Jag har sett tre dokumentärer på SVT Play. Den första jag såg var '6 dagar kvar att leva'. Man får följa Carina Bergfeldt (hur hon hamnade där, men hon berättar lite om sin uppväxt, där hon oftast var arg) när hon möter en dödsdömd fånge i Texas i hans allra sista dagar i livet. När fången begick sitt första brott 23 år tidigare var han drogpåverkad, och nu innanför murarna har han blivit en annan människa och reflekterat över sina brott. När väl dagen är inne kan det bli en inre konflikt för tittaren, och det kan kännas onödigt att avrätta honom. Familjen påpekar att detta inte är en lycklig dag för dem. Man måste tänka tillbaka på hur det kändes för offren och hur rädda de var och vilken dödsångest de kan ha haft. Jag tror på rättvisa och att de berörda får en lättnadskänsla, så jag personligen är inte emot dödsstraff.
I den andra dokumentären får vi följa Preben Nielsen i dokumentären 'På tisdag ska jag dö', som är förlamad från nacken och nedåt efter en olycka. Han söker nu aktiv dödshjälp och måste resa till Belgien för att få avsluta sitt liv. Man får följa honom hela vägen tills han somnar in. De allra närmaste var med honom och han fick ett väldigt fint avslut på sitt liv, och man blir så klart berörd av att han väljer detta istället för att stanna kvar. Preben skulle kunna ändra sig om han ville ända fram tills själva injektionen, men hans resa till Belgien var väldigt jobbig för honom. Han fick lyftas upp 3-4 gånger för nya färdmedel och man såg vilka smärtor han fick av detta. Detta gjorde Preben och även mig förbannad, han fick ingen rimlig chans att kunna ändra sig i slutskedet. Detta måste rimligen ses över, så här får det inte vara. Andra reflektioner här är att det kan kännas väldigt jobbigt för människor som är i liknande situationer. Jag tror att det kan vara rätt att träffa likasinnade, mer positiva personer till livet för att möjligen ge det en chans att vända en negativ trend. Jag tror på under, så jag är inte för aktiv dödshjälp. Hade den starke Preben tex fått rörlighet i någon arm hade han kanske sett det annorlunda.
Den tredje och sista var 'Klonad med AI: Döden skiljer oss inte åt'. Serien följer Stephan Martinussen som diagnostiseras med obotlig cancer, och hans fru Katrine, som vägrar acceptera hans bortgång. I den första delen var Stephan med, men i del två hade han förlorat kampen mot cancern. Man såg hur lyckliga detta par var och hur de perfekt matchade varandra. Tillsammans försökte de skapa en digital kopia av Stephan som kan leva vidare genom hans personlighet, minnen och röst. När Stephan är borta fortsätter frun med utvecklingen genom att jobba vidare med duktiga utvecklare. Även om utvecklingen inte kommit tillräckligt lång ännu, så är detta något jag tror på. Samtidigt kommer känslorna upp till ytan igen, men gråta en skvätt behöver ju inte vara negativt. Ekonomiskt kan detta inte vara billigt. Det har även snackats om att ha med AI-klon på framtida rymdresor. Kan man bara intala sig att det är rätt person som pratar med en, så är detta en bra idé.
Ämnena i sig är väl mer intressanta än att dokumentärerna var bra, ska sägas.