valterego

Sjuka övervärden så här långt i kampanjen

Roger that Återkommer med en lista efter helgen. Här kommer min absoluta Kentfavorit iaf:

Svenska låtar eller låtar på svenska?

Det var 1,5 år sedan jag postade nåt i den här miniserien och då i modddagboken. Härmed byter den officiellt kanal till vardagsboken. Vad gäller frekvens avger jag inga löften. Adolphson & Falk har inte lämnat mer än två stora spår för eftervärlden i form av en rätt skruvad julsång, och så brottarhitten "Blinkar blå". Det är fortfarande en av de bästa poplåtar som gjorts på svenska. Kent något decennium innan Kent. Den här versionen då själva gjorde många år senare gillar jag skarpt.

ty! Alltså, WLR är en av mina absoluta favoritrocklåtar, och jag har ju droppat den i bloggar och forum många gånger, men kommer inte ihåg nån specifik text om den. Däremot vet jag att jag skrivit åtminstone två bloggar om Phil rudd, AC/DCs trummis.

Välkommen tillbaka

Än så länge har registreringarna till turren låtit vänta på sig, även om vi vet folk redan börjat öppna konton via våra länkar. Jag tror att det är så att folk drar sig för att vara först. In med er och dra upp proppen så tror jag att det rinner på.

Det fungerar absolut.

Plus på Meta. Budget på mobil för mig är €150, mööööjligen €200. 3K SEK är inte budget på nåt sätt, Lundin

Bump!!!!

Följde ännu en mobildiskussion här på forumet, denna gång i tokboken. Jag är nyfiken om det i dagens mobilklimat finns några budgetsmartphones som man inte blir direkt arg av att använda. Dvs en mobil som kan köra lite surf, appar, sociala medier och gärna har en kamera och acceptabelt lagringsutrymme. Samt som inte laggar så man hinner gå till jobbet och komma hem under responstiden. Och därtill har ett lågt pris? Dvs inte en iPhone eller premium-android?

Hittade en skivrecension jag skrev för nästan sju år sedan. Inser med vemod att jag skrev bättre då än nu, eller åtminstone med mer själ. Jag tror det drabbar många som börjar skriva som profession. Först är det bara tyst. Alldeles tyst. Sedan det karaktäristiska raspandet av någon som spelar på en akustisk gitarr och har dämpat strängarna med ackordhanden. Sen kommer gitarrslingan i två takter, innan Rösten tar vid. Gitarren är grym. Smått fantastisk faktiskt. Det är emellertid först när man hört Rösten som man verkligen är tagen. Om det här blir soundtracket till ditt liv, så har du problem. Däremot skulle det göra en utmärkt och lagom överdramatisk fond till din död. Sorgtyngd är det nya svarta. Det är sand, gamar och blekt, död hud sträckt över torra benknotor. ”You’ll pray for a candle when the darkness falls when the night time closes in When life’s fateful curtain finally draws and you won’t see the morning again” Det är när du hör Rösten som du inser att det första mötet med William Elliot Whitmore sker i ett för dig tidigare obesökt rum. Om du någon gång hört David Eugene Edwards och hans 16 Horsepower, så är det möjligt att du känner igen dig en smula i rummets atmosfär. Men du har garanterat inte varit där tidigare. Tänk dig att du parkerat din nästan fyrtio år gamla Camino vid en liten småstadsbar strax utanför staden Keokuk, precis där Iowa möter Missouri och Illinois, i någon sorts amerikanskt treriksröse i landets geografiska hjärta. Mer midlands än så här blir det inte. Att döma av rösten torde Whitmore vara en snart sjuttioårig svart Iowabo som sitter i ett hörn och spelar på sin banjo, klädd i en sliten brun kostym och en liten hatt. En man som levt hela sitt vuxna liv på Whiskey och blues som han snappat upp från flodbåtarna som passerat förbi. ”Those buzzards will circle all overhead just waiting for you to die In their hearts they know you’ll soon be dead and not one of them will cry” Whitmore är mycket riktigt uppväxt i Keokuk, på en gård, men det är också det enda som stämmer, möjligen tillsammans med kostymen. Om döden skulle få för sig att satsa på en karriär inom musik skulle hans röst säkert låta något sånt här. Nu tillhör den istället en trettioårig vit farmarson som brutit med sitt liv som hårdrocksroadie, och nu har mutat in ett eget revir med hjälp av sin röst, en grym fallenhet för banjo, akustisk gitarr och för att skriva förjävla bra folksånger. Har du något som helst intresse av amerikansk folkmusik i någon form, vare sig det drar sig åt country, cajun eller blues, så finns det egentligen inte en enda anledning whatsoever att inte springa ut och skaffa dig ett exemplar av ‘Ashes To Dust’ från 2005 eller föregångaren ‘Hymns For The Hopeless‘. Det är så jävla bra så man vill klämma handen i en dörr en smula, för att verkligen känna lite fysisk smärta till musiken. ”You’ll hope against hope for one last breath when you find that yours is gone In this world there won’t be nothin’ left just a pile of bleached white bones” Texten är hämtad från William Elliot Whitmores ”The Buzzards Won’t Cry” från ‘Ashes To Dust’. Klicka på titeln och spola fram två minuter och fyrtio sekunder in i klippet, och se ljuset. Eller mörkret.

instämmer.

Ibland skriver man klyschiga / pekorala / hjärndöda artiklar. Jag vet, jag har också varit där och är det fortfarande ibland. En av våra branschkollegor har idag en artikel med rubriken "Sex filmer som revolutionerat casinokulturen". Sen listas "21", "Casino", "Rounders", "Rain Main", "Cincinatti Kid" och "Ocean's Eleven". Det här är bland det dummaste jag läst på hela veckan. Två av filmerna har jag inget problem med på listan: Rounders och Cincinatti Kid har blivit ikoniska för pokerkulturen. Rain Man och Casino är förvisso bra filmer med speltema, men revolutionerat? Och 21 ska vi inte ens gå in på. Det finns inget revolutionerande med den filmen på något plan, mer än möjligen att man lyckats skapa en långfilm om black jack. Det här är ett riktigt dåligt hafsjobb av artikelförfattaren. Och nej, jag tänker inte bjuda dem på en länk.

Det verkar vara något av en världsnyhet, och jag postade härom dagen texten "Dödlig sandstorm. Äntligen lite spänning i vardagen" samt länk till Aftonbladet-nyhet på Facebook. Inser nu att det kan uppfattas som en smula raljant om man inte vet att jag bor på Cypern. För övrigt verkar Aftonbladet inte överdriva jättemycket i relation till övriga medier. Två personer ska ha dött i Libanon och över 750 ha förts till sjukhus. Maximal rekommenderad dammnivå ska tydligen ligga på 50 mikrogram per kubikmeter. Igår var det 750 här i Limassol. De kommunala högstadieskolorna skulle dra igång för terminen i morgon, men är nu uppskjutna till fredag. De rekommenderar att man inte går ut i onödan.

Ja, tycker också att det är en jäkligt rolig grej. Hoppas det blir fin uppslutning, så lär vi få se fler turrar av det här slaget.

Haha, tro mig: Jag kom in LÅNGT efter början, och även om jag uppskattar sponsringen kommer det nog inte räcka till Du får nöja dig med bloggen. Men jag uppskattar så klart berömmet mycket! Att skriva är en egotripp, något som troligen gäller alla som skriver blogg och även db här på pf. Det kan möjligen bli en bok om svenska flyttblock nån gång.

Hah, har sugit på den pucken många gånger... Jag tror dock att det finns många i pokersverige som både har större talang och övriga förutsättningar för det projektet än mig. Skulle möjligen vara om man fick möjlighet att göra det på arbetstid.

Jag kom aldrig så långt i serien. Fantastiska bilder i denna blogg för övrigt. http://www.thisisnotporn.net/

Mja.... efter flytten till Cypern har jag sett Daredevil, andra säsongen av True Detective, Krunegård & Jinder samt två avsnitt Fear The Walking Dead, så det kanske är typ jämnt då.

Ön har idag drabbats av sandstorm. De uppmanar barn och äldre att hålla sig inomhus. Det är lite TheMist-känsla utomhus när hela stan är sjokad av ett blekt moln som mest liknar en extremt tät dimma.

Tror du kollar mer på serier än mig sett till senaste halvåret iaf

Då var till och med jag uthålligare, jag såg nog iaf halva första säsongen.

Imponerande mtp Anna Paquins skådespelarinsatser.