Efter pokerboomen, en text om missbruk och proffs!

[parre]

Vet inte om rubriken är så bra. Detta är väl mest allmänna funderingar kring pokerboomen, missbruk och de mångas längtan efter att bli pokerproffs. Jag vet inte om denna ens är intressant, men men. Håll till godo, kommentarer och kritik uppskattas som vanligt.

Jag diskuterade lite allmänna saker med en vän över Internet nyligen och började tänka lite. Kom på mig själv ha en hel del tankar om en tråd som nyligen var aktuell på pokerforum och tänkte brodera ut dessa lite, då jag anser att rapporteringen om pokerboomen, pokerspel på nätet och poker i allmänhet är ganska vinklad åt ett håll som får den att framstå som oerhört positiv. När de mörkare sidorna väl påtalas är det med hjälp av klassisk kvällstidningsjournalistik á la ”Nätpokern gjorde att Jocke, 23, fick maffian efter sig”.

 

Min tanke med denna artikel är att lyfta fram det som inte påtalas så ofta, det som vissa kanske inte vill veta, det som trots allt är ett faktum och som nästan aldrig lyfts fram på ett vettigt sätt. Jag tycker att debatten om pokerspel och pokerboomen måste bli mer nyanserad, de mörka sidorna måste lyftas fram. Alltför många verkar tro att de

 

A) Är pokerproffs för att de vinner några tusen på nätet;

B) Kommer att bli pokerproffs inom snar framtid;

C) Tror att livet som pokerproffs är en dans på rosor.

 

I kombination med att många av dessa personer är väldigt unga – mellan kanske 18 och 20 år – så är det som bäddat för problem. Varför? Vi kan börja med att poker tar väldigt mycket tid i anspråk, vare sig du spelar eller bara läser om det. Ifall du vill bli bättre krävs det att du dels pluggar poker och diskuterar poker, dels spelar poker för att få rutin och erfarenhet. Om du också tänker poker när du gör annat så är risken stor att just pokern (nu talar jag alltså inte enbart om aktivt spelande) tar upp den större delen av din vakna tid.

 

Men tillbaka till ovanstående punkter. Jag möter, och har mött, en hel del människor som spelat lite freerolls, vunnit lite pengar, kanske skottat på för hög nivå och haft tur och nu har några tusen dollar. Dessa personer får bra självförtroende, tror att de är kungar, att de kommer bli pokerproffs inom snar framtid. Självklart hinner den brutala realiteten ikapp de flesta. Vissa hinner ta ut vinsten innan de förlorar allt, andra hinner förlora allt. Sedan följer en period av ångest och utvärdering, men ofta bortförklaras allt bara med oturen som förklaring.

 

Det är en av riskerna med poker. Det går alltid att, i alla fall inför en själv, rationalisera bort förlusterna på oturskontot. Många kan minnas någon hand där de var stor favorit men förlorade ändå, ofta i en viktig och jättestor pott (jag själv minns fortfarande när jag förlorade 500 euro med floppad färg mot floppat par). Det de ej inser är att det förr eller senare hade gått likadant ändå. Spelar man på för hög nivå så blir resultatet i längden nästan alltid att alla pengar förloras. Sedan spelar det ingen roll hur stor favorit du var att vinna potten.

 

Även om din så kallade ”money management” är bra och du ej spelar på för höga nivåer så finns risken där. Även de allra bästa spelarna går på ”tilt”, alltså spelar mycket sämre än vanligt av någon anledning. Många spelare, särskilt livespelare men även nätspelare, får för sig att de ska spela efter kraftigt alkoholintag. Det första (tilt) är näst intill omöjligt att undvika, det andra (fyllespel) går att undvika, men det är ju så lockande att bara spela några händer. Sedan vill de flesta flytta upp i nivåer, alltså spela högre och tjäna mer pengar snabbare. Och visst, det säger sig självt – vinner du lika mycket på en dubbelt så hög nivå så kommer du tjäna två gånger mer än nu. Men vad säger att du kommer vinna på den högre nivån? Och kommer du ha disciplinen att hoppa ner i nivå om du börjar förlora? Det är inget du kan veta i förväg och det är inget som du kommer märka innan det är för sent.

 

Men nu över till B och C, som jag anser hör ihop. De som inte är pokerproffs satsar stenhårt på att bli det. Spelar poker hela tiden, tänker poker. Ofta som en följd att de ser ner på ”vanliga” jobb. Ofta som en följd att det som studeras blir pokerteori och inte en högskoleutbildning. Jag ser så många som anser sig vara proffs som knappt gått ut gymnasiet. Efter gymnasiet ska de försörja sig som pokerproffs, utan att samtidigt plugga eller jobba. Som resultat, särskilt om det till en början går bra, sjunker dessa personers vilja att göra något annat än just spela samtidigt som deras värde på arbetsmarknaden sjunker. Det är rätt få arbetsgivare som efter fem år kommer anse ”fem års spelande på Internet” som en merit om den inte kombineras med någon riktig utbildning.

 

Vad händer om det tar slut? Vad händer om du blir sjuk? Om någon i din familj dör? Om du plötsligt hamnar i en sits där du måste ta ut alla pokerpengar? Eller om du bara tröttnar? Om det inte är lika roligt att spela åtta timmar om dagen längre? Eller om du plötsligt börjar förlora? Har du något att falla tillbaka på?

 

Och kommer du tycka att det är kul att ditt liv och din inkomst hänger på att en klöver kommer på turn eller river? Eller att din topptriss inte blir utdragen? Säga vad man vill om pokerns skicklighetsfaktor, men i slutändan så spelar du bara kort. Men ponera att det går bra. Vad händer om tio år? Även om du är bra på poker och lyckas spela relativt högt så kommer de flesta inte tjäna ihop tillräckligt mycket för att vara ekonomiskt oberoende. Vad ska du göra med en hyfsad summa pengar när du inte har utbildning eller kontakter utanför pokervärlden?

 

Det är just det som är bland det viktigaste unga människor missar genom att satsa på att bli pokerproffs. Utvecklandet av ett brett socialt kontaktnät. Tiden efter gymnasiet är ett ypperligt tillfälle att träffa människor från olika samhällskategorier, att börja ”networka” som det så käckt heter på engelska. Genom arbetsliv, arbetssökande, kontakter med föräldrar och deras kollegor, universitetsstudier och så vidare kan du bygga upp ett stort och brett kontaktnät som kommer komma tillgodo senare i livet – var så säker! Om du istället sitter hemma och spelar poker 8 timmar om dagen (ofta mitt i natten eftersom det då finns mer ”fisk”) och bara umgås med andra pokerspelare, hur kommer ditt kontaktnät vara dagen som du vaknar och spyr över blotta tanken att behöva sitta vid datorn åtta timmar för att tjäna ihop till hyra och mat?

 

Sedan är alla drömmar och tankar man har vid slutet av gymnasiet långt ifrån säkra – lita på mig, om fem år kommer du förmodligen tänka helt annorlunda och ha en annorlunda och mycket mognare syn på saker och ting. Din analytiska förmåga och förmåga att se helheten, att utvärdera saker, ja, ditt tankesätt kommer vara helt annorlunda. Att haka upp sig på drömmen om att bli pokerproffs. Ja, jag vet inte. Av alla trovärdiga källor jag någonsin talat med och läst om så är livet som pokerproffs långt ifrån det bekymmersfria livet som man som 18-åring med en hel del pengar upplever.

 

Sedan tillkommer pokerns baksidor. Risken att förlora allt, att hamna i en jobbig situation. Jag är helt övertygad om att långt fler personer har spelproblem, eller är i riskzonen, än vad som någonsin framkommer både på detta forum och i olika tidningar. Och detta händer även vinnande spelare till och från av olika anledningar. Hur kommer du, som spelat poker professionellt, känna dig ifall det går åt helvete om fem år? Hur ska du ta dig ur skiten om du om fem år sitter luspank utan utbildning och arbete, utan något värde på arbetsmarknaden, men med skulder på X tiotusen kronor? Har du tänkt på en plan B?

 

Jag vet inte, men jag är övertygad om att vi i kölvattnet av pokerboomen kommer bli varse allt fler offer för spelmissbruk än vad vi ens kan greppa nu. Vi hör helt enkelt inte om speltorskarna, och gör vi det så är det i form av skrämselpropaganda i kvällstidningarna. Men de finns där ute. Jag är själv en av dessa. Jag ser dessa varje helg på pokerklubben jag spelar på. Men när de sitter vid bordet är de fiskarna, de vars pengar som ska tas. Ibland är jag fisken. Ibland inte. Men hur som helst, innan du som nyutexaminerad gymnasist börjar drömma bort dig om livet som pokerproffs är det kanske värt att tänka om. Detta gäller förresten alla som har tankar om att bli proffs. Tänk om, tänk rätt, tänk klart. Utvärdera.

 

Det är ett väldigt litet antal människor som är lämpade till att bli pokerproffs och ett ännu mindre antal som kommer orka hålla på med det hela livet. Varför tror ni att så pass många proffsspelare gör annat? Exempelvis ordnar pokerevents, startar pokertidningar? Jag tror att det inte bara har ekonomiska skäl utan även att de helt enkelt inte orkar enbart spela poker åtta timmar om dagen för att leva. Inte efter x antal år som proffs.

 

* RP och flytt till Spelberoende - QoS *

[Matteprof]

Intressant och mycket tankvärd artikel parre!

 

Jag hoppas att många läser den när man känner man tänker för mycket på poker. Jag kommer i allafall göra det

 

Jag har själv bestämt mig för att ta ett break ett tag nu, inte för att jag förlorat utan för att jag resultatmässigt nått mitt uppsatta pokermål.

 

 

Keep up the good work!

 

/Matteprof

[AndreasA]

Insiktsfullt och läsvärt.

 

Håller helt med om att MÅNGA har någon form av spelproblem.

 

Handen på hjärtat hur många av oss har inte kännt suget(läs: tvånget)att lira?

 

Och visst har jag som många andra varit uppe o skottat på nivåer där jag inget har att göra, men drömmen lever om en rush och få ihop den där rullen som krävs för att spela vettig nivå o tjäna bra pengar.

 

Och vem vet kanske händer det kanske inte.

 

Men som Parre skriver, planera för en framtid utan poker som huvudinkomstkälla.

 

Som min kära far alltid säger, hoppas på det bästa men förbered dig på det värsta.

[Emilio]

Riktigt bra skrivet och jag tror många - inklusive jag själv faktist ska ta till oss av detta och ha det i bakhuvudet. Det är inte alltid roligt att spela poker, speciellt inte när det går dåligt. Går det dåligt mår de flesta också ganska dåligt och är inte samme glade person som vanligt.

 

Dom flesta ska nog försöka ha pokern på en hobbynivå (ja trots att det inte är osannolikt att intjäna sitt levebröd flera år frammåt) för att i längden blir det jobbigt och de där tusenlapparna man drar in är inte alls lika stora pengar när man plötsligt ska köpa bil,hus, skaffa barn o.s.v...

 

Sen om man efter flera år i vanliga livet anser sig har mer att hämta hos pokern så är det lite en annan grej tror jag. Bättre utgångsläge om man har byggt upp något man i värsta fall kan falla tillbaka på.

[Doc]

Vettiga tankar Parre.

Jag håller speciellt med om att man inte skall försumma utbildning och sin sociala träning. Det finns inte mycket som kan ersätta en stabil grund i form av en gedigen utbildning och en god förmåga att hantera sociala situationer.

 

En 20åring som sitter vid datorn större delen av sin vakna tid blir nog med tiden en ganska patetisk figur. Är man en riktigt stor vinnare kan man givetvis ha tid för fortbildning och ett socialt liv vid sidan om spelandet men risken är ändå uppenbar att man drar in på sådant mer och mer till förmån för spelandet. Speciellt om man inte har en sund inställning från början.

 

Jag har själv arbetat i många år och visst lockas man ibland av tanken på att kunna försörja sig på något så "roligt" som pokerspelande, men jag inser redan nu att det livet med stor sannolikhet skulle bli alldeles för torfftigt för mig. Jag föredra nog att hålla det på en hobbynivå där man helst även kan dryga ut lönen rejält med vinstpengar. Men jag är nog inte beredd att ge upp all den övrig stimulans som ett bra arbete ger en.

 

Så jag kan bara hålla med om att den som överger en utbildning för att "bli pokerproffs" nog borde tänka en gång till oavsett hur bra det går idag. En stabil grund kan man alltid falla tillbaka på. Den ger en en grundtrygghet som är skön att ha.

[Djens]

Okejdå Parre, då kan jag diskutera emot dig.

 

Jag har spelat vid sidan om skolan ett antal år nu och har planer på att ta ett sabbatsår för att se hur jag skulle klara mig på poker.

 

Jag tjänar (just nu, eftersom jag cashat ut rätt mkt) , säg kanske 35-40kSEK +/- 30kSEK en vanlig månad.

 

Och det är på 1/2 nivån, jag krossar högre nivåer.

 

Varför ska jag inte testa på hur det är?

Att vara pokerproffs innebär också frihet, att kunna ha mer tid över till sina vänner, att kunna vara ute mer. Att kunna slappna av ifrån stress

(Förutsatt man har stor rulle samt pengar innan att ta av)

 

Jag behöver inte casha ut något på typ ett halvår-år ifrån min rulle pga tidigare vinster.

 

Och jag är 22, varför ska jag inte ta steget?

[parre]

Okejdå Parre, då kan jag diskutera emot dig.

 

Kul

Jag har spelat vid sidan om skolan ett antal år nu och har planer på att ta ett sabbatsår för att se hur jag skulle klara mig på poker.

 

Jag tjänar (just nu, eftersom jag cashat ut rätt mkt) , säg kanske 35-40kSEK +/- 30kSEK en vanlig månad.

 

Så du tjänar mellan 5-75kSEK varje månad?

Jag behöver inte casha ut något på typ ett halvår-år ifrån min rulle pga tidigare vinster.

 

Och jag är 22, varför ska jag inte ta steget?

 

Ja, du passar väl inte riktigt in på den beskrivningen av de människor jag ser här. Om du vill pröva på livet som heltidsproffs önskar jag dig all lycka till, hoppas det går bra. Du verkar dock vara en stabil vinnare under flera år, ha en buffert ifall allt går åt helvete samt ha pluggat en hel del. Du har alltså något att falla tillbaka på om/när du tröttnar på att bara spela poker.

 

Du är knappast nyexaminerad gymnasist som nyss gått ut gymnasiet och tror att det är skitglassigt att sitta vid datorn 8h/dag och dra in deg bara för att du plussat lite på 025/050.

 

Alla människor är olika, och du kanske kommer lyckas, och om du inte gör det har du en buffert och en möjlighet att göra något annat med ditt liv och behålla pokern som hobby. Låt bara inte pengarna förblinda dig från att göra annat än att bara spela; tror att livet blir rätt trist omd et blir "a fucking grind" bara.

[YUPPIE11]

Jag instämmer helt och hållet med Parre. Själv har jag levt enbart på pokern i ca: 2 år. Och det är inte roligt längre. Poker suger big time för det mesta. Precis som vilket vanligt jobb som helst. Och under dessa ca: 24 månaderna så har jag varit nära att gula säkert 3-4 gånger på grund av att jag klivit upp i nivåer, för att sedan vackert vara tvungen att kliva ner igen. Skaffa som sagt FÖRST en utbildning, innan du ens tänker på att bli proffs. Man måste alltid ha en plan B. För det kan skita sig när som helst.

[Jennez]

Mycket bra skrivet parre... Jag själv har jobbat mig stadigt uppåt inom pokern och har hela tiden varit livrädd för att fastna i ett missbruk. Jag tar regelbundna pauser för att kolla mig själv. Dessutom satsar jag nu också på en hel del annat, mitt jobb t.ex. Dock har jag aldrig varit beroende av poker för att kunna betala hyra och mat. Att inte behöva pengarna man vinner (och/eller förlorar) är A och O. Blir man ekonomiskt beroende av pokern har det gått alldesles för långt.

[Nidot]

Man får ju självklart en tankeställare då man läser detta, och man kan se sig själv i vissa meningar.

 

Och även jag tycker att det är bättre att spela det på en hobbynivå och dryga ut lönen, att sitta dag ut å in är alldeless för jobbigt, vänner och familj sinar bort då man själv "jobbar" medans de sover och vise versa.

[Verner18]

mkt bra skrivet och många tänkvärda saker

får väl tyvärr erkänna att jag känner igen mig i dom flesta saker du tagit upp, men studerar iaf på högskola istället för poker nu (alltid nått)

 

har tidigare sett ner lite på dig främst pga dom "pokerskills" du visat vid bordet men du har uppenbarligen bra koll på att allt inte handlar om poker vilket så gott som alla verkar tycka nuförtiden

[Zoogin]

Mycket intressanta tankar. Jag tror dock att just dom du pratar om inte alltid förstår (eller håller med om) det du snackar om till fullo, för det krävs en gnutta livserfarenhet efter gymnasiet för att relatera till det.

 

Bra artikel!

[pimpout]

Jag hoppas i vart fall att de flesta, sunt tänkande, har sidoaktiviteter i from av studier, deltidstjänster, etc.

[parre]

Det jag glömt att ta upp är också om hur pass mycket mindre självinsikt man faktiskt har när man är 18 jämfört med t.ex. 22.

 

Fast jag hoppas såklart att man har ännu mer självinsikt vid 26, jag är långt ifrån fullärd ännu.

 

Jag hoppas i vart fall att de flesta, sunt tänkande, har sidoaktiviteter i from av studier, deltidstjänster, etc.

 

Tyvärr är det väldigt många som inte har sådant, vad jag vet i alla fall

[slovakien]

Mycket intressant.

[EricT]

Bra skrivet parre.

 

Läs, förstå och glöm inte bort!

[adde_snoppskalle]

Väldigt bra skrivet och klart värt att tänka på

[NoSense]

Svinbra Parre!

 

Kan inte någon försöka få artikeln publicerad i tex pokermagazine eller vad deras konkurent nu heter..? Tror några/många/vissa behöver kylas av med lite vettiga tankar innan de gular.

[parre]

Svinbra Parre!

 

Kan inte någon försöka få artikeln publicerad i tex pokermagazine eller vad deras konkurent nu heter..? Tror några/många/vissa behöver kylas av med lite vettiga tankar innan de gular.

 

Om jag skulle få ett erbjudande, lite pengar och så så skulle jag kunna tänka mig att revidera denna och publicera den, ja

[Staahla]

Snart lyder du kanske under namnet Pulitzer-Parre... Tänkvärd och välskriven artikel.

[pnyxtr]

"Perhaps the biggest losers of them all are the poker pros. Wasting their time and intelligence by surrounding themselves with stupid people." - författare av nån pokerbok

[jacobmal]

"Perhaps the biggest losers of them all are the poker pros. Wasting their time and intelligence by surrounding themselves with stupid people." - författare av nån pokerbok

 

ser du det ironiska i det påståendet?

[emilp3]

Mycket bra skrivit, jag har äntligen bestämmt mig att lägga ner nätpoker. Bara spela lite me polarna nån gång. Räknade lite vad jag hade förlorat på pokern under 1,5 år..

 

ca 23.000Kr

 

De räcker, detta var inte den enkla genvägen till rikedom många tror. Tack för mig!

[baller]

"men det är ju så lockande att bara spela några händer" - är det så man tänker kanske man bör söka hjälp. Det är ett kortspel, inte knark...

 

Tycker faktiskt inte det var så himla intressant skrivet, varför? För det mesta är självklarheter, "alla kan inte bli proffs" Nä, men det säger väl sig själv, tränar man och spelar fotboll under förusättning om att man skall spela med Barcelona? Varför gör man då det med poker? Om många som spelar tänker att de skall bli proffs så behöver man ta en tripp ner till verkligheten...

 

Att spela 8h om dan är fruktansvärt tråkigt, måste man spela så mycket så har man problem.

 

Om majoriteten av läsare/spelare tror att de skall bli proffs eller att poker är livets höjdpunkt så har man stora problem, och då menar jag inte spelproblem utan problem med verklighetsuppfattningen.

[Stahl]

Vad är det du vill ha sagt med denna artikeln egentligen? Vad är syftet? Att upplysa de yngre ungdomarna om att de måste förbereda sig för en hård verklighet när den hinner ikapp dem?

 

Jag kan garantera dig att de ungdomar som lyckas rationalisera bort sina förluster månad efter månad hade skummat igenom din artikel om den hade stått någonstans (tidning eller dylikt) och sen sagt: "det här gäller inte mig för <insert rationaliserande ursäkt>". Så kan jag säga att ett större antal som läst din "artikel" här också säger.

 

Du skriver om att spelmissbruket kommer att öka markant och att det finns speltorskar som samhället inte ser av, sådan som dig själv, etc. Vad får dig att tro att det här inte är uppmärksammat? Problemet är att definitionen av spelmissbruk varierar, och du väljer helt att utelämna termen spelberoende. Jag vet inte ifall detta beror på att du inte sätter nån skillnad emellan dem, eller ifall du vet att det finns olika termer och definitioner överhuvudtaget.

 

Även detta har jag skrivit men upprepar gärna; spelmissbruk är ett symptom för andra problem, spelberoende är ett tillstånd. Det verkar som att din definition av spelmissbruk innefattar allt möjligt som kan tillskrivas spelproblem överhuvudtaget. Det vore fint om det vore så enkelt, men tyvärr så är det lite mer komplicerat än så; det finns för många definitioner och faktorer som spelar roll för att man ska kunna bunta ihop allt till ett snyggt litet uttryck.

 

SPELANDET ÄR INTE PROBLEMET.

 

I majoriteten av fallen med 18-20 åringar som du skriver om som lider av din definition av spelmissbruk måste du förstå att det är något annat som är problemen. Deras spelande och deras resonemang kring spelet och deras förluster är symptom på deras psykiska välbefinnande och deras personlighet. Vi skulle kunna lägga fram det såhär, varför började 18-20 åringarna att spela poker från första början nu med boomen? Jag kan garantera dig att ett stort antal började för att få en form av självbekräftelse, då "belöningen" man känner inom sig känslomässigt när man gör något korrekt eller slår någon annan (ja, den manliga tävlingsinstinkten) är så skön, plus så ofta återkommande.

 

En person med svag social kompetens och som ser sig själv som lägre stående vad gäller utseende eller kroppsligt sätt jämfört med sina klasskamrater (då han kanske inte får bekräftelse av de personerna han helst skulle vilja ha det av) söker oftast bekräftelse om sig själv på annat sätt, och det märker han blir jättebra genom att spela poker, därför att då kommer den här bekräftelsen direkt. När han sen börjar förlora, så måste han rationalisera bort det här med otur (då selektivt minne), eftersom det annars lika snabbt skulle vara bekräftelse på att detta bara var ännu en sak som han/hon inte dög till; spär på "jag är värdelös"-känslan.

 

Vi har även personen (fortfarande 18-20) som är den framgångsrike killen både utseendemässigt, sportmässigt och bland kvinnorna. Han klarar av det mesta, och när han hör att andra människor tjänar BRA med pengar på nätpokern, måste självklart även han försöka; klarar andra det så klarar väl självklart han det också... han är ju trots allt bäst. Som i fallet ovan kommer förlusterna, och precis som där blir detta en negativ bekräftelse för killen... i de har fallen oftast skulle jag vilja påstå att det snarare blir en rationalisering i form av "Äh, detta var tråkigt. Orkar inte ha otur" eller något sådant, varpå han lägger av.

 

Poängen med dessa personlighetsbeskrivningarna är att personerna beskrivna ovan, mellan 18-20, inte uppnått en nivå av psykisk mognad som behövs för korrekt självacceptans och distans, och det är de här personerna med en självbild som inte är realistisk, som kan trilla dit.

 

(Självklart finns det otroligt många 18-20åringar som uppnått den mognaden mer eller mindre. Jag menar att av de som BEDRIVER ett missbruk så är MAJORITETEN människor av typen som beskrivits.)

 

Detta var angående spelmissbruk. Spelberoende är en HELT annan diskussion.