CaseyRyback -Heja Gotland

[henjon]

så jävla bra läsning! kan inte låta bli att bli imponerad

 

+1 Rolig och intelligent/reflekterande skriven dagbok.

[tamtaram]

Du skriver verkligen bra, inte varje dag som man upptäcker en dagbok värd att följa.

[Lokenius]

Kan du inte sluta med dina väggar av text och istället lägga ut lite coola oneliners som alla andra?? Hatar folk som ska försöka skilja sig ut på forumet WP, Good text (som vanligt)

[kempe4ever]

siimp, tsigalago, tamtaram, henjon

 

Ryggdunk värmer alltid. Tack. Nytt inlägg på intåg...

[kempe4ever]

Jämnvikten i universum är finurlig. Och lite små ironisk. Efter två veckors härlig rundgång i mitt kära hemland, kombinerat med en avstickare till grävskopahakornas förlorade rike (Irland), steg jag ut i skymningen i ett regntätt Bergen. Jag hade gjort det dussintals gånger förut. Men den här gången kändes det annorlunda. För första gången i mitt liv anlände jag till en plats som jag kallar mitt hem, utan någon egentligt plats att vända mig till. Totalt vilse i natten. Hittade inte fotfästet med mina nya dojor, som förövrigt kommer att vara trasiga inom en månad (1000 spänn!). Jag var hemlös och förvirrad.

 

Utsikterna för att hitta någonstans att sova var förhållandevis goda. Jag var lovad soffplats hos en fransysk kamrat. På mitt gamla kollektiv fanns säkert en soffa att sno. I absolut värsta fall fick jag vaska Radisson. Oändliga möjligheter för en snubbe med gott humör och huvudet bland molnen.

 

Jag valde att våldgästa mitt gamla kollektiv.

 

Där var det dött som i graven. Jag fick höra att fyren som skulle ta över mitt rum hade fått en allergisk reaktion av rummet (jo tjenare, den lamaste ursäkten jag hört sen en lat hockeyspelande skolkamrat som inte kunde vara med på gympan för han hade fått en puck på halsen) och hade flyttat dagen efter han anlänt.

 

Score!

 

Då kan jag ju bara ta mina grejer och flytta tillbaka in i rummet. Same shit. Different wrapping. Då är det ju som jag säger. Det fixar sig nästan alltid av sig själv. På något jävla sätt. Och oftast till det bästa.

 

Men jag drar mig lite för att bo här. De flesta goa snubbarna har flyttat och mysighetsfaktorn är rätt låg i mitt rum på 14 kvadrat. Golvet är mörkt och kallt. Fönsterna har galler och vettar rakt ut mot gatan där man nattligen hör fyllebråk. Kl 01:15 varje kväll kommer en feting manick som skall rengöra stråket och får rummet att låta som ett tjetjenskt bombinferno. Men jag trivs med ljud och liv, även när jag skall sova. Det får mig att känna mig trygg. Det ligger också centralt. Så centralt man kan komma. Riktigt nice.

 

En annan anledning är min hyresvärd som sköter sitt jobb illa. En ruffen, oanständig mörkhårig ungkarl i 25-års ålder utan verken utstrålning eller trovärdighet. Skön och rolig att snacka med om man skippar allt som har med hus och hyra att göra.

 

För några dagar sedan knackade han på i mitt rum. Klockan var strax innan nio på morgonen. Det var lördag och jag var på väg att ta mig loss Johnblunds handbojor och stiga upp för kneg.

 

”KNACK KNACK!”

 

Jag har verkligen ingen lust att öppna dörren. Så jag sover räv. Att låsas sova. Det behärskar jag mycket väl. En av mina många, dolda talanger (en annan är att jag är en hejare på att fånga flugor!). Nyckeln till att sova räv är att ha lätt öppen mun, ligga väldigt stilla och avslappnat, andas långsamt och regelbundet och då och då ge ifrån sig lite underliga läten. Undvika häftiga rörelser och ansiktsryckningar. Men det viktigaste är att hålla ditt skådespeleri uppe vad som än sker i den vakna världen. För kom ihåg, du sover faktiskt. Att sova räv är en konstart och jag är en av branschens få utpräglade artister. Jag har bedragit många med mina sova räv konster genom årens lopp.

 

Han knackar på en gång till.

 

Tystnad.

 

Sedan hör jag hur handtaget går ned och dörren går upp. Jag hör hur han tar några steg in rummet, och sedan blir stående.

 

Tystnad.

 

”Bra, nu ser han att jag sover, så gå nu din väg och kom aldrig mer igen”, tänker jag.

 

Men iche då. Raka motsatsen.

 

Han börjar borra. Mitt i rummet. Inte är han försiktig heller. Han bara ger järnet och borrar. Jag vet inte vad det är för en borr han använder sig av eller vad det är han borrar, men helvete vad det låter. Gigget varar i fem minuter. När han går ut smäller han igen dörren. Han måste liksom se att det ligger en snubbe där och sover. Det är lördag och klockan har inte ens slagit nio. Va fan liksom? En sann dumskalle. En sann norrbagge. Jag söker hämnd.

 

Skall vi spela heads up om hyran din jävel!?

 

Jag får väl medge att jag har en viss förståelse. Han lider säkert av en yrkesskada från hans tidigare hyresgäster. För några år sedan tog han in vem helst i kåken, vilket mestadels betydde bottenskrapet av samhället. De sjuka anekdoterna om inneboendena tar aldrig slut. Det är historier om en mörkhyad man/pimp som bott här med sina tre fruar/horor, knarkare som blivit utslängda och bosatt sig i tält uppe på taket och en kidnappad pingvin (ja, du hörde rätt) som någon skall ha tagit med sig som souvenir från Zoo. Hur fan någon lyckades med den Jönssonligan inspirerade kuppen är forsat okänt.

 

Nu bor jag här. Skoskredet 7, Bergen. Åtta snubbar. Två damer. Nio Studenter och en pokerspelare som har kommit fel.

 

Det är jag som är pokerspelaren.

 

 

Kall som en sibirisk vinter

 

Okej, jag skall inte ljuga. Jag är just nu inne i min pokerkarriärs värsta nedåt period, då jag inte haft en vinnande månad sedan april. Klarat att plussa lite tack vare Rackbaken. Det suger verkligen.

 

Den största skräcken för en gång vinnande pokerspelare är att hamna i autopilot mode och att sluta utvecklas. Att långsamt se sig bli omsprungen av spelare som hela tiden rör sig snabbare framåt, och att vara för lat och naiv för att inte ta rygg och haka på. Att tro att det bara är att blint springa på i sin takt för att det har fungerat förut. Det känns som att det är det som har drabbat mig. Det håller inte. Ta på dig guldskorna, upp med knäna, öka tempot och bit ihop. Sedan springer du tills du spyr. That is the Caseyryback way.

 

Jag pluggar igenom instruktionsvideor (”eeeeeeeem” ) på Decuescracked, och efter varje video förundras jag över hur lite jag egentligen tänker när jag spelar. Instruktörerna där verkar ju kunna skriva doktorsavhandlingar genom sina timmelånga pedantiska predikningar om allt tänkbart och otänkbart inom pokerns magiska värld. Det är riktigt segt att lyssna på. Men för mig är det just nu ett nödvändigt ont. Sen är det lätt att vara duktig I teorin. Det är en helt annan sak att praktisera det på bordet.

 

Nu väntar jag på varians rekylen som skall bära mig upp till stjärnorna och vidare ut i universum. Mina nyinköpta dojor heter ”Money in the bank”(true story) och dem får mina fötter att lukta illa. Det känns som ett gott tecken.

 

Kunskap är makt. Det är utsidan som räknas.

 

I väntan hänger den här snubben på Coop Extra fana, ler åt pensionärer och sprider god stämning genom att vara den svenska driftkucku som står upp för Sverige och hackar på allt norskt. Jag trivs riktigt bra med det. Finns alltid roliga grejer att göra i en butik. Igår betade jag 100 spänn mot en arbetskamrat om vem som kunde svepa en utgången MER skogsbär fortast. Vår hjälte vann såklart (bamm!), men jag hade tydligen sölat för mycket så några pengar blev det inte den här gången. Kunderna som såg de tyckte i alla fall att det var mycket lustigt:

 

”Det här hade aldrig hänt på Rema 1000!”

 

Som sagt – bidraga med god stämning är en av mina främsta arbetsuppgifter.

 

Jag skrattar gott åt all skit norrmännen köper. Vi säljer bra med regnmätare. Herrejävlar viken onödig pryl! Vad skall man med en sådan till? Regnar det ute ser jag att det regnar ute. Då är ett paraply en bättre investering. Har det regnat under natten ser jag att det har regnat under natten. Vem bryr sig om det har regnat 5mm eller 50mm? Kommer den vetskapen att på något sätt påverka hur man skall agera i sin vardag?

 

Svar nej.

 

Känns som det mest onödiga köpet sedan muffinsstaviet. Som vi såklart också säljer.299 norska kronor och det rymmer hela 21 muffins! Vilket kap!

Vem bakar så mycket muffins att dem tänker:

 

”Men det är något som saknas... Vet du vad jag känner att vi behöver? Vi behöver tamejfan ett muffinstativ!”

 

Om jag bakar muffins gör jag det för att jag vill äta. Inte för att sitta och beundra dem. Att drömma om att äta mina stiliga muffins. Jag vill bara mumsa. Gärna två åt gången (blev sjukt muffinssugen nu).

 

Men jag är inte förvånad. Det är som vanligt. Man gör det man gör för att man skall kunna trycka upp saker och ting i folks ansikten. Its all about the braggingrights och att få bekräftelse hur duktig man är och hur mycket man vet. Med ett muffinsstativ fullt med perfekta skapelser och en vattenmätare som ger dig insikt över gårdagens regnmängd ökar chansen att få göda det bottenlösa egot med ytterligare några procent.

 

Vad är framgång? Framgång är att vara mätt. Så lär dig att äta. Du skall alltid vara mätt.

I perioder glömmer jag bort att äta. Det är liksom jävligt illa. Det sjuka är att det handlar om lathet och dålig planering mer än någonting annat. Kafé, banan, gröt och blåbär- dieten med inslag av rullekebab. Är du två meter så behöver du lite mera matigt innehåll än så.

 

Hjärnan är kroppens kärnkraftverk och utan kontinuerlig intag av ordentligt krubb blir det härdsmälta och radioaktivavfall pumpas sakta runt i kroppen i form av dumhet och motgång. I början verkar allt vara frid och fröjd, ja du kanske rent utsagt tror att du knäckt ett av livets stora måsten. Men om du låter tiden gå sin gång kommer du märka att radioaktiviteten gör dit liv till en tvärtom värld, där någon plockar bort gravationen från dina fötter och dina tankar går totalt bananas. Jag hatar att vara hungrig.

 

Nu får det vara nog! Slut på allt billigt Euroshopper och eldorado trams. Full upp kylen med godsaker människa! Vaska skogsbacon till frukost. 40 Kr paken. Sleva i oss fet Yoghurt med melonsmak. 35 spänn liten. Och rullekebab. Jag har numera kommit att gilla den säregna norska kebaben (om man dissar den avskyvärda majsen), och har blivit stammis på ett place där jag med glad aptit kränger fyra-fem rullekebab i veckan.

 

Sen skall jag köpa mig ett muffinsstativ. Och varför inte en regnmätare? Baka muffins, skriva upp hur mycket de har regnat i veckan och trycka upp det i någons face. Bara för känslan.

 

Alltid öl i kylen. Alltid förstklassig calvados på nattygsbordet. Det kostar. Men det smakar desto mera.

 

Det kommer en dag när det är dags att vara sparsam. Men den dagen är inte idag.

 

Det går bra nu

I skrivande stund har jag avslutat en sparsam arbetsvecka med hela tre jobbfria dagar. Det har i princip aldrig hänt förut. De fria dagarna har spenderats med hu-grind, och som vanligt när jag spelar utvilad har det gått hejdundrande bra. 15-20 speltimmar har genererat drygt fem måndagslöner på Coop och visst fan känns det nice. Den här snubben är på väg tillbaka mot stjärnorna och jag känner mig ännu en gång som en av Sveriges vassaste PLO HU spelare. I framtiden skall även möjlighet till fräscht grindkontor dagtid finnas här i Bergen genom mina Cobrabet kontakter. Bara fem minuter från Skoskredet. Ser det som en utmärkt ide och hjälp att komma in normala rutiner när man spelar mycket. Mer arbetslediga dagar åt folket. Knorr!

 

Jag har en bostad (ding ding). Millionen är inte klonkad (men det jobbar vi på, får jag med mig någon kamrat satsar vi på Barca och Emop om en månad) och den söta, oanträffbara tjejen - det förblir ett utopiskt luftslott. Det kommer en dag då det är bäst att låta de inbilska drömmarna tyna bort och försvinna. Då det är dags att gå vidare. Men den dagen är inte idag.

 

En ny tid är här.

[Jinti91]

Hold your head up mate! Skit blir bättre snart ska du se fan

 

Läste igenom Dublininlägget igen (för 4e gången?) och vi tre ska utan tvekan skriva mer oförglömlig historia en dag!

Den gången utan looserkebab med en slamsjö som utsikt.

 

Då javlar dra' vi på mei fårfiowln u jeita uss miette såmm konga!!!

 

Snart ska min skuta styra mot väst och då jävlar blir det montage samt att jag skall se till att vara en bevingad man och förse långfan med en tös!

VI TAR ETT SKOTT!!!1!!!1!!

[kempe4ever]

Kära pokerdagbok!

Vi börjar med lite goda nyheter. Jag är inkvalad till Emop i Barcelona om två veckor och det skall bli fett lajbans. Det blir den sjätte live turneringen för året och jag ser mig själv stå och vifta med en fet vinnarcheck och så vidare. Drömmarna är sig lika. Living in a Box.

 

Allting har en topp. Allting har en botten. Däremellan svänger det skall du veta. Jag vet inte exakt var jag står någonstans just nu. Allt jag vet att jag sakta, men säkert jobbar mig nedåt. Ett steg fram. 2 steg tillbaka. Det är långt upp till toppen.

 

Vad är det som har hänt? Detta en gång stolta pokerrike, det är på väg att kollapsa. Jag ser mig själv spela och jag skäms stundtals. Varför fattar jag dessa felaktiga beslut? Och varför bryr jag mig inte? Jag har helt tappat respekten för pengar. Det är bara siffror som hela tiden rör sig upp och ned. En månadslön hit. En månadslön dit. Någonting stämmer inte.

 

För mycket oengagerad tid läggs ned framför borden. Jag började spela poker för att det var roligt. Men ju högre upp jag klättrade och ju mera pengar jag vann, ju tråkigare blev det. Nu har jag slutat att vinna och tycker inte det är roligt heller. Vad är då poängen?

 

Jag är konstant småtiltad och trött. Jag känner mig känslomässigt avtrubbad. Mår jag bra? Det skulle jag inte vilja säga. Mår jag dåligt? Nej det gör jag inte heller. Mest bara domnad. För jag kommer ingen vart. Utvecklingen har hamnat på snooze. Både vid borden och i livet. Jag lever i limbo.

 

Det bästa hade varit om jag bara kunde gå ide. Vakna upp som en annan snubbe med ett annat medvetande. En mental nystart. Men det kommer aldrig att ske. Man är den man är. Det har jag sedan länge accepterat.

 

Krigaren har somnat. Han måste vakna. Det är tid för ett break. På obestämd tid.

 

I will be back.

 

 

Låt oss kliva in i en tidsmaskin och tillsammans titta närmare på en sedan länge passerad årgång av denna dagboksskrivare. Tillbaka till en tid då jag fortfarande trodde på tomten (slutade officiellt o tro på tomten när jag var nio, men innerst inne tror jag fan fortfarande). Mitt ansikte var glasögonfritt och pryddes istället av prickigkorvliknande fräknar. Jag kunde stoppa ett finger mellan framtänderna på grund av några års tröstlöst napp beroende. Genom tjuvlyssning från storebrors matteförhör kunde jag redan rabbla gånger tabellen. Vissa attribut har dock inte förändrats nämnvärt. Håret var sig likt. Tjockt, välvuxet och morgontrött. Jag var då, liksom nu, en blyg, drömmande snäll pojke.

 

Destinationen? En plats där dagarna spenderades bak på en cykelsits, svischande genom den västasiatiska (östeuropeiska?) landsbygden, plaskandes i det turkosa medelhavet med mina föräldrars spända ögon vakande över mig, och dräglandes över en Street Fighter 2 konsol tillsammans med en namnbroder, med fånig mössa med propeller på toppen.

 

Vi befinner oss på Cypern och bamseklubben. Det är tidig vår 1995. Jag skall om några månader fylla fem bast. Halvvägs till tio. På väg att bli stor. Jag står tillsammans med ett tjugotal jämngamla i en eukalyptus tät skogsdunge i ett ljummet medelhavsklimat. Livet är härligt. Lektimme nalkas. Jag är nyfiken.

 

Lekledaren tar ton:

 

Björnen sover, björnen sover, i sitt lugna bo.

Han är inte farlig, bara man är varlig.

Men man kan dock, men man kan dock, honom aldrig tro

 

”Fan i helvete! Dom har smugglat hit en grizzlybjörn från Sibirien och den kommer äta upp oss alla. Spring för livet… SPRING!!!”

Okej, så tänkte jag nog inte. Men det var i alla fall det jag gjorde. Med gråten i halsen och hjärtat pulserade likt ett hämningslöst Keith Moon solo sprang jag så fort bena bar och I bästa Hollywood style slängde mig i en buske. La mig ned och började gråta. Skrika efter mamma. Om det nu hade varit en björn där, så visade jag prov på tämligen usla överlevnadsinstinkter. Mamma kom och tröstade.

 

Jag minns fortfarande hur skraj jag var. Obehaget. Dödslängtan. Det totala utblottandet. Det kallas rädsla. Min första dos (som jag fortfarande kommer ihåg) fick jag av ”björnen sover”.

 

 

Uploaded with ImageShack.us

 

Så gick det till när man var liten. När man var liten utsatte man sig för rädsla. All the time. Dum som ett trävirke var det bara att skrika, gråta och gå vidare. Varje gång växte ens inre en smula. Det kom på köpet.

 

Sen blir man äldre och man räds inte i samma utsträckning. Eller iallafall inte på samma dramatiska vis. Rädslan visar sig i andra former. Skräck är en. Nervositet en annan. Nervositet är lätt att dämpa. Alkohol är nöten. Adrenalin fungerar också. Nervositet är bra. Det håller oss fokuserade. Det håller oss in the moment. Problemen uppstår när man undviker den. När man bangar ur. Om jag studerar mina årsringar med kritiska ögon ser jag en man som tagit till flykten för ofta. Bara för att jag varit nervös. Är man lite halv intelligent är det lätt att komma med trovärdiga undanflykter till sin omgivning och till sig själv.

 

Kan man ljuga för sig själv så pass att man till slut börjar tro på det själv?

 

Absolut!

 

”Remember, its not a lie if u belive it yourself”. George Costanza, Seinfeld.

 

Nervositet kan lätt transformeras till rädsla. Rädslor expanderar och förvandlas till fobier. Fobierna är demoner som brottas ned och placeras i fängelseceller i ditt sinne, där dem vaktas av imaginära fångvaktare som din hjärna skapar för att ”hjälpa” dig. Till en början uppskattar du fångvakten som är på din sida. Men fångvaktaren blir bara mer och mer skräckinjagande. Efter ett tag glömmer du bort vad demonen har gjort för ont som sitter där i cellen. Du vill bara gå in och konfrontera den. En gång för alla. Men det är svårt. Fångvaktaren blockerar och han är än långt mer läskig än demonen någonsin har varit. Han saknar helt verklighetsuppfattning. Det är nu du verkligen måste visa vad du går för.

 

Varför låter vi det ske? Varför tycker vi helt plötsligt att det är så farligt att känna oss rädda? Det måste väl ändå vara en av de mest fundamentala av känslor som fört oss framåt årtusende efter årtusende. Kan man inte bara gå igenom det som när man var liten. Kanske har vi till slut blivit för smarta för vårt eget bästa.

 

Alla människor har någon/några demoner som sitter där i djupt i någon håla i hjärnan och tar plats. För en del blir dem bara flera och flera. Vissa fattar mod och tar smällen innan det är försent. För vissa är egot större än människan och man tar med sig dem i graven.

 

Det är dags att bita i det sura äpplet. Men det är inte så jävla lätt när det faktiskt fungerar att bara glida med och hålla det utanför. Men jag kan väl vara först att försöka. Vad är jag rädd för? En hel del saker, men jag kan ta några exempel.

 

Att kliva först in i en butik eller restaurang. Låter löjligt. Men jag hatar det. Ibland när jag varit utomlands har jag peppat mig själv över en timme innan jag klarat av att stiga in på en restaurang ensam. Ibland har jag hoppat över att äta. Vad är det värsta som kan hända? Att en jävla massa folk pekar på en och skrattar. Nej jag vet inte. Fobier har oftast ingen som helst logik.

 

Samma sak med att posa framför en kamera. Vill verkligen inte göra mig till framför en kamera. Aldrig i livet! Betalar gärna för att slinka undan. Grunder säkert i en inre rädsla att stå i centrum och ta mycket plats eller något sådant. Standard för de flesta.

 

Vi får pröva att utsätta oss för det. Ser nån mig på gatan så be om att få ta ett kort. Springer jag iväg, hoppar ned i en buske och skriker efter mamma, är det bara att göra mig en tjänst och tvinga mig upp och fota like there is no tomorrow. Gör mig den tjänsten.

 

Snälla.

Du står I fronlinjen. Allt, allt allt kommer till den som vågar vara rädd.

Vågar du vara rädd?

 

Jocke Berg, Känt.

[kempe4ever]

 

 

 

 

Hur definerar man tilt? Det är inte lätt. Trots är det ett av de ord spelare använder mest. I alla möjliga och omöjliga sammanhang. Mental bärsärk? Inte vet jag. Vad jag vet är vad som tiltar mig vid pokerbordet.

 

I livespel är det när spelare klagar på dealen. Speciellt gamla rävar som spelat passiv låsas poker hela sina liv och tror att de är kan någonting. Det drygaste är när de sitter vid bordet och pratar om den aktuella dealen i tredje person och spyr ut destruktiv dynga. Fan visa lite respekt. Ibland har jag sett dealars som varit på väg att börja gråta. Alla gör vi misstag. Precis som domare i fotboll. Det är inte så lätt och döma som folk kanske vill tro.

 

Faktum är att jag har prövat på en domarkarriär. En av världshistoriens kortaste. Pojkar födda 1996. 7-manna. Det är ett toppmöte på Björkome IP.

 

Första halvlek. En debutant med pondus. Rak i ryggen. Briljerar med snabbtänkta knivskarpa beslut. Blåser av för huvudskada. Älskad av spelarna. Älskad av publiken. Äger matchen.

 

Halvtid. Går in i domarrummet och tittar mig i spegeln. Ser Sveriges nya domarguru. Han är fyra meter lång, glest vuxna finnar på kinden och dreadslocks på palten.

 

Andra halvlek. Vimsig inledning. Blåser av för felaktigt inkast. Tränaren ryter svordomar åt mig. Krymper en meter. Blåser av för inspark när bollen inte är ute. Tränare ryter fler svordomar. Krymper en meter till. Tittar på klockan. Den har stannat. Vad skall jag göra? Glömmer bort att jag är domare. Kliar mig på huvudet och känner mig borttappad.

 

Tar ett skott och bestämmer mig för att blåsa av matchen. Det är 10 minuter för tidigt. Spelarna går mot mittcirkeln, nöjda över en jämn oavgjord match. Korv och läsk väntar. Tränarna, däremot blir helt vansinniga, och rusar in på planen likt två bistuckna tjuren Ferdinand, viftar och ropar:

 

Skandal! Skandal! Skandal!

Blåser igång matchen på nytt med huvudet sänkt. Skammen lyser. Tråcklar igenom de sista tio minuterna krampaktigt. Pustar ut och blåser av.

 

Går in i domarrummet och tittar mig i spegeln. Det är en slagen man som tittar tillbaka. Och han är fan tiltad ut i öronen.

 

Det blev bara en match i den randiga dräkten. Fast det kunde varit värre. En av Gotlands skönaste domare profiler, utlänningen med läderhänder, skall tydligen ha inlett andra halvlek i sin första match på ön med inkast. Helt fantastiskt. Han dömer fortfarande.

 

Online är jag svårtiltad. Efter alla utdragningar så domnar man bort lite känslomässigt. Den aggressiva "Gino Felino tilten" förekommer allt mer sällan (även om den passiva "vad skall allt tjäna till tilten" förekommer mer och mer) Det finns några saker som jag fortfarande går igång på dock. Som att slinta med handleden och trycka fel. Missclicks. Genom åren har jag säkert missclickat bort en och annan tusenlapp. Hala fingrar. Men en missclick kan också vara bra. Ibland drar du oväntat ut. Det kan få din motståndare att se rött. Det kan också leda till något oväntat. Leda till ett äventyr.

 

Min karriär började med en missclick. Det var pokerstars lobby som spelade mig ett spratt. Eller var det kanske ödet som listigt ryckte lite i min arm.

 

Det är tidigt i februari och ett nytt decennium har börjat ta fart. Det har snöat oavbrutet i en månad och Gotland är ett landskap under is och under mörker. Jag bor i en stuga. Min egen lilla grindstuga. Rätt utanför ringmuren i Visby stad. Det är varmt och gott. Det luktar tända ljus och bacon os. En svårslagen kombo. Väldigt hög mysfaktor.

 

Jag spelar i Fredrik Kempes namn. Har under Januari belönats med både en haj och en guldstjärna på Sharkschope genom mina PLO hu bravader. Första månaden som självförsörjande. Det har gått bra. Självförtroendet är uppblåst.

 

Nattygsbordet rymmer en hög nagla nummer av PokerMagazine. Där har jag läst om dem. Och jag sett de på tv. De ”riktiga” proffsen. De som åker jorden runt i ett glameröst rockenroll liv och vinner millioner. Jag vill vara en av dem.

 

Om en och en halv månad är det European Poker Tour i Köpenhamn och jag har bestämt mig för att jag skall dit. Kosta vad det kostar vill.

 

Klockan är mycket. Kroppen mör som en Kobe biff efter hård fotbollsträning med isiga tår. Men hjärnan fräsch som en dubbeldusch. Så jag glider in på pokerstars sattelitlobby och kisar med ögonen. Det finns en hel hög med alternativ. En rebuy satelit om tio minuter fångar mitt intresse. Endast en formalitet kvar. Själva registreringen.

 

”Nej men va fan!”

 

Jag slinker med handen och missar. Ett hack över Köpenhamn går en identisk turnering på sen registrering. Latina America Poker Tour. Punta del Estre. Uruguay. Bordet ploppar upp och jag tar plats. 200 anmälda. Ett pris. Allt inkluderat. Rycker på axlarna, ler åt situationen och bestämmer mig för att give the iron.

 

Resten av den kvällen är, som man säger, historia. Jag är chipleader med 45 personer kvar och släpper den aldrig. Spelar pansarvagnspoker och kör över med mina sngwizard inspirerande ställ. I hu får jag in det med 9-9 på dam hög flopp. Det står.

I’m happy to announce that you have been awarded with a Punta del estra Package. Congratulations!

BOOOM!

 

Springer runt i min lilla stuga och ylar. Pulsar ut i snön i bara stumpor och kör improviserad indiandans och skriker. Ropar. Jag vet inte vad. Jag talar i tungor och lever i rus. Just i detta ögonblick skulle jag spöat Usian Bolt på 100 meter. Imperiets ”rött alltid rätt” går på högsta volym och spräcker mina högtalare. Behöver lugna ned mig. Behöver alkohol. I skafferiet finns mest pasta och tonfisk. Gräver i kylen. Hittar en Newcastle. Tillsammans kliver vi rakt ut i ett mörkt, kallt Visby som är mitt inne i sin djupaste sömn. Stegen går mot havet. Jag vandrar i en vacker död stad. Snön faller hårt och kallt och vinden gör sitt bästa för att hålla alla ovälkomna inkräktare borta. Men min hud är varm och all kyla studsar tillbaka ut den öde natten.

Jag går hela strandpromenaden. Min enda syn på liv är några enstaka rabitar som gör sitt bästa att trotsa kylan.

 

Tar en god klunk av ölen och blickar ut över den mystiska mörka horisonten.

 

Jag är lycklig.

 

Skål!

 

Och själva resan då? Tja, det blev ingen million. Vann lite deg i ett sidoevent. Åkte med AA. Jävla otur. Men det gjorde inte så mycket. Fick vara med mig en hel del fina pokerbefriande minnen ändå.

 

Bodde på ett av Sydamerikas finaste hotell och det var helt klart god stämning. I Uruguay kan ingen över femton år engelska, så jag minns extra när man väl fick kontakt med någon engelskspråkig. Minns ett samtal med en tunnhårig medelålders herre med bakåtslick och slimmad kostym. Han berättade allt om Uruguays fram och baksida. Jag lyssnade intresserat på. Mannen blir mer och mer mystisk och spännande ju längre samtalet pågick.

 

”Om du någonsin hamnar i problem och du bara kan ringa ett nummer, ring mig”

 

Och så fick jag ett visitkort med ett namn och ett nummer. Och så skildes vi åt. Jag hoppas han var advokat. För han såg ut som en lönnmördare.

 

Minns en basketscout som högg tag i mig på flygplatsen. Han insisterade att jag skulle börja spela för hans lag. Uruguayska tredje divisionen. Basketstandarden i Uruguay känns rätt låg.

 

Det starkaste minnet är mina dagar i Montevideo. Jag blir guidad av min gamla förskolelärare som bor i Uruguay, och som ironiskt nog visat mig och min familj runt i samma land för exakt tio år sedan. Jag fick ta del av ett regimskifte. Stod på gatan tillsammans med ett folk som sjöng, skrek (PEPE!!!) och dansade av sig 30 år av förtryck, missförhållande och ekonomisk kris när deras nya demokratiska ledare körde i en Chevrolet genom Montevideos gator och vinkade med ett vidöppet flin. José "Pepe" Mujica. En före detta gerillaledare. Fängslad i 15 år. En blomsterodlare med mustasch. En ledare av folket.

 

Jag reste hem med ett leende. Och det är rätt fantastiskt. Att jag fick vara med om allt detta och massa annat. Allt tack vare ett feltryck, en snöig natt i ett mörkt, kallt Visby…

 

”Luck favors the prepared mind” – Travis Dane, Under belägring 2

[Jinti91]

In med hantlarna i väskan, ned med de norska cobrabetvisitkorten i plånboken, på med Team FÅÅÅÅÅÅR-tröjan och klonka Barca mannen!!

[kempe4ever]

Strange days have found us

Strange days have tracked us down

They're going to destroy

Our casual joys

We shall go on playing

Or find a new town

 

Yeah!

 

James Douglas Morrison – The Doors

 

 

Bästa pokerdagbok!

 

Tjaaaaaaaa!

 

Sist vi talades vid var jag en tiltad och trött snubbe. Saker och ting kändes tomt och min hjärna gjorde sitt bästa för att skapa existentiella troll i mitt neurotiska inre. Jag erkänner, även om jag är för macho för att säga det till någon annan än till dig, att denna sterila ökenvandring ibland är ensam. Tiden i Bergen börjar närma sig sitt slut. Jag ser det som ett tidsglas, och det är inte mycket sand kvar som skall rinne ned. Men det finns saker som måste göras innan jag bestämmer mig för den slutgiltiga busten.

 

Jag vill få världens dystraste kund att skratta. Efter några halvdana försök med diverse apkonster, är det dags ta fram det stora fyrverkerier. Jag och en kollega smider practical joke planer där en tårta i ansikten står i focus. Om inte annat kommer jag skratta. En tårta i ansiktet är alltid roligt.

 

Äta en 1000g hamburgare med pommes på under 30 minuter. En gång i tiden var jag ett matvrak. Nu får man fan ligga i om man skall klara av en stor 250 kr pizza i det här l landet. Jag är nog i akut behov av bekräftelse.

 

Okej. Det där är barnsliga bagateller. Ursäkter. Den riktiga utmaningen ligger i att knäcka vad jag skall göra under våren. Ingen lust att börja plugga. Jag känner för att resa. Pallar inte en lång kall vinter till. Men hur? Och Vart? Resa ensam? Det har sina fördelar. Det har sina nackdelar. Jag tror jag måste göra det. Packa väskan. Ta ut en rejäl rulle. Sen grinda mig framåt i casino världen. Var skall jag resa? Jag kan singla slant om destinationen. Skriva berättelser om mina betraktelser. Hade varit cool.

 

Och du. Efter regn kommer fan i mig solsken. För första gången på evigheter tog jag ett medvetet break från borden. Två och en halv vecka. Sen stod jag en morgon, studsande förväntansfullt framför en tallrik med ägg och bacon. Sjukt sugen. FÅR DA MÅDERLAND!

 

Det gick bra. Med en blygsam volym på drygt 5.6k händer vann jag 35 inköp och drygt 10000 tonfisk burkar på tio raka plusdagar. Fanns inge motstånd då jag krossade allt för snabbt och för hårt. Jag klagar inte. Springa bra? Javisst. Nog aldrig sprungit så bra i hela mitt liv. Spela bra? Javisst. Nog aldrig spelat bättre i mitt liv. Knorr my life.

 

Men det kunde ha varit ännu lite bättre. Med 32 spelare kvar i Online VM i PLO HU dör internet, och när den efter 10 minuter kommer tillbaka är jag psykologiskt och marker mässigt nedbruten. Det blev en 17e plats. 1400 tonfiskburkar.

 

Snart kan jag öppna världens första tonfiskaffär.

BREAKING DONKAMENTS

 

Uploaded with ImageShack.us

 

Ny poker turnering. 8e i ordningen. Året har varit iskallt på liveborden. Destinationen är Barcelona. Världens bästa fotbollslag spelar här. En kulinarisk metropol. Ett blixtrande uteliv. En av världens mest internationella städer. En av världens mesta städer. Också staden där flest svenskar blir bestulna. Jag har varit här 2 gånger innan. Första gången blev min far uppsnurrad av ett gäng zigenare. Andra gången blev jag ägd av en hob som gick in i mig, och på något sätt kom åt min välfyllda plånbok efter ett hårt nattsverke på casinot. Hade jag fått tag på honom hade jag ätit upp honom. Satan vad liten han var.

 

Nej men just ja. Jag har faktiskt varit här en gång till. I den digitala världen. Tony Hawk 4. Fattade noll första gången jag strosade runt vid hamnen. Kunde med en arkitekts detaljrikedom beskriva den främmande omgivningen, och tala om hur de skulle se ut lite längre framåt gatan. Decha vy. Fast mera intensivt.

 

Nu är jag här för att spela poker.

 

Grand Casino Barcelona är iallafall lätt att hitta. Byggnaden toppas av en stor rostfärgad fisk. Ironisk, då casinot lär vara en Barcelonas fisktätaste platser.

 

Jag anländer och spejar runt efter bekanta ansikten. Jag ser ingen. Bokstavligen talat. Någonting stämmer inte. Jag tar av mig glasögonen och kliar mig i ögonen. Håller för det ena. Verkar reko. Håller för det andra. Fuck. Det rycker ohämmat och jag ser igenom en hinna av stripigt, suddigt ljus. Garbage day. Ögonen måste vara ovan med solsken. Bergen är en mulen skärseld, där solsken är sällsyntare än en s-ledare med rent mjöl i påsen. Men va fan, klarade Anette123 att vinna en pokertunering utan att se på sina kort, kan jag väl klara mig med 1.5 ögon. Snubben reggar sig och tar plats.

 

Studerar bordet. Var fan är fisken (spanjorerna, italienarna, israelerna och de viktigaste, norrmännen)? En norrman. En tunnhårig, yngre Storåkers lookalike på plats nummer 4. En serb. Smygfet, finnig snubbe med tunna nörd glasögon som tiltar mig hårt. På plats 1 en Svensk livserfaren lirare med Serbiskt påbrå som känns som en snubbe du finner predika om pokerns sanna lära en kväll på Cosmopol.

 

Vi börjar med 400bb.

 

Shuffle up and deal!

 

Första handen. KK. Ser jag rätt? Eller är det mitt defekta vänster öga som giddrar med mig? Dubbelkollar. Nej fan. Det är ett par snubbar i hålet. Nörden slår upp utg och jag smiskar om från LM. Syn.

 

Flopp 269 med 2 ruter. En mysig flopp. Cbet. Syn. Sätter han på ett helvetes passa PP, 78 o 2 höga ruter. En o annan luftpastej också. Några nior. Turn kommer en 9a. Jag checkar. Han knackar bakom. River är ett till synes ofarlig 8a. Jag bettar för värde för att hoppas fånga upp föda från hans bluff fångare. Han tänker i 5 sekunder och slår sedan om pott.

 

Vilken jävla fjant! Har han mig slagen? Finns mest en realistisk hand han kan ha. Åttorna för 2 outs jackpott på river. Vad annars skall han ha? Fyrtal? A men stor risk. Jag synar ned och han slänger upp snömännen. Står för en av årets Kalle anka syner, då kulorna som krävs för att bluffa i det där spotet, första handen, är stora. Fjanten stackar upp sina chips med ett underbelåtet flin. Jag tycker jag spelar turn o river dåligt. Bet turn och Check-Syn river känns helt klart mysigare. LOL donkements.

 

One hand. Halva stacken väck. Kunde börjat bättre.

 

Käftar och stångar mig framåt. Lyckas få bordets enda spanjor (KLONK) att 3 gata ett 27A7T med K8. Inget drag. Ingen träff. 0 fold equity. Jag har ak. Smooth.

 

Smallball och aggressivt foldade gör att jag har tid att observera bordet närmare. Svenskserben lyckas få in sin stack med AA mot KK preflop genom en ”slug” limp raise från utg, och ställer sig upp med händerna bakom huvudet och ser ut som han just fått reda på meningen med livet. Jesus. Mina kära mopsar hade fått in pengarna där. Och dem är inte de smartaste fiskarna i dammen skall ni veta. Väl spelat. Next hand please.

 

Sitter på en stack på 16k med blinds 150-300 med ante. Spanjoren som bidragit med ett tjog underutvecklade spel, slår upp med 9k i stacken och jag synar med T9hh, likaså en annan snubbe. Flopp kommer 745 med 2 hjärter och det checkas fram till spanjoren som betar lite mera än pott. Hade han satsat mindre hade jag synat, men då mina implicita odds är dåliga, samt att han kommer kasta en del händer vid omslag, slår jag om och han degar in. Jaja, jag synar. Han har två damer. Jag plockar upp hålpipa på turn men bommar ändå.

 

Nere på 7k.

 

AQ! Shove it down allas maddafucing halsar! Roundvik.

AK! Shove it down allas maddafucking halsar! Roundvik.

 

Liten stack. Klockan börjar närma sig midnatt. Med två sjuor och strax över 25bb blir jag konfunderad från tidig position, men bestämmer mig ändå för att göra ett normalt uppslag. Får syn av bordets muppigaste spelare som blandat ”geniala” openlimps med qq i sen position med syner av trebets med 75o för halvastacken. På ett 4435 bräda orkar jag därför inte vika, när han mini rejsar min bet och jag har halva stacken inne.

 

Åll in. Han har a4. Blank. Död. Svart hål i magen. Reser mig upp med orden ”fusk, fusk var det här!” för att hedra Kent i Club Goa (okej det gjorde jag inte. Men jag önskar jag gjorde det. Nästa gång Kent). Tiltar mig framåt och går skammens vandring hem. Kylan fortsätter. Den här gången får jag skylla mig själv. Säger att jag gjort mitt livs sämsta turneringar spelmässigt, där analyserna varit trögflytande och spelhumöret kastrerat.

 

Hemma på hotellet har air conditionen fastnat på 32 grader, och denna normal begåvade fyr sliter med att knäcka den spanska tekniken. Letar efter manual. Funderar på om det inte är större värde i att be om björkris i receptionen. Finner instruktioner. Står på spanska. Och katalanska. Hjälper så där måttligt. Google translate är din vän. Jag löser enigmat. Duschar. Skäms. Somnar.

 

Drömmer…

 

Jag har kommit på att det finns en gemensam nämnare i nästan allt jag skriver. En röd tråd. Skriver mest om samma sak. Fast på olika sätt. Det handlar om en längtan och förhoppning om framtiden. Radikala förändringar som skall till. Snabbt. Mycket utryck som Insikter och lärdommar. Stora ord som passar vist folk som Yoda i Star Wars eller Charles Ingvar Jönsson i Jönssonligan. Det passar inte mig. Att förändra sig själv. Jag tror jag är på fel spår. För jag måste ställa mig frågan. Kan man förändra den man är? Jag menar, långsiktigt verkligen förändra. I perioder kanske. Men till slut kommer man alltid komma tillbaka till den man länge varit. Och till den man kanske egentligen är. Kanske är det snarare en självacceptans som är svaret. Innerlig självacceptans. Hur fan når man det? Kanske maraton sittningar av ”Doktor Phil” är lösningen. Eller sträckläsning av Blondinbellas blogg. Hon verkar så jävla avslappnad, skön och bejakande på något vis…

 

Vaknar.

 

På bybanan. Vi snackar Bergen City. Min fristad där jag tar mig tid att skriva. Med punka på cykeln är det pennan som regerar. 25 minuter dit. Jobba. 25 minuter hem. Med en fet 18.5 tummare i knät, och ett grönt berglandskap runt omkring finner jag skrivarglädje. Idag sitter en mellanöstern man i 30 års åldern bredvid. Han har en Bunnpris påse i knät, och har trots halvfyllda vagnar valt att sätta sig mitt emot mig. Börjar att prata. Han är trevlig och glad. Verkar normal. Drar ett skämt och jag skrattar. Sen frågar han mig vad jag har för dator. Han börjar att snacka om databatteri och flyttar handen under min dator. Han lägger handen på mitt skrev och ler upp i trynet på mig. O fy fan. Jag mår illa. Ta mig härifrån. Kastar mig besvärat upp och går oöverlagt av vid nästa hållplats. Äcklad till tänderna. Med spyan i halsgropen.

 

Fan vad allting bara känns konstigt ibland.

 

Strange days have found us

And through their strange hours

We linger alone

Bodies confused

Memories misused

As we run from the day

To a strange night of stone

 

Yeah!

 

[kempe4ever]

Gatan är hafsigt uppsprättat. Nedgrisad och genomgrusad. Oregelbundna avstängningar med nedgångna galler står placerade lite här och där.

 

Slitna posters med förgången reklam kantar vägen. ”Köp en glass. Få en gratis låt på köpet”. Trevåningshus i vitt trä står uppradade symmetriskt på båda sidor och många av dem är kryddade med slätstruken graffiti.

 

Sviniositistisk babykubism.

 

Gatunamnet säger ”Tanke Svilandsgate”. En av stadens huvudleder. Andas in och provsmaka luften. Luften smakar smuts. Lukta. Det är lukten av uppvärmt regn. Omgivningen är vacker. Hisnande berg som ståtligt reser sig i nord. Nordsjöns kalla massa omsluter i väst. Känslan är exotisk. Även om det är känslan av ett utvecklingsland.

 

Det är lunchtid. Ljudet av mina släppande trasiga skor, tunga som månar, ekar. Inte en levande själ syns till. Detta är ombyggnadsplatsen där ingen jobbar. Eller jo. Lite längre fram kommer en man. Han närmar sig med bestämda steg och med näsan i vädret.

 

Jag iakttar mannen. Hans ögon är små och intryckta och utstrålar självbelåtenhet. Överlägsenhet. Stripigt, ovårdat spagetti hår faller fritt från hans låga hjässa. Han har en cigarett mellan fingrarna och en grandiosa i armhålan och han visar mera tänder än kineserna I Tintin. Hans välgödda bringa pryds av en blåvit lusekofta och hans byxor är pösiga och rutiga, färgade i landets patriotiska färger, rött och vitt. Han omfamnar mig och skrockar:

 

- Velkommen till Norge! Detta er verldens beste land! Skall vi gå på tur?

 

 

 

 

Det svarta guldet

 

Allt började år 1958. Den norska utrikesministern sitter på sitt nyrenoverade kontor och myser förväntansfullt. Som ett barn på julafton. Men det är inge julklappar denna herre inväntar. Utrikesministern väntar brev. Avsändare geologiska institutet. Kan det finnas olja någonstans kring den norska kusten? Brevet dimper ned. Utrikesministern läser, tar av sig glasögonen och lägger pannan i djupa väck:

 

”Sannolikheten att finna kol, olja eller svavel någonstans längs den norska kusten kan försummas”.

 

- Fuck my life

 

Tiden går. Norge lever ett enkelt liv där fiske och trandrickande står i centrum. Landet klarar sig skapligt. Livet är en grind.

 

1969, drygt 10 år senare, är året många kommer ihåg då människan erövrande rymden. Det är också året då Norge visade att ingenting skall försummas. Ett helt land vann högsta vinsten. Träffade Jackpott i sin egen bakgård. Vinsten var ekofiskfältet. Ett stort jävla oljefält. Det var starten på en helt ny era. Starten på den norska oljebubblan.

 

Idag har det gått ytterligare 40 år och oljan fortsätter generera fantasibelopp till ett pyttelitet land. Trots de massiva pengar som strömmar in, har staten endast lov att spendera max 4 %. Norge pumpar in resten av kalaset i aktier och fonder. Oljefonden. 3000-4000 miljarder riksdaler. Pengar som skall hjälpa dem ”en regnig dag”. LOL Donkeyments. Inte kan man styra ett land genom att lägga pengar på hög. När resten av världen försöker röra sig framåt sitter Norge på ett berg med pengar och pillar sig i naveln. Öppna ögonen och se er omkring. Det finns mycket att lägga degen på.

 

Infrastrukturen är inte mycket att hurra för. Vägnätet är katastrofalt. Vägarna är smala som tändstickor och håller lika hög kvalitet som en norsk kebabpizza (ds. den norska kebabpizzan suger). Det är hål och bulor överallt. Någon sa att det finns mera motorväg i Albanien än det finns i Norge. Vet inte om de stämmer. Men det skulle inte förvåna mig.

 

Det är fortfarande post och faxen som regerar i den norska byråkratin. Allt sker på papper. Vill du ha något viktigt ordnat kan du ge dig fan på att skiten skall skickas med brev. Fram och tillbaka. Runt omkring i ett land utan riktiga väger. Skattesystemet är en djungel. Alla skattar olika.

 

- Det avhenger på hur mye du tjener, säger dom.

 

Men det stämmer inte. Jag och min kompis hade samma jobb och fyllde ut satsen exakt likadant. Ändå skattade vi olika. Och ibland skattar jag 36 %. Ibland 14. Skatteåterbäringen är också spännande. Man blir garanterad blåst och du gillar inte pengar om du inte dubbelkollar allt. Allt är ett lotteri.

 

Med alla små fula avgifter och starkt pepprade böter skulle man kunna tro att landet är på väg att gula. Vill du ha dubbdäck på vintern så var beredd på att vaska pengar. Kör du för fort så beredd dig på att öppna upp plånboken och tömma innehållet. Och så alla dessa små bom avgifter, broavgifter och tunnelavgifter. Du måste alltså betala för att få köra på detta undermåliga vägnät. Var tar alla pengar vägen?

 

Att spela poker är väldigt förbjudet och med bankspärrar, polisrazzior och ip-spärrar gör staten sitt bästa för att neka dig rätten att göra det du vill. Att spärra överföringar med bankkort är löjligt med tanke på hur lätt det är att kringgå. Löjlighetsstämpeln blir extra hög när norrbaggarna nekas köpa godis med bankkort på svenska kiosker som erbjuder spel. Epic fail.

 

Många spelar och dubbelmoral råder. NM i Riga hade nästan 900 deltagare. Jag var där. En veckas välorganiserad pokerfest. Hade spektaklet varit i Norge hade alla spelare kunnat vänta sig en saltad bot på 7 lax. Stabilt. Landet lider också av lottohybris och lottoreklam trycks upp i fejat på dig var du än vänder näsan. Lottospelandet skapar gemenskap där alla skall vara med. Grannfolket står och kacklar framför tippingstationen. Är du inte med är du utanför.

 

Jag är en hyfsat kompetent pokerspelare och likväl fan bor jag fortfarande här. Hatkärleken regerar. Något rätt har dem nog trots allt gjort. Medan resten av Europa faller sitter Norge tryggt med sina miljarder och dricker julebrus och äter Peppes pizza. Det är tryggt i den norska oljebubblan. Problemet med bubblor att dem har en tendens att spricka. Oljan står för 50% av Norges export och den kommer en dag ta slut. Hur mycket pengar dem än sparat, tror jag ändå dem ligger för långt efter för komma någonstans. Min personliga teori är att dem en dag kommer sätta alla pengar i halsen.

 

Jag har bott här i närmare ett år nu. För första gången på länge så trivs jag faktiskt rätt bra. Hur länge till? Ingen aning. Just nu är jag bara mest glad att jag lever i en bubbla. I ett pyttelitet land. Ta en hansa (som smaker metall) och var glad.

[nutshellcracker]

Alla fellow countrymen från Raukland skall ha maximal uppbackning (Roma här...), men denna lite extra för det här måste vara bland det roligaste jag läst på länge

 

GL GL.

 

Skulle du vilja lira lite micro på SvS nån gång framgent så hojta till. Du har nog en del att hjälpa mig med, och några inköp kan du ju få för besväret

[Studsboll]

gillar dagboken skarpt!

 

blir det emop riga 17:e?

[Lokenius]

Yes!! Endelig en ny text fra Pokerns Sandnes ULF, vestlandspoesins svar på Diego Armando.. Du sammanfattar nog allas tankar, alla som någon gång satt sin fot i Kongeriket Noreg vill säga.

 

JallaJalla kattkebab och burkmajs till alla

[kempe4ever]

Yes!! Endelig en ny text fra Pokerns Sandnes ULF, vestlandspoesins svar på Diego Armando.. Du sammanfattar nog allas tankar, alla som någon gång satt sin fot i Kongeriket Noreg vill säga.

 

Haha pokerns sandnes ULF, jo man tackar ja.

 

gillar dagboken skarpt!

 

blir det emop riga 17:e?

 

Ty sir

 

Näää blir nog inge mer live i år. Var i riga tidigare iår och spelade nm så är inte så taggad. Även om staden är grymt nice.

 

Jävligt kallt år på liveborden, 15ish turrar och noll cash. Damn i'm good

 

Alla fellow countrymen från Raukland skall ha maximal uppbackning (Roma här...), men denna lite extra för det här måste vara bland det roligaste jag läst på länge

 

GL GL.

 

Skulle du vilja lira lite micro på SvS nån gång framgent så hojta till. Du har nog en del att hjälpa mig med, och några inköp kan du ju få för besväret

Ty man

 

Aaaa flera gutar. Trodde jag var den enda grinden . Fett Awesome!

Bangar aldrig mircosessioner, men mitt svs konto är sedan länge söndergiddrat, och då man typ måste ringa för att få nytt pw så ligger de på is.

 

Får ta en sweetseesion nån dag

[kempe4ever]

Vad fan är pengar? Om kunskap är makt är pengar status. Inget är roligare. Inget är tråkigare. Papper och siffor som växlar ägare i utbyte mot tjänster. Relationen som deltidsgrinder/norgeknegare är märklig. Vad är en krona värd?

För några veckor sedan kände jag mig en smula nere i butiken. Jag bestämde mig för att göra något jag aldrig gjort tidigare. Spela torskspel. Jag köpte Vikinglotto för två tusen spänn. Pokerspelaren inom mig borde ha skämts. Norgejobbaren inom mig borde ha spytt galla. Gamblern inom mig borde ha fått puls och blodad tand. Istället kände jag ingenting. Nada. En axelryckning. Sedan gick dagen vidare.

 

Vann jag? Det tog en vecka innan jag kollade. Och då var det endast för att min kollega hetsade mig. 1300 kr back. Men nu då. Skäms för satan! Nej. Ingenting. Det är konstigt. När jag spelar livepoker och ligger 1300 kronor back är det ett svart hål i magen. Ligger jag 30 lax back en dag online så är det tråkigt och jag pustar och frustar en del. Men jag vet att jag vinner tillbaka det en annan dag. Samtidigt jobbar jag för 132 kr i timmen. Känslan att få lön för riktigt arbete slår faktiskt det mesta. För jag gillar verkligen att jobba. Pengars egentliga värde ligger nog hur hårt du har tvingats slita för dem. Säga vad man vill om en normal pokergrind, men så slitsamt är det inte. Även om du ibland vinner ett par månadslöner.

 

Alla vet att pengar har ett definitivt reelt värde. Saker och ting kostar vad marknaden anser att det är värt. Supply and demand. Grunden i en ekonomi. Men pengar har också ett odefinierat imaginärt värde. Pengar är ett mått på att bedöma status. I allmänhetens ögon. För när någon har köpt en ny klocka, en ny bil eller nya skor är du egentligen inte speciellt intresserad av alla finurliga finesser den har. Du är intresserad vad vederbörande fick ge för kalaset.

 

- Hur mycket kostade den då?

 

Svaret på den frågan säger liksom allt.

 

Det nalkas jul. Det nalkas presentshopping. ”Det är tanken som räknas”. Ett ordspråk som man under hela uppväxten fått höra. Men det gäller bara åt ena hållet. Det finns nämligen en present norm som säger att det får inte kosta för mycket. Det är inte alls tanken som räknas. Utan det pengamässiga värdet på presenten. I ett utbyte av presenter är det viktigt. Du vill inte peta någon i ögonen genom att ge dem en för dyrare present en vad dem ger dig. Det måste vara lagom. Måste stämma överens. I vissa sammanhang är det millimeter rättvisa som gäller.

 

Nej fan. Pengar är intressant. Vad är egentligen en krona värd?

 

- Unskyll meg, du har tastat in en pose för mye.

 

- Öööö kva?

 

Dagdrömmaren tittar upp. Efter att suttit i kassa ett år går alla beslut mer eller mindre på automatik. Du går på halvfart och gör vad som förväntas av dig. Varken mer eller mindre. Det gör ditt sinne fritt att försvinna in i andra världar. Och dina fingrar möjligheten att öva på chiptricks.

 

- Se her.

 

Likt en åklagare som lägger fram häpnadsväckande bevismaterial, slänger kunden fram kvittot. 859.50 kr. 5 påsar inslagna. Kunden har endast använt fyra.

 

- Jej vill gärna ha min krona tillbaka.

 

Du har endast en blinkning på dig att avgöra om en människa skojar eller inte. Min blick går på upptäcktsfärd. Jag ser en snubbe. Övre medelåldern. Verkar välbärgad. Jag studerar mungiporna. No movement. Jag tittar rätt in i ögonen. Dem viker inte en tum. Läpparna är tätt sammanbitna. Huden rodnar. Jag tror att denna man menar alvar. Vad vet jag, han kanske har gulat på vikinglotto.

 

- Nej men självklart skall du det, säger jag och ler på låstas och slänger fram en litet silvermynt med hål i mitten. Ha en riktig god dag. Och slit den med hälsan.

 

- Tack för det.

 

Kunden går ut, en krona rikare. Han verkar belåten. Pengar är något man minsann inte skojar om. En krona är tydligen något som är värt att kämpa för somliga.

 

En krona en krona, ett kungarike för en krona…

[JackVegas]

 

Du har endast en blinkning på dig att avgöra om en människa skojar eller inte. Min blick går på upptäcktsfärd. Jag ser en snubbe. Övre medelåldern. Verkar välbärgad. Jag studerar mungiporna. No movement. Jag tittar rätt in i ögonen. Dem viker inte en tum. Läpparna är tätt sammanbitna. Huden rodnar. Jag tror att denna man menar alvar. Vad vet jag, han kanske har gulat på vikinglotto.

 

Har aldrig suttit i kassa själv men har hört liknande historier från en polare som jobbade på biltema, tror det handlade om en krona den gången också och han kom tillbaks 30 min efter han hade gått för att claima den.

[kempe4ever]

Jag fick ett kallt bemötande av en iskall överklass primadonna med auktoritetsbehov. Ett av de högre hönsen på en matmarknad/koncentrationsläger dem kallar Coop Obs Lagunen.

 

- Sen gör du så här. Lägg den på vågen. Alla varor har en PLU kod skönner du. Sen trycker du på den gula PLU knappen. Sån ja! Aj jörgen, vad är nu PLU koden för denna, säger hon och bläddrar stressat igenom foldern med koderna.

 

- Plukoden för palsternack är 5457. Jag har som sagt suttit i kassa ett par månader innan, det går fint det här, säger jag och suckar uppgivet.

Hon lyssnar inte. Kärring jävel. Bland det värsta som finns är att bli behandlad som en efterbliven idiot. Kärring jävel. Vad gör jag här? Bemanningsföretaget Adecco har sänt mig hit. Egentligen kan jag ju bara sitta hemma och spela poker, filosofera ut över de isbelagda fjällen och dricka kaffe. Äta pasta med tonfisk och bestiga berg.

 

Söker ögonkontakt med min arbetsbroder på andra sidan kassan. En äldre, mullig gråhårig dam som ser ut att ha suttit på samma plats allt för länge. Vuxit fast i en själlös dvala där varje rörelse är en ändlös upprepning och där ansiktsmusklerna drar djupa timmerstockar.

 

- Du må huska att slå in pose. Kvar pose. Väldig viktigt. Och spör alltid om medlemskårt. Du kan få pröva om du känner dig redo?

 

Redan i Nazityskland visste dem hur man effektivt kan bryta ned en människa. Identiteten sitter i namnet. Få väck identiteten. Nazimentalitet rådde även på lagunen. Jag fick ett inloggningsnummer till kassan. Det blev min identitet och mitt tilltalningsnamn. Mitt namn var 113. När det var dags för fem minuters rast kom en av primadonnas underhuggare, knackade mig på axeln och sa:

- 113, 5 minut på dig!

I Nazityskland bar djävulen mustasch. Här hade hon piercing i näsan. Jag minns inte hennes namn och jag vill ärligt talat inte veta. Jag och min kamrat kallade bara henne för piercingen. Hon såg ut som en korsning av en bulltjur och en kanelbulle och hennes närvaro fick mig att må illa. Hon var inte äldre än mig. Men hon var redan en kärring av högsta klass och en tjej du bara ville se försvinna.

 

Måttet var fan rågat den dag hon gav mig en tillsägelse just som jag var på väg mot den efterlängtade friheten.

 

- 113, det är iche tillåtet att spisa i kassan! Jag fick ett anonymt tips att du spisa i kassan. Det är iche tillåtet! 113!

 

Det var slatten av en brödskiva som hade ramlat ur en uppskuren limpa, och som jag diskret hade stoppat i mun och svalt på mindre än 5 sekunder. Hur kunde någon människa ha hunnit se det? Löjligt.

 

Den mörkblåa Lagunen jumpern som dem tvingade på oss bar jag som en tvångströja som likt dåligt blod ville ifrån min kropp. Jag kände mig bra liten, ja, jag har nog aldrig känt mig mindre som person än när jag tvingades vandra lagunens aveny, med ett osynligt nummer inristat i pannan.

 

Men även djupt inne i den brinnande, blåa skärselden fanns det drömmar om befrielse. Befrielsen var personifierad. I ”en köpt, liten tjej med grön hy och rosa hår”. Det låter som en utomjording. Vem vet, kanske var det en marsian. Frågan är om det inte är något av det vackraste som snubben med det långa skägget lyckats trolla fram. En Mona Lisa som med sina smilgropar och sin blyga egensinnighet lös upp ett litet rum i ett annars nedsläckt hus. Valde alltid att gå pissnödig på mina fria fem minuter. Chansen att få se henne, säga något osammanhängande gjorde det värt tusen gånger om att hålla sig några timmar extra.

 

Jag kommer ihåg att jag prövade att ringa henne från jobbartelefon vid kassan. Det tog en månad innan jag fattade att jag gång på gång slog fel nummer.

 

Hon var mystisk. Lik Mona Lisa, bar detta konstverk på en hemlighet. Vad vet jag fortfarande inte. Om man tittade riktigt noga, såg bakom hennes förtrollande skratt och till synes öppna framtoning, verkade hon alltid skärrad och skrämd. Jag tror att det var en väldig rädsla över någonting. Kanske var det jag som var obehaglig. Eller så var det bara en synvilla. Jag får nog aldrig veta.

 

Samma dag som hon försvann iväg till värmare breddgrader sa jag upp mig. Och jag satte aldrig min fot i helvetes/himmelrikets arbetsplats igen.

[kempe4ever]

Jag gick ut skolan och fick obegränsad sovmorgon. Jag drömde om pengar. Pokern var lösningen. Jag tröttnade. Jag började drömma om jobb. Att få lida i sitt anletes svett och verkligen få slita för brödfödan. Och inte bara det. Djupt inne i hjärnbarken, hade jag en önskan som förankrat sig kraftigare än något annat. Jag drömde om den dagen jag fick säga upp mig från det jobb jag inte hade. Det är rätt ironiskt. En paradox. Jag ville göra det med stil. Eller inte med stil kanske. Men med en smäll. Rusa in på chefens kontor mitt i ett viktigt möte. Trycka upp kontraktet i fejat på honom, och riva sönder det i tusen bitar. Slå näven i bordet. Skrika ut.

- Nu får det fan vara nog! Det var droppen! Jag är så jävla trött på dig! Jag är trött på det här arbetet! Vem tror du att du är? Du är ingen! Du än en nolla! Du har ingen hjärna! Inga färdigheter! Ditt fula tryne och dina tajta jävla bajsfärgade byxor äcklar mig! Men det är slut nu! DEEEET ÄR SLUUUUUUUUT. Jag säger upp mig! Fattar du?

Sen ut genom fönstret. Haka tag i helikoptern och flyga iväg med den snygga tjejen. I bästa Cola Zero anda.

 

Verkligheten är aldrig lika dramatisk. Det började med en nick till chefen. Min chef är som en stor fluffig teddybjörn. Älskad av arbetarna och älskad av kunderna. Virrig och tankspridd som få. Men en riktigt bra man. Män (eller pojkar), som oss, behöver inte prata. Vi kan kommunicera med huvudet. Vi visste båda vad det handlade om.

- Du, vi behöver prata

- Nu?

- Yes

 

Upp på kontoret. Samtalet är kort. Koncist. Sker i största samverkan. Ett fast handslag.

 

- Det har varit ett äventyr att ha dig här.

Sen var det över. Marscherar iväg. Och pustar ut. Kvar är känslan av lättnad. Frihet. Pirr i magen. Jag ser ljuset i horisonten och resten av dagen går som en dans.

 

Jag har bestämt mig för att lämna detta land. Den sista sovjetstaten. Jag har varit här för länge, och stannat kvar av fel anledningar. Det händer för lite just nu. Jag behöver nya drömmar. Nya utmaningar.

 

Jag kommer att sakna det. Coop Extra Fana. Karaktärerna. Kunderna. Det konstanta hackandet på allt norrmännen gör. Alla arbetskamrater. Det är ett väldigt bra gäng. Bäst i Hordaland 2011. Bästa Extra butik i Norge 2011. Nästan allt är tipp topp.

 

Alla arbetsplatser behöver ett svart får. På min telefonlista står han under V. V som är Vader. Dark Vader. Det är ett lömsk, litet rödhårigt fräknig gossebarn med spegelglasögon på 17 år som ser ut som 14 och beter sig som 12. Yngst på jobbet och cynisk som få och ser alla kunder som potentiella snattare. Bedragare. Eller våldtäcksmän.

 

När han skall prata med mig tror han att han pratar svenska, men han lägger endast till en fjollig ton på sitt vanliga prat. Samma ord. Annat tonfall. Låter för jävligt. Ständigt behov av uppmärksamhet. Bekräftelse.

 

- Theodåår, jag trenger din hjälp! Theodårr, se her då!

Samtidigt som han hela tiden säger åt mig, jag menar, ger mig order, vad jag skall göra.

 

- Theodåår, du må se på det her. Theodåår, Du må göra det her!

Jag tror nog han vill vara snäll. I alla fall mot mig. Han ser upp till mig väldigt. Men jag tror aldrig han riktigt fattat hur man skall vara när man är snäll. Han kommer säkert att bli chef när han blir stor. En synnerligen hatad sådan.

 

Efter gymnasiet hade jag pokern som heltidsförsörjning i drygt ett år och det hade helt klart sina fördelar. Friheten. Det är rätt skönt att kunna gå upp vill när man vill varje dag. Jobba när man vill. Rent ekonomiskt är det också bättre. Men det blir tradigt. Ensamt. Man behöver rutiner. Och så saknar man gemenskapen. En bra arbetsplats skapar en varm familjekänsla. En känsla av tillhörighet. Riktiga erfarenheter. Det är saker och ting som pengar och obegränsad sovmorgon inte kan köpa. Som pokerspelare får man dessutom aldrig chansen att säga upp sig. Det är nämligen hejdundrande. Med eller utan helikopter.

 

[kempe4ever]

Jag växte upp med näsan uppkörd i seriealbum. Ett kosmos av stripor och pratbubblor. Utropstecken och tecknat skådespel. ”Barna Hedenhös” byggde en raket av trä och flög till månen. Tintin hängde med svarta kannibaler i Kongo och kämpade mot världens orättvisor. Bäst var landet med trolldrycken. Asterix och Obelix. Just den rätta dosen ultravåld mixat med störtskön humor och härliga äventyr.

 

Obelix var favoriten. Störst i byn. Charmigt klumpig. Ägare till skönaste lilla hunden. Ett stort varmt hjärta. Besatt av romare och alltid tröstlöst trånade efter byns sötaste tjej.

 

- Vad ska jag då ge henne, ett vildsvin?” (Efter att Asterix påpekat att favo tjejen kanske inte uppskattar en bautasten i present)

 

Jag känner igen mig i Obelix. Om man frångår vissa fysiska egenskaper så är vi rätt lika.

 

Gallerna var tappra. De var orädda. Bara rädda för en enda sak. Och det var att himmeln skulle ramla ned över deras huvud och så…

 

Plafs!

 

Jag fick ett barskt uppvaknade av att himmeln ramlade ned över mitt huvud. Eller jag var vaken, men jag piggnade till. Och det var inte himmeln. Det var ett snöras utanför kebaberian som träffade mig rätt på kalufsen. December är här. Tilta våra liv.

 

Det är en undergång som lamslår oss nästan varje år. Förvandlar världen till ett magiskt sagolandskap. Undergången är vacker. Man tycker att den är mysig. I ungefär tre dagar. Sen blir man trött på skiten. Av att stå och hacka tänder i väntan på bussen. Allt är försenat. Fötterna fryser till is. Det täta oupphörliga mörkret. Och så kommer den oundvikliga slasken. Och det är då det sanna helvetet börjar. Sagolandskapet förvandlas till filmjölk. Med socker och kanel. Folket oxiderar och naturen gråter. Det är fan ett rent helvete.

 

Jag är ingen religiös person. Jag tror på jämnvikt och balans i universum. Jag tror på Sklansky dollar. Det går jämnt upp helt enkelt. Vad händer efter döden? Din inre snubbe flyger iväg och tar plats i någon annans medvetande. Min teori och tro. Eller så är det som i kristendomen. Himmel och helvete. Heaven and hell.

 

Hur ser helvetet ut? Beror på dina synder. Skräddarsytt för att applicera just dig maximalt lidande. För min del, är poker en synd? Det ligger nog i en gråzon. Jag vill ta alla motståndares pengar och se dem lida psykiskt. Det är faktiskt rätt taskigt. Om jag hamnar i Dantes bakgård kommer han nog sätta mig på ett pokerbord. Ett bord med ett värde utöver min vildaste fantasi. Floppar nöten varje hand. Men utdragningarna och brutaliteten i beatsen är obarmhärtiga. Att bli klådd av talanglösa rötägg i oändlighet. En evighet av tilt och svordomar.

 

Nej tack, jag skall vara en snäll pojke i framtiden.

 

Hur ser himmelriket ut? Det är svårare. Kanske sitter du på ett moln i perfekt harmoni, lyssnar på The soundtrack of our lives och dinglar med benen. Kanske förvandlas du till en stjärna som sprider evigt ljus i natten. Kanske utspelar sig efterlivet på en lustgård. Eller så är det helt enkelt en jävla fest hos Mange. Å ena sidan. Kanske finns det inte något mera. Kanske är det bara en strömkontakt som någon drar ut. ”Efter döden” fixeringen endast en försvarsmekanism för människan för att förklara det vi inte förstår eller kan påverka. Å andra sidan. Kanske är det ett seriealbum. Kanske, bara kanske vaknar du upp i ett helt annat universum. Kanske, bara kanske vaknar du upp i ett festligt Galileen. Äta färskt vildsvin till middag, festa varje dag och banka på romare på fritiden. Världens bästa liv. Det måste vara himmeln. För vad mera kan man önska sig? A just ja. Finns egentligen bara en sak. Och det är inte att förakta.

 

En rejäl bautasten att latcha runt med.

 

[tamtaram]

Kul läsning, uppskattas!

[kempe4ever]

bockar av månaden, reser till Sverige, firar jul och

 

 

Uploaded with ImageShack.us

 

5k på ett annat account också + rakeback.

 

cha cha bloggen. Jag är awesome. slut.

[NickLeeson]

Första gången jag varit inne i din dagbok, måste säga att du skriver underhållande.

 

Keep up the good work!

[kempe4ever]

Äntligen. Så är jag äntligen här. På planet. Med två fullproppade väskor i bagaget och en kudde under armen. En väntande destination så välbekant, så välbesökt, men ändå så skrämmande att gåshuden löper vilt längs ryggraden.

 

Klockan är omänskligt tidig och jag har dygnat och krängt calvados hela natten lång. Städat ur kollektivet i hög fylla sång och diggat klockan 3 på natten. Eldkvarn på högsta volym. Jag tycker att planeringen och utförandet är klockrent. Egentligen är det rätt komiskt. Inte helt optimalt kanske.

 

Flyget är fullt. Propert klädda män i kavaj och slips och snedbena som alla läser Dagens Industri och bläddrar i takt upptar de flesta av platserna. Jag tycker att alla ser exakt likadana ut. Som att de har surfat in på sin små androider och tankat hem en app hur de skal se ut. Det är så löjligt välkoordinerat, tråkigt och smäckt. Usch! Det får mig att må illa. Eller kanske är det alkoholen som fortfarande pumpas runt i mina ådror. Vi säger 50-50.

 

Att lämna Norge och Bergen känns som att beställa in en Pizza. Jag vet vad som väntar. Men ändå inte. Jag har trivts bra. Stundtals. Periodvis har jag mått ganska dåligt. Periodvis har jag längtat. Jag vet inte efter vad. Efter något annat. Något bättre. Det är mänskligt.

 

Jag flyttar hem. Hem till Gotland. Borta bra men hemma bäst. Njaaaa. Det skrämmer mig faktiskt. Jag är rädd. För att fastna och att stanna upp. Att bli för bekväm. Jag flyttar hem till mina föräldrar. Ut till landet. Lagad mat på bordet varje dag. Utan körkort och med 2 bussturer om dagen är jag fast. Eller beroende att någon annan kör mig. Jag är van att vara helt oberoende och klara mig helt själv så det svider verkligen. Körkortet måste jag ta. Försörjningen är spikad. Det blir poker för hela slanten. Jag springer bra i satteliterna. Jag är inkvalad till Madrid och den spanska pokertouren om 2 veckor, och därifrån åker jag direkt till Prag och EMOP. Och AAPT i Sydkorea i början av Mars. Planen är att kvala in till IPT i Nova precis innan. Blir det någon ANZPT skall jag spela i Perth i slutet av mars. Klart att det är massa skatt och skit om jag skulle vinna. Men allt handlar inte om pengar. Jag älskar att se mig om i andra platser, och pokern ger mig en anledning att resa. Något säger mig att detta blir mitt sista seriösa år. Det är fånigt och naivt att tro att man kan hålla på med detta länge till.

 

Gotland ses från sin sämsta sida så här års. Det är betonggrått, bläcksvart och blåsten svider otrolig mot huden. Gotlänningar är säregna. Precis som bergensarna. Men på ett helt annat sätt. Människorna i min stad, Visby, går långsamt. Fan jag har inte tänkt på det innan. Man det går väldigt långsamt egentligen. Vi lunkar fram. Vi är ett lunkande släkte. Huvudet är lågt och man svänger sällan med armarna. I Bergen marscherar man. Huvudet högt och näsan i vädret. Störst bäst och vackrast. Och i Bergen, tittar man mera på varandra. Eller tittar vet jag inte. Man stirrar. Här tittar man inte på varandra alls på samma sätt. Man tittar mest ned i marken. Sköter sig själv, kniper käft och gör ett gott jobb. That is the gotlandic way.

 

- Va skall det tjene till?

- Det skall vara som vanligt

- Jao jao, då e de som bäst.

Och innan jag glömmer det. God jul och gott nytt år på alla som läser. Glad påsk och god midsommar. Bättre att köra av alla formaliteter i ett svep. Ett nytt år var det. 2012. Kommer jorden att gå under i år. Är detta året jag till slut kommer att gula? Tjäna min första million? Klonka en turnering? Jag hoppas att jag lär mig något nytt. Jag hoppas att jag varje morgon dag känner mig glad att stiga upp på morgonen. Jag hoppas att jag kan sudda ut bilden av Mona Lisa från min näthinna. Hitta flera sysselsättningar och nya drömmar. Göra upp planer inför sommaren och inför hösten. Så att jag inte blir fast här. För alltid. Runt lunkandes på östercentrum med gorilla armar i slowmotion med låg blick och bosatt hemma.

 

För det vore inte helt optimalt kanske.

[Jinti91]

Bump!

talar nog för många när jag säger att vi vill ha rapporter om hur det går ute på touren!

 

Ha de gott kompis så snakkes vi!