HataB2B Postad 18 Mars , 2009 Rapport Postad 18 Mars , 2009 That's it, HataB2B hade rätt. Skitnätverk. Sätter inte min fot där igen förutom vid lagpokern. Ödmjukt bockar jag inför det faktum att ännu en vilsen själ på pokerns stormiga hav har sett genom konspirationen och nått sann frälsning... Välkommen ombord, kamrat! Citera
valterego Postad 20 Mars , 2009 Rapport Postad 20 Mars , 2009 Paus i pokern, laddar för morgondagens livepoker i undertecknads hus. Ska bli riktigt kul att se folk igen. Rapport lär komma. Idag tog jag ut en ledig dag från jobbet för att styra upp lite saker i hemmet. Bland annat har vi fått den goda idén att såga ner två väääldigt stora enar. Vi snackar alltså en höjd på uppåt tio meter. Kan väl inte vara så svårt, tänkte jag. Närå, inte ett dugg. Fick hjälp av min vän T, som jobbar med sånt här dagligdags på Banverket. Däremot hade jag inte riktigt kalkylerat med hur jävulns mycket skit det blir att ta reda på. Fyra jävla gallersläp. Citera
omalley Postad 21 Mars , 2009 Rapport Postad 21 Mars , 2009 Lite besviken på uppdateringsfrekvensen i denna dagbok men det kommer säkert . Sen väntar jag även på en recension av "John Hiatt" från Valterego och en recension av "La Balvenie 12y DoubleWood" från TF! Citera
TotalFarsa Postad 22 Mars , 2009 Författare Rapport Postad 22 Mars , 2009 Lite besviken på uppdateringsfrekvensen i denna dagbok men det kommer säkert . Sen väntar jag även på en recension av "John Hiatt" från Valterego och en recension av "La Balvenie 12y DoubleWood" från TF! Lovar att leverera något inom kort. Just nu är jag alldeles för bakis för att få ur mig något matnyttigt (eller inte? ) men så snart kroppen skärpt till sig kommer en recension av den lysande tillställningen hemma hos Valterego i helgen. Citera
niqlas Postad 23 Mars , 2009 Rapport Postad 23 Mars , 2009 Hur fan kan man vara så insnöad på två(eller fler?) ämnen samtidigt? För övrigt så håller jag med om Monsters storhet. Såg dem aldrig Live men de hade en oöverträffad energi i den svenska punk/ska-scenen. 1) Monster - Rockers Delight Anders "Moneybrother" Wendin är en sjujävla liveartist. På skiva tycker jag också att han är skaplig, om än inte fullt så shining som ryktet gör gällande. För många svenskar var Moneybrother det första mötet med Wendin, som om han vore en debutant på den svenska musikscenen. I själva verket är solokarriären bara en fortsättning, en naturlig utveckling, på en av de bästa svenska akter som någonsin stått på en scen. Det hela började för ett och halvt decennium sedan, när punkaren Wendin träffade en trombonspelande stockholmskille vid namn Viktor Brobacke. Tillsammans bildade de Monster. Med hjälp av en handfull andra killar byggde man ett band som hade allt; utseendet, energin, attityden, talangen, ilskan. I sex år knockade de publik, kritiker och varandra, såväl bildligt som bokstavligt. Ilskan och energin var destruktiv, och det var bara en tidsfråga innan bygget kulle rämna. Men jävlar i min lilla låda vilken häftig resa det var på vägen dit. Jag såg dem live några gånger. Bland annat en gång på Kalmar Nation i Uppsala när man slängt upp hela bandet på 6-7 man på en mycket, mycket liten scen, och det säkert var femtio personer för mycket i en lokal som var dimensionerad för drygt hundra. Både på skiva och på scen var det en ursinnig laddning som släpptes lös, en hybrid av punk, soul och ska. "Det låter som om om sju killar skriker i mun på varandra. Samtidigt låter det fantastiskt", sade min kompis Christer i ett meningslöst försök att beskriva soundet. Det låter sig inte göras. Monster splittrades i direktsändning i teve, för nio år sedan. Anders tog med sig blåssektionen med Viktor och saxofonisten Gustav Bendt till Moneybrother, för att fortsätta utveckla främst soulbiten av soundet. Vad gäller Monster hann man bara med två album på sex år. Avslutande "Gone Gone Gone / A Bash'em" är en parentes, skaplig, men inget man behöver lägga på minnet. Debuten "Rockers Delight" från 1997 är något helt annat. Det var den första skivan jag bestämde mig för att ta med på en sådan här lista, och i mina ögon faktiskt Sveriges genom tiderna tveklöst bästa platta. Tänk Moneybrother kompad av The Clash med Specials blåssektion. Någonstans i samma universe sitter sex jävligt frustrerade killar och dricker rumsvarm öl och funderar på vem de ska nita härnäst, och möjligtvis också om Terry Hall i Specials har någon chans i en stilstudie mot Joe Strummer. Citera
TotalFarsa Postad 23 Mars , 2009 Författare Rapport Postad 23 Mars , 2009 Barnen sover, sambon kollar Desperate Housewifes och tre varma mackor är avnjutna. Således dags att summera kvällens övningar i V-ås; The invitational. Bakgrund Valterego bjuder in lite goa pokernördar/nördinnor och så samkvämas det med mat, alkohol och såklart lite poker, i detta fall en liten sng-cup. Till saken hör väl att jag inte kan tänka mig att någon egentligen åker dit för pokerns skull utan snarare det faktum att V-E är en förbannat bra värd (och att han, enligt egen utsago, har en asperglik förmåga att tjat på folk tills de ger med sig ) och han får dit en skön mix pokerdegenerater (och lite vanligt folk). Som den Bästkustare jag är så ligger V-ås ca 40 mil från den plats där jag hänger upp kalsongerna varje kväll. Problem således. Tåg är erbarmerligt tråkigt men alternativet är bil och det inskränker mina dryckesalternativ under kvällen. Tanken slår mig att klonka billiga sj-biljetter på Tradera men såklart finns det ingen avgång bland utbudet som passar min resplan så det får bli till att köpa som en vanlig gråsosse. Rätta in dig i ledet lille pöjk! Tågresan blir precis sådär rolig som man kan förvänta sig. Som en blixt från en klar himmel fick jag infallet att ladda ipoden kvällen innan och jag ber en stilla tacksägelsebön till Tor över my good fortune. Ett sju man starkt elvamannalag i fotboll har nämligen lyckats boka alla platser kring min egen. Glömde jag säga att det var tjejer? I sextonårsåldern? Min hjärna dog lite varje gång någon av dom öppnade munnen så därav min lycka att ha med en full-laddad ipod Anländer V-ås en timme innan Bolaget stänger för dagen. Har kikat på Eniro och vet med mig att promenaden inte borde bli så lång från stationen. Då hade jag såklart inte räknat med att den barnvagnsknuffande familjefadern som jag frågade om vägen skulle skicka mig på villovägar men till slut så hittade jag fram tack vare en äldre herre med smäck och kutig rygg. Nöten. Såååja. Snajdigt. Köper in mig på ett par burkar Staro och får även med några pilsner Urquell, för slaskens skull. Men dyrgripen för dagen får bli en flaska Glenlivet Nadürra. En 16-årig speysidare med lite rökig karaktär som känns hela vägen ner till kulorna. Rekas. Därefter styr jag stegen mot skrapan, the pride of V-ås. Eller tja, en femtio meter hög efterapning av Läppstiftet i Göteborg, minus färgsättningen. Där möter jag upp ett glatt gäng sthlmrs plus ett stycke skåning. Samling på ett utav rummen och det knorras redan från start om det bristfälliga antalet glas i lokalen. Kl är 15 när första groggen slinker ner. Jennez bitchar lite om att han ville ha grogg på fanta när han istället verkade ha fått den på päronsoda men han finner sig så snart övriga gäster börjar droppa in. Jennez hinner spela in det som förmodligen blir inledningen till en liten videosnutt om helgen med Helena, Birgitta och Lisa i huvudrollerna. Bengan är en halvt om halvt frivillig statist i bakgrunden. Taxi till Valterego. Var vi verkligen fler än 8 man? Vi beställde iaf tre bilar varav den ena bara befolkades av mig och den mkt sympatiska och professionellt trevliga Birgitta Ländin. Väl framme hos Valterego körs det lite mingel under tiden som vi väntade in de sista deltagarna. Eftersom det var andra gången jag fick möjlighet att hänga med så kände jag nu lite folk redan från början. Which was nice. Ett stort "bra jävla gjort" till Erik för att du får dit ett sånt trevligt och genombussigt gäng! Hälsar glatt på theadmin och Stridsvagnen, varav den senare jag hade vid mitt bord förra gången vi spelade och ser honom som något av en kontrollerad maniac Detta skulle det visa sig att jag hade nytta av senare under kvällen. Gametime. Spelformen är TNL Sng's där man tjänar in poäng enligt en för mig okänd modell. Vid det här laget har jag, mer än väl , börjat smutta på min Glenlivet så from now on and out så är inte minnesbilderna helt tillförlitliga vad gäller skeenden, beteenden, namn och allt sådant. En disclaimer helt enkelt. Första bordet ser riktigt bra ut. HeFo, Stridsvagnen, jennez, Indi och några till (theadmin?). Härligt trashtalk och det tar inte lång tid innan markerna flyger kors och tvärs, långt mer än vad man skulle kunna ledas att tro av blindsnivån. Tjuren sätter standarden då han är allin pre två ggr under första tre händerna. Var det respekt du ville ha, eller hur var det Jens? Precis som det ska vara så svajar det lite bland markerstaplarna men varteftersom så åker folk ut och går för att spela Rockband, eller om det var guitar hero, i loungen. Rätt vad det så ger min read från förra året betalt då Stridsvagen på A-hög flop går allin. Vi var bara två till flop och jag har A6s och synar jag så är det för stacken. Mot varje annan person runt bordet hade jag foldat men inte mot den gode Jonas. Han vispar upp en A3 som ligger långt efter men inför rivern så ser vi att chansen för split är överhängande. Jag duckar dock och dubblar upp och sitter därmed komfortabelt. Ska inte tråka ut er med alltför mkt HH's utan nöjer mig med att säga att jag kommer tvåa efter en lagom intressant mot en kille vars namn jag tyvärr inte kommer ihåg. Jo förresten, bordets roligaste anekdot komemr när HeFo berättar att hennes dotter anländer förskola i taxi och fröken frågar var mamma är någonstans, varpå dottern svarar "Mamma sitter på finalbord!" That's some sharp parenting HeFo Tack för alla skratten under kvällen förresten... Här någonstans har förresten Valteregos förträffliga fru Liza annonserat mat! Det är en väldigt god, och framförallt nödvändig, pasta med köttfärssås som serveras med bröd. Sallad kanske fanns att tillgå men sådan kaninföda lämnar jag åt andra. Sng nummer två lottas på Valters dator och tro fan om jag inte sitter med exakt samam personer som första bordet med ett undantag. Röster höjs för att kräva omlottning men det är för döva öron. Och vad gör väl det när vi hade det så jäkla trevligt förra gången Här åker jag nu på en fjärdeplats efter att tidigare ha dragit ut Jens på river för hela hans stack. Det diskuterades flitigt efter handen om min turnsyn verkligen var ok men vi kom fram till att den var förlåten eftersom jens flopsyn var lika usel, yay (jag floppar drag till nötflush, gutshot och har dessutom överkort till jens mellan(låg?)par som träffar triss på turn, gutshoten sitter på river) Ok, vid det här laget börjar jag känna av whiskyn och de öl jag pillat i mig. Jag kände mig aldrig direkt jättelarmad men jag var nog en bra bit från nykter för jag får inte ihop hela kvällen vad gäller händelser, tider etc Hursom, jag åkte på fjärde och såg mig om efter någe att göra. Tog mig upp till övervåningen där jag raskt blir inblandad i en omgång Guiter Hero. Det tog ett jäkla tag att seta upp det hela, tack microsoft, men till slut fick vi spel med HeFo på skönsång, Stridsvagnen (tror jag) på gitarr och mig på bas (som var kopplad som trumma så det gick åt helvete). Över till Sng nummer tre och den sista för mig. För tredje gången får jag min nemesis från headsupen till höger om mig från start. Bra grejer, bra grejer. Det går åt skogen nu iaf vilket tyder på att något av följande påståenden är sanna: jag suger på poker/jag var mer rund än flatfotad under sulorna/all of the above. Istället blir det mingel för resten av kvällen då mina 55 poäng inte räcker till för att nå finalbordet. Det gör mig verkligen varken till eller från eftersom det inte är därför som jag är där. Efter en rökpaus med den likaledes utslagne Stridsvagnen kommer vi överens om att gå och sätta oss och spela HU-sng. Och det är nu beviset kommer för att ingen utav oss förmodligen var ämnade att bli ordförande för något nykterhetsförbund. Vi spelar varannan hand texas och varannan hand omaha. Startstack på 6k varav 10 marker består av 500-chips och 10 marker är värda 100. Blinds börjar på 100-200 och vi kommer överens om att öka blindsen "när det känns rätt". Stabilt som fan Vi spelade för en hundring per HU. Den där jäkla hundralappen började med att lämna min byxficka och seglade därefter mellan oss fler gånger än Jens kan säga "snajdigt" under en lagpoker-turre. Jag tror faktiskt inte att någon utav oss var två vinster upp på den andra vid något tillfälle eller att någon HU varade mer än 5-6 händer Samtidigt som final-sng börjar spelas så drar vi igång en sidogryta. HeFo blir min nemesis då hon på något sätt sätter stegen, Om det sker på flop, turn eller river kommer jag inte ihåg men min J-höga träff, no kicker, står inte iaf Kvällen avslutas iaf som den påbörjades. Omringad av trevligt folk som till största del är på gott humör. Jag får höra att vinnaren av kvällens sng-cup har en tidigare vinst och tillika en andraplats. Wtf, kom nån hit för att pokra? Klockan hinner inte bli så gammal innan huset börjar tömmas på folk. Framåt 02 kommer Valterego tillbaka efter att ha skjussat ett gäng till Skrapan. Själv har jag sett till att få en sovplats i huset. Orka hotell. Stridsvagnen och jag klämtar i oss varsin laddning pasta och köttfärsås innan det är läggdags. Mikron kan vara årtusendets mest underskattade maskin. Hinner med lite skön konversation med V-E också innan det är time för shut-eye. Har jag nämnt att jag tycker bra om min dagbokskollega? sex timmar senare vaknar jag och mår som jag förtjänar. Rätt ok faktiskt, considering. Jag är väl inget under av munterhet men med tanke på att jag har en otrolig förmåga till att bli bakis på lättöl så är jag mer än nöjd. Lite frukost, lite mellansnack, en dusch och så är jag på väg mot stationen för att ta tåget de fyrtio milena hem. Jag har fått låna med mig en bok av Valterego. Såg Gus Hansens "Every hand reveald" i hans bokhylla och kunde inte låta bli att be om lov att få plocka med den. Hinner läsa 240 sidor under tågresan. Underhållande om än lite torrt. Kanske kan packa in finalbordet ikväll... Hursomhelst, det här var min version av det som hände i lördagskväll i en villa i V-ås. Jag har säkert glömt att nämna några vid namn, glömt någon händelse, tolkat något fel eller whatever. Ni ska ha tack allihopa som var där. Jag hade förbannat roligt och det hoppas jag att ni också hade. Ett sista tack till Valterego. Det förtjänar du Orkar verkligen itne leta stavfel... Citera
valterego Postad 23 Mars , 2009 Rapport Postad 23 Mars , 2009 Tack och bock, TF. Gillandet är ömsesidigt I sak var återgivningen korrekt faktamässigt. Några petitesser som att klockan hade passerat tre när jag återvände från de döda med bilen, och att jag är skeptisk till fru Ländins SM-tecken i Poker. Däremot är hon faktisk svensk mästare i Alfabet. Citera
TotalFarsa Postad 24 Mars , 2009 Författare Rapport Postad 24 Mars , 2009 H5As support löste upp neteller som cashout-lösning så jag plockade ut min lilla skottarrulle dit för att skeppa den till betway. Trodde jag! Visserligen var det inte igår jag var aktiv på neteller men mitt konto är sedermera låst i avvaktan på att jag uppgraderar det till "extended account". Suck. Så nu får jag rota fram scannern ur garderoben, installera programvara, scanna idkort och fakturor. Allt för usla $45. Så just det ja, jag ligger alltså $5 back på skottarrullen Citera
valterego Postad 24 Mars , 2009 Rapport Postad 24 Mars , 2009 Visserligen var det inte igår jag var aktiv på neteller men mitt konto är sedermera låst i avvaktan på att jag uppgraderar det till "extended account". Suck. Välkommen till klubben. Jag har också några dollar på Neteller, men nu ger jag upp helvetet. Go moneybookers! Helgen bjöd som TotalFarsa redan berättat på poker och mingel. Jag är nöjd med tillställningen, men tämligen sliten. Har emellertid redan börjat planera nästa spektakel. Jag ska ta och göra vissa förändringar till nästa gång. Det ligger i pajpen att sammanfatta projektet i bloggen också. Mikroprojektet passerade härom dagen 130 dollar. John Hiatt ska recenseras. Det innebär tyvärr att jag måste lyssna in mig på för mig i princip outforskad mark, blir spännande men tidsödande. Att säga nej is emellertid not an option Jag har inte tur med min almanacka för tillfället. SM krockar med familjeåtaganden. Pokerfinnkampen i april som kändes som ett skapligt substitut krockar med redan bortlovad tid. Det enda pokerrelaterade den här sidan av midsommar som är inbokat är ett besök på Engelns pokerklubb. Ser dock enormt mycket fram emot det. Jag och Denny promenerade in på Akademibokhandeln på lunchen. För ett halvår sedan var pokersektionen därinne ca 1,5 hyllmeter. Idag bestod den av 4 (fyra) böcker. Är det ett tecken i tiden? För övrigt presenterar jag i morgon 5 av historiens bästa rocklåtar. Citera
valterego Postad 24 Mars , 2009 Rapport Postad 24 Mars , 2009 Hur fan kan man vara så insnöad på två(eller fler?) ämnen samtidigt? Två? Det här är ju bara ett par i en enorm flora av maniska tidsfördriv. Citera
The Grand Bark Postad 24 Mars , 2009 Rapport Postad 24 Mars , 2009 John Hiatt ska recenseras. Det innebär tyvärr att jag måste lyssna in mig på för mig i princip outforskad mark, blir spännande men tidsödande. Att säga nej is emellertid not an option Då har du att göra en stund, jag har cirkus sexton album med Hiatt som är en underskattad folkrockare imo men med en hyfsat ojämn produktion. Lirade mycket med Ry Cooder och Nick Lowe. Hans bättre album är från slutet av 80-talet. Bring The Family, Slow Turning, och Stolen Moments och Walk On från 90-talet är bland de bättre album han gjort. Makalös låtskrivare, hans Have A Little Faith In Me har fått många stora starka karlar att gråta hejdlöst. Sett honom live ett par gånger och man blir glad som en lärka av hans musik. Absolut värt lite tid, precis som Ry Cooder, som för övrigt "upptäckte" Buena Vista Social Club, kubanska oldtimers med osviklig musikalitet trots deras ålder. Citera
TotalFarsa Postad 24 Mars , 2009 Författare Rapport Postad 24 Mars , 2009 De som brukar botanisera i Ola & Jens dagbok, och som inte har lagt in mina poster i spamfiltret, vet att jag för nån månad sen tipsade om att man kunde få Resident Evil 5 till ps3/kryssbox om man tog en fem månader lång pren. på spelmagasinet Level. Nåväl, idag damp mitt RE5 till ps3 ner i brevlådan. Game on, biatches Dock ser jag två, möjligtvis tre, problem med det här. 1. Enligt gängse recensioner står sig spelet bäst i co-op mode. 2. Har bara en fjärris tillika en sambo som jag tror saknar tålamod för alla spel som inte inbegriper spel med ord som "Star" och "Sing" i titeln. 3. Är spelet kul så kommer min skottarrulle att stå still ett par veckor. Spelar väl iofs ingen roll eftersom neteller har ful-låst mitt konto men ändå... Citera
Skanke Postad 24 Mars , 2009 Rapport Postad 24 Mars , 2009 Kom ett till mig med Funderar på att bjuda hem nån polare för att spela, vi får se.... Vasterljung på ps3 kan du ju lägga till om du vill ..... Citera
TotalFarsa Postad 24 Mars , 2009 Författare Rapport Postad 24 Mars , 2009 Kom ett till mig med Funderar på att bjuda hem nån polare för att spela, vi får se.... Vasterljung på ps3 kan du ju lägga till om du vill ..... Vet inte ens om jag har konto för livespel. Får titta närmre på det. Vill du verkligen spela med en komplett n00b med finmotorik som en vänsterfotad högerytter? Citera
Skanke Postad 24 Mars , 2009 Rapport Postad 24 Mars , 2009 Vet inte ens om jag har konto för livespel. Får titta närmre på det. Vill du verkligen spela med en komplett n00b med finmotorik som en vänsterfotad högerytter? Jag vet att jag är sämre än dig Citera
omalley Postad 24 Mars , 2009 Rapport Postad 24 Mars , 2009 John Hiatt ska recenseras. Det innebär tyvärr att jag måste lyssna in mig på för mig i princip outforskad mark, blir spännande men tidsödande. Att säga nej is emellertid not an option Då har du att göra en stund, jag har cirkus sexton album med Hiatt som är en underskattad folkrockare imo men med en hyfsat ojämn produktion. Lirade mycket med Ry Cooder och Nick Lowe. Hans bättre album är från slutet av 80-talet. Bring The Family, Slow Turning, och Stolen Moments och Walk On från 90-talet är bland de bättre album han gjort. Makalös låtskrivare, hans Have A Little Faith In Me har fått många stora starka karlar att gråta hejdlöst. Sett honom live ett par gånger och man blir glad som en lärka av hans musik. Absolut värt lite tid, precis som Ry Cooder, som för övrigt "upptäckte" Buena Vista Social Club, kubanska oldtimers med osviklig musikalitet trots deras ålder. Det här va trevligt, ser fram mot recensionen. Upptäckte själv Hiatt med "Bring The family" och har numera en Nano fylld med hans 19 plattor (säkert kort när huset byggs till ). Sett han en gång live, 2005 på KB i Malmö. Det är min kopp te . Citera
valterego Postad 25 Mars , 2009 Rapport Postad 25 Mars , 2009 Jag tror det här får bli en tradition med en ny femlista varje vecka. Den här gången var det som sagt var fem av historiens bästa rocklåtar. Vi börjar precis som förra veckan med en hög bubblare som är riktigt, jävla bra, om än inte helt outstanding. Rush - Finding My Way Rush är ett band jag aldrig blir riktigt klok på. Geddy Lee, Alex Lifeson och Neil Peart är tveklöst riktiga musiknördar. Den här typen av människor med byxor med hög midja och som hissar upp gitarr eller bas strax under armhålorna. Likafullt så är det antagligen ett av de tajtaste banden i historien, och när de väl lyckades få till en låt där musikonanin inte tog över blev resultatet helt jävla fantastiskt. I mina ögon hände det allt för sällan för att Rush ska bli ett band som är värt att tjacka plattor med, eller gå på en konsert. Får jag chansen att plocka en låt här och där är det nåt annat. Inledningen på skivan 2112 med Overture och Temple of Syrinx är en totaluppvisning av Neil Pearts unika trumspel. Några år senare kom Låten Finding My Way som faktiskt är pur rock'n'roll. Roky Eriksson - Mine Mine Mind Parallellerna till den forne Pink Floyd-medlemmen Syd Barret är många. Roky Erickson är tyvärr mer känd för sin mentala ohälsa än för sin fantastiska röst och osvikliga förmåga att landa bra låtar i den mest klassiska av rockdiken. Jag hade kunnat plocka vilken låt som helst från skivan Evil One, men dagsformen avgjorde till favör för Mine Mine Mind. Black Sabbath - Sabbath Bloody Sabbath Få - om något - band har haft större inverkan på hårdrocken än Black Sabbath. Redan i början satte de en standard för hur attityd, scenshow och musik skulle kombineras för nå en rock'n'roll-lifestyle som gällt som facit i nästan fyrtio år. I en av världens bästa rockbiografier, The Dirt, om rockbandet Mötley Crüe, säger en av medlemmarna (tror det var Nikki Sixx): "Jag trodde vi var hårdast i världen. Sen träffade jag Ozzy" Ozzy Osbourne är the fuckin' prince of darkness enligt egen utsago, men snyggare, bättre och hårdare än i de tidiga åren med Sabbath var han aldrig. Innan spriten och drogerna gjorde honom till en parodi av de monster han imiterade i början av sin karriär. Nästan allt han gjorde med Sabbath var lysande, men frågan är om något var bättre än titelspåret från albumet Sabbath Bloody Sabbath? MC5-American Ruse Med ett av världens hårdaste bandnamn - the Motorcity five - såg kvintetten från Detroit till att tillsammans med Iggy och hans Stooges till att sätta Detroit på rockkartan på allvar. visst, Stooges blev det verkliga flaggskeppet, men jag tycker att det är orättvist. I mina ögon slog MC5 dem på alla discipliner. Soulen var djupt cementerad i staden i och med Tamla / Motown, men när rocken brann på sextiotalet fanns det inga coolare musiker på tio mils omkrets än gitarrduon Wayne Kramer och Fred "Sonic" Smith. När sångaren Rob Tyner mitt i American Ruse jagar igång Smiths gitarrsolo med orden "Take It Away, Sonic!" har de i alla fall fått mig ner i parterr. Citera
valterego Postad 25 Mars , 2009 Rapport Postad 25 Mars , 2009 5) Warren Zevon - Disorder In The House En döende mans musikaliska avsked till eftervärlden. Det hade kunnat bli smärtsamt pekoralt, men det amerikanske folkrockgeniet Warren Zevon skapade några av sin karriärs höjdpunkter under sitt sista levnadsår. Då hade han redan fått sin dom, obotlig och långt gången lungcancer. Disorder In The House är den röjigaste låten på skivan The Wind, en sista urladdning från gamblersonen från Illinois. Rösten är inte vad den har varit, han trevar sig fram genom textraderna. Vännen Bruce Springsteen inleder försiktigt med att kompa på elgitarren, lyfta in lite kör här och där. Allt eftersom stämningen höjs, kliver Springsteen fram allt mer. Antagligen väl medveten om att det här är den sista musikaliska resa de två kamraterna gör tillsammans. Sakta, men ytterst målinriktat bygger man ihop fyra av de bästa minuter rocken någonsin fått uppleva. Från de första distinkta ackorden på den stålsträngade akustiska gitarren, till Bruce springsteens avslutande gitarrcrescendo. Citera
valterego Postad 25 Mars , 2009 Rapport Postad 25 Mars , 2009 4) Elvis Presley - Burning Love Måhända den störste artist som funnits, ur påverkanssynpunkt, möjligen med konkurrens av Dylan. Musikhistorien kan tydligt delas in i före och efter Elvis. Röst, utseende, gester, och kanske framför allt utstrålning gjorde Elvis till one of a kind. Nu ska jag svära i kyrkan, men jag tycker ärligt talat inte att låtmaterialet kunde svara upp till de nivåer som borde ställas på en artist av Elvis kaliber. Visst, han hade många riktigt brutalt bra låtar på repertoaren, allt från tidiga hits som Jailhouse Rock och Heartbreak Hotel till senare guldkorn som Walk A Mile In My Shoes och Always On My Mind. Men det är ändå utspätt med en helvetes massa dussinjunk. Han gjorde ju inte direkt en eller två plattor, utan jättemånga. Jag är emellertid beredd att ha överseende med det när han öppnar munnen i de riktigt stora numren. I ett av världens mest kända liveframträdanden, den filmade och satellitsända Aloha From Hawaii , 1973, kliver Elvis ut på scenen i en av sina många fantasifulle kreationer, en paljettbeströdd, vit dräkt. Med en sån gear krävs det ett klanderfritt självförtroende. Egentligen är det samma sak med texten till Burning Love. Det skulle kunna bli hur pajjigt som helst, men det håller hela vägen. När Elvis står där i sin paljettbeströdda sparkdräkt med en knappt kilo pomada i håret, och sjunger ”Lord almighty, I feel my temperature rising” så är han faktiskt inget annat än en hunk, och Burning Love en av världens genom tiderna bästa rocklåtar. Citera
valterego Postad 25 Mars , 2009 Rapport Postad 25 Mars , 2009 3) Sweet - Set Me Free Jag såg Sweet på Oscars i Örebro för nitton år sedan. Jag skulle fylla sexton, och det var min första riktiga konsert, utan någon vuxen i släptåg. vid den här tiden fanns det två parallella Sweet som turnerade runt och framförde bandets gamla hits från 70-talet. Dels var det sångaren Brian Conollys Sweet, och dels gitarristen Andy Scotts Sweet. Allt för att man inte kunnat hålla sams om vem som var den musikaliske motorn. Dessutom fyllde båda två ut sina entourage med nya musiker, vilket gjorde att det mest var att likna vid övervintrade coverband. Snacka om lose/lose-situation. Som lök på laxen kan också tilläggas att Connolly stått i Guinness Book of Records som den person som överlevt flest hjärtinfarkter. Jag tror till slut att han dog av den åttonde eller nåt. The Sweet är förmodligen det närmaste verkligheten kommer Spinal Tap. Inte bara för pajigheter av ovan nämnd karaktär, utan för att det också är väldigt, väldigt svårt att ta deras rätt lama parenteser till rockmusik på allvar. Visst, genom hela karriären har de gång på annan visat att de har en känsla för melodier. Ändå ligger det ett löjets skimmer över kompositionerna. Det har spänt från tuggummipop i form av Poppa Joe och Wig Wam Bam (ni hör själva på titlarna), till glampastischer som Action, Fox on The Run och kanske framför allt superhiten Ballroom Blitz. Mitt hela det här debaclet lyckades man en enda jävla gång träffa rätt. Och vilken träff sedan. Samma år som yours truly föddes, 1974, släpptes fjärde fullängdaren Sweet Fanny Adams. Den var inte bättre än de andra, men öppningsspåret var en rocklåt betitlad Set Me Free som Andy Scott för en gångs skull skrivit utan sina partners in crime. Det är en furiös gitarrocklåt som klockar in på knappa fyra minuter. Det är fart som snabbar upp tiden själv, och det känns som en knapp minut ren glädje. Fulländad i varje sekund. Så totalt osannolikt att ett rätt mediokert band en enda gång som av en händelse får till en av historiens bästa rocklåtar. Även en blind höna hittar korn. Citera
TotalFarsa Postad 25 Mars , 2009 Författare Rapport Postad 25 Mars , 2009 Skottpengar på slowrollers. Spelar feeder till microgamings SH-historia i tallin. Inför HU har jag en komfortabel ledning och så blir jag slowrollad av nästnöten på river när jag ställer efter att ha blivit återhöjd... Till råga på allt så är det nån feg jävel som vart mot vår bil med sin egen bil på en parkering häromdan och satt långa fina repor längs med passagerarsidan. Vete tusan vad jag ogillar mest... Citera
valterego Postad 26 Mars , 2009 Rapport Postad 26 Mars , 2009 2) Dead Boys - Ain't It Fun Cleveland är inte fullskitet med historiska milstolpar i populärmusikens rockfåra direkt. Men de finns. När kultbandet Rocket From The Tombs (Ej att förväxla med Rocket From The Crypt som skördade vissa framgångar i garagerocken på nittiotalet. Dock var deras bandnamn en homage) splittrades, uppstod ur askan två band, i hjärtat av Cleveland. Dels var det experimentella Pere Ubu, utan vilka bob hund troligen låtit helt annorlunda. Bland annat så är "Ett Fall & En Lösning" inget annat än en översatt cover av ödesmättade "Final Solution". Det andra bandet som såg gårdagens ljus var Dead Boys, som frontades av en viss Stiv Bators. En nihilistisk rocker med undertecknads kroppsbyggnad, och en förkärlek till allt som bodde granne med destruktivitet och dekadens. Som i många andra riktigt stora rockband byggde man soundet kring en bra gitarrist med ett eget sound. I just det här fallet hette han Cheetah Chrome. Jag hade viss mailkontakt med honom för ett halv decennium sedan för ett projekt jag då arbetade med. Stiv var svårare att nå,då han avled för nästan tjugo år sedan i sviterna av en trafikolycka. Han blev påkörd av en taxi, endast 41 år gammal. Stiv Bators är om möjligt mer känd för sånginsatserna i Lords Of The New Church, men det är med Dead Boys han bostatt sig i mitt hjärta. Bandet existerade bara i drygt två år och lika många plattor. Första skivan, "Young, Loud and Snotty" är briljant, men det är från den något svagare uppföljaren "We Have Come For Your Children" som bandets främsta skapelse kommer. Redan när gitarrerna inleder "Ain't It Fun" med ett sorgset malande, känns det som att det här kan bli riktigt, jävla bra. Sen kommer Stiv Bators. En ljus, trevande röst. "Ain't it fun when you're always on the run Ain't it fun when your friends despise what you've become Ain't it fun when you get so high Well...that you just can't come Ain't it fun when you know that you're gonna die young It's such fun " Det går inte fort alls. Närmast en ballad. Sen stegras det, och låten växer, och formas till något av det mest närgångna som punken någonsin bjöd på. Ett crescendo på väg att explodera, nära bristningsgränsen. Liksom Stiv Bators hela liv. Ain't it Fun är inte bäst på den här listan, men definitivt vackrast och mest fylld med svärta. Citera
valterego Postad 26 Mars , 2009 Rapport Postad 26 Mars , 2009 1) AC/DC - Whole Lotta Rosie Först kommer ett nästan löjligt simpelt riff, och några lätta smekningar på hihaten. Man nästan hör att trummisen Phil Rudd knappt kan bärga sig från att dra på batteriet ordentligt. Sen en upprepning några gånger, den blott 22-årige leadgitarristen Angus Young har redan hunnit slipa sitt koncept in till perfektion på tre skivor före Let There Be Rock, men Whole Lotta Rosie är första gången som det verkligen bränner till på allvar. Sen kommer den legendariske Bon Scotts röst. "Gonna tell you a story....". Folk säger ofta att efterföljaren Brian Johnson låter exakt likadant, men det är bullshit. Brian har en unik röst, men är mycket mer begränsad i sitt register, och flyttar inte den evigt hesa rösten många oktaver. Bon Scott låter mer full än hes, och snubblar över ord och artikulationer. Men han kan kliva upp för trappen också, och plocka rätt höga och utdragna toner. I första versen låter han näst intill disträ, ointresserad, men det är bara en illusion. När han spottar ur sig Rosies mått 42-39-56, och skriker "You could say she got it all!" för första gången är det början på en än så länge drygt trettio år lång jävla fest, som helt ärligt inte kan beskyllas för att apellera till några djupare intellektuella funderingar. AC/DCs karriär är en rätt okomplicerad resa, som inte ställer några höga krav på studieskulder om man säger så (nu kastar jag sten i glashus, med höga studieskulder och få högskolepoäng. Så kan det gå). Likafullt - eller kanske just därför - är det ruskigt lätt att ta till sig musiken. Det är lika enkelt som genialt. Halva backkatalogen är lysande hits, men klarast av dem alla lyser den här pärlan från 1977. Citera
TotalFarsa Postad 26 Mars , 2009 Författare Rapport Postad 26 Mars , 2009 Ikväll tar vi oss an sista omgången i lagpokern. Ska bli jäkligt kul och även om vårt slagläge inte är bästa tänkbara efter förra veckans fadäs så har vi ändå vinstchans om vi placerar oss topp tre och har lite flyt med de andra lagens placeringar. Önskar att folket bakom lagpokern kunde hitta någon genialisk väg för att få konceptet att explodera. För det borde det redan gjort. I övrigt sitter fortfarande mina dollars gisslan hos neteller. Det här är liksom inte första gången de ber mig maila in bilder på kort and shit. Varför kan saker och ting inte bara fungera Citera
Skanke Postad 26 Mars , 2009 Rapport Postad 26 Mars , 2009 Lirade lite RE5, kom till första huset typ där 800 jävlar ville dricka mitt blod... Hmm, kommer att ta en stund för mig att komma igenom detta spel Citera
Recommended Posts
Join the conversation
You can post now and register later. If you have an account, sign in now to post with your account.