Som antytt, jag kan räkna upp en massa skeenden där det förefaller som om människor handlar osjälviskt. Det går alltid att argumentera för att det finns bakomliggande, egoistiska skäl, även om det ofta känns som en avig förklaring.
Din tes ska alltså vara att den egoistiska förklaringen alltid är den sanna, och detta ska vara axiomatiskt?
Det låter inte bara cyniskt, det låter också ytterst godtyckligt.
Med detta sagt vill jag förstås påpeka att en människas motivation kan vara ett hopkok av mycket, där egoism ofta (alltid?) spelar en viss del.
Några få exempel. Vad har du för grund (eller rör det sig om din magkänsla?) att motivationen här är (eller till övervägande del är) egoism? Känns du vid de indikationer som pekar på motsatsen, där objektets utsago kanske är viktigast?
* En man ingriper, med fara för sitt eget liv, och lyckas ett pågående rån på ett torg en sen lördagskväll.
* En kvinna trotsar en begynnande förkylning, mensvärk och snöstorm för att ta sig de 2km hem till sin gamla sjuka mor, för att där ta in morgontidningen, som modern värdesätter högt.
* En välbärgad filantrop som gått i pension efter 35 år som aktiv, både ideellt och professionellt, inom biståndsarbete lägger några kronor i en Rädda Barnen-bössa på Konsumbutiken.
* En far donerar sin ena njure till sin sjuke son.
* En dotter donerar sin ena njure till sin sjuke mor.
* En ung kvinna sänker tv-ljudet till knappt hörbar nivå, trots att filmen - hennes favorit - går otextad och kan vara svår att hänga med i, eftersom hennes timide flickvän i rummet intill har svårt att sova till minsta oväsen.