Gå till innehåll

Dagboken B2B-kan-dra-åt-helvete

HataB2B

Av HataB2B
i Arkiv Dagböcker

 Share

Recommended Posts

  • Svars 4,8k
  • Created
  • Senaste svar

Top Posters In This Topic

Popular Days

Top Posters In This Topic

Popular Days

HataB2B Advanced Member

HataB2B

Postad
  • Författare
Postad

Bad beat! Det blir en avsugning likt förbannat:

 

”Som programansvarig på Sveriges tydligaste

(och i många fall mest omskrivna tv-kanal) är det oerhört viktigt för mig

att ligga i framkant i valet av nya program tll kanalen. Kreativitet och

idérikedom är därför två bärande faktorer som vi arbetar med dagligen för

att kunna bibehålla vår redaktionella spets och profil.

Därför är Idéboken ett ypperligt verktyg för att bli inspirerad och motiverad.”

Johan Westman, programansvarig Kanal 5.

 

interesting.org/files/idebok2.pdf

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser
HataB2B Advanced Member

HataB2B

Postad
  • Författare
Postad

Jag har en ny idol. Eller rättare sagt två.

 

Hittade en artikel om två makar som har gett sig fan på att inte arbeta en sekund till i sina liv. "De senaste tio åren har de drygt 50-åriga makarna levt på bidrag". De ska nu, hör och häpna gott folk, upp i länsrätten då de anser sig berättigade till socialbidrag livet ut. Så här kommenterar mannen frågan:

 

"Konventionellt arbete är uteslutet för mig, samvetsmässigt och intellektuellt, eftersom det framstår som förkastligt både för min egen och för omgivningens välfärd, samt känslomässigt, då det skapar en outhärdlig smärta och nedstämdhet"

 

Han är dessutom: ”omotiverad till aktivt deltagande i samhällets statushierarki och att han inte har något annat val än att förbli en del av pyramidens bottennivå”.

 

Halleluja gott folk och välkomna till det nya, fantastiska Sverige.

Visserligen förstår jag hans avoga inställning till jobb, men hur i helvete motiverar han att andra genom sina jobb ska hålla honom under armarna?

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser
Ugrath Advanced Member

Ugrath

Postad
Postad
Jag har en ny idol. Eller rättare sagt två.

 

Hittade en artikel om två makar som har gett sig fan på att inte arbeta en sekund till i sina liv. "De senaste tio åren har de drygt 50-åriga makarna levt på bidrag". De ska nu, hör och häpna gott folk, upp i länsrätten då de anser sig berättigade till socialbidrag livet ut. Så här kommenterar mannen frågan:

 

"Konventionellt arbete är uteslutet för mig, samvetsmässigt och intellektuellt, eftersom det framstår som förkastligt både för min egen och för omgivningens välfärd, samt känslomässigt, då det skapar en outhärdlig smärta och nedstämdhet"

 

Han är dessutom: ”omotiverad till aktivt deltagande i samhällets statushierarki och att han inte har något annat val än att förbli en del av pyramidens bottennivå”.

 

Halleluja gott folk och välkomna till det nya, fantastiska Sverige.

Visserligen förstår jag hans avoga inställning till jobb, men hur i helvete motiverar han att andra genom sina jobb ska hålla honom under armarna?

 

Alla ska med ;)

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser
HataB2B Advanced Member

HataB2B

Postad
  • Författare
Postad
Åk på Pf-rkyssningen, så spelar vi PLO live.

 

När är den?

 

Fy fan vad kass jag mår förresten. Mitt liv är så sjukt nu att jag inte orkar längre. Jag svär vid gud. Sådan otur jag har finns ingen annan i världen som har. Jag skojar inte. Det är inte teoretiskt möjligt längre. Det finns inte bara inte.

 

Tre senaste händer NLT:

 

JJ mot 10 9

 

Flop T-hög - All in på flop river T

 

jag 93 i big blind mot annan spelare

 

Flop 936 All in Fiende visar 78o river 5

 

AK mot AT

 

Floppar A med flush drag -all in - river T

 

Backar alltså 3 inköp på 5 minuter. Samtliga händer minst 70 % favorit när pengarna åker in. Tur att jag inte har en pistol här hemma för jag hade fan ta mig skjutit mig på studs om jag hade möjligheten...

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser
Steppwolf Advanced Member

Steppwolf

Postad
Postad

Hjälpsam som jag är vill jag tipsa om fler sätt än pistol att avsluta eländet med.

 

- Höga höjder. Billigt och kittlar dödsskönt i kistan.

 

- Tåg. Kan det bli mer klassiskt. T-bana för den urbana.

 

- Kolmonixid förgiftning. Nice känsla men kräver bil och garage.

 

- Dränka sig. Prettovarning.

 

- Sömntabletter. Lite girly men ack så skönt.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser
HataB2B Advanced Member

HataB2B

Postad
  • Författare
Postad

Eftersom jag bara blir utdragen inatt så får det bli ännu en historia ur mitt liv. Håll till godo = )

 

Hatas äventyr på Casino Cosmopol i Göteborg del 1:

 

Bakgrunden till historien är följande: Året är (om jag inte minns fel) 2004. Jag har under två dagar varit på besök hos min då pluggande syster i Göteborg.

 

Det är söndag och jag har nyss käkat en brakmiddag på avenyn med syrran. Självfallet är jag sjuhelvetes spelsugen efter två dagars uppehåll och syrran måste ju ändå plugga så jag ger mig av i ensam majestät mot casinot.

 

Väl där så ska jag bara visa upp mitt pass (min enda leg vid den tiden).

 

- Öppna det försiktigt, säger jag till den lilla söta brunetten i kassan eftersom id-delen nästan lossnat.

 

- mm, svarar hon samtidigt som hon rycker upp passet så att det så klart helt lossnar.

 

- Men va fan! Jag sa ju till dig...

 

- Berra, ropar hon (har glömt namnet, men skit samma) och vinkar till sig vakten.

 

- Kan jag släppa in honom när passet ser ut så här?

- Ja, det kan du, svarar jag irriterat.

- Nej, säger den stora vaktlunsen.

- Men skojar ni? Hon pajar mitt pass och nu släpper ni inte in mig?

- Vi får inte släppa in folk med trasiga pass, säger vakten.

 

Eftersom det är uppenbart att han rabblar en utantillramsa så inser jag att jag inte komma någon vart med honom.

 

- Kan ni tillkalla er chef?

- Du kommer inte in med ett trasigt pass, återupprepar vakten för tusende gången.

- Jo, du har sagt det...

 

Efter tio minuters dividerande kommer så slutligen chefen:

 

- Hej, är allt jag hinner säga innan den brunhårige chefen tystar mig.

 

- Först måste jag höra vad mina anställda har att säga.

 

När den söta idiotblondinen säger att jag gav henne ett söndrigt pass blir jag förbannad:

 

- Du pajade ju passet! Jag sa ju till dig att öppna det försiktigt, men du ryckte upp...

 

- Gjorde du det, frågar chefen.

- Nää, svarar brunetten och gör en sån där dumfånig stureplansmin mot chefen som betyder: 'om du inte tror mig så är alla dina chanser att jag någonsin suger din kuk förstörda'.

 

Som ni läsare nu förstår är alla mina skepp brända. Chefen vill ha sitt oralsex och subban vägrar medge att hon klantat sig. Trots att jag påpekar att de kan ringa malmö och fråga vem jag är och att jag varit på casinot i göteborg ett tiotal gånger så vägrar han prompt ge med sig.

 

Det sista jag säger är att förbannat misstag, men jag kan såklart inte hålla käften: Jag lovar dig er en sak. Jag kommer att komma in på det här casinot ikväll vare sig ni vill eller inte era djävla pajasar.

 

- Lycka till med att skaffa nytt pass på en söndag, säger någon då jag sliter upp dörren och ger mig ut i det evigt blåsiga Göteborg.

 

 

Raseriet växer inom mig. JAG VILL, MÅSTE, SKA IN IKVÄLL maler inom mig.

Hela vägen hem till syrran planerar jag än det ena sättet än det andra hur jag ska lura mig in.

 

Väl hemma hos syrran är planen färdigutvecklad:

 

Jag ska limma ihop passet och förklä mig.

 

Syrran tycker förstås att det är överdrivet av mig, men hon vet att jag är nästan lika envis som hon själv så hon låter mig hållas då jag rotar igenom alla klädesplagg hon har för att hitta plagg som är annorlunda mot de jag har på mig.

 

Eftersom det skiljer tusen storlekar mellan oss så finns det bara ett plagg som ens går att få på: en polotröja i fårull som hon fått av en galen släktning på Gotland.

 

När jag fått på mig tröjan som är så tight att det jag har svårt att andas så går jag in i badrmmet för att förändra min frisyr. Jag tvingar med hjälp av daxwax in håret in en för plågsamt ful bakåtkammad frisyr.

 

Jag är hyffsat nöjd med min omvandling, men fortfarande saknas det där lilla pricket över i:et. Av en slump hittar jag ett par gamla runda stålbågade glasögon som syrran har som prydnad i ett fönster.

 

En titt i spegeln ger mig ingen vacker syn: jag ser ut som en slemmig drag queen-variant av propagandaministern Goebbels. Dock känner jag knappt igen mig själv och det är trots allt ett gott betyg.

 

Tio minuter senare stiger jag in i spårvagnen. Hela vagnen glor på på mig som om jag vore en utomjordling. Den obligatoriska alkisen, som alltid befinner sig längst bak i vagnen som går mellan majorna och city, avbryter sin oändliga, mumlande utläggning om hur staten har förrått alla arrrrrrrrbetare (och f.d. alkoholiserade hamnarbetare i synnerhet). Jag bryr mig dock inte nämnvärt om deras blickar: Revanschlustan är på topp och jag känner mig som en hemlig agent i en sextiotalsrulle.

 

Till slut är jag tillbaka vid casinots portar. Efter fyrtioåtta djupa andetog och tolv tvivel på om det verkligen är värt risken att åka dit bestämmer jag mig för att gå till handling: Självsäkert stegar jag in på casinot. Vakterna i dörren reagerar inte. Väl därinne så upptäcker jag till min stora glädje att de har bytt ut den ursprungliga kassörskan.

 

Den nya tittar visserligen på mig misstänksamt, men absolut inte igenkännande.

 

- Välkommen till casino cosmopol, säger hon med spelad trevlighet i rösten.

- Taaack, säger jag triumferande och stiger i i casinot.

 

Två steg in upptäcker jag till min stora förskräckelse att apvakte Berra som tidigare djävlats med mig står och samtalar med en kollega. Det är tydligt att han lägger ögonen på mig när jag passerar och jag kan riktigt känna hur hans tröga hjärna försöker komma fram till en slutsats.

 

Jag skyndar in i ett hörn som är fullproppar med enarmade banditer. Vad ska jag ta mig till? Jag tänker förtvivlat, men kommer inte på någon vettig lösning. Jag ruffsar till håret som tusan, drar av mig glasögonen och ställer mig vid en av banditerna och låtsas spela.

 

En minut senare känner jag en hand på min axel. Jag vänder mig om och är inte särskilt förvånad när det är en av vakterna.

 

- Du har inte blivit nekad att komma in här tidigare idag, va?

- Näää.

Vakten glor på mig som om han vill att jag ska fortsätta prata, vilket jag känner mig tvingad till:

- Du har nog misstagit mig för någon annan, säger jag och hör själv hur förbannat krystat det låter.

- Det tror jag inte. Du ska iallafall följa med.

 

Han tar ett stadigt tag om min stackars arm och går iväg med mig ut till garderoben där "chefen" står och väntar på sitt byte.

 

- Trodde du verkligen att du skulle lyckas med det här, säger han och gör en sån där viktig min som bara statsanställda är kapabla till.

 

- Det var ett trevligt besök, säger jag så spefullt och ironiskt jag förmår. Det var väldigt, väldigt snällt att ni släppte in mig.

 

- Jag ska ringa polisen och anmäla dig för urkundsförfalskning och olaga intrång.

 

- Skojar du?

 

Han svarar inte utan tar demonstrativt fram sin mobil och börja knappa in ett nummer.

 

Jag blir nu rejält orolig. Han ser verkligen inte ut att bluffa. Desperationen växer i expotentiell takt. Jag gör ett desperat försök att få honom att avbryta samtalet:

 

- Ring då. Hahahaha. Det kommer att bli roligt som fan. Hahahah. Jag har pluggat en sjuhelvetes massa mer juridik än du har.

 

Det ger effekt: Han tvekar, tar ner mobilen till höftläge och tittar misstänksamt på mig.

 

- Du kommer att framstå som en fullkomllig idiot när de kommer hit. Tror du verkligen att det går att urkundsförfalska sitt eget pass? Det måste ju t.o.m. du fatta att det inte går.(Edit: det skall påpekas att jag inte har den blekaste aning om vad lagen säger om det hela) Polisen kommer säkert hit, men när de får höra vad som hänt kommer de garva dig rätt upp i ansiktet.

 

Hans viktiga ämbetsmanna min är på väg bort och jag inser att jag nu måste lägga in den avgörande stöten:

 

- Men ta upp telefonen och ring då för helvete! Eller vill du att jag ska hjälpa dig? Ska förresten bli jävligt intressant att se vad cosmopols ledning tycker om det här.

 

Han tvekar så länge att jag det nästan är löjligt. Hans hjärna arbetar för högvarv. Det har samlats ett par nyfikna vakter omkring honom. Även ett par gäster har stannat i entrén för att bevittna denna märkliga händelse.

 

Till slut säger han:

- Du kan gå nu.

 

Vakten släpper genast taget om mig.

 

- Du behöver förresten inte komma tillbaka hit till göteborg, ropar chefen efter mig. Du är avstängd tre månader framåt.

 

När jag kommer ut ifrån casinot formligen rinner svetten om mig, hjärtat pumpar i full fart och adrenalinet rusar i blodådrorna. Jag försöker stanna och få luft i lungorna, men benen vill inte vara stilla: jag fortsätter gå framåt och bennen rycker som på en speedad narkoman.

 

Det tar en milkshake på mcdonalds nordstan ochen rejäl promenad innan mitt skräckslagna sinne är tillbaka på normalnivå.

 

Första ronden mot cosmopol GBG är över. Nästa rond, som utspelar sig ca ett år senare, innefattar både polisgripande, handklovar och övervåld. Men den historien får vänta tills vidare.

 

Ha det gott.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser
HataB2B Advanced Member

HataB2B

Postad
  • Författare
Postad
Hjälpsam som jag är vill jag tipsa om fler sätt än pistol att avsluta eländet med.

 

Tackar och bugar, tackar och bugar!

 

- Höga höjder. Billigt och kittlar dödsskönt i kistan.

 

Problemet vid hopp från höga höjder är ju att man landar "fel" så att man mosar allt utom hjärnan. Då får man ligga ett bra tag på marken och känna hur varje krossad muskel och led i hela kroppen skriker av smärta.

 

 

- Tåg. Kan det bli mer klassiskt. T-bana för den urbana.

 

Enkelt, snabbt och troligen totalt smärtfritt. Har dock lite moraliska betänkligheter. Dels blir en massa osyldiga människor försenade. Dels har jag hört att lokförarna kan få psykiska problem...

 

- Kolmonixid förgiftning. Nice känsla men kräver bil och garage.

 

Saknar båda :-(

 

- Dränka sig. Prettovarning.

 

Är inte det förbannat svårt? Dessutom är jag förbannat dålig på att vara under vatten. Jag får panik väldigt mkt fortare än någon annan jag känner. I lumpen var jag av det skälet tvungen att spela sjuk för att slippa ett livräddningstest då man skulle ner på botten och hämta en röd dockdjävel.

 

- Sömntabletter. Lite girly men ack så skönt.

 

Enligt min mening ett av de bästa och mest smärtfria sätten. Därutöver så blir det inte lika slabbigt för rättsmedicinarna och släkten kan ha öppen kista p begravningen om de så önskar.

 

Bilkross är annars något jag tänkt på. Sådana som folk alltid ska mosas i i amerikanska b-filmer från sent 70-tal och tidigt 80-tal.

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser
HataB2B Advanced Member

HataB2B

Postad
  • Författare
Postad

Blir dock tvungen att skjuta upp alla självmordsplaner fram till att jag hunnit bjuda ut den här skönheten: luarenconrad.jpg

 

Om någon undrar varför jag spammar sönder min egen dagbok så beror det på att jag idag försöker vända tillbaka dygnet... Om jag inte håller mig aktiv så kommer jag Zzzzzomna väldigt fort....

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser
el_kryddo Advanced Member

el_kryddo

Postad
Postad

Och jag som kände mig förnedrad när jag blev tvungen att låna en kavaj av dom för att få komma in och lira en av mina första liveturrar någonsin. Låter ok tänkte jag tills man fick en gubbrutig variant med ärmar som slutade längre upp än Don Johnsons i Miami Vice. Nåja, det var väl knappt tre år sen och jag kom till mitt första finalbord någonsin. Efter att ha foldat mig in på den sista betalda prisplatsen så var jag i sjunde himlen, kändes som att jag hade vunnit WSOP och jag hade blivit biten för resten av livet. Ahhh, ljuva nostalgi...

 

Tack för fantastisk läsning, fortsätt leverera tjacket till oss beroende!

Länk till kommentar
Dela på andra webbplatser
 Share
Gå till ämneslista
×
×
  • Skapa nytt...