Jag förstår känslan. På något sätt måste du bort från bekräftelsebehovet. Sjukt floskligt, men det är ju lite en separation från barndomen. Allt är inte lika spännande som det var tidigare och det finns ingen som lyfter dig hela tiden. Det är inte farligt att ha tråkigt och det är väldigt få saker du kan göra som faktiskt har stor negativ inverkan på ditt liv (förutom att ta lån med höga räntor). Alla ser sig själv främst, o.s.v.