Rooney

[b0bb4n]

Saknad vid borden

du har ju mig

[wheelinho]

du har ju mig

 

Jag skäms över hur mkt jag backat på dessa microstakes sen rooney försvann

[b0bb4n]

inte gått nå vidare här heller

[Rooney]

Shahin89-inlägg på gång!

 

Det är underbart att vara hemma. Är det någonting jag lärt mig om mig själv efter alla resor jag gjort så är det att höjdpunkten med varje resa trots allt är att tillslut komma hem. Borta bra med hemma bäst gäller då sannerligen mig. De senaste månaderna, av extra vikt den tiden på resande fot, har förändrat mig som människa ganska ordentligt. Lite känns det som en process som startade när jag klev ur tonåren och tog ett extra mognadskliv helt enkelt. Kanske är detta som är att bli vuxen.

 

Min första dagbok här på PF började jag skriva när jag var 15 år. Minnena sen dess har blivit ganska suddiga och det har varit en jäkla resa. Har med mina olika konton skrivit drygt 8k inlägg och jag skulle tippa på 90% av dom i mina olika dagböcker som ju blivit vällästa, och skrev ju även en vanlig blogg under en tid. Jag älskar att skriva och delar gärna med mig om det mesta, ibland kanske för personligt. Något som ett par gånger varit nära att stå mig dyrt eftersom jag spelat som minderårig och många luskat ut detta, och vissa då försökt sätta dit mig, men som tur är aldrig lyckats. Det senaste året eller så har jag dock börjat känna att skrivandet blivit lite av en last. Det blir lite att jag hela tiden när saker händer runt omkring mig av värde, redan då börjar forma inlägg om det i huvudet. Samma sak när jag sitter och spelar poker och det kommer upp intressanta eller lustiga händer. Jag har känt en frustration kring det och allt det här går ju också in i mitt forumberoende. Jag har haft ett gäng harmlösa beroenden i mitt liv men forumberoendet är utan tvekan värst. Det är vansinnigt vad tid jag lagt på PF. När allt redan luslästs som skrivits under dagen i de intressanta dagböckerna och trådarna är det refreshknappen som gäller, i hopp om något nytt läsvärt. Varje uppdatering och inlägg jag själv skriver sprider på beteendet. Man vill ju ha bekräftelse för att ha skrivit något bra, gärna av någon man ser upp till, eller för den delen komma med en rapp och klyftig replik till hampulito eller cds när den tiden begav sig Jag vet att ni är fler än jag, och det är därför jag också kan vara säker på att åtminstone ett gäng av er kommer att läsa detta inlägg, oavsett hur långt det tillslut blir, för nu hade jag minsann tänkt att skriva, och sen får det vara nog.

 

 

 

Resan

Vi åkte iväg utan mer än en ytterst vagt skissad plan och tänkte väl egentligen bara följa väderleksrapporterna och åka dit det var bäst väder. Målet var hela tiden att komma ner i södra Thailand och åka runt där, men monsunsäsongen drog ut på sig ordentligt i år. Efter vi landat i Bangkok tog vi minibuss för 60 spänn till Koh Chang som måste ha varit världens deal. Det slutade med att vi i princip fick skjuts ända fram till dörren på hotellet, en resa på 5-6 timmar någonting. Hotellet i sig hette Orchid och låg efter vägen vid Bang Bao tror jag det hette. Överprisat och ovärt, men åtminstonde shuttle till öns finaste strand bortanför hamnen på sydänden av ön. Fantastiskt fint och en kickstart på semestern.

 

Härifrån åkte vi vidare till Koh Mak där vi bestämt oss att stanna en lite ”längre” tid för att verkligen komma ner i varv. Koh Mak är en liten ö 1½h någonting med båt från Koh Chang. Vi läste helt enkelt i lonely planet och hittade ett hotell som verkade passa oss som satt en maxbudget för hotell på 1.5k bath som man oftast får schyssta rum för. När vi kom till ön och Holiday beach resort som hotellet hette var det molnigt och stranden kändes som ett skämt. Den står med i LP som en av Thailands finaste stränder och det är riktigt sjukt. Måste vara många år sen den var så fin som på bilden. Vi fick deras finaste bungalow 20 meter från vattnet för 1200b iaf och när väl solen kom fram blev stranden snäppet finare. Hotellet med restaurangen visade sig vara världens mysigaste ställe med riktigt skön gemenskap bland gästerna. Alla var avslappnade och öppna och det var här vi socialiserade med andra överlägset mest under resan. Ryktet sa också att stranden blev bättre under säsongen när vattnet drog sig tillbaka eller något.

 

Efter 5 dagar på Koh Mak hörde några kompisar till min flickvän av sig och sa att de var i Bangkok, så vi tog bussen tillbaka dit och slöt upp med dem. Där bodde vi tillsammans med bedbugs för 1.5k bath på Tong Poon hotell en natt. Eller ja, jag och tjejen klarade oss, men två av de andra tre tjejerna hade fina ”stigar” av bett efter armar och ben när vi satte oss på nattåget upp mot Nong Khai och gränsen till Laos. Ett ganska trevligt sätt att resa må jag säga, klart bättre än allt bussåkande. I Laos stannade vi en natt i huvudstaden Vientiane på ett risigt ställe där vi när det var sovdags insåg att lakanen inte verkade rena och att insekter verkade krypa i sänggaveln som var monterad på väggen. Skapligt äcklade, framförallt efter incidenten i Bangkok, drar vi ut sängen från väggen och sover på saronger som egentligen inte alls är stora nog. Det funkade så vi täckte hela kroppen på oss båda om vi låg blixt stilla, och det måste lagt sig i det undermedvetna för det gick faktiskt ganska bra.

 

 

 

Anledningen att vi åkte till Laos var ju för den berömda tubingen i Vang Vieng. För er som inte hört talas om det är det en stad uppe i bergen i Laos som blivit ett riktigt turistmecka tack vare floden där man satt upp barer efter sidan och flyter ner i bilringar. Det står folk vid barerna och kastar rep till folket i vattnet och drar in dem, och väl inne vid barerna kan man få tag i det mesta. Tokfest varje dag. Vi träffade ett gäng på 10+ islänningar i 18-19 årsåldern som varit där o supit konstant i 16 dagar. Vi nöjde oss med en de fyra dagar vi spenderade där, och roligt var det! Av olika anledningar tog vi oss dock aldrig ut på festen på kvällen, två av tjejerna kunde inte riktigt hålla i spriten Kan väl inte påstå att jag stannade vid medvetande särskilt länge efter jag slutat dricka heller så vi totaldäckade vid 17 och gick inte ut mer än för att äta på kvällen. Svårt o tänka mig en situation mer härlig än att ligga där i ringen på väg tillbaka sådär lagom påverkad och bara njuta av livet. Nu vart det iofs lite kallt i och med att solen gick ner bakom bergen, men alkoholen har ju en förmåga att värma bra! I Vang Vieng besökte vi även en underbar lagun och njöt av en fantastik inramning och bland den bästa maten under resan på ett ställe för under 10kr/portion. Fantastiskt.

 

Vi gav oss här efter in på det sjukaste äventyret under hela resan som var en bussfärd som tillslut landade på 32h genom Laos och Kambodja. Över huvud taget kan man sammanfatta bussresorna i Asien som ett så vidrigt ressätt det går att hitta. Vi hade en enda bussresa som var ok och det var nattbussen mellan Vientiane och gränsen i Kambodja där en av Laos andra största städer ligger, så här emellan var vägen hyffsad. Varje gång man bokar buss är det VIP buss och varje gång får man ett åk som är på väg att ramla isär när som helst och borde tagits ur drift för minst 10 år sedan. Och alla stoppen för toabesök efter vägen på de makalöst vidriga toaletterna bestående av ett hål i backen och nedkissat golv i hela båset. För mig som renlighetsfreak är det inte nådigt jobbigt.

 

 

 

 

I Kambodja besökte vi Siam Reap med sitt Angkor wat och Sihanoukville. Angkor wat var överskattat i min mening och jag kände mig väldigt mätt på att titta på sten efter en timme. Självklart är det extremt mäktiga byggnader men templen tar ju liksom inte hur spännande former som helst direkt. Siam Reap som stad var dock trevlig, särskilt när man kom från Vientiane i Laos som trots att det är huvudstad i landet typ inte har en enda byggnad på över 3 våningar. Laos är ju både kommunistiskt och extremt fattigt och det märktes. Det sjukaste var nästan att det hängde Laosflaggor precis överallt, och varje gång var den hopparad med en Sovjetflagga. Sihanoukville i Kambodja ligger vid kusten och kändes som att vara på någon halvrisig turistort i Spanien. Åtminstone den huvudstranden. Det fanns finare stränder om man åkte en bit, men överlag var det en besvikelse. Vi åkte ut till ön Bamboo Island över en dag men där var massor med båtar och nedskräpat som bara den. Det hade kunnat vara hur fint som helst. Förjävligt.

 

Värt att nämna är att jag åt några av de bästa måltiderna i mitt liv på restaurangen Sea view villa. Den ägs av några britter som var väldigt trevliga. Vi käkade min flickväns födelsedagsmiddag här och fick trerätters+vin för under $20 var. I övrigt tycker jag inte det finns mycket att säga om Kambodja. Jag visste inget om landet innan och jag skulle inte rekommendera någon att åka dit egentligen. Prisläget är ju inte särskilt gynnsamt det heller med tanke på att de har $ som pressat upp priser.

 

 

 

 

Efter två veckor med de andra tjejerna åkte vi härifrån vidare själva och även om det gått hur bra som helst att resa allihop kändes det gött att komma iväg ensamma. Vi gav oss fan på att inte åka nå mer buss på vår resa och bokade flyg från Phnom Penh genom Bangkok till Koh Samui. Väderprognoserna sa fortfarande regn men vi kände att vi inte hade något annat val än att åka ner. Det hade hunnit bli slutet på november.

 

Det var faktiskt en ganska lustig känsla att flyga efter de resor vi gjort veckorna innan. Det kändes lyxigt och skapade en känsla av att semestern fick en nystart. Det hade ju inte riktigt blivit som vi tänkt oss fram till dess och nu ville vi verkligen bara ta det lugnt resten av tiden. Till en början tog vi ett par dagar på Koh Samui innan vi åkte vidare till Koh Phangan och bodde på Shiralea backpackers resort i Haad Yao. Regn hela veckan vi var där och totalt dött längs den stranden. Här dök vi också för första gången sen vi tog certet och det var ju en jävla upplevelse det också. Jag har ju tidigare berättat om incidenten när instruktören stängde av min luft under sista dyket innan vi blev certade, och framförallt tjejen har väl påverkats av detta och inte känt sig helt säker. Vi tänkte ju dock att det i Thailand är hur lugnt som helst och bara gött o ligga o glassa i varmt vatten. Inte riktigt, visade det sig. Vi åkte ut en morgon med en speedboat som var fullpackad med folk till Sail Rock. Vågorna var meterhöga och färden ut var minst sagt skumpig. Magen började redan då vända på sig. Tjejen började må ännu sämre än jag gjorde men instruktörerna sa att det skulle gå över när vi hoppade i. Väl ute vid stenen med grejerna på hoppade vi i och flöt direkt iväg 20-30 meter bortåt från både båten och stenen, det visade sig nämligen vara strömt utav helvete. Det krävdes en enorm ansträngning för att ta sig tillbaka till båten och simma till repet som man skulle dra sig mot stenen längs med, men med mycket möda lyckades vi, och när vi ligger där börjar ryktet sprida sig om att Valhaj är där. Ser den dock inte. Vi går ner under vattnet och ligger fortfarande i strömfåran, och instruktören tycker att vi ska fortsätta simma mot strömmen för att komma runt stenen. Ska man simma runt den får man nämligen välja att antingen börja med strömmen eller att avsluta med den. Det kändes inte som vi tog oss någon vart. Var redan trött i benen sen innan och undrade vad fan han tänkte med. Tjejen hade det ännu tuffare. Känner helt plötsligt hur hon sliter loss sin hand som jag hållt i och hon rusar upp till ytan, vilket ju kan vara livsfarligt. Utan att tänka mig för simmar jag upp ganska snabbt jag med. Det var ingen ordning på någonting. Tjejen är helt panikslagen och sa att hon inte fått någon luft, att det varit som att andas genom ett sugrör. Förstår henne. Mer om det snart.

 

Hon bestämmer sig för att det inte går, och går upp i båten igen. Helt förstörd vid det här laget, och uppe på båten väntar ju bara än värre sjösjuka. Jag ger det ett till försök, så nu är vi tre, jag, en sydafrikan och instruktören, som inser att det kanske inte var det smartaste att lägga sig i strömfåran utan istället dyker lugnt i skydd av stenen. Mot slutet av dyket så kommer den. Sjukt jävla stor, även om de sa att den var liten för att vara valhaj. Den simmar mot oss och vänder sedan om och simmar tillbaka. Fick säkert en minut med den i alla fall. Samtidigt kändes det så surrealistiskt att det är svårt att tänka tillbaka på det. Minnet är inte helt klart.

 

Uppe vid ytan igen ligger tjejen i vattnet utan dykgrejer o hänger fast i en boj och mår riktigt piss. Direkt jag kommer upp på båten kommer det för mig också. Snart står halva båten inklusive några instruktörer och spyr överbord. Jäkligt skönt att få det ur sig i alla fall, även om man inte mådde helt bra för det. Instruktören säger sen till oss att vi nog gör ett likadant dyk till i skydd av stenen. Hör dock sen att instruktörerna diskuterar strömmen och en säger att ”det inte är några problem, måste bara ta i lite”. Vi hoppar i igen, jag, sydafrikanen och instruktören den här gången också. Vi börjar simma iväg och det känns då sannerligen som att vi i alla fall tar vägen runt stenen och är nere ett bra tag. Instruktören tar sig tid att kolla på både det ena och det andra och luften den ”äts” upp i stadig takt. Jag har lungor på ca 6.5 liter och förbrukar trots en någorlunda god andningsteknik nästan alltid luften snabbast när vi dyker om jag inte har tur att få en flaska med extra mycket luft i. Uppdaterar instruktören efter hand och när jag tittar ner och har 70-80 (man börjar med ca 200) bar någonting visar han med tecken att vi ska ut i strömfåran nu och måste paddla på ordentligt. Jaha tänker jag, och förstod att han gett sig in på det han och den andre instruktören talat om. Vi lägger oss och paddlar, o här vet jag inte vad som händer. Jag vet inte hur länge vi paddlar riktigt, men jag vet att jag var tvungen att hålla igen lite i min paddling för att inte simma om instruktören som jag har precis bredvid mig. Blir så andfådd att jag andas maxhastighet och detta är inte behagligt under vatten. Det känns inte som att det kommer tillräckligt med luft. Tänk då känslan när jag tittar ner på min tryckmätare och ser att jag har 10 bar kvar. Förstår inte vad som har hänt och hur luften kunde ta slut så snabbt. Rycker tag i instruktören och visar att jag måste ha hans luft och att vi måste upp till ytan.

 

Problemet är att när man får panik såhär och har varit nere så länge och så pass djupt som vi var (22m som djupast, trots att jag bara är open water, säger ju en del om instruktören det också), så måste man under alla omständigheter gå väldigt långsamt upp. Strömmen är så stark o jag kan bara inte fortsätta paddla o få ordning på andningen samtidigt. Man blir dessutom inte särskilt smidig när man har den andres slang, så lång är den inte. Instruktören pekar in mot korallerna och tycker att vi ska hålla i där. Förstod varför i efterhand, då vi tydligen bara var enstaka meter från att komma in i medströmsfåran, men när det hände hade jag ingen aning om att det var så nära, jag visste ju inte ens varför vi simmade mot strömmen eller vad planen för dyket var. Hade han gått igenom det hade det säkert inte varit några problem. Slutar med att jag skär upp hela vänsterhanden på korallerna och vi sen flyter iväg ändå. Simmar upp till ytan, och väl där uppe ser vi inga båtar alls. Bara en stor jävla sten, och en stor jävla ocean, och den är inte på sitt bästa humör som sagt. Vi är rakt bakom stenen sett från båtarna o Sydafrikanen skriker befogat var i helvete är båtarna. Vi lägger oss på rygg och paddlar i sidled, återigen mot strömmen, tills det att vi ser båtarna och de får då syn på oss och kommer och hämtar oss. Ganska tagen kommer jag upp i båten först och känner att jag aldrig vill dyka igen, och är förbannad på instruktören för hans omdömeslösa sätt. Hela den här grejen är säkert inga problem för en van dykare, Sydafrikanen hade 40 bar kvar totalt och hade klarat sig ungefär på pricken, men han visste att vi just tagit våra certifikat och ändå gjorde han såhär. Och alla andra dyk jag gjort har vi kommit upp till ytan med minst 50 bar kvar och det har de varit noga med. Jag ifrågasätter att de över huvud taget åkte ut den dagen. Det var till och med folk som gjorde ”testdyk”, och jag pratade i efterhand med en amerikansk snubbe som dök för första gången och som också hade blivit tagen på den rundan runt stenen. Han sa att han klarat ström-simningen med nöd och näppe, och fått hjälp sista biten in i medströmmen av instruktören, men det är helt sjukt ju. Känns som jag fått min del av galna dykinstruktörer nu.

 

Vet ju att det är viktigt att dyka så fort som möjligt i efterhand när man råkat ut för sånt där för att få en positiv upplevelse, och även om jag inte gjorde det direkt efter så var det aldrig några större problem för mig sen. Tjejen hade det värre, och fick göra en refresher course och gå igenom grunderna igen bara för att bli säker i vattnet. Det var helt omöjligt för henne att dyka innan hon gjort det. Direkt hon kom under ytan blev det ett tryck på bröstet och känslan om att inte få nog med luft. Jag själv kände ett par gånger under de resterande dyken vi gjorde att det kunde kännas obehagligt med andningen, men det gick som sagt överlag väldigt bra ändå. De två sista dyken vi gjorde i lugna vatten på Koh Tao vid Chumphon Pinnacle såg vi hajar igen, och det var sannerligen helt fantastiskt. Första dyket vi gjorde såg vi två svartfenade revhajar en bit bort, som låg och observerade innan de simmade iväg. Det var riktigt coolt att vara ”ansikte mot ansikte” med dem. Hajar ser ju hotfulla ut som inget annat med sina vassa former eller vad man ska säga. Andra dyket var det sen riktig hajfest med en jätte-svartfenad revhaj, några mindre, och minst en tjurhaj. Vi låg bara där och hajarna cirkulerade runt runt under oss. Vid ett tillfälle simmade tjurhajen upp mot oss innan den vek av. Saknar ord för hur ballt detta egentligen var. Som sagt, världen där under är ju egentligen inte vår, och det känns i efterhand inte riktigt som att det verkligen har hänt. Overkligt. Det är förresten typ 1% chans att se hajar när man dyker. Får erkänna att jag sprungit ganska bra såväl irl som online de senaste

 

Vi hade verkligen en fantastisk avslutande tid på Koh Tao med solsken varje dag och fullkomligt underbart boende när vi fick rum på Simple life resort, som jag kan rekommendera starkt, för nästan halva priset. Vi avslutade sen resan med några nätter på Koh Samui och shopping i Bangkok. Överväldigad framförallt av köpcentret Siam Paragon. Överlag känns det sen helt sjukt att de kan ha så många enorma köpcenter på samma plats. Vi gick på bio två gånger också och såg Harry p i IMax, mycket fränt må jag säga! Kort och gott vart vi riktigt nöjda med resan och ännu nöjdare med att komma hem rakt in i julfirandet

 

 

 

 

 

Vidare

Det har blivit mycket tid för självreflektion under resan, och vad som verkligen satte snurr på det var att läsa Munken som sålde sin Ferrari som det talats en del om här i forumet. Boken är litterärt en av de sämsta jag läst och det menar jag verkligen. Dialogen är stundtals skrattretande och så dålig att det gör ont. Men det säger väl en del om resten av innehållet att jag läste den två gånger på raken, gav den till de andra tjejerna i resesällskapet, och beställde en ny att ha nu när jag kom hem. Jag brukar alltid bli motiverad till livet när jag är ute och reser. Det hör liksom till. Det brukar sen hålla i sig i början när jag kommer hem och kan hålla mig motiverad, men sen faller jag tillbaka i trallen igen. Antar att fler känner igen sig. Men den motivationen för livet och den livslustan som väcktes av att läsa boken saknar motstycke. Vissa saker av det han skriver känns ju skummare än andra, men överlag finns det ju så mycket klokt som när man läser det ter sig som självklart. Säga vad man vill om new age och självhjälpböcker, men jag är övertygad om att det skulle göra varenda människa som är öppen och villig att förbättra sig själv gott att läsa den här boken. Någon skrev att man kunde sammanfatta boken i en enda mening; Tänk bra så mår du bra. Huvudbudskapet får väl trots allt ses som just det, men det är så mycket mer än så, och man lär ha läst boken med en negativ inställning från start om man skriver så. Jag rekommenderar verkligen alla att läsa den eller någon annan bra självhjälpsbok bara för motivationsaspekten. Det har verkligen enorm effekt på mig och det räcker med några väl skrivna sidor för att jag ska bli enormt motiverad.

 

Jag skrev tidigare att jag upplevt att jag förändrats under den senaste tiden, och den här boken belyste bara det ännu mer och jag förstod vad det är som händer och har fått klarhet i en hel del angående mitt förflutna också. Sen jag skaffade mitt fadderbarn har jag insett hur mycket jag tycker om att ge och vara en god medmänniska. Att uppskatta reaktionen från andra efter goda gärningar, och hur mycket det tär på en att gå runt och vara bitter. Jag har under tonåren varit en ganska självisk och negativ individ. En kvinnlig klasskamrat jämförde mig med Ari Gold en gång, detta då jag var som mest upp i Entourage-himlen. Då tog jag det som en extremt stor komplimang att jag var så duktig på att vara sarkastisk att jag fick en sådan jämförelse, när uppförandet jag ofta hade knappast var något positivt för mig eller mitt anseende bland andra. Jag har ända sen jag varit liten stundtals varit extremt otacksam och drar mig till minnes en jul då jag blev så besviken över mina julklappar att jag grät och stängde in mig på mitt rum. Jag har kort och gott knappast varit guds bästa barn genom åren direkt, och ofta låtit mitt självförtroende över mina sportsliga prestationer sätta mig över alla andra i min omgivning. Det är inte så att jag var illa omtyckt överlag, men jag förstår verkligen att folk som inte stod mig nära uppfattade mig som stundtals extremt dryg.

 

Jag har lärt mig att min dröm inte är att bli mångmiljonär 20 år innan pensionen och dra mig tillbaka. Framförallt resan förra året till Australien och den här senaste har jag reflekterat ganska mycket kring livet för de människor som bosätter sig och arbetar typ i Thailand som dykinstruktör. Jag pratade bland annat med en tjej som varit där i 3 år nu. Jag skulle aldrig kunna göra det, av en mängd orsaker. När jag är hemma romantiserar upp det varma klimatet och känslan av att ligga på stranden och gå ner och doppa sig i vattnet. I själva verket hatar jag att ligga på stranden. Jag hatar att smörja in mig med solkräm och den kletiga känslan efteråt. Jag hatar sanden som letar sig in överallt, värmen som gör det olidligt att ligga och ens läsa, och saltet som stelnar på kroppen när man badat. Jag hatar insekterna, att man inte kan dricka vattnet, att kläderna luktar svett efter en timme, och folket man handskas med på restauranger ofta är det närmaste efterblivna. Listan kan göras längre, men det här glömmer jag lätt när hösten kommer. Jag skrev upp alla såna här saker jag störde mig på i en dagbok bara för påminnelse nästa gång jag drömmer mig bort. Gräset är inte grönare på andra sidan. Inte för mig. Jag älskar Sverige och jag älskar snö. Jag älskar våren när gatorna sopas rena från allt grus. Jag är småpedantiskt och älskar renlighet och ordning. Att hösten i det här landet sen är förjävlig är väl priset man får betala.

 

Den största orsaken är dock att jag har ett behov av att känna att mitt liv rör sig framåt. När vi var i Australien och gick längs Fitzroystreet sa brorsan att det skulle vara så gött o bo där o knega på en bar i ett år. Själv fick jag inget annat än obehagliga känslor i hela kroppen av tanken. Jag blir inte nöjd av att bara vara och njuta för stunden för att allt är så härligt. Jag tänker automatiskt längre än så och blir inte nöjd förrän jag har en plan och börjar arbeta mig mot det målet. Jag vill åstakomma något och göra skillnad. Jag vill bli läkare.

 

Jag är helt övertygad om det nu och är helt säker på att jag kommer att greja det. Allt handlar bara om hur lång tid det kommer ta. Allra helst i Lund, det har jag blivit övertygad om efter att ha pratat lite med en tjej som pluggar just där. Problemet är att det då är högskoleprovet enbart som gäller, och nog får man väl säga att min allra största chans ligger på intervjuintagning, men jag vägrar att tro att någonting är omöjligt när det gäller det här. Jag vet att jag kommer greja det, ju förr desto bättre, och det ger mig stor motivation.

 

Jag kände efter perioden av grind innan resan att jag är ganska klar med pokern. Jag vann visserligen mycket pengar och är back on track igen efter en lång tids stakande, men poker är och har aldrig varit en dröm eller ens något jag gillat särskilt mycket över huvud taget. Jag gillar inte att gambla. Jag får ingen rusch av det. Bara obehag, och det är antagligen detta som gör att jag efter 5 år fortfarande sitter o får höjd puls över en normal inköpspott på nl200, eller än värre nästan får bröstkorgen sönderbankad av hjärtat om jag gud förbarme mig skulle ge mig på en större bluff. Jag har aldrig haft någon talang heller för den delen. Jag hävdade förr att man skulle kunna lära en apa att spela poker, kanske för att jag var lite av en apa själv som bara satt och kopierade andras sätt att spela. Idag har jag avancerat lite mer än så, men fortfarande är det ju bara med mycket hjälp av andra duktiga spelare som jag har förmånen att ta lärdom av. Jag har hur som helst inte för avsikt att fortsätta evighetsgrinden med hårt slit varje månad ens för garanterade 50k+ månader, för när jag väl är inne på läkarlinjen har jag det jag vill, och är redo att gå vidare i livet. Man ska aldrig säga aldrig, detta gäller om jag inte helt plötsligt skulle få en skjuts och mer obehindrat kunna grinda in lite deg varje månad när man får öppningar i schemat, men det kommer ju inte bli lättare att vinna direkt så kanske faller det redan där. Grundplanen är iaf att när jag börjat plugga avsluta kapitlet poker i mitt liv.

 

Nu vet vi ju som sagt inte hur lång tid det kommer ta, så det kan nog bli spelande ett ganska bra tag till, men mitt mod är gott. Jag har precis fått reda på att vi får tidigare tillträde till vår lägenhet i Stockholm och kommer att flytta in så fort vi bara kan efter årsskiftet, men det är ju en del att fixa runt kring flytten. Det kommer bli en nystart för mig och mitt pokerspel och äntligen tillgång till lite grindpolare. Vet ju vad mycket lättare det är att spela varje gång man är ute och reser. Ibland undrar jag var jag varit om jag haft fler pokerspelare runt mig att utvecklas tillsammans med. De få gångerna jag rest de senaste åren har gjort enormt mycket för mitt spel och det är det som gjort att jag hållt mig flytande och nu till och med vunnit ganska bra det sista. Jag är väldigt motiverad att vinna så mycket jag kan nu innan jag lägger ner när jag tillslut ser mållinjen för första gången. Fotbollen kommer jag med all säkerhet lägga på is. Även om jag gillar träningen så ger den mig inte särskilt mycket. Ska jag vara ärlig har jag egentligen aldrig gillat att spela match och föredrar att träna hur konstigt det än låter.

 

 

 

Det sjukaste av allt har jag inte ens berättat än, och det gäller min lägenhetsförsäljning som gick igenom under resan. När vi var på Koh Mak hade det varit visning och ingenting hände på två dagar. Jag SMSade morsan och skrev typ ”jaja, vi får väl helt enkelt bara försöka igen efter nyår” och var helt inställd på det när ett bud på utgångspriset 425 000 lades en fredag. Vart riktigt glad o red på en våg av lycka över helgen. Den dyraste lägenheten av mitt slag som tidigare gått är på 460 000 men nästan alla går för under 400. Jag köpte för 380 för exakt två år sedan. Så på måndagen small det till. Först 450, sen direkt efter 475. Vidare till 485. 500 upp till 525 där det var tyst. Får sms från mäklaren att hon haft en extravisning för en kvinna. Dagen efter sa de bam bam bam och två budgivare höjde 5000 åt gången upp till 585 000 som var denna kvinnas bud. Drygt 40-årig lärare i skilsmässa och desperat behov av bostad som gett sig fan på att hon skulle ha den. Efter skatt och mäklararvode en nätt vinst på 144 300. Pengar jag inte kunnat drömma om, helt oväntade. Rätt ner i Ronnys ficka. Behöver jag säga att jag red på en våg av eufori i flera veckor?

 

 

 

 

 

Jag har alltså bestämt mig för att sluta skriva dagbok här på pf.nu som bara en sak i ett led av vanor som ska ändras. Jag ska försöka dra ner på surfandet ordentligt över huvud taget och fokusera mer på spelandet. Jag kommer fortfarande kika in en del och även skriva, men just att skriva inlägg är det värsta giftet för det är det som mest drar mig tillbaka. Det handlar väl om disciplin och avvänjning helt enkelt. Jag har haft en dator-era i mitt liv genom hela tonåren, och det är väl att jag knappt läst en bok sen jag var 12 och började få datorerna som största intresse som gör att jag presterar som jag gör på ORD-delen på hsp. Jag har den senaste resan plöjt ganska många böcker och verkligen fått upp intresset för det igen som jag en gång hade. Jag är helt övertygad om att rådet att läsa bra litteratur minst 30 min om dagen som tas upp i Munken som sålde sin Ferrari är en av de viktigaste aspekterna för att utvecklas som människa, och det är nog vad som jag är mest motiverad inför. Att aldrig sluta jobba med mig själv för att bli en bättre människa. Gör jag det kommer jag aldrig känna den känslan av att vara otillfredsställd för att jag inte är på väg framåt, och jag är övertygad om att jag kommer bli nöjd med mitt liv

 

 

 

Jag ska skriva här en gång till och det är när jag kommer in på läkarlinjen

 

 

Till dess får jag önska God jul och Gott nytt år på er allihop!

[wheelinho]

Snyggt Rooney unt lycka till!

 

Guljul & gott nytt år

[GG]

daslkdaslk VALHAJ

 

edit: läst hela inlägget nu. Grymt! Och kan inte beskriva med ord hur avis jag blir över att du fick se valhajen. Dock vidrigt som sagt med instruktörer som inte fattar. Tråkigt att det blev så men grattis till valhajen. Löjligt sjukt

[GG]

btw, valhaj ksdladksaölkdsa

[ebisumaru]

Missuppfattade jag munken som sålde sin Ferrari när jag trodde det viktigaste budskapet var att sova 5-6 timmar om dagen ?

[Luap]

Ville bara önska dig lycka till med flytten och säga wp för texten. Synd med dagboken dock..

 

Du vet var jag finns

[-PK-]

Grymt Rooney! Ses snart!

[Starfitter]

schnyggt, ggwp och allt. grymt inlägg, läste också hela... vore episkt springa på dig i lund så hoppas du kmr in snart

[emilio_15]

Gratulerar!

[Vin-Niclas]

Måste ärligt säga att du verkar grymt skön och trevlig individ, en bild som jag tidigare inte sett (kanske från det där episka lokalnyhetsprogrammet där du va rätt dryg ).

 

Lycka till med läkarutbildningen och Stockholmsflytten.

 

Variansbyrån söker (lite passivt) folk till sitt kontor, det kanske kan vara nåt?

[jon123]

dubbel.

[jon123]

daslkdaslk VALHAJ

 

edit: läst hela inlägget nu. Grymt! Och kan inte beskriva med ord hur avis jag blir över att du fick se valhajen. Dock vidrigt som sagt med instruktörer som inte fattar. Tråkigt att det blev så men grattis till valhajen. Löjligt sjukt

 

+++

 

Lycka till ronnagangstern, med både livet och döden.

[omalley]

Riktigt skön läsning!

Lycka till i livet!

[NikLasVegas]

Läste också hela. Lycka till med allt, och varmt välkommen till Stockholm. Vill tro att min syn på livet i allmänhet, förändrades på exakt samma sätt som för dig, när jag läste boken. Beskrev den till en kompis ,sånär som på exakt samma vis som du gjorde. Alla människor borde läsa den, då inte något dåligt kan komma utav det. Bara förbättring...

[henjon]

GL! Tror du kan bli en bra läkare.

[b0bb4n]

härlig läsning! gl med allt! trist att du slutar skriva dock

 

vart väldigt sugen att köpa munkboken nu

[okocha]

Försökte inte ens läsa men önskar dig lycka till med allt ronny!

[Mecklenburgare]

schnyggt, ggwp och allt. grymt inlägg, läste också hela... vore episkt springa på dig i lund så hoppas du kmr in snart

 

Som om du brukar vara i Lund.

 

Läste halva men vinfyllan jobbar på sig, läser klart imorgon. Verkar ha varit en trevlig resa so far.

[jkkman]

kul läsning, gillar din reflektioner över livet

 

lycka till!

[Nidson]

GL Jeppan, gillar att du inte har så mycket filter mellan vad du känner och vad som hamnat i dagboken.

[KungKroon]

GL med livet och pokern, Ronkén!

[draft]

Gg Gl!