Jadu. Love hurts. Är du något sånär lik mig när det kommer till att behandla känslor så har du två riktigt tunga månader framför dig. Två månader av en till synes sporadiskt infallande blandning av döfödd apati och kreativ depression. Mest det senare.
Kreativiteten gör sig uttryckt i skrift, som en slags dagbok. Jag tror det är den bästa terapin. Dagar kan stå eller falla på ett puss eller uteblivet sådant när man pratar i telefon. Här snackar vi emo, om du vill relatera.
Långsamt men säkert, med hjälp av att skriva av sig när tankar och känslor får tårar att rinna över, når man insikt efter insikt. Ett litet steg, kanske en gång i veckan. Till slut har man nästan stakat ut en väg - om än snirklig och snårig - där man långt fram kan se en pilformad skylt med "hit mår du bra" tryckt.
Sen en dag slutar man skriva. Det behövs liksom inte. Man drar kanske på sig nån dålig vana som att röka eller dricka lite mer eller sluta träna. Man går ut igen och helt plötsligt har man roligt. Alkoholen är inte längre en fiende och mörkret inte längre ont. Du tänker på henne allt som oftast ändå. I början kanske mer svartsjuka tankar eller något annat som kan fylla i "varför?!". Kanske nån mardröm av samma tema. Sen mer alldagligt, vardagligt, i ett bättre ljus.
Kanske kommer ni kunna prata snart igen, kanske tappar ni kontakten helt. Är det ditt livs kärlek så ska du se att era vägar åter korsas nångång, oavsett var ni är på väg. Jag tänker inte säga att räddningen är att ligga av sig, men lite kommer det hjälpa. Vet med dig att det är en lång process och att det kommer lämna ett ärr, även om tiden läker alla sår.
Du fixar det! framför allt med hjälp av goda vänner.
Lite flummigt såhär på morgonkvisten. Backade just 10k och ska dra en runk.
Hej