Superroligt att hitta den här dagboken.
Jag tycker om att läsa saker du skriver, du är saklig och ödmjuk, du uttrycker dig allt som oftast med en klarhet som jag uppskattar mycket.
Gick igenom nästan precis samma procedur som den du beskriver i första inlägget.
Pappa gick bort i cancer i princip samtidigt som jag och mitt ex separerade runt 2010-2011
Separationen var nog det känslomässigt jobbigaste av dom två trots att kärleken för henne varit död ett tag.
Min dotter älskar jag ju, det är en av mina mest melankoliska livserfarenheter att vårat band delvis urholkats med tiden.
Vi har haft varannan vecka i ett halvår i Göteborg 2013 det var väldigt skönt att känna att hon själv verkligen ville vara hos mig och borta från mamma en hel vecka åt gången.
Trots att vi träffades så lite under två års tid.
Efter den perioden bestämde sig mitt ex för att hon ville bo och leva sitt liv i Nordingrå som hon vuxit upp i.
Efter det träffar jag henne på loven osv försöker vara på plats när hon fyller år och sånt. Men det är stor skillnad på att leva med varandra varje dag i nästan fyra år och att bo hundra mil ifrån varandra. Det vardagliga försvinner ju helt och man inser ju att det kommer påverka vår relation att gå från att krama och pussa henne flera gånger om dagen och alltid finnas där för hennes tankar och frågor till att plötsligt inte ses alls i perioder om flera månader.
Hon blir fortfarande jätteglad när vi ses och hon vill verkligen vara med mig, men det är klart att det påverkar vår relation hur mycket vi än älskar och saknar varandra.
Vi båda vill känna att det är vi, pappa och dotter, hon vill känna närhet och somnar ofta på mitt bröst.
Hennes önskan om att allt ska vara bra och att det inte skulle finnas någon saknad eller något avstånd mellan oss gör henne osäker och jag märker att hon anpassar sitt beteende och vad hon säger för hon inte vill påverka vår relation negativt.
Det är smärtsamt att se henne göra ansträngningar för att söka min uppskattning, även om det ofta är subtilt märks det.
Det hade varit annorlunda om jag varit där varje dag som jag var under hennes fyra första år i livet.
Det ligger mycket sorg i det faktum att hennes barndom springer iväg, kanske snabbare än jag hinner lära känna hennes åldersrelaterade personlighetsuppdateringar.
Vart vill jag komma?
Vilket som var det jobbigaste av två jobbiga händelser och varför?
Snöade iväg i mitt eget känsloliv...
Du gör det bra som finns där för dina barn, tror du ger dom mycket gott att bära med sig i livet.