Jennez

Det var dock nöten när det var över.

Mitt rekord är 68 timmar tror jag. Baskerprovet i lumpen. Man somnade ju ngn minut då och då och efter de 68 timmarna fick vi ungefär två timmars sammanhängande sömn innan det var dags att vakna igen. Under fem dygn sov vi sammanlagt kanske fyra timmar och all övrig tid spenderades under realtivt hård fysisk och psykisk ansträngning. Ca 36 timmar klarar man relativt ostraffat om man bara sitter vid datorn eller framför tv’n. Efter 36 timmars marscherande och krigande (utan mat) var man jävligt komig och hallucinationerna kom och gick.

Vi har stött på lite patrull igen. Vi var och kollade på nöt-kontoret på Klostergatan men de ville att ett företag skulle signa sig som hyresgäst. Problemet blev då att detta företag enligt lagen skulle anses bedriva casinoverksamhet vilket ju är ytterst obra. Den enda lösningen jag ser på det hela är att skaffa en hyreslägenhet och inreda den som ett kontor.

Icke. Han dricker inte ens sprit. Han skyller dessutom sin fetma på detta faktum då han under sin collegetid alltid fick agera fyllechaffis. Han kunde göra fyra-fem körningar till och från ett antal fester under en kväll och betalningen bestod alltid i en hamburgare från någon lokal drive in. Många hamburgare blev det tydligen.

Jag har en liten helgon-gubbe tatuerad på axeln. Jag gjorde den när jag var 17 och idag, 10 år senare ångrar jag det inte. Lite surt att det är någon sorts Djurgården-symbol men det skiter jag i, det var ju inte därför jag tatuerade in den. Hade kanske tatuerat något annat idag men man är ju en erfarenhet rikare i alla fall. Edit: Farsan blev vansinnig när han kom på att jag hade gjort den. Han argumenterade för att vissa arbetsgivare inte skulle vilja ge mig jobb om jag var tatuerad osv. För det första är det en typ 5 cm hög streckgubbe på axeln vi snackar om vilket man ju döljer i princip hela tiden vare sig man vill det eller ej. För det andra hade jag aldrig velat jobba för en arbetsgivare som skulle se det som ett problem.

Jag är relativt nyligen hemkommen därifrån och... tja, vad ska man säga? Hade jag varit lite yngre hade det ju varit kanon att bo där. Verkade vara hyfsat uteliv och supportnissarna jag träffade verkade nöjda. Gick aldrig in på Dragonara men det såg stort ut. Med andra ord: är ni sugna på att jobba utomlands ett tag hade jag inte avrått er från Malta. Var ju hundra gånger bättre än Gibraltar (säger jag utan att ha sett den spanska sidan). Tydligen finns det 189 spelbolag på ön och jobb hittar man under varje sten.

Läs hela tråden så slipper vi upprepa oss.

Tyvärr är det ju inte pokerrelaterat, men om en enda unge skriker vid ett pokerbord ska jag skriva om det…

Nu orkar jag snart inte mer. Texten är, som alla läskunniga förstår, otroligt tillspetsad och det går ta mig fan inte att missa att den är medvetet skriven för att provocera. Mitt misstag är att jag (som vanligt) underskattade mängden forumiter som sitter vid datorerna med clinchade skinkor och misstolkar allt som skrivs. Men visst, jag var nog säkert ”redo att döda” föräldrarna som körde in i mig med barnvagnen etc. Ta det för vad det är. Tyck synd om mig, skratta åt det, tyck synd om mina föräldrar/mina eventuellt kommande barn – gör i princip vad ni vill med det men för guds skull, hur kan någon ta det personligt? Är det någon som har fått utstå personangrepp i den här tråden är det jag. Guess what? Jag skiter i vilket och försöker att driva diskussionen framåt. Vad är det jag har tillstått i övriga inlägg? Att jag tycker att det är störigt när ungar skriker på restauranger? Bra, för det står jag för. Mer? Att jag inte gillar att folk beter sig hänsynslöst bara för att deras barn inte kan uppföra sig? Jag står för det också. Frågan är ju snarare vad det är du försvarar? Idiotiska föräldrar? Dina egna barn som kanske är odrägliga från tid till annan?

Jag tror inte heller att man kan förbereda sig till 100% eller sätta sig in i situationen innan barnet kommer. Men många skulle kunna förbereda sig bra mycket bättre än de har gjort. Det är min fasta övertygelse.

Skojar du? Naturligtvis vet jag inte alls hur det är att få barn eftersom jag aldrig har upplevt det. Jag kan inte ens sätta mig in i känslan. Dock så vet jag att det är påfrestande för förhållandet av en helvetes massa anledningar. Jag hade alltså inte skaffat barn om jag 1. inte var så säker på mitt förhållande jag rimligtvis kan tänkas vara, och 2. hade tillgodogjort mig all tillgänglig info kring graviditeter, psykologiska mönster etc, kort sagt: all nödvändig information. Dessutom hade jag sett till att ha ett väl tilltaget sparkapital i reserv för alla eventualiteter kring barnet. Jag nämner punkterna ovan eftersom jag upplever att många föräldrar mest verkar ha haft känslan att ”nu är det dags att skaffa barn” alternativt att de blir gravida och tycker att de ”ändå hade tänkt att skaffa barn någongång, varför inte nu? Vi har ju jobb”. Sen är det visst bara att tuta och köra, konsekvenserna får man tackla som de kommer. Det funkar säkert för merparten men alldeles för många verkar få en chock när barnet väl kommer, både personligen och i relationen. Lösa spekulationer kan tyckas men jag menar bara att man skall vara så väl förberedd man kan och införstådd med påfrestningarna då jag hoppas och tror att det ökar chanserna för att kunna hålla ihop. Right?

Men vill du läsa fel eller vad är det med dig? Jag har väl för helvete inte spekulerat i orsakerna till separationerna?? Lika lite som jag någonstans har attackerat ditt barn. Det enda jag skrev var att det säger (om det nu är sant vilket jag för tillfället tvivlar på pga ditt länktips nedan) en del om att det inte bara är en dans på rosor att skaffa barn. Det verkar stämma. Dock blir ju statistiken lite missvisande efter som de flesta siffrorna verkar peka på varje enskild årskull och således inte representerar någon sorts total skilsmässosiffra.

Det är ju en ickefråga eftersom alternativ två måste väljas innan barnet faktiskt är fött. Kanske lika bra att du slutar onanera också så är du på den säkra sidan där. Självfallet inte men det känns som att man med god planering och lättare studier borde klara av att förutse om man kan hålla ihop det närmaste året eller inte. Naturligtvis kan ju oväntade händelser som exempelvis otrohet eller misshandel inträffa men jag har svårt att se att så är fallet i dryga 50% av äktenskapen.

Vilket i sin tur ger vid handen att flertalet människor inte bör skaffa barn om man utgår ifrån att barnet mår bäst av att båda föräldrarna lever tillsammans. Tillbaka på ruta ett igen alltså.

Jag försvarar inte mina åsikter från OP fullt ut. Jag har exempelvis hävdat att det naturligtvis inte är barnens fel att de stör andra människor utan föräldrarnas. Visst, men vem har påstått något sådant? Självklart får det ju finnas rim och reson både i min toleransnivå och föräldrarnas förmåga att se helheten och inte bara sitt eget barn. Ingen har väl påstått något annat? Nej, men kanske om vad livet handlar om för dig. Jag säger inte emot, jag är inte sämre än att jag kan ändra åsikt men det är fortfarande så att det är din åsikt att livet handlar om barn. Det ska det inte behöva göra för mig förrän om jag själv bestämmer mig för att skaffa några. Lika lite som att ditt liv ska behöva störas av min hund. Man kan ju dra samma argument kring det iofs... ”Det är en del av livet att lösa hundar springer fram till främmande människor då och då”. ”Ni som inte har hund kommer aldrig kunna förstå hur mycket hunden betyder för dess husse/matte” etc. Låter det bekant? Det tror jag nog. Låter det befängt? Fullständigt.

Det gör ju iofs föräldrar också. Du vet om att majoriteten av alla skilsmässor inträffar under barnets första levnadsår? Något säger det ju om de negativa sidorna av att skaffa barn.

Om jag skulle hålla en dåres försvarstal skulle jag skriva att vid minraise + minreraise hade det varit syn. Nu var det troligen inte så och jag foldar naturligtvis 9-9 där. OM jag inte har en vettig HD att sätta på knappen OCH har en vettig stack att trycka bort den första raisaren med (vilket också kräver read). Ett mer eller mindre otroligt scenario så i 99,9 fall av 100 är det mycket riktigt fold. Edit: Och när det rör sig om 1/3 av stacken är det fold, fold, fold. Och fold.

Lite svårt att säga såhär utan stackdjup, blinds osv. Första handen är väl inte mycket att säga om. Om det var mindre stackar (vilket det brukar vara så långt in i turrar) så hade det varit omedelbart ställ. Andra handen kan jag nog säga ganska säkert att du spelade fel. Det gäller att beta på floppen så pass att du vet hur du ligger till här. Normalt ligger du fet-under och bör inte syna en all in som är 10 ggr pott om du inter har monsterreaden, vilket du inte hade tyvärr/

Två sidors analys av lottningen? Vem bryr sig? Vi åker ju ändå ut i kvarten (senast).

Jag hatar även hundägare som har sina hundar lösa och låter de ”hälsa” på okända människor etc. Jag plockar alltid upp skiten och jag ser till att hålla jycken ifrån personer som uttryckligen inte ber om att få hälsa på den. Hundägare är långt mycket bättre på detta än småbarnsföräldrar även om antalet oansvariga hundägare såklart överskrider det acceptabla. Min sambos farbror bor på österlen inte så långt i från en strand där han brukar promenera. I tid och otid springer det fram lösa hundar med sandiga tassar som ska ”hälsa”. Han skaffade till slut en tazer som han direkt satte i nacken på alltför närgångna hundar. Jag tycker att det är helt rätt och jag hade inte blivit arg om min hund hade fått sig en stöt i det sammanhanget. Du verkar däremot inte ha riktigt samma inställning. Nu säger jag inte att man ska tazea barn men få föräldrar kan acceptera att deras barn faktiskt är störiga (bra mycket störigare en fula människor, fula skor eller östermalmsdamer). Däremot om någon kommer hem till mig så får de finna sig i att hunden springer fram och hälsar, precis som att jag får acceptera barnaskrik, spyor och bajsblöjor om jag besöker en barnfamilj. Inga konstigheter alls. I det aktuella fallet med festen hemma hos mig så handlade det om att jag inte ville att mina vänners barn skulle skadas. Min hund har aldrig gjort någon illa men en hund är en hund och blir han tillräckligt trängd är jag ganska säker på att han skulle bita alternativt springa över hotet. Det konstiga i den situationen är inte hunden eller jag utan föräldrarna som sätter sina egna behov före barnets. EDIT: Btw åker jag aldrig kollektivt med hunden just pga att allergiker och andra människor kan uppfatta det som störande eller bli rädda även om hunden är lugn.

Om det är din inställning så tycker jag inte att du ska gnälla på mig när jag motsätter mig din verksamhet och saboterar tillbaka så mycket jag kan och vågar.

Jag håller helt klart med dig här. Min sambos syster har nyligen fått barn och nu ska flickan döpas. Jag kommer själv inte att närvara vid ceremonin då jag är motståndare till dopet. Det är mitt val. Min svägerskas val att döpa sitt barn är hennes. Jag respekterar inte det valet men jag har inget annat val än att acceptera då jag inte kan göra så mycket åt det. Detsamma borde gälla för exempelvis barnfria bröllop. Man behöver inte gilla brudparets önskan men det är bara att acceptera att det är deras val. Som kuriosa kan jag berätta att jag och min sambo en gång bjöd in till en barnfri fest. Detta var inte för att vi inte gillade de barn som eventuellt skulle komma utan för att vår hund är rädd för barn och därför markerar skarpt om ett barn kommer för nära. Vi vill inte utsätta varken hund eller barn för detta och eftersom festen skulle hållas hos oss och det även är vår hunds bostad så valde vi att låta vår hunds behov gå före vänners barns behov. Detta skapade irritation hos en av vännerna som har två barn. Hon blev sur på riktigt och fick för sig att vi inte gillade hennes barn trots att vi klart och tydligt meddelat grunden till vårt beslut. Detta är ett drag som är ofta återkommande hos föräldrar. De har ”rätt” att släpa med sig barn överallt och de går före alla andras behov på något sätt. Hade jag haft barn hade jag naturligtvis gjort och offrat allt för dem men så länge det inte gäller större saker än en ensataka fest eller allmänhetens välbefinnande så hade jag både respekterat och accepterat andras ovilja (oavsett anledning) till umgänge med mina barn.

Vilket ju till viss del var det jag ville åstadkomma. Jag gillar dig TF, jag tycker att du i grund och botten har vettiga åsikter men när det kommer till just detta exemplet är du verkligen ”hemmablind”. Just det här enögda resonemanget var det jag ville åt. Du representerar inte riktigt de extrema åsikter jag egentligen ville gräva fram men du får duga i brist på annat. Det du i princip säger, om jag nu inte missuppfattat dig, är att man kan bete sig hur som helst mot vem som helst så länge handlingen inte är olaglig. Är din dotter lugn och sansad så har jag ingenting emot att sitta vid ett bord bredvid din familj. Om hon däremot skriker anser jag att det är din förbannade skyldighet att minimera störningsmomentet för övriga gäster. Enklast genom att få tyst på ungen medelst napp eller annat lämpligt verktyg eller lämna restaurangen. Jag tycker inte att jag ska behöva finna mig i att utstå gallskrik längre än (för argumentets skull) max en minut. Vidare antyder du att jag inte egentligen hade en stor skopa ironi i mitt inlägg och att det är någon sorts efterkonstruktion för att rädda mig själv i efterhand. Skärp dig nu! Läs igenom texten en gång till! Jag brukar uttrycka mig rakt och ärligt med illa dold irritation omgärdad av en hel del svordomar men så som denna text är skriven står det väl fullkomligt klart att jag inte på fullt allvar menar det jag skriver? Om inte så har jag misslyckats med den här texten och vill du inte tro mig så är det inte mycket jag kan göra åt det. Fråga de som inte har ”fått en nerv anslagen” så kommer du att se att de flesta inte alls tolkade det så bokstavligt som du (vilket jag iofs har viss förståelse för att du gör eftersom du är ”partisk”).

Barnfamiljerna i exemplet har ju gravt försvårat mitt liv. Den sista incidenten när jag blev påkörd av en barnvagn var ju en ren och skär olycka och sådana inträffar ju lite då och då men övriga två händelserna är ta mig tusan ren och skär brist på folkvett. Du som barnförälder tar dig alltså rätten att bestämma om jag ska få avnjuta min lunch i en behaglig miljö eller i en miljö där decibelnivån hade kunnat minskas väsentligt om du och din familj inte var där. För alla andra gäster också, inte bara för mig. Anledningen till att man inte skäller ut föräldrar med skrikande barn är för att man innerst inne hoppas att de kan trösta barnet eller åtminstone gå därifrån. Eller du är kanske en sådan som kör ikapp en bil som glömde blinka i en högersväng när du är ute och kör?

Ja herregud vad det slog slint nu. Kul iofs eftersom reaktioner alltid är kul. Jag uttryckte mig medvetet grovt i texten för att alla skulle fatta att det rör sig om ett stort mått av ironi och kryddande av storyn. Det jag beskrev hände faktiskt och jag ville bara göra mig av med lite känslor och förhoppningsvis vara lite rolig på kuppen. Självklart är det så att det är föräldrarnas och inte ”ungjävlarnas” ansvar att ta hänsyn folk omkring dem. Det som jag nu häpnar över är att folk verkligen reagerar så starkt på det här. Visst, en och annan räknade jag nog med skulle ta det hela seriöst, men 99% av läsarna trodde jag skulle vara kapabla att se att jag medvetet provocerar och pushar det hela alldeles för hårt för att jag ska betraktas som seriös. Som det känns nu tänker jag det, ja. Det beror dock inte på händelserna igår utan rent allmänna känslor om att det ärjobbigt med allt runtomkring barn. Blöjor, mindre egen tid, ett jävla lass med saker som ska med så fort man ska ngnstans osv. Så känns det alltså just nu för mig. Vem vet, om fem år kanske barn är det enda jag tänker på? Jag vill be om ursäkt ifall någon har tagit illa upp men det är ju ganska kul när PK-fascisterna marscherar in och kallar mig skitnödig. Lol! Och ang vem som måste visa hänsyn för vem. Exempelvis en lunchrestaurang ser jag som en plats för vuxna då barnen är i klar minoritet. Barn och föräldrar får i det fallet kliva åt sidan om det skulle vara så att de stör gästerna. På samma sätt skulle inte jag börja flytta runt lekasker och annan materiel på ett dagis då det är barnens plats och alltså då jag som får visa hänsyn.