Har väl undvikit att skriva här, mest för att den här tråden redan finns, är jag övertygad om.
Om man vill ha bra och ganska lugn musik som inte tar över allt för mycket, men som gärna får dig att spetsa öronen då du just lagt dig på alla bord så har jag några rekommendationer.
Frank Black - Teenager of the Year
Ett fantastiskt album, kanske hans bästa. Innehåller förvisso en del av hans patenterade tvära kast i volym och tempo, men är mestadels en (låååång) skiva med den tjocka sagofarbrorn och det passar honom storartat. Låtar som fastnar.
The Velvet Underground and Nico.
Kanske tidernas bästa skiva. Den människa är inte född som inte blir kär i första spåret "Sunday Morning" den första genomlyssningen. Inte för att det spelar så stor roll, det är väl det enda spåret på skivan med den produktionen, resten låter mycket råare och mer Velvet. Resten av skivan blir bättre. Lou Reeds röst blandat med den kanske svåra, men helt underbara Nico utgör den överlägset bästa man/kvinna-duon 20 år framåt. En epokgörare, en klassiker, ett måste.
Kajsa Grytt - Är vi på väg hem?
2000-talets "stora havet", en mäktigt, vidrigt intimt producerad svensk popjuvel. Kajsa Grytt bosätter sig omedelbart femton nanometer utanför ditt öra och lämnar dig 10 spår senare. Hon lämnar dig som en spillra av det oskyldiga jag du en gång var, men behöver du tröst så finns hon alltid där för ett varv till.
Kate Bush - The Kick Inside.
Skriven att ett tonårigt geni, framförd av en tonårig uppenbarelse. Kate Bush liknar egentligen inte mycket annat, och kanske är det tur - hon är ibland lite för perfekt. Lite för vuxen. Innehåller inte bara fantastiska spår som "Wuthering Heights" och "The man with the child in his eyes", hela skivan är en trygg systerkänsla till att ligga på rygg intill havet och sövas av vågornas brus.
The Magic Numbers - The Magic Numbers.
I mitt tycke en bättre skiva en förra årets uppföljare. En briljant debut, egentligen oslagbar vad gäller mjuk och trygg rockmusik från de senaste åren. Ett underbart pärlband av låtar där alla är nästan så där bra att just den låten borde ha släppts som första singel.
The Hidden Cameras - The Smell of our Own.
När homoerotik inte är pastisch och yta. Givetvis finns här 2000-talets kanske bästa låt, "Ban Marriage", men du ska lyssna skivan eftersom det här är det bästa vår tid har att erbjuda i form av den senaste miniflugan - dussinstarka orkestrar ledda av en karismatisk chefsideolog, i det här fallet Joel Gibb.
Jens Lekman - When I said I wanted to be your dog.
Helt klart en av de senare svenska skivor som "roterat" mest hos mig. Jens har en något avvikande och utmärkande röst. Det är tänkbart att man fastnar och inte riktigt tar sig förbi rösten. Men gör man bara det finns här en skiva utan egentliga svagheter, med skyhöga toppar, såsom "Maple Leaves" och "The Cold Swedish Winter".
El Perro Del Mar - Look! It's El Perro del Mar!
Kanske inte lika lätt att få tag på. Men ser du den - kasta dig över! I mitt tycke kan man ingenstans i världen idag hitta en mer fängslande röst än flickan med det för utlandslansering inte allt för lämpliga namnet Sara Assbring. Förtrollar dig (i varje fall mig) från första sekund, och släpper aldrig taget. När sedan rösten får sällskap av en uppbackande kör knackar glädjetårarna gärna på dörren.
Tvåtunnar folk på NL50 med AK här?