Waggho

Den 9 december 2005 Resan gick förvånansvärt smidigt tyckte jag. Visserligen fick jag följa med en av gränsvakterna in i ett rum med andra suspekta typer (dvs. sådana som såg arabiska ut) där en stor svart kille noggrant studerade mitt pass och mig efter vartannat. "Is this you?" frågade han klentroget. Jag försökte skratta ett avspänt skratt och sa "yeah!" på amerikanska. Han blev inte övertygad. På passfotot är jag sjutton år gammal, har kort hår och gör någon slags tuff min, så han bad mig att vända mig lite åt sidan och dra håret bakom örat och studerade mig noggrant igen. Han såg fortfarande skeptisk ut, men nu kom en kollega till honom förbi och killen passade på att fråga honom. "Yeah, that´s allright" sa han och vände sig mot mig: "Sorry about the misunderstanding. Enjoy your stay!" Så var jag inne i landet och ingen hade upptäckt allt knark jag hade i fickorna! Men nu går vi händelserna lite i förväg, jag har ju inte berättat om flygresan än. Malaysia Airlines hette bolaget jag reste med och det var det billigaste jag kunde hitta så jag hade inga större förväntningar på en lustfylld resa. Det visade sig att jag blev positivt överraskad! I och med att jag bara har flugit svenssoncharter tidigare har jag aldrig förut haft en skärm i stolssätet framför mig där man kunde spela spel, kolla nyheter och se på film. Det hade jag nu, och den sysselsatte mig ett tag. Dessutom fick man på en skärm på väggen regelbundna uppdateringar om åt vilket håll Mecka låg, ifall man kände en oemotståndlig lust att falla på knä och be. Maten man fick var också helt okej, först ett par mackor med kaffe och juice, sen till middag fick man välja på "beef, steak or chicken with rice". Manlig som jag är tog jag en steak som var riktigt fin för att vara flygplansmat. Resan från att jag lämnade min lägenhet i Uppsala tills dess jag äntrade Jimmys rymliga, ombyggda fabriksbyggnad i Brooklyn tog ca 14 timmar. Även om klockan hemma i Sverige var tre på natten när jag kom fram var jag inte särskilt sugen på att sova utan vi bestämde oss för att ta en bit mat på Alligator Lounge ett par kvarter bort. Där får man en pizza på köpet när man köper en öl för fem dollar, vilket kändes mer än överkomligt. Dagen till ära (torsdag) hade de karaokebar på stället, och vi förvånades faktiskt över den höga standard som var på sångarna. Den enda sittplats vi hittade var precis intill en högtalare, så vi stoppade papper i öronen och Jimmy vrålade: "Om du väljer en sång så är jag med på en duett! Vi måste sätta en lägstanivå här!" Jimmy var lite smålullig efter diverse konstgalleriöppningar han snyltat på tidigare på kvällen tillsammans med sin rumskamrat Hector, "an artist". Jag tittade i pärmen och fick syn på Disco 2000 med Pulp. "Kan du den?" undrade jag men innan Jimmy hann svara hade han redan lämnat fram en lapp till DJ:n med låten och vårt gruppnamn - The Swedes. Det blev en hejdundrande show tyckte vi, men de sparsamma applåderna skvallrade om annat. När vi lite senare reste oss upp för att gå visade det sig dock att vi hade fått en egen fanclub i en soffa i ett hörn som skrek efter oss när vi gick. Styrkta av detta bestämde vi oss för en repris nästa torsdag, men då kanske med Pulps andra storhit Common People. Idag är det meningen att vi ska gå på fler konstgalleriöppningar, men innan dess vid 2 PM (det är så man skriver tiden här i Amerkat) ska vi göra något annat som jag inte kommer ihåg vad det var. Jimmy har inte vaknat än så jag kan inte fråga honom heller. Nu börjar jag bli hungrig, han borde faktiskt stiga upp nu tycker man när klockan snart är halv elva. Jag tror jag går och väcker honom.

En månad framåt blir detta mer en resedagbok än en pokerdagbok. Det jag skriver här är sånt jag har skrivit i massmail till mina vänner och min familj. Enjoy! Den 7 december 2005 Idag har jag inhandlat en fin, ny resväska som jag sedan har proppat full med kläder och annat. När man packar en resväska händer alltid samma sak. Man stånkar och stönar för att få in allt man vill ha med sig, till sist lyckas man knäppa igen spännena/dra igen dragkedjan och är oändligt nöjd med sitt verk tills man får syn på en handduk eller något annat stort och nödvändigt som man har glömt att packa ner. Den här gången var inget undantag, till min stora besvikelse såg jag mina skidkläder ligga kvar på sängen när jag trodde att jag var färdigpackad. Nåväl, det gick att få i dem också med lite vilja/våld. Resplanen ser ut såhär: Imorgon kl 16 svensk tid lyfter ett Boeing-plan från Arlanda flygplats, förhoppningsvis med mig inuti. Det kommer sedan att landa kl 19 new yorkisk tid i New York där min vän Jimmy Sandell för tillfället bor (han läser ett utbytesår där). Där stannar vi till den 17:e då vi båda flyger iväg till San Jose, Kalifornien (utanför San Francisco). Där träffar vi, om allt går som planerat, Patrik Hovnell, en lurig figur som också läser ett utbytesår i USA (han är för övrigt klasskamrat med Jimmy på ett något diffust civilingenjörsprogram). När vi har tittat lite på hur San Francisco ser ut beger vi oss iväg i Patriks nyinförskaffade bil och tar oss, via ännu inte bestämda resstopp (det ryktas dock om ett besök i casinostaden Reno, Las Vegas "lillebror"), till Vancouver, Kanada. Väl där välkomnas vi av en tredje ung man, Jon-Erik Olsson. Som ni nu kanske kan gissa så läser han också ett år utomlands och går även i samma klass som de andra två. Han och jag har också gjort ett litet arbete ihop på en kvällskurs om klimatförändringar och oljans framtid som vi båda läste förra hösten. Jon-Erik kallas för övrigt oftast för "Jonte". När vi har firat jul och åkt snowboard/skidor i Whistler, en mycket stor och fin skidanläggning i klippiga bergen efter vad jag har hört, så drar vi allihop utom Jonte tillbaka till New York för ett hejdundrande nyårsfirande. Om jag missade något viktigt förra gången jag var där kan jag nu ta igen det innan jag beger mig hemåt den 5:e januari.

Nu sitter jag på Arlanda flygplats vid en sån här sidewalk express. Om drygt en timma lyfter planet som ska ta mig till möjligheternas förlovad land, Amerikas Förenta Stater. Närmare bestämt New York. Det känns kul!

---bredvid bagaren som han sköt tidigare samma dag?

Vadå, Sebastian är ju skitsnygg!

Tänkte kolla hur jag ligger till totalt. Empirepoker: $10 Classic Poker: $306 Expekt: $153 Bet365: $467 24h: $131 Neteller: $1092 Utlånade till far: $500 UB: $386 Party; $351 Minus: $1000 Summa: $2396

Förutom din spelkvalitet beror ju din winrate också till mycket stor del på hur pass ooptimalt dina motståndare spelar. Det beror på att du har haft rejält mycket flyt. När man har det är det oftast inte svårt att spela bra, eller i alla fall att känna att man gör det. Däremot är det svårare att märka att man spelar dåligt. En statistisk miss kan man väl inte kalla det eftersom det är en normal statistisk variation. Däremot är sannolikheten låg att du kommer ligga högt över ditt förväntade värde varje gång du spelar en lika lång period. Det är väl ganska beroende på hur lösa bord du spelar på. Om det är fem-sex personer som ser varje flop är det väl inte så illa pinkat att vinna mer än en tredjedel av de spelade händerna. Om det däremot är två eller tre som normalt ser floppen känns det lite svagt med en sådan procentsats. Har du ingen statistik på hur många händer du spelar? Då är det lite lättare att avgöra om du spelar för många händer...

Jo, det är inte så långt från Los Angeles till Las Vegas, men San Jose ligger en bit norrut så det är typ lika långt att åka till LV som till Vancouver därifrån...

Det vore intressant att veta hur stor stack han har.

Undrar hur det kommer sig att en person som gör nåt olagligt så ofta betraktas som en sjukling som det är synd om när det skapligt ofta lär handla om en fullt frisk människa som väljer att ta en risk. Vad är det för olagligheter du tänker på? Förskingra pengar? Mörda? Snatta? Köra mot rött? Jag har svårt att se vad din beskrivning stämmer in på.

-1 och en vinst till +1. Om jag värderade den oändligt så skulle jag inte kunna göra några drag över huvud taget till att börja med eftersom alla drag med någon sannolikhet leder till en förlust och då alla drag blir oändligt dåliga. Alternativt skulle alla drag vara exakt likvärdiga och jag skulle få en helt slumpmässig (och värdelös) strategi. Liknande resonemang gäller när man värderar mänskliga liv (inklusive sitt eget) till en oändlig storhet. Nu är jag ingen matematiker men jag tror att ditt argument om meningslösa drag är felaktigt. Jag tror att det är lite som att säga så här: "Mellan två godtyckliga punkter på tallinjen kan jag placera ett oändligt antal tal", vilket är sant, men sen dra slutsatsen "Alltså finns det lika många tal inom mitt område som utanför". Eller: "Det finns oändligt många punkter i mitt sovrum, och oändligt många punkter i ditt. Alltså är mitt sovrum lika stort som ditt". Eller till och med, "Det finns oändligt många sätt att bli dödad en viss dag och oändligt många sätt att inte bli det, alltså är det lika stor sannolikhet för båda händelserna". Om vi ställer upp schackpjäsernas överenskomna värden med en etta i täljaren får vi följande siffror: Bonde = 1 = 1/1 Löpare/Häst = 3 = 1/0,33... Torn = 5 = 1/0,2 Dam = 9 (tror att det är 9 och inte 8) = 1/0,11... Kung = 1/? Jag kan verkligen inte se någon annan råd än att låta nämnaren gå mot noll när det gäller kungens värde. Det här är ett mycket intressant ämne! Ett annat exempel på det här är den extremt höga prioritering man har lagt på att se till att ingen smittas av AIDS i samband med blodtransfusioner. För att uppnå noll smittade krävs mycket stora resurser vilka med stor sannolikhet skulle göra mer nytta i betydelsen sparade liv om de användes på annat sätt. Jämför exempelvis med trafiken där man räknar med ett "svinn" på runt 600 svenskar varje år. Hälften av AIDS-pengarna till vägsäkerhetssatsningar och vi skulle kanske få 5 fler AIDS-fall från blodtransfusion varje år men 50 färre dödsfall i trafiken (siffrorna gripna helt ur luften). I övrigt är jag lite nyfiken på att höra dina omnämnda åsikter om prioriteringar i vården. Jag antar att de går något i stil med "prioritera högpresterande individer -> dessa kan fortsätta högprestera -> bidrar till mer pengar till samhället och sjukvården -> mer och bättre vård? Bortsett då från att en sådan politik tenderar att leda till att det blir rejält mycket mindre stapel att sprida ut. Precis, det är väl lite den balansgången som mycket av skattepolitiken och den ekonomiska höger-vänster-skalan handlar om. Vi är nog överens (?) om att varken ett helt utjämnande system eller ett inte alls utjämnande system är optimalt, sen exakt var den optimala punkten finns är väl upp till var och en att tro eller anse.

Jo, det kan jag inte säga emot, även om jag ser det mer som ett mått på vad dessa människor betyder för en än för deras värde. Men det jag reagerade på var denna ordväxling: En rätt praktisk definition är ju att se vad folk faktiskt betalar för en vara eller tjänst. Om folk i snitt betalar 3 kr för ett äpple så är det rätt rimligt att se ett äpple som värt just 3 kr. Uppenbarligen menar Kahuna att man kan se att något som utförs i ett yrke är värdefullt på ett annat sätt än rent ekonomiskt, men i din definition håller du dig strikt till rent pengamässiga värden. Jo, jag tycker att de är intressanta om en någorlunda primär tanke bakom resursfördelningen är att motivera folk att "skapa mer värde" eller vad man nu ska kalla det, vilket du argumenterade för när det gällde omvända progressiva skatter. Det är väl ungefär det jag vill säga, att ens liv inte kan värderas med sådana mått som pengar så att resonemanget blir meningsfullt. Säg så här: vad värderar du din kung till i ett schackparti? Ett svar som "jättemycket" eller ett annat ändligt tal fungerar inte. Om din kung blir slagen spelar ingen av de andra pjäserna och deras värden någon roll. Om du anser att kungen har ett ändligt värde skulle jag teoretiskt sett alltid kunna byta din mot mina andra pjäser för motsvarande värde och således automatiskt vinna. Kungens värde måste ses som oändligt om man ska ge den ett, liksom ditt liv. Om jag fick den första frågan och verkligen inte hade något annat val än att betala precis så mycket jag kan eller dö, så är det förstås ingen tvekan om att jag inte skulle spara en enda slant. Om jag hade oändligt mycket pengar skulle jag betala oändligt mycket, om du tycker att värdesystemet bryter ihop när jag använder oändligt så kan jag väl formulera det så att det finns ingen summa pengar jag kan äga vid vilken jag skulle överväga att behålla pengarna och dö. Den andra frågan är förstås lite lurigare, men att man inte är beredd att betala hur mycket som helst för att en främling inte ska dö betyder inte att man förnekar att denne är värd lika mycket som en själv eller ens familj, det är två olika saker. Om jag äger ett par skor som jag tycker om kanske jag är beredd att betala några hundringar för att få tillbaka dem av någon som har stulit dem. Det betyder dock inte att jag är beredd att betala pengar åt någon som har stulit min brors skor eller skorna från en medelålders man i Kina, men det vore absurt att för den skull anklaga mig för att tycka att vissa skor är mer värda än andra. Mitt agerande säger inget om hur jag värderar skor i allmänhet. Irrationella beteenden och fokusering på kortsiktig belöning istället för långsiktig finns det gott om i mänskligheten. Vad gäller självmordskandidater så ser väl de sitt liv (som jag skrev till juttis)i så fall som noll värt och därmed att döden är oändligt mycket mer värd på grund av det lidande som finns i deras liv. Men nu börjar det bli extremt spekulativt och jag är ute på hala isar så jag stoppar det resonemanget där. Egentligen sa jag ingenting om hur det skulle bli vid en sådan förändring, bara att det med största sannolikhet inte är så att ekonomiska värden som BNP följer samma kurvor som samhällets individers subjektiva uppfattning om värdeökning. Om du accepterar att pengars subjektiva värde inte ökar linjärt, dvs att det är inte nödvändigtvis är dubbelt så roligt/skönt/värdefullt att ha 200 000 som att ha 100 000, så borde du acceptera den slutsatsen. Sen hur skatterna skulle se ut för att motsvara största möjliga sammanlagda subjektiva känsla av välståndsökning i samhället har jag ingen aning om, men om man utgår från att pengar i regel blir mindre subjektivt värda (per enhet) ju mer koncentrerade de blir verkar det ju vettigt med en skattepolitik som till högre eller lägre grad jämnar ut pengastaplarna. Nåja, någon aning om hur de ser ut har vi väl, om inte annat genom sunt förnuft. Men det är klart att penningnyttan är praktisk att utgå från i och med att den är objektivt mätbar.

Bra tips, Potz. Om jag får för mig att bryta eden än en gång så ska jag försöka vara lite försiktigare. Mitt liv för övrigt: TJOHO! Idag hade jag min sista tenta för terminen och det känns som att det gick helt okej. Om en vecka drar jag till USA, det blir ungefär en vecka i NY, en vecka i bil mellan San Jose och Vancouver, en vecka i Vancouver (med snowboardåkning) och sen en avslutande vecka i NY igen med nyårsfirande. Det ska bli grymt kul! Jag har gjort en preliminär budget och resan kommer nog att hyvla av en rätt rejäl portion av min bankrulle. Men jag räknar med att jag inte ska behöva ta mer än $2k - $2,5k och $1k till januariresan (en vecka i Val d´Isere). Jag hoppas i alla fall att detta ska mätta mitt resebehov för ett tag och att det kommer vara så kul att det är värt det.

Hur förklarar du att det finns folk som är villiga att betala flera hundra tusen för att slippa leva då? Självklart kan man sätta en prislapp på ett liv. Låt oss då säga att ens subjektiva värdering av ens liv också kan vara noll. Summan pengar som man får eller ger bort är även i detta fall oväsentlig, eller vill du hävda att ditt exempels personer värdesätter sitt liv till minus ett par hundra tusen? 'Vad har du för prislapp på ditt?

Parre, vad är det för nåt du pluggar? Några framtidsplaner som involverar detta borde du väl ha? Har du funderat på att gå ett år på folkhögskola och bara inrikta dig på att lära dig skriva ännu bättre, typ i skogen i dalsland fjärran från sviten och internetpoker?

Men det får ju konkreta effekter som är ett problem för samhället, jag känner exempelvis en specialistläkare som får så pass hårda marginaleffekter att det helt enkelt itne är värt att lägga in särskilt mycket övertid för henne. Vilket leder till längre vårdköer osv. Absolut, svaret var mest till macroman som tycktes (som jag tolkade det) anse att anledningen till att låginkomsttagares problem uppmärksammas oftare i kvällspressen än höginkomsttagarna hade någon annan förklaring (exempelvis politiskt ställningstagande hos tidningen) än att få till artiklar som folk (uppenbarligen) vill läsa. Hur som helst, Hjort, när det gäller diskussionen om företeelsers (äpplen, människor, utförda jobb) värde tycker jag att du snurrar upp dig lite. "Värdefullhet" är väl närmast ett filosofiskt begrepp och jag tycker du gör det väl enkelt för dig när du översätter "värde" till marknadspris som i fallet med äpplet. Det funkar väl hyfsat när det gäller äpplen och bilar och sånt men att överföra detta till värdet på mer abstrakta begrepp som vänskap, människoliv och för den delen, åtminstone i viss mån, utförda jobb får ju absurda konsekvenser. "Vad är en genomsnittlig svensk beredd att betala för en god vän?" Samtidigt är det ingen som förnekar att en god vän är väldigt värdefullt att ha. När det gäller ett utfört jobb så kan du ju teoretiskt sett kolla rent ekonomiskt på hur mycket monetärt värde som har producerats, men du kan ju aldrig få en klar uppfattning om hur mycket värde en person skapar i mer abstrakta termer, allt från din läkarkompis som kanske räddar liv till Gunilla som förgyller arbetsdagen för sina arbetskamrater med sitt glada humör och härliga humor. Beträffande människolivets värde så är det inte så konstigt att folk säger att det är värt oändligt mycket, och det betyder inte att de hycklar. Om nån får frågan "För hur mycket pengar skulle jag kunna få döda dig?" blir förstås svaret att inga pengar i världen skulle räcka, det blir som att dividera med noll. När livet är slut har finns det inget annat värde som har betydelse, således känner var och en att deras liv är oändligt värdefullt och kan lätt inse att alla andra tycker det om sina liv också. Slutligen vill jag säga något om omvända progressiva skatter. Visst kan man tycka att det verkar mer logiskt att uppmuntra folk att jobba mer istället för att straffa dem med högre skatter. Men då måste man tänka på att pengars värde inte är linjärt, även pengar har förstås ett subjektivt värde och det minskar som bekant typiskt ju mer man har av dem. Alltså: om du sänker skatterna för höginkomsttagare kanske du svart på vitt kan visa att produktiviteten, BNP osv. i landet ökar. Men det betyder inte att allmänhetens subjektiva uppfattning om värdeökning följer samma kurvor, inte ens om man räknar bort abstrakta värden som att någon blir mer stressad, någon mår dåligt av att ha hamnat under existensminimum etc. Säg att Jonas mångmiljonär tjänar 10 000 extra efter reformen, vilket inte påverkar hans situation ett skvatt, medan Laila småbarnsmamma får 3 000 mindre att leva för och i princip går under ekonomiskt. Det är inget som säger att Jonas blir jättesugen att jobba mer eller starta nya företag för extrapengarna, medan det däremot är troligt att Laila inte orkar jobba så bra som tidigare. Nu blev det väl rätt luddigt, men huvudpoängen är att det finns andra värden än ekonomiska, att dessa inte kan översättas till penningvärde och att det inte går att bortse från dem när man bedömer samhällsnytta och dylikt.

Det som du kommer att få problem är att förklara nedskärningarna som behövs för att finansiera de sänkta skatterna. Dagen efter förslaget läggs fram så har du en snyfthistoria i varje tidning och nyhetsprogram om hur mycket olika grupper förlorar på förslaget. Samtidigt kommer de ha reportage som vällustigt beskriver hur mycket höginkomstagarna tjänar på förslaget. Dock skriver journalisterna aldrig några reportage om hur mycket höginkomstagarna förlorar varje gång skatterna höjs. Undrar varför... Kanske för att en höginkomsttagares livssituation inte ändras särskilt drastiskt om han får 100 000 i månaden att leva för jämfört med 150 000. Jämför "Nu har vi inte längre råd med ordentlig mat, vi får äta gröt utan mjölk till middag" och "Nu har jag inte längre råd med ostronen och hummern varje torsdag, det får bli varannan. Det blir inte riktigt samma sensationseffekt...

Om drygt en vecka åker jag till USA, då jag bland annat ska bila upp längs kusten från San Jose i Kalifornien till Vancouver i Kanada. Jag skulle kolla hur Las Vegas ligger till geografiskt i förhållande till vår rutt och kom fram till att det blir en hyfsad omväg, men fick syn på Reno som ligger praktiskt taget på vägen upp. Hur är denna stad vad gäller casinon och framförallt poker? Det lär väl inte vara lika häftigt som Vegas, men jag kan tänka mig att man borde kunna få sitt pokerbehov tillgodoställt ganska väl ändå? Någon som har varit där och kan ge lite tips & info? * Lite RP och flytt till Livepoker - QoS *

Förstår jag dig rätt om att alternativen är som följer: a) Spel läggs endast på bolag inom EU. Fördel: Endast provisionen behöver skattas och inga tillstånd krävs. Nackdel: Inga spel utanför EU. b) Spel läggs även utanför EU. Fördel: Potentiellt lönsammare spel. Nackdel: Krångel med tillstånd och skatter.

Jag är sugen på PeterD:s idé, speciellt som ingen verkade vilja ta tag i det hela ordenligt. 25 % av vinsten känns absolut som en fair deal och jag köper gärna en andel eller två om en sådan "fond" skapas. Kanske skulle du kunna starta en ny tråd om detta, Peter?

På Ultimatebet har de ju bord utan maxupptag. När jag spelade på ett sådant för ett tag sen (på .25/.50) var det en nisse som satt med $25k+, lite roligt. Det var ganska lönsamt eftersom han inte brydde sig speciellt mycket om hundra dollar hit eller dit. Ungefär som att jag skulle sätta sig vid ett bord med två dollars maxinköp eller så, det skulle bli storslask. Hur som helst, ingen borde ju egentligen lida av ett högre tak eftersom man själv bestämmer hur mycket man vill sätta sig med. Alltså, vill man spela med 50 BB eller 200 BB i inköp är det ju bara att sätta sig med så mycket. Däremot tycker jag gott att de kunde höja gränserna lite för minimiinköpet, jag tycker det stör spelet med alla småstackar. Egentligen tycker jag att det ultimata rent spelmässigt vore att alla hade exakt lika mycket hela tiden, så att man automatiskt får stacken påfylld vid förlust och avtömd vid vinst, och varje hand inleds med att alla har 100 BB eller vad man nu vill. Det blir ju lite osmidigt vid livespel men på internet vore det ju lätt som en plätt att fixa. Undrar om UB är sugna på att experimentera med detta, de verkar ju tycka att det är rätt skoj med obskyra varianter (som Royal Holdem, Killer, NoMax mm.). Man kanske skulle skicka dem ett mail.

Den filosofiska frågan kvarstår dock fortfarande: skulle det ha blivit samma kort om jag hade synat?

http://www.affarsvarlden.se/art/121469 Vad menar han med detta? Jag har svårt att tro att SS kommer erbjuda nivåer motsvarande $500/$1000 FL och NL$10000...

Poängen med skämtet var ju att kolla om man kunde skämta om allt eller om det finns någon gräns. Tydligen gör det det. Ska man testa såna gränser måste man ju för guds skull hitta på ett roligare skämt än det där. Exempelvis rör det mig inte i ryggen om nån skämtar om judar, bögar, mens eller vad som helst så länge skämtet verkligen är roligt, och det finns de som lyckas galant med detta. Men det finns ju hundra gånger fler osmakliga, tråkiga och allmänt dåliga skämt om dessa ämnen. Nu vet jag inte hur många som skulle kunna göra ett riktigt bra skämt om pedofili, men ett bättre försök än det där måste ju gå att få till.

Makk, det var ena mesiga satsningar du gör med trissen. Det ligger ju solklara färg- och stegdrag ute och om du satsar mindre än halvpott får du ju räkna med att bli utdragen (även om det inte var en sådan hand som drog ut dig denna gång). Det är ju superbt om du kan få in alla pengarna på floppen där eftersom du är grym favorit, men om det kommer ett till färg- eller stegkort på turn eller river så kommer både du och han att sakta ned och det blir förmodligen inte så fin utdelning. Nu var ju iofs han en slowplayer i ännu högre grad än du, men närmare pottstorleken än det där måste du ju satsa.