Waggho försöker klonka sig uppåt

[tikhal]

Hahaha! Kungligt, älskar att lura i folk sånt.

[Waggho]

14 dec:

 

Jaha, nu har man varit här i stan ett tag. Jag börjar nästan känna mig hemma här, men på lördag morgon är det dags att fara iväg igen, till San Franciscos grannstad San Jose. Innan dess ska det dock hinnas med en del, eventuellt en broadwayshow och på torsdag blir det standup comedy på The Comic Strip där Jerry Seinfeld brukar uppträda när han är här i stan. Några fler museebesök ska det väl bli också, Metropolitan, Guggenheim, Naturhistoriska och MoMA (Museum of Modern Art) är väl de mest angelägna, vi får se vad som hinns med.

 

I går kväll och tidigt imorse kom tre nya svenskar till lägenheten, vilket innebär att vår nationalitet numera är i majoritet här (fem svenskar mot tre amerikaner). Det är Fredrik Simonsson och hans kompis Johan som har varit på rundtur i USA sen en dryg månad tillbaka, samt deras gemensamme vän Valerio som hoppade på ett standbyflyg från Stockholm. Jimmy skriver sina Final Exams nu, han har en varje dag måndag till torsdag, så det är vi andra fyra som har gjort stan idag. Det obligatoriska besöket i Empire State Building klarades av, en hyfsad utsikt har man där uppifrån 86:e våningen. Därefter tog vi oss ner till Chinatown och Little Italy, som Valerio gärna ville besöka (han är italienare). Han blev dock besviken när det i princip bara var en gata med ett gäng caféer och restauranger, han saknade "den äkta italienska känslan". Det var riktigt kyligt ute, men ändå bestämde vi oss efter detta för att ge oss ut på Brooklyn Bridge för att kolla in utsikten. Den var fin, men det blåste rejält och våra stackars vantlösa händer blev stela av köld. Som tur var tinade vi dock upp efter ett besök i en elektronikaffär där Valerio köpte ett par kamouflagefärgade hörlurar. Efter en titt på Ground Zero drog vi oss hemåt.

 

Här om dagen lyckades jag äta upp en hel chilifrukt när jag åt lunch i Chinatown. Modell mindre, men ändå. Den låg helt oskyldigt bland de andra grönsakerna i min Curry Chicken, och jag märkte inte att jag hade tuggat i mig den förrän det var alldeles för sent. Min näsa började rinna, ögonen tårades och munhålan fylldes av helvetets alla eldar. Jag försökte se så oberörd ut som möjligt för att inte kineserna runt omkring mig skulle börja peka och skratta, men det gick inte så bra. En äldre kinesisk man (tänk Mr. Miyagi i Karate Kid) skrockade högt när han gick förbi.

 

En annan fadäs var när jag i förrgår lyckades radera alla bilder och filmklipp från min kamera - hurra! Jag hävdar bestämt att det var det korkade menysystemets fel.

 

Nåväl, nu har pojkarna runt om mig som kom imorse somnat, så vi får se om det blir ett besök på den lokala puben för en öl med en pizza på köpet. Hur som helst så lever jag och har det bra, och hoppas att detsamma gäller er därhemma.

 

God Afton!

[Waggho]

16 dec:

 

De senaste dagarna har varit riktiga höjdardagar, med den riktiga peaken igår kväll. Men låt oss ta det från början. I torsdags var det tänkt att vi skulle försöka hitta några billiga Broadwaybiljetter, det finns några sätt att få dem för lite bättre pris än typ 100 dollar vilket är det ungefärliga ordinarie lägstapriset, bland annat kan man vara med i något slags utlottningar och om man vinner får man köpa biljetter för ca 20-25 dollar styck. I ett stånd säljer de också överblivna biljetter för halva priset, och dit gick vi för att kolla in marknaden.

 

Plötsligt dök en mystisk kinesisk man med tunt stripigt hår upp från ingenstans.

 

Han sa att hans kompisar inte kunde komma med på teater eftersom de jobbade, och här hade han tre biljetter till en föreställning som började om fem minuter. Här får ni! sa han. Vissa av oss blev förstås lite misstänksamma. Vad ville han ha i utbyte? Men när man såg hans oskyldiga, glada leende förstod vi att han bara ville gott. Hur som helst var vi ju fyra personer men bara tre biljetter, så vi köpte en fjärde för 47 dollar, vilket var halva priset. Vi hade ingen aning om vad det var för teater vi hade biljetter till, men efter lite runtvimsande hittade vi dit några minuter försenade. Vi möttes av ett hav av grått och lila hår, och två pensionärer på scenen. Medelåldern i publiken måste ha varit över 65-strecket i alla fall, och hela första akten var det bara det gamla paret som tjafsade om sånt som äldre människor tjafsar om. Gubben ville bara ligga där på stranden och inte göra nånting, medan tanten ville hitta på en massa aktiviteter. Gubben drömde sig bort till när han var barn och brukade sitta på havsbotten och frugan tyckte att han skulle göra det nu, men det ville han inte. Det var den centrala konflikten. Plötsligt dök en grön figur upp bakom en sanddyn. Publiken flämtade. Lite senare kom de två ödleliknande varelserna ut på scenen och av någon anledning pratade de engelska. Sen handlade andra akten om hur gamlingparet försökte förklara begrepp som "love" och "evolution" och varför man ska skaka hand när man möter någon. Det hade väl inte varit värt att betala 95 dollar för kalaset, men nu blev det ju ganska billigt och vi kan i alla fall säga att vi har varit på en broadwayteater.

 

Efter föreställningen dök den mystiske kinesiske mannen upp. Vi tackade artigt för biljetterna och han verkade glad. Plötsligt halade han fram biljetter till en förhandsvisning på en biograf. Han gav oss också ett nummer som vi kunde ringa om vi ville ha mer biljetter (detta slarvade vi naturligtvis bort en kort stund senare) och en inbjudan till en fest för fransktalande. Vi har funderat mycket på den kinesiske mannen och vem han var. Var han kopplad till kinesiska maffian? Skulle han börja kräva gentjänster? Levde han på det här? Han kanske fixade så mycket biljetter till folk att han fick mat och husrum i utbyte. Verkligen mystiskt i vilket fall som helst.

 

Filmen var i alla fall helt okej, den hette Family Stone och Sarah Jessica Parker från Sex and the City hade huvudrollen. Hon var en stel karriärskvinna som kulturkrockade med sin blivande mans mer tillbakalutade familj, det var mycket extrema pinsamheter som man mest lider av att se men den var lite småkul och hade sitt underhållningsvärde. En del drama lyckades de klämma in också.

 

Så igår var det dags för det vi alla hade väntat på: The World Famous Comic Strip och tre timmars ståuppkomik. Visserligen skulle vi besöka vernissager innan men Hector villade bort sig (och oss) i SoHo och vi lyckades inte hitta dit vi skulle innan det började bli hög tid att ta sig till klubben. Väl där hamnade jag naturligtvis precis intill scenen, och ni vet vad det betyder. "Look at that haircut, where am I? In a 60's sitcom?" "You win the award for the pose of tonight." (Jag satt med armarna tufft korsade). "You look like you played in the Monkees." "I´m gonna ask a normal person... eh, not you!" De var på mig hela tiden! Inte bara mig förstås, utan alla som satt nära scenen. Den här frisyren jag har verkar vara totalute här, alla killar jag har sett som inte är typ hemlösa eller övervintrade hippies har kortklippt hår, och det i en stad som är känd för att man kan se ut hur som helst utan att nån bryr sig. Humorkvällen var i alla fall riktigt rolig, och alla enades om att det var veckans höjdpunkt. Jag ska inte ge mig på att återge nåt av skämten, för det blir ju mest platt och inte alls lika roligt när man skriver det. En kille var i alla fall en höjdare på att imitera, han gjorde Al Pacino, George W. Bush, Arnold Sch., Ray Romano (alla älskar Raymond) och en massa fler som jag inte kommer ihåg. Roligast var nog ändå Judah Friedlander, "the World Champion of the World". Han frågade en massa folk i publiken vad de gjorde, och vad de än sa så hade han gjort det bättre. "You´re in the army? Cool. I´m a navy seal." "How long is med school? (frågade han mig). Five and a half years? I did it in six weeks." För att förstå det roliga måste ni se hur killen ser ut. Gå in på http://www.worldchampionoftheworld.com eller http://www.judahfriedlander.com . Om ni har sett filmen American Splendor så spelade han för övrigt den nördiga killen med glasögon. Överlag var det väldigt hög kvalitet på artisterna och för att få uppträda där måste man tydligen ha varit med på Letterman, Saturday Night Live eller liknande. Det var en höjdare helt enkelt!

 

Kvällen avslutade vi med torsdagskaraoke. The Swedes, dvs. jag och Jimmy drog av både Common People med Pulp och Otherside med Red Hot Chili Peppers. En given succé. Nu vankas det nytt försök hos konstnären Mark Kostabi, den här gången ska det vara engelskspråkig inspelning och inte italiensk. Påminnelse: http://www.markkostabi.com

 

Det blev ett långt mail, hoppas ni orkade läsa. Tidigt imorrn bitti bär det av till San Jose och efter det vet man aldrig vad som händer.

 

Alla tiders!

[HouseDoG]

Råkade komma in på din New York-dagbok på sidovägar och måste bara få tacka för den mycket intressanta och underhållande läsningen!

 

Du skriver verkligen bra och dina historier är fängslande. Ni verkar ha det jävligt trevliga over there!

 

Keep up the good work!

[Waggho]

Råkade komma in på din New York-dagbok på sidovägar och måste bara få tacka för den mycket intressanta och underhållande läsningen!

 

Du skriver verkligen bra och dina historier är fängslande. Ni verkar ha det jävligt trevliga over there!

 

Keep up the good work!

 

Tack!

[Waggho]

17 dec:

 

Det var sista kvällen i New York. Under dagen hade vi hunnit med att återigen hälsa på Mark Kostabi och denna gång kom delar av oss med i publiken, och den sena eftermiddagen ägnades åt ett gratisbesök på Museum of Modern Art. Hos Kostabi stod Jimmy och pratade med någon om eventuell utgång på kvällen, vi hade redan bestämt att vi inte skulle sova innan vi åkte iväg med flyget som skulle lyfta klockan sju på morgonen så vi kunde ju lika gärna ha lite roligt innan vi gav oss iväg vid fyratiden. Trummisen i husbandet, som såg tämligen märklig ut, kunde inte låta bli att höra vad Jimmy sa och gav honom en adress till en lägenhet på Manhattan där något som enligt honom skulle vara årets stora fest i New Yorks konstkretsar skulle hållas. Sålunda gav vi oss av in till stan vid tiotiden och efter lite om och men lyckades vi ta oss in i hissen som gick upp till tolfte våningen. Hissen gick rakt in i lägenheten, det var lite coolt. Vi möttes av en mycket rymlig lägenhet fullpackad av konstnärliga typer med en medelålder runt uppskattningsvis femtio, mat stod framdukad (även om det mesta var uppätet) och i ett hörn stod två galna män och delade ut dryck mot mer eller mindre frivilliga donationer i en burk. Vi pratade med en kille i regnbågsfärgade byxor och skjorta som tyckte det var härligt att det var så mycket "crazy people" på festen, och vi funderade på om han räknade sig själv till denna grupp eller ej. Jimmy var extremt populär under kvällen och på något sätt lyckades han bland tanterna och kvinnorna hitta en hel samling tjejer under trettio som alla tycktes vara otroligt intresserade av honom. En 43-årig boliviansk kvinna uttryckte stort intresse för Fredrik, och de satt i flera timmar och pratade om hennes halvindianska härkomst och liknande ämnen. När hon flyttade sig närmare honom och ville hålla armkrok kände sig Fredrik nödgad att avvisa henne varefter en aningens pinsam situation uppstod. Hon lämnade festen en liten stund senare.

 

Jag och Valerio stod och studerade Johan där han satt och pratade med en tjej i 25-30-årsåldern. Skulle han få till nånting? Vi involverade Fredrik, som ju borde känna Johan bäst efter deras resa som nu går mot sitt slut, i frågan och han replikerade på klingande småländska att "Johan är sämst på att ragga" och "Det kommer inte bli något!" Efter detta besökte jag toaletten (eller "the restroom" som vi säger här) och när jag kom tillbaka var någonting annorlunda. Johan satt fortfarande precis likadant som förut och såg intresserad ut och pratade. Men tjejen hade nu på sig glasögon. När jag kom närmare insåg jag att det inte alls var någon tjej utan en kvinna i sextioårsåldern! Tjejen Johan tidigare hade pratat med hade nu istället anslutit sig till Jimmy och hans sällskap i soffan och tittade trånande efter den omåttligt populäre, tidigare mustaschprydde svensken som redan hade fullt upp med att umgås med den tjej som suttit där med honom från början.

 

Hur som helst, när klockan var kring tre-halvfyrasnåret kände vi att det var dags att gå hem. Jag och Jimmy lämnade av Fredrik, Valerio, Johan och Hector i lägenheten och sa adjö innan vi begav oss av med tunnelbanan mot JFK Airport. "Har du med dig din internationella studentlegitimation som du var tvungen att ordna för att kunna åka med STA travel, studentresebyrån?" undrade Jimmy när vi satt i en av vagnarna. Ajaj. Varför missade jag att skriva upp det på Att-göra-listan innan jag åkte? En viss nervositet infann sig. Efter tunnelbanan var vi tvungna att ta "Airtrain" till själva flygplatsen, någon kilometers resa för fem dollar per person. När vi närmade oss första terminalen slog det oss att vi inte visste vilken terminal planet avgick från och Jimmy försökte utröna det från reseinformationen han skrivit ut. Efter en stund hör jag honom säga: "Nej du Jon. Vi är körda. Vi är på fel flygplats." Jag vet inte varifrån vi fått att vi skulle resa från JFK, planet avgick hur som helst från La Guardia. Klockan var nu kvart i sex, 75 minuter från avgång. Två något stressade unga svenskar sågs under den tidiga morgonen i rask takt söka upp en taxi utanför terminal fyra och trettiofem dollar senare anlända till La Guardia Airport. Vi hann i tid till incheckningen, och studentlegitimationskontrollen var inte den allra hårdaste så lättade kunde vi gå ombord på planet till Chicago (där vi skulle mellanlanda). Det kändes knappt som att vi var värda det.

 

Nu började våra kroppar ge sig till känna, klagandes. Vi hade inte ätit sen tidigt kvällen innan och inte sovit på snart ett dygn. Det tidigare så behagliga, lätta alkoholruset började dessutom övergå till ett mindre behagligt bakrus och vi försökte sova bort resan så gott vi kunde. Medan jag sitter och nickar till deklarerar Jimmy plötsligt att han "mår lite dåligt" och hoppar förbi mig för att ta sig till toalettkön. Väl där väljer han helt sonika att - svimma. "Är det alkohol, är det mediciner?" hör han en flygvärdinna fråga när han kvicknar till på golvet. Jimmy svarar någonting om att han reste sig för fort.

 

Efter en promenad till rätt gate på Chicagos flygplats och efterföljande ombordstigning på det nya planet var det dags för mer krångel. Flygkaptenen berättade bistert i högtalarna att en röd varningslampa lös, indikerande att något var fel på vänster motor. Jag såg framför mig hur planet skulle tömmas och vi skulle få sitta i ett dygn eller så i väntan på ett nytt flyg. Som tur var var det inget riktigt fel på motorn, den hade bara glömt att logga in imorse, och vi flög iväg.

 

Redan innan han kom hade vi döpt vår stolsradskamrat till Jean-Janne, och det visade sig vara ett ganska passande namn när han väl kom och satte sig. Han såg ut som en Jean-Janne. Jag frågade honom om han trodde att det skulle serveras någon frukost eller annan mat på planet, för nu var vi verkligen vrålhungriga. "Nej, som bäst får vi lite nötter och några kex." svarade han. Godhjärtad som han var erbjöd han oss dock sin matsäck i form av en yoghurt som vi tacksamma glufsade i oss. Mycket riktigt kom sedan också en kartong med kexliknande föremål av olika slag och en minipåse med jordnötter, och även om det inte direkt var det godaste vi ätit höll det oss vid liv resan igenom.

 

Väl framme i San Jose kom Patrik med sin bil och mötte oss, det var trevligt. Dagen har vi ägnat åt att bli människor igen genom matintag, sömn och duschning och nu börjar vi känna oss riktigt fräscha. Imorgon är det tänkt att vi ska åka in till San Francisco och kolla in den staden lite och sedan sova över hos Pernilla Weidmo som en del av er känner. Därefter bär det enligt planen iväg upp mot Reno, mini-lasvegas, där åtminstone jag hoppas kunna ta del i ett eller annat pokerparti. Önskningar har också framförts om att besöka ett par vingårdar på vägen som i filmen Sideways.

 

Hoppas att ni lever och mår gott hemma i Sverige, själva är vi tacksamma över att befinna oss där vi befinner oss och inte kvar i New York.

 

Jon E

[Waggho]

22 dec:

Hej alla! Länge sedan jag fick tillfälle att skriva nu, det har varit dåligt med billiga internetuppkopplingar längs vägen. Men här kommer nästa mail i ordningen! Först en dementi från en herre som känner att allt inte riktigt stämde från förra mailet, nämligen Johan. Var så god, Johan!

 

[Johan]

Nej vet du vad Jon... nu måste vi straighta ut vissa saker...

 

Jag dementerar å det grövsta att Jimmy fick tjejen jag flörtade med. Den tjejen följde jag till hissen. Däremot har jag gett Jimmy hennes visitkort. Den ligger numera i Tequilalådan som står på kylskåpet. Hon var producent och skådespelare och vill nu använda Jimmy i en film, speciellt efter att jag berättade att Jimmy gjort succe i en svensk polisfilm. "He was huge on the screen", underströk jag.

(härligt att man kan lägga in så många betydelser i gigantisk)

 

I övrigt vill jag också nämna att den 60 åriga tanten med glasögon som Jon såg mig prata med var mkt trevlig men att hon frågade efter Jimmy hela tiden "Where did that tall handsome guy go?"

 

Tack så mkt för alla sköna NY minnen!

//Johan nu tillbaka i Sverige

[/Johan]

 

Så, nu har vi rett ut det. För er som inte känner till det kan jag avslöja att Jimmy var statist i den senaste van Vetereen-filmen med Sven Wollter, och att han kom med i en närbild i en scen så att han enligt uppgift fyllde ut nästan hela skärmen.

 

I alla fall. Dags att berätta om roadtrippen!

 

Vi lämnade Patriks hus och hans iranska sambo/hyresvärd Ben och begav oss av från San Jose mot San Francisco. Det är ingen jättelång resa mellan de båda städerna, 7 mil ungefär. På kvällen hade vi bestämt att vi skulle sova hos Pernilla, men hennes rumskamrater var inte jättepigga på att ha oss stökandes runt i lägenheten när de skulle packa för att åka hem till jul. När vi försäkrade att vi skulle vara stillsamma och vara i lägenheten så lite som möjligt gick det dock bra. Efter att ha besökt en kinarestaurang och sett Golden Gate-bron genom dimma tog vi oss upp till Twin Peaks, två bergstoppar med schysst utsikt över hela San Francisco. När vi hade varit några timmar i staden försökte vi oss på en analys och kom fram till att tempot var lugnare där än i New York och att staden inte kändes lika ihoptryckt som Manhattan (vilket har sina naturliga skäl med tanke på att Manhattan är en inte-särskilt-stor ö). Efter att ha lämnat våra saker i Pernillas lägenhet begav vi oss ut för att hitta någonting att sysselsätta oss med under kvällen. Vi fann en jazzbar och inväntade att spelningen skulle börja och när bandet plockade upp sina instrument såg medlemmarna obefogat nöjda ut. Vi noterade att de skulle passa bäst att heta svenska medelåldersnamn som Lars-Göran och Börje och satt länge och diskuterade vad som passade bäst innan vi kom fram till följande:

 

Trummor: Jan-Erik

Bas: Göran

Gitarr: Paul

Saxofon/klarinett/tvärflöjt: Kjelle

Sång 1: Laila

Sång 2: Ernst (han liknade Ernst Kirchsteiger)

 

Var och en hade sin egen personlighet. Jan-Erik, eller Janne, såg nöjd och glad ut så länge han fick trumma på sina trummor. Även i pauserna trummade han på lite försiktigt, han låtsades kolla så att trummorna lät som de skulle och plockade med sina olika trumpinnar och testade dem för att se vilken han skulle använda härnäst. Han kunde inte hålla sig ifrån trummandet helt enkelt. Göran hade en halvakustisk bas vilket man inte ser jätteofta. Ibland ställde han sig upp från sin stol och röjde loss ordentligt och ibland hörde man ett och annat spontant, gällt "Wow!" eller "Hoo!" från hans håll. Han såg nöjd ut nästan hela tiden, men när basgångarna blev för simpla kopplade han på sin mer trumpna, uttråkade min. Paul spelade först lite halvlamt, men när Ernst anlände (fint folk kommer sent) tycktes han vilja visa sig från sin bästa sida och blev mycket koncentrerad. Kjelle satt och begrundade bandet när han inte spelade och såg ut att undra vad de sysslade med, men annars såg han nöjd ut, speciellt när han satt och kikade på flickorna på dansgolvet. I pausen tog han sig en whisky och en öl och sågs sedan skölja ned det ena med det andra närhelst han fick en stund över. Laila gav Patrik mycket uppmärksamhet där hon gick omkring och sjöng men oförklarligt nog knappt en blick åt Jimmys håll. Ibland har frågan kommit upp ifall andra människor helt enkelt inte ser Jimmy utan att han är en produkt av min och Patriks fantasi. När Patrik vägrade dansa med Laila och hon istället bjöd upp Jimmy tycktes han dock verklig.

 

Natten kom och vi klunsade om sovplatserna (kluns är alltså detsamma som sten-sax-påse): en på soffan, en på en tunn madrass med ett tjockt täcke som extramadrass och en på en centimetertunn skumgummirektangel (att kalla det madrass vore att ta i). Er hjälte vann förstås och fick ta soffan medan Patrik tog hem den inte särskilt hedrande tredjeplatsen och fick stifta närmare bekantskap med golvet. Att träffa Pernilla och språkas vid lite med henne till frukosten var i alla fall trevligt och när vi gav oss av var vi var laddade för nästa mål på vägen: Kaliforniens vindistrikt. I Napa Valley hittade vi Francis Ford Coppolas (han som regisserade Gudfadern, ni vet) egen vingård där man förutom att köpa och prova viner kunde beundra hans fem Oscar-statyetter och rekvisita från hans filmer. Jag och Jimmy tog oss en provomgång och vi förstod att guiden la sig på sin lägsta vinkännarnivå när han förklarade för oss att vinet inte innehåller päron och brylépudding bara för att man säger att det smakar så. Vinerna var inte så dumma i alla fall och efter att ha sett oss runt på gården begav vi oss av till nästa. Här var provningen gratis men mannen som hällde upp vinet sur så vi gav oss ganska raskt därifrån. På tredje stället jobbade en tjej som hade läst ett år på gymnasiet i Älvsbyn, och när hon skulle säga "var" på svenska så sa hon "vars", precis som de gör i Norrland (och i "Pistvakt"). Hon undrade också om vi brukade köra skoter på fritiden. Nåväl, där var det trevligt och inte särskilt dyrt och vi fick också ett par extra smakprov som vi slapp betala för. Slutligen tog vi oss till ett fjärde ställe där vi charmade personalen så pass att vi inte bara fick smaka två extra, dyra viner utöver de vi beställt utan också blev skänkta två halvfulla flaskor vin (som blev över när de stängde) och till råga på allt slapp betala en enda cent för hela kalaset! Patrik som körde var lite avundsjuk på oss men när vi överlät de två halvtömda flaskorna till honom blev han nöjd.

 

Kvällen kom och vi stannade till i utkanten av Sacramento, Kaliforniens huvudstad. Den är dock inte särskilt stor och alla vi hade pratat med på vägen dit hade sagt att den var tråkig. Hur som helst skulle vi ju mest sova där och tog in på ett motell, varefter vi traskade ut i kvällen för att se hur livet går till i Sacramento. I en gatukorsning stötte vi på en bil med två tjejer klädda i pyjamas som var på väg att kolla in julskyltningen och vi frågade dem om det fanns någon trevlig pub eller så i närheten. Det kom fram att den ena av tjejerna var tokig i allt skandinaviskt (Sverige och Norge är i princip samma land - Skandinavien - för de flesta här) och de föreslog att vi skulle gå till puben "Cheaters" och så skulle de komma dit och hålla oss sällskap. Vi gick dit och studerade det lokala klientelet. Vi kom fram till att ungdomens källa måste ligga i Sacramento, för alla såg tio år yngre ut än vad de var (eller så hade de en märklig böjelse för att ljuga om sin ålder åt fel håll). Först kom nämligen en tjej/kvinna och ville se våra leg, hon såg ut att vara i trettioårsåldern men när hon berättade att hennes äldsta son var lite yngre än oss, 20 år, blev vi lite fundersamma. När sedan biltjejerna, som såg ut att vara mellan 20 och 25 dök upp visade det sig att de var lite äldre än så; en av dem hade hunnit med att båda gifta sig och skilja sig och den andra skulle gifta sig snart med sin fästman på Hawaii. De var 30 respektive 31, så något lurt var det med den där staden. Hur som helst hade vi alla väldigt trevligt under kvällen och pratade om ditten och datten, att de "måste resa till Sverige" och att de då har någonstans att sova. Några kontaktuppgifter utbyttes dock aldrig vilket kan göra sådana planer lite svåra att genomföra. Melanie och Kristina hette de förresten.

 

Nästa dag hade vi bestämt oss för att besöka Reno, casinostaden, eftersom jag ville prova att spela livepoker. Poker på internet har ju finansierat den här resan för min del, så det var inte mer än rätt att detta ädla kortspel fick lite utrymme när staden ändå ligger i princip på vägen upp till Vancouver. Hotellet var billigt, ca 15 dollar per person och natt, och jag begav mig genast till pokerhörnan medan de andra bestämde sig för att se sig omkring i staden. Tyvärr gick allting åt skogen. Jag fick så dåliga kort att jag var tvungen att lägga mig nästan hela tiden och när jag väl fick en hyfsad hand så prickade någon annan in en bättre. Kvällen slutade inte värre än en dålig dag framför internet, men det känns lite annorlunda att förlora live när pengarna och markerna är fysiska och inte bara siffror på en skärm. Nåväl, när det var dags att lägga sig hade Jimmy redan somnat i mitten av de två ihopskjutna sängarna så än en gång fick jag en bra sovplats (Patrik sov i mitten natten innan).

 

När vi vaknade på morgonen var det dags att utvärdera hur långt vi hade åkt och hur långt vi hade kvar. Patrik tog fram sin laptop innehållande ett kartprogram och mätte avståndet mellan San Jose och Reno: 14 mil. Hurra! Sedan mätte han avståndet mellan Reno och Vancouver: 140 mil. Det var den 21:a december och vi planerade vara framme den 22:a. Summan av kardemumman blev en lång dag i bilen; vi åkte iväg efter lunch och stannade i Portland 90 mil, 11 timmar och en felkörning senare. Inget kul hände på hela dagen. Jo förresten, när vi åt lunch/middag på ett ställe längs vägen som hette Happy Moose (eller något liknande) var det en kille som serverade oss som tydligen hade bott i Danmark i ett år. Vi sa "Goddä!" på danska och senare när han skulle fylla på våra vattenglas fyllde han på mitt och Patriks men inte Jimmys. Den där läskiga känslan av att Jimmy egentligen är en låtsaskompis dök upp igen. På kvällen vann jag återigen klunsandet och fick välja säng, och Patrik kom än en gång sist och fick sova i mitten. Rummet på motellet var stort och rymligt men det var extremt inrökt och lakanen luktade vidrigt. Det kändes som att sova i en askkopp, men vi överlevde natten.

 

Så var det den 22:a december, och det är det fortfarande här eftersom vi ligger nio timmar efter er. Vi tog oss upp hyfsat tidigt för en gångs skull och vid niotiden rullade bilen iväg. Efter proviantering i form av clementiner, surdegsbullar och skivad ost (varje skiva i en egen plastförpackning inuti huvudförpackningen) gav vi oss ut på vägarna igen och hade omkring 50 mil kvar att åka. Till skillnad från de andra dagarna körde jag ingenting utan låg mest i baksätet och sov och missade därigenom det mesta av Oregon och Washington State som vi körde igenom. Kanadatullen tog vi oss igenom relativt smärtfritt och Vancouver låg sedan bara tre mil bort. Tyvärr tog det oss tre timmar att komma fram. Jimmy började med att vilseleda oss till fel gata: University Boulevard när det skulle vara University Drive. När vi efter mycket om och men tog oss fram till rätt gata hade laptopen dött och det var klurigt att hitta rätt adress: husnumret skulle enligt min uppgift vara 8888. Vi åkte fram till ett hus och tittade på numret: 12. "Vi har en bit kvar längs den här gatan, grabbar!" vrålade någon av oss och vi irrade runt ett tag till innan en informationskille förklarade att 8888 var postnumret till hela området. Eftersom ingen hade någon täckning på mobiltelefonen kunde vi inte ringa Jonte själva, men informationsperson lät oss låna hans telefon och till sist kom vi fram till rätt hus. Jonte hade lagat en ljuvlig lasagne som vi mumsade i oss, och här är vi nu. En rolig och lyckad roadtrip, men det hade nog varit kul om vi hade haft några fler dagar på oss. Nu vankas snart julafton och i mellandagarna blir det härlig skidåkning i Whistler, vi får hoppas att det inte regnar uppe i bergen bara som det tydligen har gjort den senaste tiden.

 

Från oss alla, till er alla: En riktigt god jul!

Jon E

[Waggho]

Julen kom alltså även till oss i Vancouver även om vi fick fira nio timmar efter er på grund av vår placering på jorden. Även om vi befinner oss i ett land där juldagen är den stora högtidsdagen, valde vi att behålla vår svenskhet och betona julafton. Något som vi dock anammade var traditionen att äta kalkon, mest som ett substitut till julskinkan, och vi inhandlade en 7,5-kilos fågel samt fyllning till denna tillsammans med allehanda andra juliga matvaror. Det var emellertid ganska mycket vi ville ha som fick bytas ut mot liknande varor, exempelvis hittade vi inga prinskorvar (do you have prince sausages?) utan valde istället aningens fetare (tänk bamsekorv) cheddarkorvar. Tomtegröten fick kokas på sushiris, knäcken fick lagas med lönnsirap i muffinsformar och glöggen fick vi till med hjälp av en kryddsats hemifrån. Hela dagen gick sedan åt till att blanda rödbetssallad, rulla köttbullar (nötbullar, för fläskfärsen var slut och någon blandfärs var inte att tänka på), steka korv, laga gröt, koka potatis, ställa fram sill, göra jansson, skära vörtbröd och, förstås, grilla kalkon. Under tiden gick alla omkring och provsmakade och smååt på allting så när det dignande julbordet var färdigt var ingen längre hungrig. Vi fick i alla fall hjälp med ätandet av Jontes bekanta Marie, Johan och Travis och vi låtsades vara en riktig familj. Vi hittade på roller åt alla: Jonte och Lisa var mamma och pappa medan Patrik titulerades kusin Tony; på besök var även onkel Jimmy, grannen Jon, faster och fasters man Marie och Johan samt kanadensaren Travis. Allt var frid och fröjd.

 

På juldagen bar det av till Whistler, en mycket trevlig skidort där Vinter-OS 2010 ska hållas. Första dagen bjöd dock inte på det bästa vädret - regn och blåst. De översta liftarna var avstängda på grund av den kraftiga vinden och i de backar man kunde åka var snön blöt och tung. Liftkortet som kostade över 200 dollar för tre dagar kändes som en tveksam investering men vi höll humöret uppe. På hostelet där vi bodde fanns biljardbord och bastu och vi svenskar trivdes bra även om vi tidigt blev trötta efter dagens ansträngningar och kom i säng vid halvelvasnåret. Nästa dag behövde vi inte bli besvikna, nu hade flera av de övre liftarna öppnat och så länge man höll sig någorlunda högt upp var det snö och inte regn som gällde. Under natten hade det fallit en hel del nysnö och vi gled fram i puderklädda backar. Jimmy, vars skidbyxor hade svårt att hålla tätt, hade dessutom tillverkat en plastblöja som höll honom torr, så även han var glad. Vi tog oss upp på en glaciär för ett härligt åk i nästan orörd snö, vilket dock följdes av en mer än fem kilometer lång transportsträcka som var lite minde rolig. Hemma på hostelet bjöds det upp till biljardturnering och fyra hoppfulla svenskar ställde upp i det sexton man starka fältet för att försvara de blågula färgerna. Ingen av oss vann men Jonte kämpade sig fram till semifinal vilket blev vår bästa placering. Under kvällen hann vi också med ett bastubad och var sitt tillhörande dopp i den angränsande sjön - vi kände oss nödgade att bevisa att vi svenskar minsann inte är några veklingar. Ingen av oss klarade dock att simma ut och hämta ett isflak för att verkligen visa var skåpet skulle stå.

 

Dag tre var minst lika bra som dag två, även om det var lite mer folk. Vi tog glaciärturen igen och provade på en dubbelsvart backe. Allas lår var nu ganska möra och vissa av oss var även stela i mer oväntade muskelgrupper som underarmarna, ryggen och tumböjarna. Det var nog ganska lagom med tre dagar i Whistler, men för Jontes del kommer det bli mer - han har säsongskort och nyinförskaffad bil samt kommer endast att gå i skolan två dagar i veckan nästa termin.

 

Efter åkningen bar det iväg med bilen tillbaka till Vancouver och de flesta av oss var ganska trötta. Vi lagade till en kalkonsallad och somnade gott på kvällen. Idag har vi varit på akvariet i staden, en marin djurpark skulle man väl kunna kalla det med hajar, delfiner, sköldpaddor och belugas - stora, knöliga, vita valar som såg ut som enorma filéer som simmade omkring. Jag fick en kram av en tomtebelugamaskot som gick omkring i parken, bilden på det kommer nog komma upp i fotoalbumet på resdagboken inom kort.

 

Imorgon åker jag, Jimmy och Patrik till Seattle och flyger därifrån tillbaka till New York. Där väntar en hejdundrandes nyårsfest! Hoppas att ni därhemma också får en rolig kväll, vi hörs nästa år.

 

Ha det bra,

Jon E

[Jakeowich]

Håll oss uppdaterade om vad som händer där borta i "amerikat".

 

En fröjd att läsa dina rapporteringar.

[Waggho]

2 jan 2006:

Den 29 december gav vi oss av från Vancouver med Patriks bil över den kanadensisk-amerikanska gränsen. Inga större problem infann sig förutom att det var en rätt lång bilkö. Medan vi satt där passade vi på att studera varandras passbilder och skratta åt dem, och mitt i alltihopa visade det sig att Jonte helt oväntat heter Staffansson i andranamn! Jo, ni läste rätt, inte i andra efternamn utan i andra förnamn. Detta tyckte vi var mycket lustigt och Jonte försökte förklara sig med att hans pappa heter Staffan men att barnen inte fick ges detta efternamn hur som helst. Som förnamn gick det dock bra, och numera har Jonte för oss upphört att heta Jonte och omnämns i alla sammanhang istället Staffansson.

 

Bilkön tillsammans med att vi inte hade kommit iväg i världens godaste tid, medförde att kvällningen redan var i antågande när vi anlände i Seattle. Ett toalettbesök i panik på en skaldjursrestaurang var ungefär vad vi hann med att uppleva av själva staden innan det var dags att leta upp ett motell/hotell att tillbringa natten i. Vi tre roadtripgossar var nöjda med första bästa kyffe vi hittade, men Jonte och Lisa var mer inne på romantiska jacuzzibad och liknande så vi delade upp oss. Jag, Patrik och Jimmy hittade ett Motel 6 som ju hade fungerat bra dittills, och J&L tog in på ett hiltonhotell. Efter att ha inspekterat våra respektive rum och Patrik och Jonte författat ett brev till gränsvakterna om att det var okej att Jonte körde till Kanada med Patriks bil, tyckte vi det var dags att sjunga lite karaoke. Det var ju trots allt torsdag vilket som vi alla vet är den stora karaokekvällen för "The Swedes". Vi hittade till Gregory´s, som kör karaoke fem dagar i veckan och vi kände oss genast som hemma. Det dröjde inte länge förrän det var dags för "Help!" med the Beatles och gruppen bestod av samma två personer som tidigare karaokekvällar eftersom varken Patrik, Lisa eller Jonte var på sitt mer exhibitionistiska humör. Då gensvaret från publiken var så oerhört positivt kunde vi inte få nog av sjungandet och radade upp hit efter hit, oklanderligt framförda:

 

~ Californication med Red Hot Chili Peppers

~ I will survive med Gloria Gaynor (med falsettstämmor)

~ Don´t look back in anger med Oasis

~ Twist & shout med Beatles

 

Glada och uppspelta som vi var ville vi inte gå hem när de stängde. Tjejerna som jobbade fick se en dansshow som de sent skulle glömma framförd av tre glada svenskar (Jonte och Lisa hade kallat det hela en kväll ett par timmar tidigare). Till sist blev vi skjutsade till vårt motell av karaokekonferencierskan, det är dock oklart om hon gjorde det för att vara snäll eller om hon bara ville bli av med oss. Som alltid annars förklarade vi under kvällen att de måste besöka Sverige och att de då absolut har någonstans att bo. Den här gången lyckades vi dock skriva ner våra emailadresser, och vi överkompenserade dessutom genom att skriva ner diverse hemtelefonnummer och all möjlig annan kontaktinformation.

 

Klockan ringde klockan halv sju nästa morgon. Raska och pigga flög vi upp ur sängarna. Själv var jag påklädd redan innan jag vaknade, vilket var behändigt men kändes som en mindre bra idé ju längre dagen led. Taxin for iväg med oss i och den här gången kom vi till rätt flygplats. Trots att vi var lite trötta gick resan ganska bra (mellanlandningen i Chicago med fyra timmars väntan och äcklig McDonaldsmat var dock inte jättekul) och framåt kvällen anlände vi i det stora äpplet.

 

På lördagen var det dags för nyår. Vi missade tolvslaget i Sverige med en dryg kvart och siktade därför in oss på tolvslaget i London istället. Detta lyckades vi tyvärr också missa med en kvart, och besvikelsen var total när det visade sig att Portugal hade samma tidszon som England och inte en timme efter som Patrik trodde, så nu hade vi bara vårt lokala new york-nyår kvar att fira. Huset sjöd av förväntan och det märktes att något stort var på gång. Bandet repade, högtalare bars runt och vi svenskar tog en frukost på den lokala thairestaurangen. Tyvärr var vi lite sent ute, så det fina luncherbjudandet hade slutat gälla (vi tog oss en hyfsad sovmorgon). Festen hölls i grannlägenheten som har ett enormt vardagsrum med scen, bar och hundra soffor - en perfekt festlokal helt enkelt. Hector bjöds på en white russian av oss och serverade sedan sig själv ett antal till. Han dricker oerhört snabbt oavsett dryck, så för honom kan det lätt sluta som igår med helvild dans framför scenen och fyra personer runt honom som försöker få honom att lugna ner sig. Det är en ganska rolig kontrast mot den lugna, eftertänksamma typ han i vanliga fall är.

 

Jimmy hittade som vanligt en tjej, så jag och Patrik fick roa oss på egen hand. Vi träffade på en kille som var jude och förhörde oss om vilka olika högtider de firar, när och varför. Den enda jag tidigare kände till var Hanukkah, men det visade sig vara ett helt gäng under årets lopp och jag kan förstås inte minnas en enda av dem nu. En annan kille diskuterade jag George W Bush med - eller det var inte så mycket till diskussion, mer i stilen "Bush är ju förjävlig" - "Ja, det är han verkligen" i olika varianter. På festen fanns också en kille som i sitt rörelsemönster påminde oerhört mycket om Jim Carrey. Kort sagt var det en hel del sköna personer på plats.

 

När jag slutligen bestämde mig för att det var dags för sänggående, fick jag en chock. Någon hade tagit min sängplats! Eller rättare sagt, någon hade lagt sig i soffan där jag och Patrik vanligen sover utan att fälla ut den till dubbelsängsstorlek, och därmed orsakat en brist i antalet sovplatser. Jag var med andra ord den som blev över i "Hela havet stormar". Jag smög in till Hectors säng och petade för att se om det låg någon där. Ja, det gjorde det. Till sist fick jag tipset av en väckt Jimmy att gå in i grannlägenheten där festen hade varit, de hade ju så många soffor där så någon borde vara ledig. Sagt och gjort, det hela löste sig bra och innan jag somnade kollade jag lite på "Twilight Zone" tillsammans med ett par av Jimmys grannar. Det var kul.

 

Under dagen har vi mest tagit det lugnt. Det behöver väl inte sägas att vi gick upp ganska sent. På eftermiddagen kollade vi på Fargo, en riktigt bra film av bröderna Coen som ni borde se om ni inte har gjort det. Vid åttatiden var det dags för hemmapoker, och vi satt ett gäng och spelade i några timmar. Inga stora pengar var på spel och inget väldigt oväntat hände, det var mest småtrevligt även om vi blev ganska trötta mot slutet.

 

Nu ser jag att klockan redan är två här, så det är nog dags för sänggående. Hoppas att ert nyår också var skoj och att ni får ett riktigt bra 2006.

 

MVH

Jon E

[Waggho]

De sista dagarna jag var i New York tog vi det ganska lugnt. Vi sov länge på morgnarna och skyllde på att vi förlorat tre timmar när vi flög från västkust till östkust. En dag lyckades vi i alla fall ta oss till Guggenheimmuseet innan de stängde och de hade en utställning om rysk konst från typ 1500 år sen fram till nutid. Det var ganska intressant och vi kände oss väldigt kulturella när vi stod och sa "hm...", kliade oss tankfullt på hakan och nickade framför tavlorna. En tavla var förresten ganska kul, den föreställde Maria och jesusbarnet och målades långt innan de hade fattat det här med att barn och vuxna har olika proportioner. Således var Jesus huvud jättelitet och dessutom hade han en väldigt bestämd, lite sur min och armarna upproriskt i kors.

 

Det blev mycket asiatisk mat, vilket det i och för sig har varit hela resan. Thailändskt, kinesiskt och japanskt (sushi). En restaurang i Chinatown bekräftade vår uppfattning om att de skabbigaste ställena har den godaste maten, det här stället var nämligen lite finare och hade pekinganka och hummer på menyn - och maten vi åt var jätteäcklig. Mitt fried rice smakade bara bränt och de andras nudlar var smaklösa och överdrivet oljiga. Vi var tvungna att gå till ett kafé och ta en kaffe bara för att få bort smaken ur munnen. Sedan gick vi och kollade på stället som fick stå modell för "the Soup Nazi" i Seinfeld, gick förbi studion där de spelar in Letterman och avslutade kvällen med standup comedy, dock inte samma klubb som förra gången och det var inte riktigt lika bra som då. En hel del skratt blev det förstås ändå och efter ett par Long Island Iced Tea var vi sugna på att dra vidare. Vi hamnade på en bar med något slags skräcktema, det var ett skelett i ett hörn och spindlar och annat otäckt överallt. Läskigast av allt var toaletten som var helt svart och när jag skulle använda den kände jag mig nödgad att först förvarna eventuella demoner som höll till därinne, så jag stod och raljerade på engelska (självklart talar amerikanska demoner engelska) att om de hade nåt emot att jag tömde blåsan i deras toalett fick de minsann ge sig tillkänna nu. I baren stod Jimmy och försökte övertyga bartendern om att han var japan. Lite senare lyckades vi också få en amerikan att tro på det metriska systemets förträfflighet. Kort sagt var vi i vårt esse.

 

Nästa dag var det dags för mig att ta farväl och åka hem. Jag tackade alla för att jag hade fått bo där, skakade hand med Hector som lovade att komma ihåg alla "dagens svenska ord" (blommor, tavlor, oväsen, massa pengar, lagom och något mer) och gav mig ut i new york-kvällen. Det hela kändes lite vemodigt, kanske lite extra eftersom jag hade bott där, åkt iväg och "kommit hem" dit igen. Nu visste jag att jag med största sannolikhet aldrig skulle vara i huset igen (det rivs i maj) och att jag kanske aldrig mer skulle träffa flera av personerna jag sa adjö till. Att lämna själva staden kändes också konstigt, vem vet om jag kommer tillbaka igen? Med tankfulla steg traskade jag mot tunnelbanan.

 

Kanske hade jag blivit lite styv i korken, eftersom jag inte kontrollerade på en tunnelbanetavla vilken station jag skulle byta på. "Penn Station breder ut sig så pass på bredden att jag kan gå av vid Union Square och åka uppåt därifrån" tänkte jag, och så gjorde jag också. Det var naturligtvis fel, och jag fick gå av vid Grand Central. "Nåväl", tänkte jag, "själva huvudstationen borde ju ha förbindelser med Newarks flygplats också". Jag gick iväg med min tunga resväska för att leta på en sådan förbindelse, men utan att lyckas. Grand Central är verkligen grand och det kändes som att leta efter en nål i en höstack där nålen kanske inte ens finns. Dessutom skulle alla uppenbarligen åka hem från jobbet just då och min resväska och jag kände oss inte direkt smidiga tillsammans. Efter en del om och men gav jag upp och ställde mig på ett tunnelbanetåg mot Penn Station igen. Jag hade ingen klocka, så jag trodde det hade gått jättemycket tid och att jag var jättesent ute, men kände ändå att det inte var nån mening med att känna sig stressad eftersom tågen går när de går utan att beakta mitt sinnestillstånd. På Penn Station hittade jag till New Jersey Transit och kom på ett tåg till Newark. För säkerhets skull frågade jag kvinnan bredvid mig om tåget verkligen gick till Newark och hon bekräftade detta. Jag slog mig ned och började läsa i min bok.

 

Tåget var ute efter att luras. Jag kan svära på det. Jag hade i alla fall tänkt mig att flygplatsens station skulle annonseras ut någorlunda tydligt och att en del folk skulle av där, men icke så. Det som jag senare förstod var flygplatsen annonserades så vitt jag uppfattade inte i högtalarna och inte på textlisten, ingen person i min vagn gick av och tåget stod still i kanske tio sekunder. Jag såg inget stations- eller flygplatsliknande utanför fönstret och antog att tåget stannade för att vänta in ett annat tåg eller liknande. Stationerna efter hette sånt som North Elizabeth, Elizabeth och Linden och jag började bli orolig att vi hade åkt för långt så jag frågade konduktören om "the airport". "We passed, it man. Passed it." Han såg ut som Bob Marley ungefär. Således gick jag av i Linden och var säker på att jag hade typ en halvtimma på mig innan flyget gick. Jag köpte en blijett i en automat och fick många konstiga blickar från de andra som väntade på tåget. Det var kanske tjugo personer där, samtliga var afroamerikaner och såg hårda ut och de måste ha undrat vad jag gjorde där, jag måste verkligen ha sett vilsen ut med mitt bleka ansikte, halvlånga hår och resväskan på släp.

 

Väl på flygplatsen sprang jag till incheckningen och tyckte mig höra tjejen där säga att boardingen stängde om tio minuter och att jag måste skynda mig. Så jag sprang igen, irriterade mig på mannen framför mig i handbagagekontrollen som tog så oerhört lång tid på sig, sprang till min gate... och fick se en massa människor som satt och väntade på att boardingen skulle börja. Det var tio minuter tills den öppnade. Lättad satte jag mig ner och pustade ut. Resten av hemresan gick smärtfritt.

 

De senaste dagarna har jag tillbringat med Linn i Göteborg och vi har till största delen ätit, sovit och kollat på Lost. Även om resan var jättekul är det skönt att vara hemma i trygga Sverige igen (och underbart att återförenas med Linn), och det är väl som det ska vara. Min bror David brukar säga att de två höjdpunkterna på en resa är 1. När man kommer fram till resmålet och 2. När man kommer hem igen, och det ligger något i det. En månad kändes ganska lagom så här i efterhand och i bagaget har jag nu en äventyrsrik, galen och väldigt rolig resa tillsammans med ett gäng mycket trevliga och roliga personer. Ett minne för livet!

 

Må så gott allihop, vi ses.

 

Jon E

[Waggho]

Hemma i Uppsala igen!

 

Men bara för ett kort tag. På fredag åker jag tillsammans med flickvän, flickväns bästa kompis, flickväns bästa kompis pojkvän samt flickväns bästa kompis pojkväns kompisar till Val d´Isere i Frankrike och åker snowboard i en vecka. Det ska bli skoj!

 

Jag har känt att intresset för poker hos mig har svalnat avsevärt de senaste månaderna. Jag är faktiskt lite orolig att jag ska tappa lusten att spela helt och hållet och därmed inte dra in några roliga extrapengar som man kan resa till USA och Frankrike och göra annat skoj för. Men nu var det ju väldigt länge sen jag spelade onlinepoker och jag börjar faktiskt bli ganska sugen. Spädde på suget med att läsa senaste Poker Magazine på tåget från Göteborg så nu ikväll lär det bli ett pass.

 

Det är ju nytt år också, och då ska man såklart sammanfatta ens mål och sånt för året. Just nu känns det väldigt osäkert hur 2006 kommer bli i pokerväg. Det känns som att jag skulle kunna sluta spela helt likaväl som att jag skulle kunna hitta mitt spel ordentligt, stiga i nivåer och dra in mer än nånsin. Förmodligen blir det väl nånstans mitt emellan.

 

Någon gång under USA-resan slog mig tanken att jag skulle kunna köpa dvd-boxar som jag vill ha för pengarna som jag vinner, för att hålla motivationen att spela uppe. Det kan ju vara något att prova en månad eller så i alla fall. Jag menar, gör jag en snittmånad från 2005 drar jag ju in kanske 400 dollar och det bör väl bli sex boxar eller nåt. Då har man ju lite att kolla på sen.

 

På torsdag eftermiddag åker jag alltså ner till Göteborg för att därifrån mitt i natten åka buss ner till Frankrike, alltså har jag sön-ons att spela. Jag tänkte också plugga lite extra de här dagarna eftersom jag tar ledigt en vecka från studierna, men det lär hinnas med eftersom schemat inte är alltför blodigt första veckan (typ en tvåtimmarsföreläsning om dagen).

 

Det är bäst att sätta igång genast! Kanske ska ha nåt i magen först dock. Men bli inte förvånade om jag skriver något mer lite senare, det är nästan garanterat. NL50 blir nog spelet i alla fall.

[Waggho]

Tja, det blev väl ingen höjdarstart... Började lugnt och fint, byggde stack så att säga och plussade långsamt tio dollar här, tio dollar där... sen gick det lite sämre och jag började bli uttråkad. Körde Gus Hansen-stil i typ tio minuter, tänkte att jag skulle köra över borden totalt med lösaggressivt spel. Synd bara att folk träffade så sjukt bra under just de tio minuterna... kåk på river med KJ och sånt. Jag hatar när man representerar att ha träffat på turn eller river, bettar på - och så är det nån annan tönt som har träffat på riktigt!

 

Jaha, nu hände det igen... låtsades ha träffat en stege och så hade den andra killen gjort det.

 

Nämnas bör väl också att jag fick i mig en folk- och en starköl. Starkölen var inte meningen, jag trodde att den var en 2,8! Sen kollade jag burken och så står det 5,0. Det är förjävligt! Nu fattar jag varför Parre slaskar så mycket på fyllan... om jag börjar spela lösaktigt efter bara en stor stark menar jag.

[omduvoresomjag]

Finns en stark korrelation mellan de två storheterna alkohol och slaskande tror jag. Fördelen är att man blir bättre på Allt ju mer man dricker (jag pratar till exempel franska flytande runt 01:20 en fredagskväll), så du vet vad du måste göra för att spela riktigt bra nu hoppas jag?

[Waggho]

Fick ett mail från Royal Vegas om att jag hade kvar pengar där, "minst 20 dollar" som de skrev. Vet inte om det var pengar jag glömt eller en reload, känns troligt att det var det senare eftersom det var $20.64 eller liknande på kontot men det stod inget i mailet om att det var nåt de hade satt in. Bestämde mig i alla fall för att gambla lite med bonuspengarna och satte mig vid ett $2/4 6max limitbord. Det gick upp och ner lite men mest upp och $35 dollar plus satte jag mig istället vid ett $3/6. Hade flyt och kom upp i 128 dollar, välkommet tillskott i kassan! Börjar bli sugen på limit igen, även innan detta hände. Får se om det blir ett försök, jag kan visst aldrig bestämma mig. Jag ska nog köra Bet365:s januaribonus härnäst i alla fall, så får vi se sen vart det leder. Men nu ska jag vika tvätt!

[Waggho]

Det blev en riktigt fin kväll! Gick drygt 200 plus på Bet365 nu på kvällen, och spelade drygt 250 händer vilket ger $50 i bonus. Jag ska nog bokföra bonusarna separat tror jag, i alla fall månadsvis.

 

EDIT: Hm, såg visst fel... krävs 10 händer per dollar på Bet365. Jaja, bara att köra vidare tills det är kirrat.

 

Classic Poker: $306

Expekt: $153

Bet365: $683

24h: $131

Utlånade till far: $500

UB: $315

Royal Vegas: $128

 

Summa: $2216

 

Bonus: Bet365 $50

[Waggho]

Jistanemej vilken rush! Blev nästan andfådd. Så här lätt har det aldrig varit att spela poker...

 

Gick in på Empire och såg att jag hade ett reloaderbjudande. Ett riktigt fint sådant, $100 för 5x! Tänkte att det kan jag fixa ikväll.

 

Satte mig vid fyra 1/2 6max-bord och körde på. Det gick stadigt uppåt, fint flyt överlag och snart hade jag spelat över 350 händer. Då hände det! Plötsligt träffade allt, alla andra lade sig när de skulle, mina händer höll alltid upp, marginalerna var på min sida gång på gång. Det var ett sånt där tillfälle när man bestämmer sig för att dra på hålstegen för "med min tur sitter den" och sen sitter den också. Mycket trevligt och det var länge sen, om nånsin, som jag har haft sånt flyt. Det blev $350 plus, eller 175 BB, på de 500 rejkade händerna. Plus att bonusen på $100 trillade in också. Fina grejer!

 

Empire: $748

Classic Poker: $306

Expekt: $153

Bet365: $287

24h: $131

Utlånade till far: $500

UB: $315

Royal Vegas: $128

 

Summa: $2568

 

Bonus:

Bet365: $30

Empire: $100

 

Summa: $130

[morberg]

Har du börjat hitta tillbaks till den sanna FL-vägen nu efter dina äventyr i det stora landet?

[Waggho]

Har du börjat hitta tillbaks till den sanna FL-vägen nu efter dina äventyr i det stora landet?

 

Jo det verkar nästan lite så!

Men man ska inte ta ut nåt i förskott... man får ta en dag i taget helt enkelt. Man vill ju inte gå för fort fram när det gäller såna här saker. Är det rätt så kommer det visa sig bara jag ger det tid.

 

EDIT: Rubriken "Waggho är hemma igen" kan nu ses med dubbel betydelse...

[Gyre]

175BB över 500 rakade händer är vad jag killar rush, måste varit något frustrerande att spela mot dig kan jag tänka mig.

Har nog inte varit i närheten av något sådant nån gång tror jag.

[Waggho]

175BB över 500 rakade händer är vad jag killar rush, måste varit något frustrerande att spela mot dig kan jag tänka mig.

Har nog inte varit i närheten av något sådant nån gång tror jag.

 

Jo det var rätt sjukt faktiskt. Hade varit fint att få det på 3/6 eller kanske 5/10

Satte tre eller fyra fyrtal tror jag och ett oräkneligt antal stegar.

[Waggho]

Adderade ytterligare en hundring till resultatet sent igår kväll.

 

+$800 (exkl bonus) på två dagar bör vara rekord. Sätter in största delen på mitt mentala downswingbuffertkonto och konsoliderar minnesbilderna från gårdagen för att lätt kunna plocka fram dem under en period då fru fortuna kastar bajs på mig.

[parre]

Tänkte bara berömma dig för din resedagbok - den var riktigt rolig, välskriven och intressant.

[Waggho]

Tänkte bara berömma dig för din resedagbok - den var riktigt rolig, välskriven och intressant.

 

Åh tack!

[rambler]

Tänkte bara berömma dig för din resedagbok - den var riktigt rolig, välskriven och intressant.

 

Kan inte annat än instämma.

Jag vill också åka skidor i Whistler....