Ringde den blinda tanten igår. Det gick till och med bättre än vad jag hade kunnat önska mig. Vilket paradoxalt gör det ännu jobbigare.
Jag va med om en bilolycka för snart 1 år sen och mot alla odds överlevde jag. Sen höst men fortfarande sommarföre. Strålande sol, ingen trafik, och raksträcka. En riktigt fin dag. Jag har med mig hästfinkan också för jag ska förbi morsan och hämta en höbal. Det är förmiddag runt 9-snåret och jag tuffar på strax över 100, och från ingenstans får jag sladd på hästtransporten. Det enda rimliga är nattfrost som ligger kvar som periodvis lömhalka trots torr vägbana.
Jag har inte en sportmacka att räta upp och nu går det fort som fan. Hästfinkan på 1,6 ton olastad agerar slangbella och slungar bilen sidledes ända upp från körbanan, ner för en brant slänt och rakt in i en storjävla björk, som precis missar balken som sitter strax bakom förarsätet, och i full kraft smäller rakt in i dörren precis där jag sitter.
Trots detta har jag inte förlorat medvetandet, jag har inte slagit i huvudet, alla tänder sitter kvar, axeln och armen är hel trots att trädet smällde rakt in precis där. Hela taket trycktes in, och om det hade kommit 10 centimeter närmre mitt ansikte hade det vart hjärn-pölsa. Sen har jag köttlådor med fruset kött i bilen. Det köttet som låg i baksätet hittade räddningstjänsten 6-8 meter in i skogen. Tänk dig att träffas av 2 kilo frusen karrè i den farten. Som en kanonkula. Men ändå har jag inte träffats av det köttet som stod precis brevid mig på passarerarsätet. Hur det nu är fysiskt möjligt.
Allt i bilen har såklart flugit all jävla världens väg, jag sitter fastklämd och kan inte röra mig, men telefonen som låg på instrumentbrädan, ligger nu, som magi, precis bredvid mig så jag kan nå den och ringa 112.
Polisen, räddningstjänsten och ambulanspersonalen, alla tittade på den söndermanglade bilen och bara skakade på huvudet att jag efter 40 min klev ur bilen, och med stöd linkade in i ambulanshelikoptern. När vi pratar om sannolikhet.
Nåväl. Det jag ska komma till är att det här gjort är att jag på papperet inte har haft nån inkomst på snart 1 år.
Hushållets deklarerade inkomst är för låg. För många barn. Huset är inte värt ett skit. VI får helt enkelt inget lån. Trots att firman är ren, inga betalningsanmärkningar eller prickar eller annat som belastar.
Så nu ska jag alltså ringa ägaren till fastigheten vi vill köpa och försöka övertala henne att sälja till oss fastän vi inte kan betala. De vi har möjlighet till nu är några hundratusen när vi sålt, avbetalning per månad fram tills den deklarerade inkomsten är såpass stor att vi får ett lån om typ 2-3 år. Nervös såklart. Och förväntar mig såklart det värsta.
Ringer upp och hon är hur trevlig och förstående som helst. Och en bit in i samtalet kläcker hon ur sig nått liknande: "nämen jag har det såpass bra ställt att jag behöver inte pengarna direkt, vi kan komma överens om nått"
Wow.
Och det är här det blir jobbigt. Nu har hon öppnat dörren för en lösning. Nu blir det ofrånkomligen förhoppningar och förväntningar. Men det kan såklart fortfarande skita sig om nån annan kan casha direkt, hennes son pratar ner henne, eller att mäklaren ska fitta sig eller nått annat. Så nu ska vi sitta på helspänn enda fram till lördag innan hon ska ge besked.
Fortsättning följer.