Börjar tröttna på att inte kunna prestera mitt bästa i slutskedet

[Anref]

Hej, ja som topic, det händer gång på gång. Jag tar mig långt i en STOR turnering, t ex någon av BIG mtt som finns på pokerstars, och när det börjar närma sig finalbordet, man har spelat 8-9 timmar och är helt mör i skallen och svettas, det blir pauser som förstör spelrytmen osv, ja alltså inget optimalt för mitt spelande iaf.

Det är då det händer, jag börjar spela dåligt, dels pga att jag börjar bli nervös och vågar helt enkelt inte spela så som jag normalt sätt skulle spela händerna, ju närmare finalbordet vi närmar oss ju nervösare blir jag jämt, det slår aldrig fel, jag försöker spela aggressivt men det blir på fel ställen och ställen jag normalt skulle ha foldat på kanske jag gör en dumsyn eller en dumbet vilket alltid resulterar i att jag blöder marker och snip snap snut så var min drömsaga slut, sedan sitter jag alltid och känner den hemska förlustbitterheten sitta kvar ända in i benmärgen och efter sisådär en kvart är jag fit for fight igen i skallen och undra vad fan det var som hände egentligen, hur fan kunde jag spela så korkat? Så skulle jag aldrig gjort i normala fall. Men detta är fan inget normalt fall, att sitta närmare 10 timmar i sträck för att sedan prestera bättre och bättre, hur fan gör ni som kan det här med att ta hem stora turneringar?

 

Hur behåller ni skärpan??

 

 

/Mvh en som är trött på att åka ut några platser strax före finalbordet

[Trillske]

Det beror fortfarande på om det är du på bilden.

 

Men hursomhelst har det inte mycket med poker att göra, det har med karaktärsdrag att göra. Eftersom det som gör att du spelar skit i dessa lägen i allmänhet kan beskrivas som en ganska olycklig personlig egenskap kan det vara mer än värt att försöka göra något åt det.

 

Vissa ser vinsten, vissa ser förlusten. Vissa ser problem, vissa ser en möjlighet att växa, och de kan titta på precis samma sak. Varför svarar du kontraproduktivt på stress? Varför ser du inte möjligheten? Jag kan inte ge dig något konkret svar på detta och jag tror även att det i slutändan måste lösas genom att uppleva motsatsen. När du väl hanterar det du idag ser som problem som möjligheter istället så går det snabbt, du får positiv respons av det och plötsligt fattar du grejen intuitivt. Kanske kan du lyckas pressa dig till detta, testa att forcerat se nästa stressmoment som en positiv utmaning trots att det känns fel? Kanske utöka detta till att forcera perspektivet för varje stressmoment du stöter på under en period? Lite KBT.

 

Då tänker jag inte bara poker, utan alla andra stressmoment i livet. Jag kan mer eller mindre garantera att detta bromsar dig på väldigt många punkter, väldigt många du aldrig tänkt på.

 

Ett enda konkret tips kan du däremot få, och det är att många människor fullständigt felaktigt tror att man föds på ett visst sätt och sedan är det så. Det vill säga det gäller att man kan blunda för dessa människors allmänna inkompetens och inte råka få för sig att de har en poäng.

[Anref]

Det beror fortfarande på om det är du på bilden.

 

Men hursomhelst har det inte mycket med poker att göra, det har med karaktärsdrag att göra. Eftersom det som gör att du spelar skit i dessa lägen i allmänhet kan beskrivas som en ganska olycklig personlig egenskap kan det vara mer än värt att försöka göra något åt det.

 

Vissa ser vinsten, vissa ser förlusten. Vissa ser problem, vissa ser en möjlighet att växa, och de kan titta på precis samma sak. Varför svarar du kontraproduktivt på stress? Varför ser du inte möjligheten? Jag kan inte ge dig något konkret svar på detta och jag tror även att det i slutändan måste lösas genom att uppleva motsatsen. När du väl hanterar det du idag ser som problem som möjligheter istället så går det snabbt, du får positiv respons av det och plötsligt fattar du grejen intuitivt. Kanske kan du lyckas pressa dig till detta, testa att forcerat se nästa stressmoment som en positiv utmaning trots att det känns fel? Kanske utöka detta till att forcera perspektivet för varje stressmoment du stöter på under en period? Lite KBT.

 

Då tänker jag inte bara poker, utan alla andra stressmoment i livet. Jag kan mer eller mindre garantera att detta bromsar dig på väldigt många punkter, väldigt många du aldrig tänkt på.

 

Ett enda konkret tips kan du däremot få, och det är att många människor fullständigt felaktigt tror att man föds på ett visst sätt och sedan är det så. Det vill säga det gäller att man kan blunda för dessa människors allmänna inkompetens och inte råka få för sig att de har en poäng.

 

Du, jag måste nästan säga att det där inlägget kan vara ett av dom bästa jag läst någonsin i mina trådar, du fick mig och se det från en annan vinkel, vilket var precis det jag ville få fram av er, ni lyckas alltid ge mig det, och detta är jag oerhört tacksam för, du träffade mig på pricken i detta inlägg som du just skrev.

Jag har ALLTID reagerat negativt på stress och det har jag märkt av mer och mer ju längre jag levt, men jag har aldrig kopplat ihop det med pokern förrän nu, tack för det nu vet jag vad det är jag ska jobba på och det var bra med dina små bra tips att tänka annorlunda osv.. Ska verkligen ta tillvara på detta, ha en god dag du och må pokergudarna vara med dig.

[Anref]

Jag kan inte ge dig något konkret svar på detta och jag tror även att det i slutändan måste lösas genom att uppleva motsatsen.

 

En fråga om detta bara, vad menar du exakt med motsatsen? Att jag ska tänka tvärtom dvs positivt och sedan i stora drag klonka en turnering under detta tänk, och sedan borde det lösa sig för mig psykiskt efter det.

Var det så du menade?

[Trillske]

Med att uppleva motsatsen menade jag att uppleva hur det känns när man hanterar/hanterat stress på ett stärkande sätt.

 

Jag har upptäckt att fysisk träning fungerar bra för att förklara stress överhuvudtaget, då de flesta kan relatera till detta. Så jag tänkte passa på att göra det tydligare vad jag menat när jag skrivit om det tidigare.

 

Det finns självklart en massa olika typer av scenarion som genererar stress. Det kan vara en diffus uppgift, något kognitivt krävande, nervositet inför en dejt, stort ansvar eller - exempelvis - den stress kroppen upplever när du lyfter en hantel på gymmet. Detta är visserligen helt olika saker och scenarion, men i sammanhanget kan vi behandla dem som exakt samma sak: stress. Därför är jag glad att jag hittat den här parallellen, för följande resonemang hänger de flesta med på:

 

Om man har tränat länge kanske man får tänka till en stund, men de flesta är nog med på att fysisk träning är stress: det är något din kropp inte strävar efter och det är i grunden direkt obehagligt, inte minst när du lyfter något tungt, springer snabbt eller överhuvudtaget utmanar dina gränser. Den direkta effekten är en ren kostnad. Hur kommer det sig då att det även är fullt naturligt att lära sig älska träna, till med under själva stressmomentet?

 

Om man tänker lite på det kommer man kanske fram till att man lär sig älska det för att man vet att det gör att man blir piggare, starkare, ser bättre ut - blir hälsosammare. Zooma ut från de punkterna till det stora perspektivet så hittar vi något intressantare, nämligen att vi uppenbarligen har nåt ett positivt resultat enbart genom att utsätta oss för stress vi upplever som obehaglig. Motsatt, om vi undviker den obehagliga stressen förtvinar vi, vilket egentligen vänder upp och ner på intuitiva impulser så det är en ganska rejäl poäng.

 

Jag tycker att anledningen till detta förklaras bättre med diffusa resonemang än med mer vetenskapliga nedslag (för där tappar man lätt den stora bilden). Taleb gör det bra i Black Swahn. Det gäller inte bara oss och vår kropp, det är närmare en naturlag; när du utsätter något organiskt, naturligt, för stress då - och endast då - blir det starkare. Du vet vad som händer med dem som bryter benet och går med gips ett halvår - de kan knappt gå efteråt, för benet har varit skyddat från stress. Så vi kan ta det ett steg till: utan stress blir du svagare, eller ett väldigt vågat steg till: utan stress saknar organiska ting funktion överhuvudtaget. Utan stress är du ingenting. Det tåls att stanna till och fundera på det.

 

Så, tillbaka då till att vi kan beskriva de här typerna av scenarion - ansvar, fysisk ansträngning, dejtande, finalbord i poker - i samma term: stress. Att undvika den obehagliga stressen av att flörta med en tjej har samma effekt på ditt dejtande som att gipsa benet har på ditt ben. Tåls återigen att stanna upp och tänka på, för lyckas man ta de raderna till hjärtat och verkligen begripa dem intuitivt kommer man aldrig igen undvika att flörta för att det är obehagligt.

 

Något de flesta har upplevt med fysisk träning är att det är svårt att börja träna när man är otränad. Jag argumenterar för att det är för att man då saknar intuitiv koppling till det faktiska resultatet av att utsätta kroppen för obehaglig stress, men oavsett vad det beror på märker de flesta att de sedan når en punkt där de tycker att det är okej, och sedan når de en punkt där de verkligen gillar det, paradoxalt nog trots att de egentligen fortfarande upplever samma obehagliga stress under det faktiska momentet. Det är bara det att de inte kategoriserar den som obehaglig längre.

 

Det är samma sak med övrig stress, så parallellen kan vara en form av ledstång att hålla sig i. Har man gått den vägen från rent obehag till att älska träning vet man precis vad man kan förvänta sig i alla andra områden också, när man tar klivet.

 

Vad det här resonemanget leder till är att det vänder ut och in på den respons de flesta har när de upplever stress. De flesta (tror jag) tolkar det som en övervägande negativ signal, när det egentligen är en övervägande positiv signal, det är något man bör leta efter snarare än gömma sig ifrån. Igen: skulle vi ta bort stress skulle du inte vara någonting, det är "obehaglig" stress som skapat dig och det är "obehaglig" stress som kommer fortsätta utveckla dig. Ingenting annat kommer att utveckla dig. Upplever du inte stress står du som bäst stilla.

 

Mitt tips: så fort du känner av nervositet eller stress nästa gång, förutsätt att du precis fick en möjlighet att växa. Inse att utan stress vore du helt förtvinad, värdelös, kanske rent av ingenting alls. Se det på samma sätt som gympass när du är otränad, den första gången inom varje område kommer vara väldigt jobbig, nästa lite lättare, nästa lite lättare ändå och vips är du vid en punkt där du inte behöver sitta och läsa mina texter, du kommer snarare få panik om du inte utmanas.

 

För det är enormt beroendeframkallande att börja ta tillvara på stress/variation. Återigen känner nog de flesta igen det när de tänker på fysisk träning.

[FreezyLocc]

+1:ar den här tråden. Grymt bra läsning

[Zekevarg]

Väldigt bra skrivet trilske!!...

Spelar själv en massa turneringar men sällan dom stora på stars/tilt ,mest pga tidsbrist men samtidigt är det ju väldigt frustrerande att ha lagt ner tio timmar och kommer 20/20000 pers för kaffepengar.

 

Råder dig att spela mindre turrar då kommer du komma i samma situation nästan dagligen lära dig handskas med det som du tycker är stressande .

 

Spela turrar med ~100 pers så kommer du ofta hamna på FT och ganska ofta komma top5/vinna.

 

Kan vara bra få smaka på lite medvind sen kan du prova lite massiva turrar efter det.gl

[WannaSeeMyPig]

Riktigt bra skrivet Trillske.

[TGrinder]

Måste hålla med föregående, jävla vad bra skrivet Trillske!

[hampulito]

Trillske

[bigdwarf]

Guld.

[BrutallyHonest93]

Trillske!

[Anref]

Tack återigen Trillske, superinlägg igen!