All aktivitet

så man kan säga du har ätit av hela hotellfrukosten men numera går du specifikt bara på brie ost och kaffe

Sen hade jag ju en experimenterandeperiod.

Det är en toleransfråga som i längden är en ekonomisk fråga, för mig. En vanlig människa hade nog haft stor chans att gjort sig rätt så illa av det jag tog igår, lade till säkert tre blå sen. Var inte bara det jag skrev på kvällen, för tog under hela dagen också. Men liksom jag känner knappt någonting nu, om jag tar en normal dos. Hur kul är det? Hade pengarna funnits hade jag gått över till tyngre opisar (det är så här det brukar vara att folk börjar med heroin, man har kanske några stopp emellan på oxycontin och morfin först). Sen har man ju ofta olika drogklasser som man föredrar. Jag var ju tjackis väldigt länge, innan jag hela tiden flippade på det. För mig är det neråt som gäller nu. För nojig person för att klara psykadelika. MDMA-klarar jag fortfarande, men det var ett bra jävla tag sen (man vill ju ha någon go flickan att krama då). Röka klarar jag fortfarande, men bara hemma. Sen håller sig vissa sig bara till samma drog, men de är sällan dagliga brukare eller kick-sökare och/eller ökar doserna hela tiden för att känna samma sak som i början (exakt samma som första gången blir det ju aldrig). Cannabis kan man hålla på med väääldigt länge, innan toleransen går upp. Opisar (opiater/opioider är verkligen inte så, inte heller benso eller sprit). Pöss pöss, ska till skolan, önska mig lycka till fyra blå kvar. Sen är det helvetets rövhål.

Av ren nyfikenhet, kanske är en dum fråga men då du verkar så otroligt öppen med ditt missbruk och jag personligen aldrig riktigt känt det har varit läge att fråga andra människor frågan jag träffat/känner som missbrukare: Vad avgör vilken drog du tar för dagen, du verkar hoppa mellan många. Är det en pris-fråga? Eller är det någon slags regime där du tar drogerna i en följd idealt på en vecka. För att förklara min ståndpunkt så har jag som sagt aldrig riktigt känt mig bekväm med att fråga någon. Men normies som kanske inte nödvändigtvis har ett problem har ju rätt så simpel drog-range och oftast ganska tight range. Tror bara jag känner en person (mig veterligen) som tagit heroin och han fick i sig det av misstag (någon som inte riktigt var jättetydlig med vad hade han rökte när han var i ngt diskutabelt tillstånd på en fest)

Dagens giraff lololol swongaments Nä, fy fan vad kasst jag spelade när jag fastnade på PF, dejtingappar, youtube osv. Visst, några set ups, men hade kunnat hitta fler folds och fler bluffar. Satan vilka bord, fast det kommer det vara imorgon med. 🙂 Imorgon spelar vi bättre och spammar mindre. Ska bara må bäst och göra någon skoluppgift. Pöss pöss

Ok, så alla får kåkar tydligen.

Kommer kanske hinna med att fastna där uppe på haj stakes /1 sen. Hade varit nöten att dubbla timlönen.

Oj, helvete vad jag torskade potter haha, måste kolla på andra skärmen nu.

I alla fall tills toleransen är nere på 0. Det är framför allt en ekonomiskt fråga, ja.

Alltså, jag är ändå på en rätt bra plats i livet nu, om man tänker efter. När AT:n är över ska jag fan klara mig på att röka på kvällen och lediga dagar. Det kommer jag göra.

Sluta helt kan ni ju fetglömma, men gå tillbaka till röka hade fan varit bra för mig och plånboken och bankrullen.

Jag ska ju tända av skriver jag ju om. Har tagit 1800mg tram och en blå. (Ja, jag har cp-tolerans.) Har inte ens spytt, det brukar jag alltid göra en gång i alla fall, när jag är nöjd med mitt opiatrus.

Asså heroin är ju fan bättre än det här jävla råttgiftet som tram är. Inte fan får man så cpiga sidoeffekter. Aldrig krampat eller gjort mig illa på det. Och det är inte farligt att sluta, bara typ outhärdligt (klart man får fysiska symptom också, men det är inte farligt).

Ta det lugnt med droger och annat vännen ❤️ finns mer än sånt här i livet.

Men fan vad jag mår toppen atm! Hade kunna dragit ut på det, men tänker jag bara köttar med det jag har kvar, haha. Är ju ändå fredag imorgon! 🙂

Är sorgens dag, kamrater, sista trammen poppad nu. Några blå kvar. Ska köpa röka för det jag vunnit de senaste dagarna och ligga i sängen i helgen. Är fan rädd för att krampa och landa fel.

Alla har säkert redan hört den, i och för sig.

På tal om Amy Winehouse Va fan längesen jag lyssnade på henne, jävla legend. ❤️

Jaahhhhhaaaa. Jag som är trög. Spelar typ alltid samtidigt som jag skriver. Jag gillar KB, ni som stör er på mitt användarnamn, kan använda det. Jag låter som ett seriöst, anrikt företag! Kanske kopplar det till kungliga biblioteket. Jag är fan kungen på /0,5 - det ni, grabbar!

Syftade på Amy som kallade dig för KB om det inte var obvious nog. @AmyWinehouseinnan f&f blev woke och sell outs

Classic och så otroligt bra! Tänk att visa detta på TV 2026, ramaskri.

Haha, har fan firat jul typ sådär några gånger. Outing? Tabletterna hette Ksalol, inte killen som sålde dem. Golare har inga polare, det är sen gammalt.

KB från myggan? Outningaregeln??? https://youtu.be/duICk1gDhA0?si=jQr9zLZfl-1_9UfY

Det här är min andra krönika kopplad till återutgivningen av Poker Magazine. Fortfarande fyra år innan jag började skriva om poker på heltid, och innan jag etablerat mig som bloggare. Men jag tog del av den världen. Och jag läste allt jag kunde om spelet och subkulturen; inte minst genom Poker Magazine. 2006 var ett Sverige i förändring. Internet hade på allvar blivit en självklar del av vardagen och nya digitala miljöer formade hur människor umgicks, diskuterade och tog del av världen utanför. Bloggar, forum och sociala plattformar började sätta sin prägel på samhällsdebatten, samtidigt som en yngre generation i allt högre grad orienterade sig internationellt. Sverige var i många avseenden på väg in i ett nytt digitalt decennium, även om få då riktigt förstod hur genomgripande den förändringen skulle bli. De svenska ”pokergängen” började presentera sig på allvar vid den här tiden. Swedish Santas från Linköping med Bengt Sonnert, Sargon Ruya, Daniel Larsson och Tobias Persson. Och i Stockholm Vällingbymaffian som utvecklats tillsammans i Magnus Betnérs källare, där kärnan utöver Magnus var Bo Sehlstedt, Magnus Rahmn och Anders Henriksson. De två sistnämnda finns i högsta grad anledning att återkomma till i denna text. 2006 var också ett år med stora svenska framgångar på den internationella turneringsscenen. Vid årets början var ikonen Chris Björin den ende svensk som lyckats vinna ett bracelet i WSOP, och han hade dessutom gjort det två gånger. Men under årets tävlingar lyckades vännerna Rahmn och Henriksson med bedriften att bärga varsitt. På det nådde dessutom Erik Friberg en åttonde plats i Main Event, och William Thorson var snubblande nära att även han ta sig till finalbord. Och innan dess hade Mats Iremark tagit hem Sveriges tredje EPT-titel genom en seger i Deauville. Även om vi hade haft några riktigt stora blågula turneringsframgångar innan vill jag påstå att det var 2006 som Sverige verkligen blev en turneringsnation på allvar, i alla fall sett till media och omvärld. Och pokerboomen exploderade. Eventföretagen stod som spön i backen, pokerkit av högst varierande kvalitet skeppades ut överallt. Varenda tv-kanal sände någon sorts pokershow, även de med varierande kvalitet. Serietidningarna hade pokerset som medskick. Japp, det finns en viss problematik i det, men jag orkar inte moralisera här och nu. Vi kan konstatera att pokern hade drabbat Sverige. Som en dåtida padel, fast tillgänglig även för oss utan någon form av koordination eller verkshöjd för fysiska aktiviteter. Varannan källare och garage i landet var fyllda av svettlukt och ljudet av rasslande pokermarker. Poker Magazine blev en budbärare om en dröm om pengar och framgång. För alla kunde ju vinna. Och många trodde även att de skulle vinna i längden. Även om vi har facit i dag finns det i alla fall hos mig många nostalgiska minnen att se tillbaka på. Jag läser de gamla numren av Poker Magazine med glädje, och även med en viss skämskudde när jag inser hur lite jag förstod av pokervärlden då. Inte bara i relation till vad jag vet nu, utan även jämfört med vad jag trodde att jag visste. Men jag var inte ensam. I stort sett alla förhöll sig till poker på något sätt 2006, och alla hade en åsikt om både spelet och om världen kring det och dess komponenter. Erik “Valterego” Rosenberg

När Pokerforum nu återpublicerar årgång 2006 av Poker Magazine är det en påminnelse om en tid då svensk poker hade en självklar plats i tidningshyllorna runt om i Sverige. En av skribenterna i tidningen var Ola Brandborn, redan då ett etablerat namn i Pokersverige. Idag är han invald i Swedish Poker Hall of Fame, flerfaldig svensk mästare och Head of Poker på det åländska spelbolaget Paf. Hans pokerbana har rört sig mellan spel, skrivande och branschansvar, men 2006 befann han sig mitt i pokerboomens mest expansiva fas, som aktiv spelare, krönikör och pokeranalytiker. Mitten av milleniets första decennium var en intensiv period för pokern i Sverige. Två tryckta pokertidningar konkurrerade om läsarna, internationella turneringar följdes noggrant och några profiler framträdde tydligare än andra i det offentliga samtalet kring pokern. Ola var en av dem. Han kombinerade sitt eget spelande med mediala uppdrag, och blev en av de främsta profilerna i tidens pokerdebatt, liksom under åren som följde. Jag har haft förmånen att få lära känna Ola, och under åren som följde utvecklades vår relation, och han kom att bli en av de bästa vänner jag fått genom pokern. Nu har jag fått förmånen att åter prata med honom om pokern och hans relation till den. Och givetvis om Poker Magazine. Hur gick det till när du blev skribent på Poker Magazine? ”Det var så länge sedan att jag faktiskt inte minns alla turer. Men på den tiden var jag skribent i Card Player och hade en liten, fånig kolumn i Expressens papperstidning också. Det fanns två pokertidningar, dels Poker Magazine och dels First Poker, och jag var kommentator för EPT ett tag på Eurosport. Jag tror att redaktionen för Poker Magazine kontaktade mig i förebyggande syfte så att jag inte skulle bli skribent på First Poker.” Vad uppskattade du mest med att skriva om poker under den tiden? ”Du och jag har ju skrivit om poker på olika sätt. Du har närmat dig pokerspelarna ur ett personligt perspektiv och bevakat tävlingar. Jag har skrivit om poker ur ett mer analytiskt perspektiv, om olika sorters spel, olika regler och mer analyserat spelet. Det är ruskigt effektivt att bli en bättre spelare om man är med i olika diskussionsgrupper och analyserar sitt spel, se bara på Vällingbymaffian eller Linköpingsgänget. Som den asociala jävel jag är så är skrivandet mitt sätt att analysera.” Vad ser du som den viktigaste förklaringen till att Poker Magazine blev så framgångsrikt? ”Att grundarna var riktiga pokerspelare med en kärlek för spelet och som byggde en kompetent redaktion, precis som Card Player. Till skillnad från andra konkurrerande tidningar som mer var tidningshus som hoppade på en hype.” Poker Magazine kom att bli en viktig publikation under boomen, Ola tillhörde den grupp som både spelade och deltog i samtalet om spelet, vilket gav hans medverkan i tidningen en naturlig tyngd. Han blev en av de centrala rösterna på den svenska pokerscenen genom kombinationen av kunskap, integritet och en oräddhet att säga vad han tycker. I dag arbetar Ola som Head of Poker på Paf, där han har ett övergripande ansvar för pokerns utveckling inom bolaget. Perspektivet är därmed bredare än under åren som enbart spelare och skribent. Samtidigt är kopplingen tydlig; förståelsen för spelets mekanik och kultur har varit en röd tråd genom hela hans yrkesliv. Skulle du ha gjort något annorlunda i din karriär om du med dagens kunskap ser tillbaka på pokerboomen? Och vilka erfarenheter från den tiden betyder mest för dig i dag? ”Jag hade en väldigt bra fallenhet att vinna satelliter online till olika liveevent. Det gick löjligt bra, och jag är väldigt tacksam över att jag som ung vuxen fick chansen att se världen i samband med pokern. Australien, Singapore, Karibien, USA, hela Europa. Jag har gjort gratisresor över hela världen som andra kanske bara kan drömma om. Det jag borde ha gjort annorlunda var att satsa mer på tävlingar. När jag åkte ur en tävling satte jag mig och grindade cashgame, men med facit i hand var det tävlingsvinster som gav ära och berömmelse, och sponsorkontrakt. Å andra sidan har jag pengarna kvar, till skillnad från många av dåtidens turneringsproffs, och jag tackade nej till ett par sponsorförslag som inte var attraktiva.” För undertecknads del har han också haft en avgörande betydelse för min karriär som pokerskribent, både som vän och bollplank genom åren. Ola banade också väg för oss skribenter som följde efter, genom att sätta en standard för att förhålla sig till spelet på ett nyanserat och ickeglorifierande sätt. Med det, och med flera SM-titlar och ett inval i svensk pokers Hall of Fame har han sin självklara plats i svensk pokerhistoria. Vad känner du själv störst tillfredsställelse över när du ser tillbaka på din karriär? ”Det ligger inte i min natur att vara stolt över ett spel. Men för att referera till det vi pratade om tidigare så är jag stolt över att ha sett världen.” Kan du fortfarande känna genuin glädje för poker i dag? ”Ja. Förbundets SM ser jag fram emot varje år. Jag hade kvalat in förra året, men livet kom i vägen, och tyvärr ser det ut att bli svårt i år igen. Men jag jagar verkligen SM-titeln i mörkpoker. Det är det riktiga SM, och jag har varit snubblande nära några gånger. En andraplats och tre eller fyra fjärdeplatser.” Finns det något du saknar från de där åren under pokerboomen? ”Nej. Var tid har sin sak.” Återpubliceringen av Poker Magazine 2006 ger oss möjlighet att se tillbaka och minnas en period som formade svensk poker i grunden, men det ligger inte i Olas natur att vara nostalgisk. Han lever i nuet. För honom är det ett kapitel bland flera som passerats i hans långa pokerkarriär; från spelare och skribent till en roll på ett spelbolag där han än idag arbetar med att forma pokerns fortsatta utveckling. Erik “Valterego” Rosenberg (februari 2026)