precis vad man vill (förutom artistiska eller idrottsliga prestationer). Ingenting hindrar någon från att söka jobb var som helst. Har man inte kvalifikationerna får man skaffa dem. Har man inte kontakterna får man skaffa dem. Man är sin egen lyckas smed helt enkelt.

[MikeTime]

Jag ser det mer som ett aktivt val. Jag valde poker, många av mina kompisar valde att doktorera. Jag tjänar inte överdrivet mycket pengar men mer än en fjärdeårsdoktorand och en bit över vad de någonsin kan förvänta sig att få i statlig tjänst.

Jag och min närmaste kompis har haft diskussioner kring detta och visst förstår man att det sticker i ögonen på folk när man åker till Vegas och kommer hem med en stor sedelbunt. Nu är jag ju inte pokerproffs och på den tiden jag var det tjänade jag i princip bara precis så att jag klarade av att leva på det.

 

Min flickvän jobbar som sjuksköterska och tjänar 18-19 i månaden. En lön jag aldrig skulle jobba för i dagsläget. Hennes inställning är dock densamma som min; hon valde yrket och hon ser andra värden i det än bara pengar. Jag respekterar det och anser mig inte vara mer värd än någon annan. Inte heller anser jag mig vara duktigare eller smartare än någon av mina kompisar. Vi har gjort olika val helt enkelt och jag tror helt enkelt att det handlar om vilja och mod. Jag vågade ta steget och chansa. Jag höll på att plugga till examen nummer 2 när jag hoppade av. Det säkra hade ju varit att fortsätta på inslagen bana och följa systemets fålla. Det hade varit tryggt. Jag chansade och klonkade. Mina institutionaliserade vänner klarar inte av det och kommer i vissa fall att kamma noll trots 16 terminer vid universitet. Klart att det sticker i ögonen för dem.

 

Alla har inte samma valmöjligheter i livet. Bor man i en håla i norrland finns det inte så många möjligheter. Men man kan ändra på det, bara man vågar och vill. Spelreglerna finns där, det är bara att köra. Vill man inte flytta till exempelvis Stockholm så är det ett val som stänger vissa dörrar (detsamma gäller iofs om man inte vill flytta till Karesuando). Men poängen är att alla som är normalbegåvade har valet att göra precis vad man vill (förutom artistiska eller idrottsliga prestationer). Ingenting hindrar någon från att söka jobb var som helst. Har man inte kvalifikationerna får man skaffa dem. Har man inte kontakterna får man skaffa dem. Man är sin egen lyckas smed helt enkelt.

 

Ett utmärkt inlägg Jennez!

[sorkenkk]

Vore fantastiskt att få se en filmatisering av detta. Allt från att du går till banken och plockar ut en hundring i tjugor till att du ligger där mitt i skolan och vältrar dig i sedlarna. Runt omkring står en chockad skara studenter och äcklas av den späckfyllda gåsen som ålar omkring på golvet. När Hjort sedan märker att ingen imponeras, inga nya vänskapsband skapats, inga kvinnor som trånar zoomar kameran in två spegelblanka ögon som säger: "Älska mig för fan.. älska mig.."

hehe

[Hjort]

Vore fantastiskt att få se en filmatisering av detta. Allt från att du går till banken och plockar ut en hundring i tjugor till att du ligger där mitt i skolan och vältrar dig i sedlarna. Runt omkring står en chockad skara studenter och äcklas av den späckfyllda gåsen som ålar omkring på golvet. När Hjort sedan märker att ingen imponeras, inga nya vänskapsband skapats, inga kvinnor som trånar zoomar kameran in två spegelblanka ögon som säger: "Älska mig för fan.. älska mig.."

Försöker du vara rolig, eller är du bara en fitta?

[heltok]

ni har aldeles för vilda hjort-fantasier. 100k tar lite plats. såhär såg det ut när jag flashade med det:

 

[brut]

Jag berättade för andra att jag spelar. Nu säger jag att jag spelar ibland och att jag inte vinner särskilt mycket(fast jag gör det). Detta av omtanke.

Man vet aldrig vad fan som händer annars.

[LykkaSiGya]

Försöker du vara rolig, eller är du bara en fitta?

 

Får man aspirera på båda alternativen?

[Beachkung]

Sedärja. Detta var en väldigt positiv överraskning. Jag trodde kanske inte att jag skulle få igång en såhär seriös diskussion om detta. Jag tackar och bugar och hoppas att vi kan fortsätta. Tänkte jag skulle gå igenom svaren och kommentera lite grann och sen komma med en ny fundering.

 

En del människor ser det som en orättvisa att de sliter häcken av sig på ett jobb som de hatar medan nån annan håvar in storkovan på poker.

Sett i ett moraliskt ljus, så förtjänar inte en framgångsrik pokerspelare pengarna mer än någon annan.

 

Detta är en grymt viktig del av diskussionen. Jag har ju egentligen alltid bara velat ha ett hyfsat kneg som jag kan leva skapligt på. Helst ett där jag kan smita undan lite och slappa en stund. Jag vet - jag är egentligen ganska lat och har emellanåt sämre moral än jag borde. Men nu har jag fått denna chansen att tjäna mycket och det är extremt svårt att säga nej till. Det finns grejer jag hellre hade hållt på med, foto och idrott är stora intressen, men även om jag säkert skulle kunna hanka mej fram på båda områdena om jag gav mej fanken på det så skulle det ju bli såå mycket jobbigare. Jag inser såklart att orättvisa och avundsjuka är stora bitar, man vill aldrig ha det sämre än någon annan. Att jag faktiskt inser det tror jag gör det till ett problem för mig. Hade jag inte insett det hade jag väl varit ett svin och inte haft kvar kompisarna alls, men som det är nu så mår jag dåligt för att jag tänker så mycket på det.

 

I situationen du beskriver ovan, får jag intrycket av att du var lite osmidig. Ist för att börja prata om att du kan köpa allt du vill ha etc, vilket inte alls var vad hon frågade, så hade du kunnat svara "det går jättebra, faktiskt". Kort och gott. Om nån undrar vidare, så är det bara att säga att du tjänar tillräckligt för att leva på det, eller att du tjänar bra pengar, etc. Det är bara en fråga om hur man lägger upp det. Jag får en känsla av att du "bredde på" en smula, vilket bör undvikas om man vill att folk ska motta ens svar på ett bra sätt. Folk förväntar sig att du ska svara lite undvikande.

 

Detta är bra. Jag inser att jag var osmidig. Sista meningen tar jag som ett mantra från och med nu. Tack Klyka.

 

jon2 ---> Kul att det går bra för dig också. Jag är dock inte så ung som det kanske verkar - en bit över 30 faktiskt. När det gäller matematiken där så är det nog inget problem för mig, jag är nog ganska noga med att förklara att det verkligen går upp och ner och att det är psykologiskt jobbigt - det är ett av mina starkaste argument kanske för att "försvara" min inkomst. Man har ju egentligen ingen säkerhet alls och det kan väl kanske ses som en del av priset för chansen att ta storkovan.

 

 

apelsinjuice -

Lixom, ska ha automatiskt bjuda på massa saker?

Ytterligare en svår grej du tar upp. Jag bjuder ju så gärna, men samtidigt inte om det innebär problem.

 

"Om jag hade gjort samma sak som han i 4 år och spelat poker, skulle jag också ha mycket pengar då? Ja, så nu vet jag det och har lika stor rätt till att egentligen ha pengar som jag inte har".

 

Dom flesta jag snackar med om detta verkar övertygade om att detta inte vore något för dom. Det förvånar mej en del. Får samtidigt en känsla av att en del pressar fram något sorts - jag trivs väldigt bra på jobbet, fast man har kunnat ana tidigare att det inte alls är så trivsamt. Har även ett par kompisar (icke pokerproffs alltså) som har blivit sugna och testat. Börjat på rätt väg och läst en bok eller två och testat och grinda 0.25/0.50 ett par veckor, men märkt att det inte varit så lätt och gett upp. Men på många sätt håller jag ju med dig/dom om att dom har lika stor rätt till en massa pengar som jag. Det jag gör är ju inte märkvärdigare än vad dom gör egentligen.

 

Hjort ---> Kul att se att du skriver. Har läst en hel del av dina inlägg i andra sammanhang och det är oftast träffsäkert och bra om än lite hårt i sin direkthet. Du har i din träffsäkerhet avslöjat mig också. Jag erkänner att jag medvetet skrev lite för att provocera. Annars tror jag inte att man får igång diskussionen riktigt.

 

 

Citat:

Vad säga till en polare som har det knapert som fan och hoppar högt när en rabattkupong på 25 spänn på ica trillar ner i brevlådan?

Säg "grattis", det är ju kul för honom. Att göra något annat är ju många gånger värre än att bli sur över att någon tjänar betydligt bättre.

 

Är ju som att säga till en blyg kompis som äntligen fått tjej att hon faktiskt är rätt ful och att du haft mycket bättre. Fattar du inte att det är jävligt förolämpande?

 

Hehe. Ja det sista där skulle man ju aldrig säga såklart. Och visst är liknelsen relevant om än inte 100%-ig. Att kompisarna sen hoppar högt över 25 spänn var såklart en överdrift - ett dumt exempel kanske. Problemet jag kanske ville belysa är att det inte känns riktigt lika naturligt att gratta någon som - för att ta ett bättre exempel - haft 11 rätt på tipset och vunnit 380kr. Jag vill helst spontangratta och visa min glädje för jag vet att kompisen är glad, men det är inte lika lätt som om dom 380 hade betytt mycket för mig också. Om ni förstår vad jag menar.

 

 

Citat:

Så grym så jag är glad och stolt som fan. Men får jag visa det? Får jag snacka om det?

Alltså, varför skulle folk inte bli irriterade för att du skryter om en massa prylar de aldrig kommer få?

 

Jag tycker såklart inte själv att jag är en skrytsam person. Jag tänker mycket på min framtoning. Och trots att jag håller med dig fullt ut så kan det störa mej att det automatiskt likställs med skryt om jag svarar ärligt då någon frågar hur det går med pokern. Alltså om jag skulle våga att inte "tona ner det".

 

 

Citat:

Hade det varit skillnad om jag startat ett företag som gått bra? Eller om jag var idrottsstjärna och drog flis? Är det att det är poker som gör det tabu eller är det pengarna i

Nej, det hade inte gjort skillnad varifrån pengarna kommer.

 

Här råder det delade meningar. Många jag snackat med säger att det varit skillnad om jag kört en Foppa i miniatyr - alltså tjänat pengar på att vara en idrottsstjärna. (Jag säger absolut inte att jag tjänar i närheten av Foppa - only an example). Att pokern fortfarande har en del konstiga associationer - vilket en del andra inlägg i tråden även verkar tycka.

 

gdaily ---> Tjena. Du har nog ingen aning om vem jag är men vi träffades faktiskt i Vegas en kortis förra året och sen bevittnade jag dina turneringskunskaper i Talinn i våras...

 

Svaret på ekonomifrågorna kan kortfattat vara:

 

Citat:

Den här månaden har det gått jättebra, men vissa månader så backar man, det är inte så roligt. Speciellt inte när man lagt ner 60-70 timmar i veckan framför datorn på kvällar och nätter.

 

Detta är ett bra förslag och jag använder ofta något liknande. Dock tillhör jag den lilla (?) skaran som inte har någon förlustmånad (ÄNNU!). Jag spelar nog helt enkelt för fegt - märker jag att det går trögt så går jag ner i nivå och försöker hitta plusset igen och än så länge går det bra.

 

 

pop1 --->

Kör på och var ärlig mot dig och dina kompisar så lämge de finns kvar.

För ju mer du smyger med din inkomst och köper fina saker, ju mer avis blir de.

 

Precis min känsla. Jag förstår vikten av att tona ner och allt det där, men när kompisen kommer hem och ser att jag köpt något dyrt känns det också konstigt. For the record så köper jag inte så mycket "lyxprylar" men bilen, kaffemaskinen och 50-tummaren hade jag ju inte haft om jag var kvar som lärarvikarie heller.

 

 

Jennez --->

Min flickvän jobbar som sjuksköterska och tjänar 18-19 i månaden. En lön jag aldrig skulle jobba för i dagsläget. Hennes inställning är dock densamma som min; hon valde yrket och hon ser andra värden i det än bara pengar.

 

Ytterligare en intressant del av mina funderingar. Andra värden. Jag har säkert närmare 5000 timmar poker och flera miljoner händer bakom mig. Hur kul är det? Vad ger det mig förutom pengar? Som jag nämnde tidigare finns det andra saker som förmodligen varit mer givande, men då tappar man ju också fördelarna med pokerpengarna. Som jag ser på det nu tänker jag försöka köra 4-5 år till med pokern och sen leta efter annat igen. Förutsatt att det fortsätter gå bra såklart.

 

 

Så en fundering. Julen är på väg. För 2 år sedan hade pokern precis kickat in ordentligt för mig och jag gav mina föräldrar och min mormor en slant i julklapp. Jag skrev då ett ganska långt brev och förklarade att jag inte hade några baktankar - ville inte köpa kärlek, inte betala gammalt dåligt samvete eller något sådant - jag hade helt enkelt turen att ha hittat en sysslesättning som gav mig rätt gott om pengar och ville dela med mej lite. Dom blev glada men sa att det hade varit extremt konstigt om inte brevet förklarat och jag tror kanske att det kändes lite konstigt för dom ändå. Nu pratar vi massor jag och mina föräldrar och dom vet mycket av mina tankar och grubblerier, men trots detta var tabut kring pengar alltså starkt.

 

Denna julen funderar jag på att bjuda tjejens förädrar på en resa (ca 10 tusen kr) och tjejens syrra och hennes kille på en hemmabioprojektor (kanske 15 tusen kr). Jag frågade flickvännen vad hon tyckte och vi diskuterade för- och nack-delar ett tag. Hon har alltid tjatat om att julklappar ska vara små men glada grejer och har ett visst motstånd även om hon tycker det vore kul för hon vet att dom skulle bli glada över grejerna. Men får man göra så? Jag önskar mej en grytvante och ett par mjukisbyxor för det är jag för lat (lol) för att köpa själv. Blir det då konstigt och förstörs julen om jag köper en projektor och får en grytvante tillbaka? (Återigen provocerar jag lite hoppas jag.) Jag tror ändå ni fattar vad jag undrar.

 

Nu orkar jag verkligen inte skriva mer. Återkommer dock garanterat senare.

 

Cya!