Omtanke om varandra vs. personligt ansvar?

[Torsus]

Debatten om poker och spelmissbruk har den senaste tiden rusat iväg, både på detta forum och på andra.

 

Jag skulle vilja generalisera frågeställningen (utan att göra politik av detta alltför mycket) till följande:

 

Hur mycket ska vi/samhället/släktingar/vänner bry sig om en missbrukande person? Är det olika beroende på om det handlar om knark, sprit, spel, ätstörningar eller något annat?

 

Det ligger ju nära till hands att gripa in om ens förälder, bror,syster,äkta hälft eller bästa kompis har svåra problem. Men hur mycket ska man bry sig? Och finns det ett personligt ansvar?

 

Själv tycker jag att det personliga ansvaret är mycket stort och att det nästan har kommit bort i dessa debatter.

 

Jag själv skyller aldrig på andra när jag tiltar bort pengar på poker eller ligger svårt bakfull en söndagsmorgon. Jag har lärt mig helt enkelt att ta ansvar för mitt liv och stå för alla konsekvenser.

 

Men vad tycker ni?

 

* RP, lite kortare - QoS *

[Myssion]

Skulle egentligen kunna skriva rätt mycket om detta, men pallar inte just nu.

 

Men det personliga ansvaret både glöms bort och förstoras tycker jag. Man ska stötta och finnas till hands, men i slutändan är det personliga ansvaret som är avgörande, jag kan inte göra saker åt den andra personen. Och till slut tröttnar man på att stötta om man inte får respons i andra änden.

 

Sedan har jag sett exempel i idrottsföreningar där personen som t.ex. har dopat sig blir utestängd från föreningen. Detta blir lite bakvänt, föreningen bör väl ställa sig bakom personen och hjälpa denna med sitt problem, istället för att bara försöka rentvå sig själva genom att skjuta bort personen ifråga. Det går ju att hjälpa personen UTAN att man för den skull accepterar dennes beteende, alltså samtidigt som man tar avstånd från doping.

[Fido]

Det stora problemet för oss (mänskligheten) i dagsläget är att vi förökat oss snabbare än vad våra gener och sociala mönster har klarat av att anpassa oss till. Vi har levt i nån miljon år i små sociala grupper där vi har tagit hand om varandra för att kunna överleva. Det fungerade fint när vi var relativt små grupper där alla kände alla.

 

Idag är det lite en annan grej. Klart svårare att "ta hand" om varandra när det handlar om människor du aldrig mött.

 

Se bara på skvallerpressens (AB!) sätt att skriva om "kändisar" och katastrofer. Vi bryr oss inte det minsta lilla om vad som händer med "Floor-filler-Kristian", tills dess AB har skrivit om honom. Likadant med jordbävningsoffren i Katchakstan. Men när vi lär känna dom (genom artiklar eller TV) så plötsligt kan vi bry oss. Låt AB/Expressen/TV konstant rapportera i ett par veckor - och vi slår alla tiders rekord vad gäller givmildhet (Tsunamin).

 

Samma med spelmissbruk. Skillnaden där är att nu handlar det om något självförvållat (?) och därmed kommer inte ens AB att skriva en snyfthistoria om det. Därför kommer inte spelmissbrukaren att kunna få det anonyma stöd som allmänheten kan ge. Det eggar aldrig vårt kollektiva ansvar när vi aldrig blir upplysta om det. Det anonyma rör oss inte.

 

Därför stiger ansvaret som de nära och kära får bära. De är de enda som orkar bry sig när det gäller en sak som spelmissbruk. Eller, alla misbruk för den delen. Är nog bara tidigare kändisar - Schyman, Kicki, Best - som klarar av att få medlidande för sitt alkoholmissbruk. För Anders Johansson i Bokarby är det föga troligt att någon annan än den närmaste kretsen kommer att hjälpa till.

 

Där i ligger det stora problemet. Det är främst de närmaste som kommer att kunna ge stöd. Men samtidigt är det de närmaste som framförallt kommer att lida när någon missbrukar och därför har mest motstånd mot att hjälpa.

 

I slutändan handlar det ju som du skriver om personligt ansvar. Men finns det verkligen något sådant i dagens Sverige? Är det någon som förstår att ta konsekvenserna av sitt handlande? Tveksamt. Missbrukar jag så är det någon annans fel. Tar jag "sjukledigt" en dag för att shoppa så är det min rättighet. Är jag arbetslös är det blattarnas fel, jobbar jag för mycket för att slava ihop en lön så är det Perssons fel. Alltid något. Det svåra är ju att dra gränsen när det handlar om någonting som är självförvållat. Våra gener säger att vi ska hjälpa, men vår hjärna säger att "skyll dig själv". Åtminstone efter ett tag. Problemet är att när det gäller en anonym person så tar "alltid" hjärnan överhanden och säger "är personen dum så får den lida". Men om du kommer närmare och lär känna personen, då plötsligt vill du hjälpa.

[Svinto]

Detta blir lite bakvänt, föreningen bör väl ställa sig bakom personen och hjälpa denna med sitt problem

Undrar hur det kommer sig att en person som gör nåt olagligt så ofta betraktas som en sjukling som det är synd om när det skapligt ofta lär handla om en fullt frisk människa som väljer att ta en risk.

[Waggho]

Detta blir lite bakvänt, föreningen bör väl ställa sig bakom personen och hjälpa denna med sitt problem

Undrar hur det kommer sig att en person som gör nåt olagligt så ofta betraktas som en sjukling som det är synd om när det skapligt ofta lär handla om en fullt frisk människa som väljer att ta en risk.

 

Vad är det för olagligheter du tänker på? Förskingra pengar? Mörda? Snatta? Köra mot rött? Jag har svårt att se vad din beskrivning stämmer in på.

[Svinto]

Vad är det för olagligheter du tänker på? Förskingra pengar? Mörda? Snatta? Köra mot rött? Jag har svårt att se vad din beskrivning stämmer in på.

Just det jag citerade till exempel, inställningen att idrottmannen som dopar sig har ett problem som denne måste få hjälp med. Jag tycker inte ett dugg synd om en sån person och ser inte varför idrottsföreningen förväntas anstränga sig för att hjälpa till på nåt sätt om det nu inte är så att den bär ansvaret för att personen dopar sig. Sen är det väl ingen lagbrott att dopa sig, men det spelar inte så stor roll.

 

En annan liknande grej är vad som skulle hänt om en normal skötsam gymnasieelev på min gamla skola fick för sig att en dag testa att röka på. Det skulle bli en jäkla liv med kuratorer och psykologer och föräldrasamtal för att hjälpa stackaren med sitt stora problem som tydligen är omgivningens fel. Blotta tanken att han kommit på ideen själv och medvetet valt att prova för att han själv ville är väldigt främmande för många.

[Hjort]

Vad är det för olagligheter du tänker på? Förskingra pengar? Mörda? Snatta? Köra mot rött? Jag har svårt att se vad din beskrivning stämmer in på.

Tja, jag vet inte om Kriminalvården är indikativt för något, men det är ju ett intressant ordval.

[Myssion]

Detta blir lite bakvänt, föreningen bör väl ställa sig bakom personen och hjälpa denna med sitt problem

Undrar hur det kommer sig att en person som gör nåt olagligt så ofta betraktas som en sjukling som det är synd om när det skapligt ofta lär handla om en fullt frisk människa som väljer att ta en risk.

 

Ok, nu var jag inte så utförlig, men det var inte riktigt så jag menade.

 

Exemplet som jag tänker på inbegrep en kille som inte mådde riktigt bra, han hade kassa hemförhållande och uselt självförtroende, började ta anabola för att kompensera för detta och för att lyckas med sin idrott, delvis för att hans framgång som idrottare var hans måttstock på hans duglighet som människa. Han blev mer eller mindre informellt utesluten ur föreningen för att ledningen var rädd att deras förening skulle få dåligt anseende om det kom fram att en av spelarna hade dopat sig.

 

Om det gäller en person som medvetet tar en kalkylerad risk bara för att fuska så håller jag med dig, verkar dock som att du utgår ifrån att så är fallet med alla som dopar sig.

[Svinto]

Om det gäller en person som medvetet tar en kalkylerad risk bara för att fuska så håller jag med dig, verkar dock som att du utgår ifrån att så är fallet med alla som dopar sig.

Det är klart att det inte gäller för alla dopingfall, men min grundinställning är att det till 99% är den dopinganklagades eget ansvar att han eller hon dopat sig.

 

Sen finns det ju såklart gränser för hur långt resonemanget funkar. Jag tycker till exempel inte att man kan låta bli att tycka synd om utfattiga barn i sydamerika som verkligen måste stjäla för att överleva eftersom samhället fullkomligt skiter i dem.