(Intervju) Lina Olofsson om pokerkarriären och de stora ögonblicken

[Poker Magazine]

Lina Olofsson har satt outplånliga spår i den svenska pokerhistorien. Kombinationen av att själv vara en passionerad spelare, en osviklig förmåga att beskriva världen kring pokerborden i ord så det kom till liv även för läsaren, och ett nätverkande med de allra största under många år, placerade henne på en unik position.Välförtjänt har hon valts in i Svensk Pokers Hall of Fame, och vem är bättre lämpad än henne på att ge en bild av pokerboomen när vi nu ska uppmärksamma historien, människorna och händelserna i samband med återpubliceringen Poker Magazine?

Den här intervjun handlar dock inte bara om det, utan om Linas resa genom pokerns värld och historia. 

Hej Lina! Hur kom du in på pokerjournalistik från början?

"Jag har alltid skrivit, så länge jag kan minnas. Noveller, sångtexter, dikter i tidiga tonåren, men första gången jag faktiskt började drömma om att bli journalist var när jag som 14-åring vann pris för bästa artikel i bulletinen under SM-veckan i bridge. Jag har fortfarande den artikeln kvar som ett minne att ta fram när jag ibland tvivlar på om jag valt rätt yrke. Jag må vara 45 år men funderar fortfarande på vad jag ska bli när jag blir stor.

Trots den drömmen pluggade jag aldrig journalistik och hamnade egentligen på den här vägen helt av en slump. Hela mitt liv har varit ett enda långt bananskal, och en hunger efter att lära mig nya saker. 2005 var jag programmerare, byggde hemsidor och bloggade. Men det var innan det ens fanns något som kallades blogg. Det var i slutet av IT-boomen och jag var trött på att det bara fanns ett fåtal färdiga mallar när jag skulle dokumentera min första graviditet, så min dåvarande sambo gav mig en HTML-bibel och öppnade Notepad på min laptop. Sedan satt jag i nio månader och knackade kod, och på den vägen blev det. Jag skrev och skrev, började bygga liknande sidor åt andra som ville göra samma sak, tills Blogg.se lanserades.

2005 var jag webbmaster för Svenska Backgammonförbundet och fick frågan av en av spelarna om jag kunde tänka mig att ta över som webbredaktör för den då nystartade Poker Magazine, där han hade gått in som delägare. Jag kände Martin De Knijff sedan vi båda var juniorer i bridgen, men hade inte träffat honom på tio år. Det kändes lite läskigt eftersom jag inte kunde ett skvatt om poker egentligen, men jag är inte den som säger nej till en utmaning, och jösses så glad jag är för det i backspegeln.

Jag minns första dagen på Poker Magazines kontor som om det vore igår. De gav mig en laptop och inloggning till backoffice, men det fanns ingen plan alls, jag fick helt fria tyglar. Hemsidan var supersnygg men helt statisk, så jag började bygga om den för att lägga till nyhetsrapportering och intervjuer. Det första jag publicerade var en artikel där jag presenterade mig själv, sedan satte jag mig i ett konferensrum och började ringa runt till pokerspelare jag aldrig ens träffat och gjorde intervjuer med dem. Några månader senare tog jag även över Martins Pokers hemsida, vilket jag tror ledde till att 24hPoker fick upp ögonen för mig. Jag jobbade också lite parallellt på poker.se i samband med det enda SM som hållits på svensk mark, och därifrån gjorde jag min första liverapportering någonsin.

Jag blev senare erbjuden jobb på 24hPoker och fick även där fria händer. Jag började med att bygga en liknande nyhetssida som sedan rullades ut till alla skins på B2B-nätverket, och bestämde mig för att börja följa svenska spelare på EPT-touren, för den typen av rapportering fanns helt enkelt inte. Under det året fick jag så många förfrågningar om att göra samma sak för andra pokersajter, och det var svårt att få livet att gå ihop med så mycket resor, ett 9-till-5-jobb och småbarn. Så jag startade eget för att kunna erbjuda mina tjänster till fler och styra över min tid på ett bättre sätt.

PokerStars blev min första uppdragsgivare som egenföretagare. De hade redan en blogg på engelska men ville starta ett pilotprojekt på andra språk, och jag fick erbjudandet om att starta en skandinavisk. Sedan fick jag ett erbjudande av Aftonbladet att blogga där också, med en lite mer personlig touch. Samtidigt hörde några av sig som precis startat en sajt som hette PokerNews och undrade om jag kunde göra samma sak som för PokerStars, fast på engelska. Men det var fortfarande så tidigt, sidan var knappt färdig, och i takt med att jag fick mer och mer att göra för andra fick jag avsäga mig dem som uppdragsgivare, jag fick inte ihop det logistiskt att bolla tre bloggar. Det är nästan lite surrealistiskt att tänka på i dag, med tanke på att de nu är världens största pokersajt med liverapportering från jordens alla hörn. I samband med att jag började blogga från turneringar började jag också fotografera, eftersom jag ledsnade på att jaga fotografen, när denne väl dök upp var ögonblicket alltid borta. Jobbet som fotograf blev med tiden också en bra inkomstkälla, eftersom jag kunde sälja mina bilder till tidningar både i Sverige och internationellt."

Vilken period i pokern upplevde du personligen som roligast?

"Jag älskade pokern som den var mellan ungefär 2005 och 2010. Det var en helt annan tid. Även jag som bara spelat poker som hobby, om än en väldigt lukrativ sådan, fullkomligt badade i pengar. Man behövde inte vara särskilt bra för att tjäna bra online, och det märktes på hur avslappnat allt var på touren. I kombination med att så många hade sponsorskontrakt spelade det ingen roll om man åkte ur en turnering, alla var glada ändå. Den lättsamma stämningen, både vid och utanför pokerborden, gav mig otroligt mycket att skriva om. Jag har alltid älskat att förmedla historier och aldrig riktigt tokälskat den ganska statiska hand-för-hand-rapporteringen, som jag känner "dör" när turneringen är slut, medan historierna lever vidare.

Det fanns förstås många oseriösa aktörer på marknaden under de åren, och jag var glad när de försvann. Poker ska vara underhållande men också tas på allvar. De vinnande spelarna på sikt är som vilka idrottsmän som helst, de lägger otroligt mycket tid och energi på att ständigt utvecklas, och det är ingen slump att det är samma namn som gör det bra i längden. Jag har enorm respekt för spelare som år ut och år in kan försörja sig på sin talang. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte önskar att det fanns ett mellanting. Jag saknar att bolagen slutat ha så många färgstarka ambassadörer, de är viktiga för att pokern ska växa och frodas.

Stora turneringar har blivit vansinnigt tråkiga att rapportera från om man inte nöjer sig med att skriva några rader om hur Negreanus AK vann en coinflip mot Iveys par åttor. Nu var Negreanu ett dåligt exempel, för han representerar fortfarande den del av poker som kittlar min journalistiska ådra. Han bjuder på sig själv, skrattar och väsnas, och älskar att vara ambassadör för spelet. Och det är just ur den aspekten jag tror att avsaknaden av det sociala på sikt kan skada pokerns tillväxt. Många vill ha båda delarna, och det ena behöver inte utesluta det andra, men det känns som att många glömt bort det i en värld av handanalyser, strategier och GTO. Poker ska inte bara handla om att fatta exakt rätt matematiskt beslut hela tiden. Det ska handla om att kunna läsa av sina motståndare. Annette Obrestad är ett klockrent exempel, hon spelade och vann en onlineturnering utan att titta på sina kort en enda gång, förutom vid enstaka tillfällen på finalbordet."

Vilka är dina bästa minnen från din pokerkarriär? Vad sticker ut mest?

"Av så många anledningar måste jag säga hela 2014. Dels för att jag vann en stor turnering på Aria den sommaren, men kanske främst för allt som ledde fram till den vinsten. Jag hade gått en kurs på Choice Center i sex månader och pendlat mellan EPT, Vegas och Stockholm för att vara med mina barn. Daniel hade gett mig den som julklapp, han hade själv gått den, liksom många andra framgångsrika pokerspelare, även om kursen inte alls handlar om poker utan om personlig utveckling. Hela mitt liv hade förändrats under den perioden, på så många plan, och även hur jag spelade poker.

Jag visste redan när jag köpte in mig till turneringen på Aria att jag skulle vinna. Jag skrev det till och med i bilen på vägen in till Strippen, när jag satt i köerna och inte visste om jag skulle hinna innan late reg stängde. Det var en ganska sjuk känsla, men den var härlig, och visar hur kraftfull hjärnan kan vara med rätt förutsättningar. Samma år hade Daniel satt som mål att vinna ett WSOP-bracelet, väljas in i Hall of Fame och komma etta på GPI. Något han också gjorde. Eftersom jag bodde hos honom varje gång jag var i Vegas hade vi mycket att fira, och vi tömde hans vinkyl med Napa Valley Silver Oak gång på gång. Dagen efter jag vann på Aria kom Daniel tvåa i Big One for One Drop, och man kan se mig skrika mig hes på railen. Den andraplatsen säkrade hans förstaplats på GPI, och efteråt gick vi ut ett gäng för att fira med en helkväll på Steve Wynns veganska Michelinrestaurang och nattklubben XS. Hela den upplevelsen finns att läsa i Poker Magazine, jag minns inte vilket nummer, men det borde vara från slutet av 2014.

Men om jag ser det ur ett pokerjournalistiskt perspektiv är nog mitt allra varmaste minne natten då Martin Jacobson vann WSOP Main Event. Lustigt nog var det samma år som mitt personliga pokerminne. Jag satt uppe hela natten och följde varenda hand. Dagen efter var jag den som fick uttala mig i allt från radio till tv om hur stor hans prestation egentligen var.

Jag hade följt Martin sedan han kom som kvalspelare till EPT Budapest och skrivit mycket om honom genom åren. Den enda negativa artikel jag någonsin skrivit om honom var när jag utnämnde honom till Sveriges sämst klädda pokerspelare, på grund av den Adidas-overall han bar på finalbordet i Budapest. I övrigt har jag aldrig haft något negativt att skriva. En mer ödmjuk och sympatisk person är svår att finna.

Något år efter att jag började skriva om Martin hade han med sig sin mamma och syster till ett EPT-stopp. De kom fram, gav mig en stor kram och tackade mig för att jag skrev så fint om "deras Martin". Just de orden har jag burit med mig sedan dess, för de sammanfattar egentligen precis vad jag vill åstadkomma med mitt skrivande. Jag vill skildra pokern på ett sätt som gör att man kan följa sina nära och kära hemifrån, även om man aldrig själv har hållit i två hålkort. Jag älskar att förmedla känslan när någon lyckas, när allt slit till slut ger utdelning. Under åren har jag haft många vänner som vunnit stora titlar, och flera av de artiklarna har jag skrivit med gråten i halsen av ren glädje. Ofta har jag nog varit mer nervös än spelarna själva när jag stått och rapporterat. Men att få möjligheten att berätta de här historierna på ett sätt som berör, och som får även en oinvigd läsare att fascineras av spelet, den känslan är oslagbar. Det är nog också det som fortfarande är min största drivkraft.

Att det dessutom var just Martin som vann VM gjorde allt ännu mer speciellt. Dels för att jag tycker så mycket om Martin, men också om hela hans familj. Jag grät när jag såg Eva och Hanna på railen, för jag kände verkligen samma glädje och stolthet som de gjorde i den stunden. På sätt och vis knöts cirkeln ihop där, för det var ju just Eva som en gång fick mig att fortsätta skriva om poker på det sätt som jag sedan har gjort."

Vad har du för relation till poker i dag?

"Jag tänkte egentligen sluta jobba med poker helt när jag valdes in i Hall of Fame. Jag var lite trött på branschen där och då, om jag ska vara ärlig. Men nomineringen gav mig en gnista, och när jag sedan fick några förfrågningar tog jag några jobb här och var. De senaste åren har jag studerat podcastproduktion, med inriktning på sociala medier. Jag har en masterexamen i det, men jag har också skrivit artiklar och gjort livekommentering, vilket är otroligt roligt. Jag har verkligen valt att bara tacka ja till de jobb jag känt att jag brunnit för, och där får jag tacka Teresa Nouisainen och Christer Larsson för att de skapat så magiska turneringar i Tallinn, med ett team bakom som gör det för svårt att säga nej.

Jag är också med på ett litet hörn med No Filter Poker, som står för ett sätt att se på poker som jag verkligen brinner för, att ta tillbaka det sociala och roliga. Många tror att det handlar om att inte ha några filter och kunna bete sig hur man vill, men det kunde inte vara mer fel. Det handlar om att göra pokern rolig igen. Tänk på hur det var när man satte sig och tittade på High Stakes Poker och liknande produktioner förr, det var lika stora delar underhållning som spel i världsklass. Jag är enormt stolt över det event vi hade i oktober, dit Michael Mizrachi och Scotty Nguyen kom enbart för att de dels älskar grundaren Mounir, dels älskar allt som No Filter står för. Jag rekommenderar verkligen dokumentären på YouTube till den som inte sett den."

Vilka personer inom svensk respektive utländsk poker har gjort störst intryck på dig?

"Jag har haft ynnesten att träffa så många otroliga människor genom pokern, och vi har skapat minnen för livet. Men jag måste lyfta fram de två mentorer som betytt extremt mycket för mig, både professionellt och privat, ända från dag ett.

I Sverige är det utan konkurrens Christer "Crippo" Larsson. Inte bara för att han, tillsammans med Magnus Betnér, lärde mig att spela poker från grunden, utan framför allt för att han har varit en ovärderlig mentor genom hela min karriär. Oavsett vilket bolag han drivit eller arbetat för har han alltid stått upp för spelarna och för det som är rätt. Integritet är ett ord som ofta används slentrianmässigt, men i Christers fall är det helt berättigat. Han har alltid varit beredd att ta strid för sina principer, även när det inte varit den enklaste vägen. För mig personifierar han hur poker bör bedrivas ur ett professionellt perspektiv, att det går att kombinera affärsmässighet med omtanke om spelarna och en genuin kärlek till spelet.

Tillsammans med Crippo har Thor Hansen varit min klippa. Thor blev som en extra pappa på touren när jag kom dit som en ganska naiv 25-åring. Han tog mig under sina vingar från dag ett och gav dem som försökte stöta på mig onda ögat. Men framför allt öppnade han så många dörrar. Jag minns speciellt året när Annette Obrestad vann WSOPE. Under en av de första dagarna skulle jag göra en intervju med Doyle Brunson. Jag var otroligt nervös, men Thor peppade mig och gav mig också tips på frågor jag borde ställa. Dagen efter satt jag i en soffa på hotellet mitt emot Hippodrome med Doyle och började ställa frågorna Thor tipsat om, och jag såg hur chockad han blev. Han började le och sken upp som en sol. "Vem är din källa? Hur kan du veta det här?" skrattade han. Doyle berättade saker under den intervjun som jag än i dag inte tror han berättat för någon annan journalist. Och sedan den dagen glömde han aldrig mitt namn, varje gång vi råkades sken han upp på samma sätt som den där dagen i London.

Det var inte bara Doyle som Thor introducerade mig för. Han såg alltid till att jag, till skillnad från de flesta andra journalister, alltid blev varmt välkomnad oavsett sammanhang. Det är känsligt att som journalist skriva om spelarna och samtidigt umgås med dem privat, men Thor visste att jag aldrig skulle hänga ut någon, och därför bjöds jag alltid med i sällskap och på middagar eller fester som de flesta andra bara kunnat drömma om. Han presenterade mig personligen för Ben Affleck, Matt Damon och Adam Sandler, som visade sig spela privata homegames i LA. Han var också nära vän med René, Celine Dions man, och fixade VIP-biljetter till mig när hon uppträdde i Vegas. Alla älskade Thor, och jag saknar honom otroligt mycket."

Vad tror du Poker Magazine har haft för betydelse för svensk poker?

"Poker Magazine har inte bara haft betydelse för den boom som svensk poker fick, tidningen blev även banbrytande internationellt. Flera andra försökte göra något liknande men lyckades aldrig, och det berodde på att Poker Magazine förstod hur de skulle nischa sig och aldrig tummade på kvaliteten, vare sig i intervjuerna eller i sättet tidningen gjordes på. Det var alltid professionella bilder och genomtänkta intervjuer, vilket gav en kvalitetskänsla som i sin tur gav tidningen en status som gjorde att det kändes viktigt att vara med, oavsett om du var svensk eller internationell spelare."

Vad har pokern betytt för dig?

"Poker är inte bara en hobby. Det har blivit en del av mitt DNA. Den har gett mig vänner för livet och minnen som jag skulle kunna skriva tio böcker om. Flera av mina bästa vänner hade jag aldrig träffat om det inte vore för pokern, och många av dem är inte ens pokerspelare själva, men pokern och pokerspelarna har på ett eller annat sätt sammanfört oss. Pokern har även gett mig två av tre barn.

Jag spelar en del själv då och då och älskar det sociala och människorna man träffar. Det är så många jag aldrig hade mött om det inte vore för vårt gemensamma intresse, och det är därför jag fortfarande brinner så starkt för frågan om licenssystemet och gräsrotsrörelsen inom pokern. Jag har alltid varit en eldsjäl, ända sedan jag spelade bridge och vann stipendier just för det engagemanget, och den glöden har jag fortfarande när det gäller att legalisera de små klubbarna där människor samlas för att utöva sin sport. Jag ser ingen skillnad mellan det och bridge, backgammon eller schack. Det är samma sak och mer eller mindre samma människor.

Jag kommer från en familj där alla spelade bridge utom mamma. Min farmor och farfar, pappa, farbror och faster var alla ideellt engagerade i bridgen, och det är nog därifrån mitt driv i den här frågan kommer. Farmor gick som tävlingsledare på dagbridgen två gånger i veckan tills hon var 85 år. Farfar lade bridgebrickor tills bara några månader innan han dog. Jag vill springa runt som farmor när jag är 85, i fina dräkter, med ett socialt sammanhang. Varför ska staten bestämma om det är i en pokerturnering eller en bridgetävling när det är exakt samma sak på exakt samma villkor? Jag är stolt över att vårt stenhårda arbete fick bort monopolet, men tyvärr glömdes gräsrotsrörelsen bort när licenssystemet infördes, och jag hoppas att Niklas Wykman står för sitt ord när han säger att det ska ses över och ändras."

Finns det något kvar på din personliga poker-bucketlist som ännu inte checkats av?

"Just nu skriver jag slutet på min bok, som heter "Pokerface och alla mina andra masker". Det har varit ett mål under väldigt lång tid, men jag har haft det tufft med hälsan, mängder av operationer och mycket annat som kommit emellan. Jag har också en annan bok som handlar om poker, men som inte är en självbiografi, den är halvklar. Jag började skriva den 2012, men livet kom emellan. Det är definitivt på listan att få dem båda klara och utgivna av ett stort förlag.

Jag kanske borde ha att vinna en riktigt stor turnering på bucketlistan, med tanke på hur nära jag varit att vinna livsavgörande pengar under åren. Men det har aldrig riktigt varit min drivkraft som spelare att vinna storkovan, konstigt nog. Jag drivs mer av själva triumfen, av att göra avtryck och göra skillnad. Så jag skulle nog säga att ett internationellt pris från GPI eller liknande för min pokerjournalistik vore det ultimata. Planen är att den bok som nästan är klar ska översättas till engelska, och Negreanu har sagt att han kommer att läsa den om han så måste använda Google Translate. Så jag får väl hoppas att den ger tillräckligt stort avtryck för att jag ens ska hamna på radarn för en sådan nominering."

Vi tackar Lina Olofsson för en väldigt intressant intervju, och en unik inblick i pokervärlden från någon som levt mitt i den under många år. Liksom för det ovärderliga arbetet för svenska pokern. Lina är en av de eldsjälar som verkligen visat att poker handlar om så mycket mer än själva spelet, eller ens människorna som spelar det. Det handlar om relationer och passionen för hela subkulturen.

Och för Lina är resan inte över. Om några veckor checkar hon av ännu en punkt på sin bucketlist, då hennes nya pokerpodcast lanseras. Jag är inte förvånad, och jag tror det kommer att bli ett riktigt bra och spännade projekt. Om det är någon som har många historier kvar att berätta för pokercommunityt är det Lina Olofsson.

Erik “Valterego” Rosenberg (Juni 2026)