Parre,
Jag kan verkligen inte påstå att jag känner dig. Jag kan heller inte påstå att jag vet exakt hur det känns. Jag ramlade aldrig så hårt, men det hade kunnat gå riktigt illa. Under mina arbetslösa svarta år, då det enda som tycktes trösta mig var sprit, fest och falsk bekräftelse, var jag väldigt nära att falla och tappa greppet totalt. Stundtals var jag psykiskt förlamad på dagarna och fungerade som en clown och skyltdocka för mina vänner och bekanta på nätterna.
Jag fann lyckligtvis, precis som du, styrka att tysta krogsorlet och de jobbiga rösterna som skrek ut vilken dålig människa jag var. Att ha den förmågan, att kunna plocka upp sig själv, är en otroligt imponerande egenskap. När jag såg dig idag på lunchen och när jag läser din dagbok övertygas jag om att du kommer att lyckas.
Om du vill ta en fika någon gång eller bara ringa och ångestskrika så är du mer än välkommen.
Jag tror på dig. Du är stark.
/HeFo