Jag ryser fortfarande varje gång jag hör Frida Hyvönens "Dirty Dancing". Givetvis i "oooh, oh, oh, oooooh"-partiet. Samtidigt vrider jag obekvämt på mig till allt "folkets hus basement":ande. Men om man ryser så av en låt, då älskar man väl den? Min hjärna är delad, min gåshud är enig!