Svensk sjukvård (avdelat från Ramzis dagbok)

[HataB2B]

När vi talar om hur länge och väl folk lever så är alltså WHO-listorna inte särskilt bra, eftersom de slänger in en massa andra mått som rättvisa och sånt trams.

 

Håller med, men det är nästan att förvänta sig att det trillar in lite semipolitiskt åsiktsdravel i såna undersökningar.

 

Sedan blir listorna skeva hur man än gör på grund av kulturella skillnader. Att vårda äldre på det sättet som vi gör i Sverige är exempelvis vilt främmande för flertalet kulturer världen över där man helt enkelt "tar hem" farmor och farfar när de blir för gamla för att ta hand om sig själva...

 

Sedan får vi inte heller glömma alla duktiga handpåläggare och församlingar med bra och välutvecklad förbön som hjälper människor i nöd! Jag har med egna ögon beskådat (främst på TV) hur rullstollsbundna plötsligt kan resa sig upp på mindre än ett ögonblick efter att en skicklig predikant åberopat den allsmäktige fader vår i himmelen!

[Benny_81]

När argumenten tar slut så brukar det bli så!

 

Mina argument är inte slut. Jag finner bara ingen mening diskutera med dig då du antingen har problem med läsförståelsen eller aktivt misstolkar vad jag skriver. Det kan säkert vara jättekul för många att hålla på att missförstå varandra och misstolka varandra. Men jag finner inget nöje i det.

 

Jag hävdade att svensk sjukvård kunde effektiviseras och nu verkar det som om du håller med om det så då är det ju inte längre så mycket att diskutera!

 

Jag tror de flesta håller med om att svensk sjukvård kan bli effektivare osv. Så om det var allt du ville ha sagt nu så fine. Att du lyckas hitta något annat i mina poster är en prestation, men det går ju om man aktivt misstolkar vad jag skriver.

[The Grand Bark]

En enorm mängd pengar försvinner ner i stora hål i sjukvårdapparaten. Ett hål är ineffektiva administrationsapparater och ofta ett överflöd av administrativa tjänster där man skulle kunna rationalisera rätt mycket ärligt talat.

 

Paul Ströyer, om någon nu händelsevis kommer i håg honom, illustrerade detta redan för över trettio år sedan. Har ingen originalbild men den såg ungefär (nåja) ut så här:

[Hjort]

Håller med, men det är nästan att förvänta sig att det trillar in lite semipolitiskt åsiktsdravel i såna undersökningar.

Well, kriterierna de la in utöver kvalitetsjusterad livslängd är ju sådana som konsekvent sker på en sida av en av de största politiska gränsdragningarna som finns.

 

Och inte så lite heller, faktorer som är politiska är ju tre gånger viktigare än vad faktiskt hälsoutfall är. Jag ser det som mer än ett litet problem med rankingen eller att det är lite "semipolitiskt". I mina ögon verkar det extremt politiskt.

 

Sedan blir listorna skeva hur man än gör på grund av kulturella skillnader. Att vårda äldre på det sättet som vi gör i Sverige är exempelvis vilt främmande för flertalet kulturer världen över där man helt enkelt "tar hem" farmor och farfar när de blir för gamla för att ta hand om sig själva...

Det där verkar väldigt konstigt. Förstår inte riktigt hur det relaterar till att empiriskt försöka utvärdera sjukvård och dess kostnader.

[brut]

Ett stort problem i vården tycker jag själv (Arbetar på vårdcentral) är att man får allt mindre tid till patienterna. Det är hela tiden extra bördor som läggs på de anställda. Förut fanns det luft i systemet men det finns det inte längre hos oss. Det är i och för sig olika med detta beroende på var man arbetar.

Någon räknade ut att ex läkare nu sitter 65-70% av sin tid framför datorn.

Nu inför man nya system, regler, kvalitetskontroller olika administrativa program, vårdguide, forskning, olika enkäter som ska fyllas i, massor med olika koder, apodos osv mm mm. Detta tar en väldig tid och man hinner inte ägna sina tankar åt patienterna lika mycket längre, man hinner inte heller ta så många som tidigare och inte prata så mycket med dem, bara ex att skriva recept kan tå så mycket som 10 min. Vi har ex infört ett nytt datasystem och detta är oerhört mycket omständigare. Det är inte dubbelt så många klick utan kanske 5 gånger så många vilket nu har gjort att de flesta redan arbetar på max och känner att man inte har tid till patienterna. Man ska hålla på att bekräfta, slå in koder, och det är en inni helvete massa obligatoriska uppgifter som man måste fylla i för att få datorjäveln att utföra det man vill. Förut kunde man få ordentlig tid till att fatta beslut(och man hade dessutom hög säkerhet) men nu så får man inte det längre, klart att det är en fara för patienterna.

Det känns som om det är jättelångt mellan de som fattar besluten och de som arbetar. De som fattar besluten förstår inte vad de ställer till med och har inte förmågan att värdera resultaten av deras beslut i vårdkvalitet. Ex datan borde vara ett hjälpmedel för de som arbetar inte en börda. Detta verkar inte spela någon roll. Alla nya regler är bara en börda för de anställda, ingen tanke på personalen, att få dem att trivas eller att underlätta för dem. Detta har blivit horribelt.

[Benny_81]

Det känns som om det är jättelångt mellan de som fattar besluten och de som arbetar. De som fattar besluten förstår inte vad de ställer till med och har inte förmågan att värdera resultaten av deras beslut i vårdkvalitet.

 

Det där tror jag är ett jätteproblem som delas av de flesta stora företag, organisationer osv.

 

Ex 1. Jag jobbade tidigare med taxi. Ledningen kunde då och då komma med helt horribla beslut. Min chef som ägde ett par bilar och körde själv taxi och var då med i matchen och visste vad som hände. Men cheferna ovanför han var ofta verklighetsfrånvända.

 

Ex 2. Min systers kille är civilingenjör och påtalade en gång för mig att så länge cheferna jobbade med honom "på golvet" så kom de med vettiga förslag osv. Men så fort de släpper den dagliga verksamheten och flyttar in i styrelserummen så blev besluten ofta helt uppåt väggarna.

 

Ex 3. Jag interjvudad nyligen en chef på försäkringskassan och frågade honom om förslag som anställda kom in med var bra: "Vi har förvisso en förslagslåda men vi får i stort sett aldrig in några förslag som är av värde."

 

En del saker måste ju vara stort så att säga. Går ju liksom inte att starta tusen olika taxiväxlar utan taxibilarna måste ju samordnas på något sätt. Det samma gäller garanterat för en rad andra verksamheter.

 

Jag har ingen anning vad man kan göra åt detta organisationsproblem. Har du?

[HataB2B]

Det där verkar väldigt konstigt. Förstår inte riktigt hur det relaterar till att empiriskt försöka utvärdera sjukvård och dess kostnader.

 

Därför att när de inhämtar siffror för varje land så kommer viss vård, beroende på kultur/samhällsskick/tradition inom vården(m.m.), att hamna innanför eller utanför systemet.

 

Ett exempel är att post-opvård/rehab är annorlunda från land till land, vilket torde göra att siffrorna blir ytterst svårtolkade (i förhållande till varandra - från land till land).

 

Ett annat exempel är om anhörigvård ersätts eller inte.

 

Kan dock vara så att jag är ute och cyklar, men men...

[brut]

Vad gäller kvaliteten på vården så handlar det jättemycket om omdöme hos personalen. Denna faktor försummas i den svenska sjukvården, den förstås inte skulle jag tro. Det är viktigt att ha en personal som trivs och att man bör sträva efter att ge dem fler morötter och att göra arbetet lättare för dem. Nu tar man bort sådant som personalen tycker om ex luncher, resor, friskvård osv. Oavsett riktigheten i detta så måste man förstå att personalen inte blir jätteglad över det och det är sällan som man inför förbättringar på motsvarande.

När det gäller omdömet så är det viktigaste att som vårdare se patienten som individ. Man måste se vad denna patient behöver.

Annars skadar man ofta patienterna. Det går inte att slå ihop alla människor till en klump, att ex använda sig av någon stor studie.Detta är så fel men många förstår det inte utan fortsätter att skada patienter. Jätte många patienter får exempelvis massor av biverkningar av läkemedel, i vissa fall mycket alvarliga och dessutom helt i onödan eftersom de aldrig skulle ha den medicinen.

Att ha bra människor i vården som inser ex detta är viktigt. Miljön i vården motverkar tyvärr förnuftet hos individen.

Visst har studier ett värde men man måste dels förstå dem och dels se om detta ger något för just den patient man har framför sig. Sedan så är det väldigt polariserat med studier som visar possitiva effekter för olika läkemedel på grund av att det är läkemedelsbolagen som gjort dem. Studier som visar dåliga effekter av ett läkemedel åker ned i byrolådan, blir inte publicerade.

 

Att ändra schemor, införa olika rutiner är överskattat. Politikerna vill väl tro att de kan påverka, men det bästa vore faktiskt om de höll sig borta så mycket som möjligt. Det man ofta får höra från dem är att det absolut viktigaste är att patienterna är nöjda. Visst det är viktigt men särskillt när det gäller läkare så stämmer detta ofta inte. Ofta blir inte patienten nöjd även om läkaren är duktig därför att den inte får som den vill. Ex en sjukskrivning, ett knarkrecept, en magnetkamera undersökning olika prover tagna osv. Sedan så kanske patienten blir opererad i onödan och blir missnöjd även om det var helt rätt att operera ex en hudförändring eller en blindtarm(tidigare sas det att ca 10-20% av blindtarmarna skulle ha varit friska, då skulle man fånga de flesta samtidigt som det inte skulle bli så många som opererades i onödan).

[Matfrid]

Jag tror att det ligger väldigt mycket i vad brut säger.

 

När vi talar om inneffektiv svensk sjukvård så handlar det för det mesta om att vi själva erfar att den är dysfunktionell på många sätt. Den som besöker en vårdcentral eller ett sjukhus ser ganska snabbt, och lider ofta av, uppenbara absurditeter.

 

När man då börjar prata om effektivitet som om det bara var ett enda oproblematiskt mått så hamnar man i det tänkande som skapat dessa absurditeter. Man ser på sjukhusen MÄNGDER av spår av effektiviseringar. Men det är ett väldigt ensidigt effektiviseringstänk, med uppenbart mycket dålig återkoppling vad gäller hur saker faktiskt fungerar. Systemet saknar tydligen förmåga att hantera varningssignaler när absurditeter uppstår.

 

Så har det varit mycket länge. För tjugo år sedan hade man 'effektiviserat' vårdcentralen där jag bodde så att det

- inte gick att komma fram i telefonkön

- varje doktor hade maximalt 6 minuter per patient

Enda sättet att få en läkartid var alltså att skriva ett brev, och när man till slut fått sin läkartid så hade alltså läkaren inte tid!

Nästan alla har vi dussintals med liknande anekdoter att berätta, och alla pekar de på samma sak: man kan inte uppleva många minuter av svensk sjukvård utan att slås av hur dysfunktionell den är.

 

Personligen skiter jag fullständigt om sjukvården kostar 20% eller 22% av bnp. Det intressanta är om den fungerar så att inte varje kontakt med den är värre än en vision från Kafka.

[Uniktnamn]

För det första så har jag redan inledningsvis gått in på defintionsfrågan:

 

 

 

 

Vi kan ju göra som så här: Vi skickar frågan till 20 forskare och så frågar vi dem om det "Finns väldigt många land i världen som i förhållande till vad deras sjukvård kostar har oerhört mycket bättre sjukvård än vad sverige har".

 

Jag är beredd att slå vad om att minst 12 av dem kommer att avfärda ditt påstående som falskt. Eftersom du är så säker på din sak så föreslår jag att vi slår vad om, låt säga, 10 000 dollar? Deal?

 

 

 

 

Så trevligt att du försöker vinna en debatt genom semantik och personpåhopp. Särskilt med tanke på att det var DU som började använda abstrakta begrepp som du själv inte klarade av att backa upp med fakta.

 

Tror du ens själv att någon språkvetare tycker att det var bra uttryckt att påstå att [det] "Finns väldigt många land i världen som i förhållande till vad deras sjukvård kostar har oerhört mycket bättre sjukvård än vad sverige har" när landet i fråga har huvuddelen av världens länder under sig i listor över sjukvårdens kvalité i förhållande till kostnad"?

 

(Iofs så kommer de troligtvis diskvalificera påståendet redan genom att det är språkligt sett är inkorrekt. Det kan nämligen omöjligt vara många när det är fråga om ental. Däremot är det, i alla fall språkligt, möjligt att det finns väldigt många länder med bättre vård).

 

Glöm inte heller att länder som bara har bättre och billigare vård diskvalificerar sig från listan. Vården måste dessutom vara oerhört mycket bättre i förhållande till vad den kostar.

 

Klarar du ens av att ge fem exempel? Anser du i så fall att dessa ponerade fem exempel ger för handen att det är "väldigt många länder"?

 

Som sagt: Jag är beredd att slå vad om att ditt påstående kommer anses som felaktigt bland experterna i ämnet.

 

Är du beredd att stå upp för din semantik och språkbruk?

 

 

MVH 'Den tidigare'

 

VARNING!!! VÄGG AV TEXT FÖLJER!!!

 

OM DU ÄR KÄNSLIG FÖR LÅNGA TEXTER AVRÅDER VI DIG Å DET BESTÄMDASTE IFRÅN ATT FORTSÄTTA LÄSA!!!

 

TEXTEN INNEHÅLLER MYCKET OBEHAGLIGA DETALJER OCH LÄSNING SKER HELT PÅ EGEN RISK!!

 

FÖRFATTAREN SKULLE UPPSKATTA OM DRYGA KOMMENTARER ANGÅENDE TEXTEN KUNDE HÅLLAS PÅ EN MINIMAL NIVÅ.

 

För alla ni som är modiga.......enjoy!

 

Vi kan ju göra så här! Jag ska berätta en liten historia för dig om den svenska sjukvård som du anser så fantastiskt bra så förstår du kanske bättre varför jag har den uppfattning jag har. Så här har du dina fakta.

 

Vi kallar historien för.......

 

Livlösa dagar och sömnlösa nätter!

 

Det var en gång för ganska länge sedan en helt vanlig kille som hette Erröf i det lilla kungariket sverige. Botsett från hans ovanliga namn var han mest som alla andra och en dag när det nya sekelskiftet var blott några dagar ungt så träffade han en underbar flicka som vi kan kalla Anna. Anna var en glad sorglös och underbart charmig tjej som hade hela livet framför sig och de unga tu var väldigt förälskade och livet lekte.

Nu kom det sig så att Anna var inte född i sverige utan kom hit med sin mamma först när hon var 12 år gammal och hade sin pappa, sina bröder och stora delar av sin släkt kvar i ett land långt långt borta som hette Chile. Naturligvis så saknade Anna sin älskade pappa som var hennes stora idol i livet, väldigt mycket, och hon skulle nu för första gången sedan hon kom til sverige åka och hälsa på honom och återse sitt hemland.

Anna åker ner och stannar i några månader men hon är noga med att skicka brev och ringa och berätta hur bra allting är förutom att hon saknar sin älskade Erröf som otåligt går och väntar hemma i sverige. Våren kommer till det lilla kungariket och en dag i slutet av april händer någonting väldigt hemskt! En av Erröfs allra närmaste vänner ringer och berättar att hans flickvän är försvunnen. Hon har mått dåligt i flera år utan att riktigt veta varför och provat på allt ifrån terapi, antidepressiva mediciner, elchocker till i stort sett allt som står till buds inom den svenska psykvården men ingenting har hjälpt och hon har upprepade gånger försökt att ta sitt liv.

Erröfs vän fruktar att hon denna gången försökt igen och han är naturligtvis oerhört uppriven och utom sig av förtvivlan. Tillsammans med några av sina närmaste vänner ger dig sig ut i skog och mark för att söka efter henne. De letar hela eftermiddagen och kvällen och en bra bit in på natten innan de till slut tvingas inse det hopplösa i att leta efter en människa som inte vill bli hittad. Tidigt nästa morgon tar de kontakt med posten för att se on hon skickat något brev och till deras stora fasa finns där ett ifrån henne. Polisen söker med hundar, helikoptrar och motorcyklar i det skogsområde där det finns anledning att tro att hon befinner sig och framåt kvällningen så kommer beskedet att dom hittat henne. Hon hade tagit och tryckt i sig 1200 tabletter, sköljt ner det med alkohol och lagt sig i mossan i en glänta för att aldrig vakna mer.

 

 

Periodvila: svensk sjukvård - Hero 1-0

 

 

En fredag två veckor senare är en märklig dag fylld av oerhört blandade känslor för vår hjälte.

Efter några riktigt tunga dagar med bla besök på bårhuset med sin totalt förkrossade vän så är det dags för begravning, nu slumpar det sig så att det även råkar vara samma dag som Anna ska komma hem från Chile så det är med stor sorg, blandat med en spänd förväntan inför ett kärt återseende som Erröf med tunga steg styr kosan mot kyrkan. En vacker men oerhört sorglig cermoni full av gråtande vänner och en helt förkrossad bästa vän.

Vår hjälte torkar nu tårarna och försöker skaka av sig den värsta melankolin och ger sig av hemåt för att byta om och sedan ge sig iväg till den kungliga huvfudstaden för att äntligen få återse sin älskade. Han kommer in på casinot där de båda jobbar och har bestämt möte och där är hon!!

Lika vacker som han mindes henne och med ett strålande leende på läpparna och ändå tyckte han att han anade något sorgset i hennes blick. Det blev ett kärt återseende och kvällen gick alldeles för fort och snart begav han sig hemåt i den friska vårnatten efter att de bestämt att de skulle träffas igen redan dagen efter. Lördagen gryr, lunchrusningen passerar och vid middagstid är telefonen fortfarande lika död som en överkörd grävling på E18. Erröf blir väldigt konfunderad då de bestämt att de skule träffas och han inte hört ett ljud ifrån Anna och hon inte heller svarar i telefon. Han tänker att hon säkert har haft fullt upp efter resan och säkert hör av sig när det lugnat ner sig. Dagarna går och inte ett ljud ifrån Anna, ingen vet var hon håller hus och vår hjälte börjar verkligen undra vad som egentligen står på. En dag i början av maj ringer Erröfs lilla silvergråa Nokia 8850, ni vet den där lilla rackarn som var oändligt cool i mobilteknologins begynnelse, och när han svarar så är det en gemensam vän och kollega till honom och Anna.

-Hej det är Annika! Anna har försökt ta livet av sig! Vår hjäte fryser till is och tappar för första gången i sitt liv fatningen! han rusar in i badrummet och tittar sig själv i spegeln och får sen den oerhört intelligenta iden att ge den uppkäftiga spegeln ett redigt kok med stryk och slår med ett hårt och välriktat slag handen rakt igenom badrumsskåpet så att glasskärvor och krossade parfymflaskor flyger åt alla håll. När vår hjälte nu besegrat det onda badrumsskåpet så får han hybris och känner att det är dags att rensa upp bland det övriga drägget i badrummet så åter igen med en knuten näve och våldsamt raseri så slår han bokstavligt talat porslinshandfatet sönder och samman så skärvorna yr. 10 minuter senare sitter Erröf i bilen med ett par av sina närmaste vänner, handen inlindad i toalettpapper och lyssnar på "Iris" av Goo Goo Dolls. "Förbannat kompetent låt" tänker han när han med tom blick stirrar ut på det förbipasserande grönskande mälardalslandskapet. De är på väg till den adress där Anna enligt Annikas uppgifter ska befinna sig.

Väl framme surrar tusen tankar i Erröfs huvud och den molande värken i handen vägrar att ge med sig trots att han spenderat större delen av resan med att försöka plocka ut glas och poslinsbitar ur de trasiga knogarna. Annika och hennes pojkvän möter upp på platsen och de försöker nå Anna på hennes telefon och till slut så svarar hon faktsikt.

-Jag älskar dig Erröf, jag mår bara så fruktansvärt dåligt och jag saknar Chile något enormt. Hon låter helt förstörd och vår hjälte vet inte vad han ska säga eller ta sig till men till slut lyckas han i alla fall fall få ur sig.

-Jag älskar dig Anna och jag väntar på dig tills du känner dig redo att prata om vad som hänt och hur du mår, lova att du hör av dig när du mår bättre.

-Jag vet inte Erröf, jag vet inte.......klick.

Med lika många frågetecken som innan, om inte ännu fler, fanns det inget kvar att göra för vår hjälte förutom att sätta sig i bilen och bege sig hemmåt igen. Dagarna gick och blev till veckor och många sömnlösa nätter senare fick Erröf ett telefonsamtal och det var Anna. Hon ville träffas!

De träffades på stan och åt en bit mat, hon berättade att allt var mycket bättre och att anledningen att hon stuckit en kniv i handleden var att hon saknade Chile så mycket.

Vår hjälte tittade fundersamt på kvinnan han älskade och någonstans långt där inne kände han att det var något som inte stämde, han skakade snabbt av sig känslan dock och försökte att övertala sig själv att nu skulle allt bli bra för nu fick dom ju äntligen vara tillsammans.

 

Sommaren kom och dagarna gick och det gick långsamt upp för Erröf att någonting med Anna var fruktansvärt fel, det var små saker som att hon blev rädd för hastiga rörelser och höga ljud, att hon var frånvarande och nere och väldigt ojämn i humöret. Hon kunde vid intima stunder bli skräckslagen och han såg den där djupa ångesten och paniken i hennes stora bruna ögon och hon grät så hon skakade i timmar. En dag kände vår hjälte att det inte längre gick att låtsas som om ingenting.

-Min älskade! vad hände egentligen i Chile? frågade han med mild röst?

Den historia som han nu fick höra kunde han för sin vildaste fantasi inte ens föreställa sig. Han ville inte att den skulle vara sann. Den gjorde så ont så ont och han önskade att allt var en lögn. Han hade visserligen anat någonting i den riktningen men den totalt hänsynslösa misär som kom ur hennes mun slog honom som en örfil i ansiktet och han kände hur all luft gick ur honom och hur han den dagen tappade all tro på mänskligheten.

 

Det hade börjat med att hennes pappa hade druckit och ville ha en kyss på munnen, det gick därifrån till fullbordade våldtäkter, oralt tills hon kräktes, vaginalt och analt, han höll henne mer eller midre fången, tog hennes pass och pengar så hon kunde inte ta sig någonstans och hela tiden pendlade han mellan den käleksfulla fadern och det djävulska monster som han egentligen var. Efter ett tag gick det naturligtvis som det gick och han gjorde henne gravid. Då abort är olagligt i Chile så var han ju tvungen att lösa detta på något sätt, så han sätter Anna ensam på en buss i 8 timmar som tar henne över gränsen till Peru där han ordnat med en illegal abort i en bunker i djungeln.

Så på en brits i ett rum bakom 4 nakna väggar av betong utförs aborten av en person vars medicinska kunskaper antagligen var relativt begränsade.

Efter att få ha vilat i 10 minuter efter ingreppet så får Anna själv återigen sätta sig på bussen för den 8 timmar långa färden tillbaka, med blödningar och smärtor i underlivet och ensammare än någonsin.

Efter denna incident vill Annas far naturligtvis, som den högt uppsatta tjänsteman han är, snabbt göra sig av med problemet och han sätter Anna på första bästa plan hem till sverige.

 

Med tårarna rinnande och en fruktansvärd ilska och frustration kramar Erröf Anna länge länge. För första gången i sitt liv känner vår hjälte hur det känns att verkligen vilja döda en annan människa. Att med vällust och tillfredställelse ta en annans människas liv och det var nog blott de tusentals milen som hindrade Erröf ifrån att bli mördare den dagen.

 

Dagarna gick och Anna mådde allt sämre, hon skar sig själv i bröst, lår, armar och underliv med allt vasst hon kom över, det slutade med att Erröf till slut hade en ryggsäck med alla knivar, saxar och rakblad i som han tog med sig när han gick ut för att handla eller göra andra ärenden och många var de dagar då maten, fikan eller salladen lämnades orörd och notan obetald för att han i all hast måste rusa hem när en gråtandes Anna ringde honom. De snälla krögarna visste ju att han alltid kom in och betalade så det var aldrig några problem. Sjukskrivningarna blev allt fler för de båda då han i stort sett var tvungen att vara hemma och ta hand om henne dygnet runt och naturligtvis blev situationen mer och mer ohållbar.

kontakten med läkare var meningslöst, de skrev ut lite sömntabletter och antideppresiva men tyckte inte att de kunde göra så mycket mer. Till att börja med skulle de dessutom få vänta i ca 4 månader på att få en tid och först när både Erröf och hans mor ringt och krävt att få tala med överläkaren och förklarat att hon 4 månader senare redan skulle ha tagit livet av sig 10 gånger om så gick det att med lite kortare varsel ordna fram en tid. Sommaren gick över i höst och det fortsatte med meningslösa läkarbesök, misslyckade självmordförsök och ambulansresor. Varje gång skrevs det ut någon ny antidepressiv medicin och varje gång var den lika effektlös. Att få träffa en psykolog tog flera månader och det hela kulminerade på nyårsaftons morgon med att vår hjälte efter att ha jobbat natt och med flera dygns vakenhet i bagaget till slut mer eller mindre kollapsade efter ännu ett av otaliga gräl vars främsta anledning antagligen var Annas labila humör. När Erröf sakta vaknar till liv framåt eftermiddagen märker han direkt att någonting är väldigt fel. Han ser direkt de otaliga tomma pillerkartorna och sedan Annas livlösa kropp bredvid honom i sängen och avskedsbrevet bredvid sängen. Han ringer larmcentralen direkt och 5 minuter senare rullar ambulansen upp framför porten och då har han i alla fall lyckats konstatera att hon har svag puls och fortfarande andas. Resten av nyårsafton tillbringas på Iva i väntan på besked om huruvida Anna ska överleva eller inte.

Det hade gått för lång tid så magpumpningen hade ingen effekt för tabletterna hade redan lösts upp så läkarna höll som bäst på att pumpa henne full med flytande kol som skulle binda gifterna om det nu inte var försent.

 

Strax efter midnatt kommer beskedet att hon kommer klara sig och dessutom mirakulöst som det såg ut, utan bestående skador. Erröf gråter av lättnad där han sitter i en sal på lasarättet tillsamans med bla den vän som tidigare i vår saga förlorade sin älskade på samma sätt. Anna vaknar upp och är fruktansvärt arg för att hon lever, hon sliter av sig alla slangar och elektronisk apparatur och kräver att endast iförd nattlinne genast få lämna sjukhuset. Erröf bönar och ber och argumenterar att hon ska stanna men hon vägrar. han frågar, ber, skäller, hotar och vädjar till sjukhuspersonal och läkare att hålla henne kvar, men de kan ingenting göra så länge hon anses vara vid sinna sinnens fulla bruk. Så vår hjälte får snällt acceptera faktum och i den minus femtongradiga januarikylan, rädd, arg och frustrerad invänta en taxi tillsammans med sin ännu argare och antagligen än mer frustrerade flickvän som blott iförd ett nattlinne och hans täckjacka hatiskt blossar på en Marlboro light när det nya året är blott ett par timmar gammalt.

 

Dagarna går och Erröf sjunker omedvetet längre och längre ner i misärens nattsvarta träsk. Han tvingas ta lån för att få ihop pengar till mat och hyra då casionbranschen där man jobbar på schemalagda timmar från månad till månad inte är det optimala valet om man väljer sjukskrivningens oändliga dagar av lättja. Vår hjälte sover knappt någonting alls längre, han slumrar kanske ett par timmar per natt men efter nyårsincidenten vågar han inte somna in längre. Dagarna går, Anna mår lika dåligt fortfarande, inga mediciner hjälper, samtalen med psykologen slutar allt som oftast med att Anna stormar ut gråtandes och svär på att aldrig återvända. Dagar, nätter och kvällar spenderas huvudsakligen till argumentation om varför självmord är en dålig lösning på problem, dock utan några framsteg och när sommaren närmar sig och ett och ett halvt år har gått sedan Erröf för första gången träffade Anna så börjar han sakta inse att det på vägen mot sin egna undergång som han vandrar på. Han sover ingenting, äter en gång om dagen, har ständig huvudvärk och oro och livet ger honom ingen glädje längre.

Erröf börjar för första gången att ifrågasätta sitt förhållande och inser att oavsett hur mycket han älskar Anna så har deras förhållande aldrig fått en chans att vara som ett normalt förhållande på lika vilkor. Han har sedan första början fungerat som en vårdare och inte som en pojkvän och de ständiga bråken har sakta men säkert förgiftat förhållandet och han inser att han måste välja att antingen bryta upp ifrån Anna eller själv gå under. Det är det tyngsta beslut han tagit i sitt liv men likväl förstår han att det är oundvikligt. Vår hjälte har efter en lång strid med sina egna priciper om att överge en vän, någon man älskar till slut förlorat kampen och gör slut med den Anna han älskade över allt annat. Visst fanns han där långt efter att det tagit slut men känslan av misslyckande och svek kommer nog aldrig att helt lämna hans hjärta och vad anbelangar den svenska sjukvården så lyckades den inte göra ett dugg för Anna, kanske hade ingen annan sjukvård i världen lyckats bättre, men likväl blev vår hjälte och hans fagra prinsessa bemötta men nonchalans, okunskap, ointresse, väntetider, bristande resurser och likgiltighet så många gånger på vägen att de båda betvivlar att de kunde varit så mycket sämre i något annat kungarike med sveriges resurser.

 

Periodvila: svensk sjukvård - Hero 2-0

 

 

Vad det anbelangar vår hjälte nu för tiden så sover han lika lite och ingenting verkar hjälpa över huvud taget. vår hjälte är dock vid hyfsat gott mod och tackar gudarna för att han gjorde lumpen och lärde sig att sova kan man göra när man är död!

 

Matchen slut: svensk sjukvård - Hero 3-0

 

Matcrapport: Hero pwned by svensk sjukvård. Trots en hjälteinsats gick Erröf mållös ifrån en annars bra genomförd match. Han jobade mycket bra deffensivt men den här gången räckte det inte hela vägen.

 

Sensmoral i den här storyn: Det är inte synd om våran hjälte på något sätt. Alla människor har sina kors att bära på och vi kommer alla gå igenom svåra stunder i livet. Erröfs enda tröst i den här historien är att den format honom som människa och lärt honom mycket om empati, sympati, respekt och ödmjukhet, inför livet och andra människor. Erröf är förhoppningsvis en bättre människa idag än för 10 år sedan, med mer förståelse och mer erfarenhet och framförallt med en djupare insikt om många saker.

 

Så med all respekt för din uppfattning om hur fantastiskt bra sjukvård vi har i det här landet, kom för f** inte med argumentet att du hittat någon ***** lista på internet där ett par statistiker som aldrig sett insidan av en svensk vårdinrättning eller mött en svensk läkare gissar på att vi har så fantastiskt bra sjukvård baserat på ett gäng höftade sifror i någon årsredovisning!

 

Jag baserar i alla fall min uppfattning på empiriskt vetande utifrån min egna upplevelser och erfarenheter jag anser bestämt att svensk vård lämnar MYCKET övrigt att önska. Så där har du mina referenser och mina källor och där har du förklaringen till varför jag har den uppfattning jag har angående den svenska vården.

 

Jag skulle dessutom lätt kunna skriva en lika lång story om svensk missbrukarvård, nej jag är inte missbrukare, men jag har en nära anhörig som är det så jag har fått en del insikt i den också. Imo inte heller något vi har att vara särskillt stolta över.

 

Ännu en sömnlös natt är förbi Yippe!

 

Förolämpa gärna mig, det går bra, men var snälla och håll Anna utanför detta.

 

 

Förre

[heltok]

tl;dr cliffnotes plz

[HataB2B]

Edit:

Jag började på detta inlägg innan jag såg uniktsnamns "nya" inlägg, men för första gången i mitt liv tycks jag ha haft bra timing!

 

Mitt inlägg tjänar som utmärkt jämförelse:

 

 

Nästan alla har vi dussintals med liknande anekdoter att berätta, och alla pekar de på samma sak: man kan inte uppleva många minuter av svensk sjukvård utan att slås av hur dysfunktionell den är.

 

Personligen skiter jag fullständigt om sjukvården kostar 20% eller 22% av bnp. Det intressanta är om den fungerar så att inte varje kontakt med den är värre än en vision från Kafka.

 

När det gäller den Svenska vårdapparaten så håller jag med om att den är långt ifrån perfekt, men om jag jämför den med vårdsystem jag har stött på i andra, främst utomeuropeiska, länder så framstår den svenska vården som ett rent under av effektivitet, briljans och självrannsakan.

 

För att bara nämna ett exempel: när jag var i Ukraina så hängde jag med en Iransk läkare som gav mig ett par skräckexempel på hur det fungerar i det landet.

 

Han berättade om en 18-årig tjej som åkte in till sjukhuset för att hon hade kraftig huvudvärk. Det konstaterades snabbt att hon hade förhöjt blodtryck. Den självklara medicinen var att ge henne en spruta med blodtryckssänkande medel.

 

Tyvärr var sjuksköterskan lite klantig och gav henne blodtryckshöjande medicin, vilket ledde till en blodpropp i hjärnan. Det är ganska viktigt att upprätthålla andning och blodcirkulation i det läget och det var också läkarens uppfattning.

 

Oturligt nog så var det söndag och eftersom det var en av sjukhusets spardagar då elen var avstängd på utvalda delar av sjukhuset så hann patienten avlida innan de var igenom byråkratin för att få tillåtelse att sätta igång respiratorn.

 

Den iranske läkaren blev upprörd och frågade överläkaren på avdelningen om de inte skulle anmäla felbehandlingen, varna de ansvariga eller i alla fall klaga på de idiotiska sparregelerna hos sjukhusledningen.

 

Överläkarens svar var:

- Äh, sånt händer. Inget man kan göra något åt...

 

(Jämför med Sverige Lex Maria osv)

 

Här kan ni ta er en titt på ett av de finare (obs! ej ironi) sjukhusen i Kiev:

 

Huvudentrén är vacker:

Baksidan nästan lika fin:

 

 

Den seriösa turisten nöjer sig inte med att bara ha en del av berlinmuren i samlingen:

 

Ett klassiskt sovjetiskt hyllningsporträtt. (Lägg märke till den välskötta britsen undertill)

 

Att det luktar utsökt inne på kardiologiska (hjärt-) avdelningen är inte så konstigt:

 

Det ligger nämligen vägg i vägg med den välutrustade personalmatsalen:

 

Sängarna är ju iaf vita och välbäddade:

 

Sjukhusets enda problem är att det är lite fuktigt i källaren!

 

Tack för besöket och välkommen åter!

[Uniktnamn]

Edit:

Jag började på detta inlägg innan jag såg uniktsnamns "nya" inlägg, men för första gången i mitt liv tycks jag ha haft bra timing!

 

Mitt inlägg tjänar som utmärkt jämförelse:

 

Fast med ditt resonemang så behöver ju inte sjukhusen i Ukraina förbättras heller eftersom det finns

hyddor i afrika där någon gammal trollkärring utan utbildning skär blygdläpparna av en stackars 8-årig flicka med en glasskärva utan bedövning och jämfört med DET så är ju Ukraina bra!

 

Eller?

 

 

Förre

[HataB2B]

En tragisk historia, men låt mig (med risk för att framstå som okänslig) gå igenom vad som kan och inte kan lastas det svenska systemet:

 

kontakten med läkare var meningslöst, de skrev ut lite sömntabletter och antideppresiva men tyckte inte att de kunde göra så mycket mer

 

Vad mer tror du att en läkare kan göra?

 

Varje gång skrevs det ut någon ny antidepressiv medicin och varje gång var den lika effektlös

 

Det är förstås tråkigt att medicinen inte fungerade, men är det svensk sjukvårds fel? Hade medicinen fungerat bättre någon annanstans?

 

Att få träffa en psykolog tog flera månader

 

Det är lång tid! Undersökte ni möjligheter att få vård inom andra landsting m.m.?

 

Edit: Missade detta textstycket:

 

först när både Erröf och hans mor ringt och krävt att få tala med överläkaren och förklarat att hon 4 månader senare redan skulle ha tagit livet av sig 10 gånger om så gick det att med lite kortare varsel ordna fram en tid

 

Det innebär ju att ni fick vänta kortare tid än andra människor, vilket (troligen) betyder att någon annan fick vänta längre tid och att ni blev extra prioriterade. Det om något tyder väl på iaf viss flexibilitet från stel byråkrati samt att det finns empati i vårdapparaten?

 

 

ringer larmcentralen direkt och 5 minuter senare rullar ambulansen upp framför porten och då har han i alla fall lyckats konstatera att hon har svag puls och fortfarande andas

 

magpumpningen hade ingen effekt för tabletterna hade redan lösts upp så läkarna höll som bäst på att pumpa henne full med flytande kol som skulle binda gifterna om det nu inte var försent

 

Är inte detta ett bevis för hut bra svensk sjukvård är? De fem minuter du talar om, är jag beredd att svära på, är snabbare än snittet i över 90% av jordens alla länder.

 

Därutöver lyckades de rädda henne till livet!

 

Anna vaknar upp och är fruktansvärt arg för att hon lever, hon sliter av sig alla slangar och elektronisk apparatur och kräver att endast iförd nattlinne genast få lämna sjukhuset. Erröf bönar och ber och argumenterar att hon ska stanna men hon vägrar. han frågar, ber, skäller, hotar och vädjar till sjukhuspersonal och läkare att hålla henne kvar, men de kan ingenting göra så länge hon anses vara vid sinna sinnens fulla bruk

 

Det finns inget sjukhus i världen som kan göra något åt den situationen utan att aktivt bryta mot de mänskliga rättigheterna. Det är inte tillåtet att vare sig tvångsbehandla eller tvångsmedicinera någon som inte anses vara allvarligt psykiskt sjuk eller direkt farlig för andra människor.

 

Att lasta svensk sjukvård för att de följer inhemska och internationella åtaganden känns fel.

 

 

Dagarna går, Anna mår lika dåligt fortfarande, inga mediciner hjälper, samtalen med psykologen slutar allt som oftast med att Anna stormar ut gråtandes och svär på att aldrig återvända

 

Det är självfallet tragiskt att inga mediciner eller psykologi hjälper, men när dessa resurser är uttömda vad mer kan sjukvården göra?

 

den svenska sjukvården [så] lyckades den inte göra ett dugg för Anna, kanske hade ingen annan sjukvård i världen lyckats bättre

 

Här tycker jag du på något sätt själv är inne på ett intressant spår. Inga mediciner hjälpte, psykologen kunde inte göra något och hon kanske var bortom all räddning.

 

Är det då inte bättre att resurserna (som är begränsade i alla system) läggs på de fall där det går att hjälpa patienten?

 

bemötta men nonchalans, okunskap, ointresse, väntetider, bristande resurser och likgiltighet så många gånger på vägen

 

Visserligen är det beklagligt om ni blev bemötta med nonchalans och ointresse, men det svenska systemet består av människor och det är inte systemets "fel" att det finns nonchalanta människor. Din ilska/frustration/etc bör ju snarare riktas mot de individerna som bemött er illa än mot systemet i stort.

 

Väntetider och bristande resurser är däremot något som har direkt med systemet att göra. Frågan är; hur många länder i världen tror du har kortare väntetider och större resurser än Sverige?

 

Hur mycket är vi beredda att höja skattetrycket eller minska andra samhällsresurser för att minska väntetiderna och ge sjukvården utökade resurser?

 

Jag har själv hamnat i kläm på grund av vårdtider, resursbrist och idiotbyråkrati. Trots det så frågar jag mig: hur mycket ska andra behöva öka sin skatt för att min vård ska bli ett par veckor snabbare?

 

Att möta inkompetens är tråkigt, men det gör man överallt i samhället (och i alla länder) och det enda man kan göra ät att försöka byta läkare/psykolog/bilmekaniker/lärare/skola om man inte är nöjd.

 

 

Så med all respekt för din uppfattning om hur fantastiskt bra sjukvård vi har i det här landet, kom för f** inte med argumentet att du hittat någon ***** lista på internet där ett par statistiker som aldrig sett insidan av en svensk vårdinrättning eller mött en svensk läkare gissar på att vi har så fantastiskt bra sjukvård baserat på ett gäng höftade sifror i någon årsredovisning!

 

Jag har varit på en del platser världen över och jag kan säga dig att jag ingenstans har sett en lika välfungerande sjukvård som här. Jag har träffat läkare i vissa av länderna och min bästa vän har arbetat inom vården både här och i Kroatien så även om jag är långtifrån någon expert i ämnet så är jag inte helt ovetande...

 

Edit: lite förfiningar i citaten samt lite annat smått och gott

[HataB2B]

Fast med ditt resonemang så behöver ju inte sjukhusen i Ukraina förbättras heller eftersom det finns

hyddor i afrika där någon gammal trollkärring utan utbildning skär blygdläpparna av en stackars 8-årig flicka med en glasskärva och jämfört med DET så är ju Ukraina bra!

 

Eller?

 

 

Förre

 

Allt är ju en fråga om resurser...

 

Personligen anser jag att det i nuläget fungerar så bra i Sverige (i förhållande till andra länder och i förhållande till de resurser vi som land förfogar över) att det inte är högsta prioritet eller utomordentligt bråttom att genomföra några övergripande förändringar/dyra omstruktureringar.

 

Då ser jag, exempelvis, hellre utökade resurser inom polisen och i skolan.

 

Men visst, jag ser gärna att alla människor får bättre vård, skola, omsorg, bättre bostad, billigare hyra, finare bilar, godare måltider osv...

[Hjort]

Kan dock vara så att jag är ute och cyklar, men men...

Konceptuellt är det ju enorm skillnad på en sån sak som att tillhandahålla husrum, städning och mat och exempelvis behandla en infektion, så lite skeptisk till att inkludera större delen av äldreomsorgen i sjukvårdsbegreppet.

 

Visst, det förekommer ju medicinering och sånt inom äldreomsorgen, men frågan är om större delen av grejerna direkt är sjukvård. Är det det, så blir det ju lite konstiga saker som att hotellvistelse kan vara privat sjukvård.

 

Iofs är hela sjukdomsbegreppet rätt grundligt fucked, när saker som cancer och malaria hamnar under samma koncept.

 

Egentligen borde man nog försöka spjälka upp det väldigt mycket mer efter fält och kontrollera för saker som geografi, gener, mm i den mån det är möjligt.

[Uniktnamn]

Allt är ju en fråga om resurser...

 

Personligen anser jag att det i nuläget fungerar så bra i Sverige (i förhållande till andra länder och i förhållande till de resurser vi som land förfogar över) att det inte är högsta prioritet eller utomordentligt bråttom att genomföra några övergripande förändringar/dyra omstruktureringar.

 

Då ser jag, exempelvis, hellre utökade resurser inom polisen och i skolan.

 

Men visst, jag ser gärna att alla människor får bättre vård, skola, omsorg, bättre bostad, billigare hyra, finare bilar, godare måltider osv...

 

Hela ditt resonemang går hela tiden ut på att det finns kass vård i ukraina och på andra ställen. Jag skulle tycka det vore oerhört intressant att höra din åsikt när din syrra råkar ut för sama sak som tjejen som i Ukraina fast här i sverige (felbehandlingar, feldoseringar, vanvård av äldre osv förekomer hela tiden i det här landet). Då skulle du glatt säga att "ja ja vi har i alla fall bättre sjukvård här än i Ukraina".

 

Och för att svara på dina 10 frågor om det är sjukvårdens fel att mediciner inte hjälper: naturligtvis inte, men det finns en väldigt stort utbud av alternativa behandlingar till psykofarmaca. Som tex terapi, hypnos, elchocker, meditation etc etc etc. Det handlar om att anstränga sig lite och visa en gnutta intresse.

 

Och JA det är sjukvårdens fel att det är väntetider på 4 månader för en människa som är i akut behov av hjälp.

 

Ja det är sjukvårdens fel att man anställer inkompetent, ointresserad personal.

 

Den dagen du bemöts av den "jag är så jävla ointresserad av dig för jag har lunch snart-attityden" som jag blivit bemött av otalet gånger av personal som har varit alltifrån sköterskor till receptionister och läkare, så skulle du nog drastiskt ändra uppfattning och vakna upp i verkligheten.

 

Jag ber inte om mirakel, jag är lika medveten som du om att vissa fall är hopplösa men då ska man fan i helvete i alla fall försökt med alla till buds stående medel.

 

Det finns naturligtvis helt fantastiska läkare, underbara sjukssköterskor och föredömlig personal inom vården men det finns minst lika många som är totalt värdelösa och ointresserade av att hjälpa människor. Det finns garanterat ett oändligt antal dåliga lösningar, ofördelaktiga avtal, felaktigt införskaffad utrustning osv osv osv.

 

Du pratar om att Anna var bortom räddning, hoppas du köper du det den dagen du kommer in och får beskedet att du har cancer or whatever och doktorn säger "här får du några tradolan mot värken tror inte det är så mycket mer jag kan göra"

 

Jag kan naturligtvis inte säga hur du skulle reagera men jag satsar gärna dom där 10000 dollarna på att den dagen du blir bemött som jag blivit under en längre tid så skulle du garanterat ändra uppfattning.

 

Den dagen du eller en av dina nära och kära drabbas av de brister som existerar i den svenska vården i dag så tror jag inte att du längre tycker det är så jävla relevant hur vården funkar i Ukraina. Jag tror helt enkelt att den tröst du idag finner i att att Ukraina har sunkiga sjukhus bleknar bort ganska fort när du full av vanmakt ser din mor eller syster sakta tyna bort fast du känner att det fanns oerhört mycket mer som kunde göras. Hoppas dock för din skull att du slipper uppleva den dagen.

 

 

Förre

[Benny_81]

-

[HataB2B]

Hela ditt resonemang går hela tiden ut på att det finns kass vård i ukraina och på andra ställen. Jag skulle tycka det vore oerhört intressant att höra din åsikt när din syrra råkar ut för sama sak som tjejen som i Ukraina fast här i sverige (felbehandlingar, feldoseringar, vanvård av äldre osv förekomer hela tiden i det här landet). Då skulle du glatt säga att "ja ja vi har i alla fall bättre sjukvård här än i Ukraina".

 

Japp, och där har vi hela essensen av varför dina resonemang är så felaktiga!

 

Din argumentation är vanlig bland människor utan kunskaper inom exempelvis rättsväsende...

 

Hur ofta har man inte hört argumentet: "vänta tills din tjej/mamma/syster etc etc blir våldtagen/illa behandlad/rånad".

 

Det är inte lämpligt att domaren i ett våldtäktsmål själv har blivit våldtagen. Det minskar sannolikheten för en objektiv bedömning. Lika orimligt som att din bedömning av svenska sjukvårdssystemet skulle vara mer adekvat än de som forskar på området.

 

Dessutom har du lämnat huvudfrågan. Du kom med ett felaktigt påstående om hur Sverige stod till som land i fråga om vård i förhållande till andra länder. Jag påpekade felaktigheten och gav dig dessutom chansen att stå för dina ord. Plötsligt så har "ett par statistiker som aldrig sett insidan av en svensk vårdinrättning eller mött en svensk läkare" dragit alla slutsatser.

 

Du dömer ut svensk sjukvård för att din f.d. flickvän inte svarade på antidepressiv medicin (inte systemets fel att den inte fungerade) och att psykologen inte kunde hjälpa henne (omöjligt att avgöra vems fel det var - alla psykologiska tillstånd kan inte botas).

 

Det är såklart tragiskt och beklagligt att din f.d. flickvän inte kunde hjälpas. Tyvärr tror jag att det har förblindat dig i debatten om hur det står till med den svenska vården (som dessutom, uppenbarligen räddat livet på din f.d. flickvän minst en gång).

 

Benny märkte ju att det inte gick att få dig att ta till dig argument ganska tidigt i tråden:

Mina argument är inte slut. Jag finner bara ingen mening diskutera med dig då du antingen har problem med läsförståelsen eller aktivt misstolkar vad jag skriver. Det kan säkert vara jättekul för många att hålla på att missförstå varandra och misstolka varandra. Men jag finner inget nöje i det.

 

 

Jag tror de flesta håller med om att svensk sjukvård kan bli effektivare osv. Så om det var allt du ville ha sagt nu så fine. Att du lyckas hitta något annat i mina poster är en prestation, men det går ju om man aktivt misstolkar vad jag skriver.

 

 

MVH

[Hjort]

Allt är ju en fråga om resurser...

Om vi inte utgår från att sjukvårdspersonal enbart har det allmännas bästa för ögonen och dessutom är jävligt smarta så blir det även en rätt viktig fråga hur man fördelar resurserna.

[HataB2B]

Om vi inte utgår från att sjukvårdspersonal enbart har det allmännas bästa för ögonen och dessutom är jävligt smarta så blir det även en rätt viktig fråga hur man fördelar resurserna.

 

QFT och funderade att ta upp det hela till debatt, men så kom den tårdrypande historien om uniktnamns flickvän upp och jag ville inte gå in på resursfördelning inom vården. Du är säkert smart nog för att snappa upp ungefär vilka tankegångar jag var inne på...

[HataB2B]

Iofs är hela sjukdomsbegreppet rätt grundligt fucked, när saker som cancer och malaria hamnar under samma koncept.

 

Egentligen borde man nog försöka spjälka upp det väldigt mycket mer efter fält och kontrollera för saker som geografi, gener, mm i den mån det är möjligt.

 

Det är sant, men WHO har slutat uppdatera vissa av sina sjukvårdslistor eftersom det var alltför dyrt/krångligt/tidskrävande att göra dem och detta trots de fåtaliga variablerna...

[Hjort]

Du är säkert smart nog för att snappa upp ungefär vilka tankegångar jag var inne på...

Jag utgår från att du menar att man bör sparka den sämst presterande 10% varje månad. ABC

[Matfrid]

Allt är ju en fråga om resurser...

 

Jag håller, som framgår av vad jag skrev ovan om dysfunktionell sjukvård, inte med. Man kan göra det bästa av knappa resurser. Ditt exempel med Ukraina handlar inte (bara) om att de har dåligt med pengar, utan även där finns det sjuka brister i systemet, dålig återkoppling m.m. Givetvis ska man inte svartmåla för mycket, svensk sjukvård kanske är väldigt bra överlag. Men det är de tydliga absurditeterna vi ser.

 

Fast kanske det handlar om resurser ändå, men inte i form av absoluta resurser, utan i form av att man alltid befinner sig i kris och sparar överallt där det öht går.

[Uniktnamn]

Japp, och där har vi hela essensen av varför dina resonemang är så felaktiga!

 

Din argumentation är vanlig bland människor utan kunskaper inom exempelvis rättsväsende...

 

Hur ofta har man inte hört argumentet: "vänta tills din tjej/mamma/syster etc etc blir våldtagen/illa behandlad/rånad".

 

Det är inte lämpligt att domaren i ett våldtäktsmål själv har blivit våldtagen. Det minskar sannolikheten för en objektiv bedömning. Lika orimligt som att din bedömning av svenska sjukvårdssystemet skulle vara mer adekvat än de som forskar på området.

 

Dessutom har du lämnat huvudfrågan. Du kom med ett felaktigt påstående om hur Sverige stod till som land i fråga om vård i förhållande till andra länder. Jag påpekade felaktigheten och gav dig dessutom chansen att stå för dina ord. Plötsligt så har "ett par statistiker som aldrig sett insidan av en svensk vårdinrättning eller mött en svensk läkare" dragit alla slutsatser.

 

Du dömer ut svensk sjukvård för att din f.d. flickvän inte svarade på antidepressiv medicin (inte systemets fel att den inte fungerade) och att psykologen inte kunde hjälpa henne (omöjligt att avgöra vems fel det var - alla psykologiska tillstånd kan inte botas).

 

Det är såklart tragiskt och beklagligt att din f.d. flickvän inte kunde hjälpas. Tyvärr tror jag att det har förblindat dig i debatten om hur det står till med den svenska vården (som dessutom, uppenbarligen räddat livet på din f.d. flickvän minst en gång).

 

Benny märkte ju att det inte gick att få dig att ta till dig argument ganska tidigt i tråden:

 

 

 

MVH

 

 

Du har totalt vridit allt fel, jag har aldrig jämfört sveriges sjukvård med andra länder kvalitet vs kvalitet. Jag har angrpit kostnad kontra kvalitet något som är totalt åtskillt från det du börjar svamla om dvs hur svensk vård står sig i förhållande till Ukraina. Det är totalt jävla ointressant om dom opererar folk med använda toalettborstar i Ukraina för huruvida sverige använder sina resurser på ett tillfredställande sätt något som du vägrar fatta!

 

Att jämföra detta med juridk och en domare som dömmer i samma mål är också totalt irrelevant då det inte applicderar det minsta.Jag är inte sjukhuschef och ska fördela resurser mellan psykvård, äldrevård osv. Jag har tagit del av den svenska vården och har synpunkter på den liksom alla som varit inblandade i ett rättsfall har rätt till en åsikt angående sveriges rättsystem.

 

Jag är konsekvent emot dödstraff och jag skiter i om personen ifråga har våldtagit och torterat min familj, jag är fortfarande emot dödsstraff på den personen för jag tror inte på iden. Så bara för att du inte klarar av objektiva bedömningar i fall där du själv är inblandad så var inte så naiv att du disskvalificerar alla andra ifrån den egenskapen.

 

Du klarar dessutom inte att läsa min post och ta in information, jag anklagar inte någonstans i den den svenska sjukvården för att medicinerna inte fungerade något som du helt missuppfattat, eller snararare fabricerat ihop liksom det mesta övrigt som du skriver. Jag förklarade konkret hur hela situationen såg ut, och jag konstaterade också väldigt konkret att de problem jag belyser handlar om personal, attityder, väntetider, organisation och en väldans massa andra saker som kan förbättras anvsevärt och inte om hur rena toaletterna är jämfört med ditt stammishak i Ukraina.

 

Jag hoppas att du själv får uppleva den svenska vården och dess baksidor på nära håll, det som förvånar dock är att du som utifrån ditt sätt att skriva och formulera dig i alla fall framstår som en normalbegåvad människa så totalt saknar förmåga att läsa och ta till sig vad som skrivs. Du lyckas vrida till saker och tillskriva folk åsikter som aldrig yttrats.

 

vad du helt enkelt inte fattar är att du lutar dig mot fakta som du läst i en rapport och hävdar det som den absoluta sanningen. jag har empiriskt fått det bevisat för mig under en längre tidsperiod och vid upprepade tillfällen att den svenska vården är långt ifrån perfekt och jag vidhåller fortfarande bestämt att den svenska vården är långt ifrån perfekt och kan förbättras och effektiviseras oerhört mycket jämfört med hur den fungerar idag.

Om du väljer att vara så oerhört trångsynt att du inte tror detta är möjligt så får du naturligtvis leva i den villfarelsen men när du börjar svamla om att man inte bör prioritera sjukvården genom att ta pengar från skola och polisväsende, något jag inte nämnt ett ord om så undrar man ju vad du får allt ifrån?

 

Med citat som "Du dömer ut svensk sjukvård för att din f.d. flickvän inte svarade på antidepressiv medicin " så undrar man ju bokstavligt talat hur ointelligent du är om du så kapitalt lyckas missförstå det jag skriver eller om du anstränger dig extra för att framstå som dum. Detta är ju rena förolämpningar att skriva något så förbannat korkat.

 

Din liknelse med rättsväsendet bevisar också väldigt tydligt vem det är som saknar kunskaper i ämnet. Hade du haft de minsta hade du jämfört mig med ett brottsoffer som yrkar på tex dödstraff och inte med en domare som närmaste motsvarighet i det här fallet torde vara sjukhuschef.

 

Självklart ska brottsoffer och tilltalade uttala sig om hur svenskt rättsväsende fungerar, liksom vårdtagare, läkare och sköterskor ska uttala sig om hur vården fungerar.

 

Om vi har 2 miljoner människor i det här landet som inte tycker att sjukvården är optimal så är den ju uppenbarligen inte det oavsett vad dina forskare säger i sina rapporter. fråga alla sjukskrivna om dom tycker att sjukvården är så bra som det skulle kunna vara, fråga alla missbrukare om dom tycker att den vård dom fått är top notch, fråga alla gamlingar, fråga alla undersköterskor och sjuksköterskor och läkare, ja fråga alla som har någon slags erfarenhet av vården på ett eller annat sätt och du kommer snart upptäcka att väldigt många av dom inte delar den uppfattning som du fått baserat på en forskarrapport.

 

Det är människor som UPPLEVT och tagit del av vården och inte räknat på den mattematiskt eller forskat om den teoretiskt för du är väl inte så förbannat naiv att du tror att författarna bakom who:s rapport slagit en hammare på tummen och åkt runt i landet och provkört vårdcentraler och akutmottagningar till höger och vänster?

 

När du dessutom referar till det jag skrev med ett sarkastiskt "den tårdrypande historien" så visar det ganska tydligt hur mycket EQ du har. Empati, normalt hyfs och respekt är uppenbarligen inga förmågor som du besitter över huvud taget och att föra en debatt om ett ämne som bygger till stor del på värderingar och respekt för mänskligt lidande med en sådan person som på sin höjd klarar av att bedöma saker i siffror ter sig ganska meningslöst.

 

 

Förre