Angående livet som familjefader, ungar och ungars beteenden kan följande anekdot berättas. När mina, nu stora och skattebetalande, ungar var små hände följande.
Jag sitter i köket och mekar bokföring, planerar middagen eller nåt då det ringer på dörren. En granne plirar pillemariskt och gurglar fram mellan fnissen att jag nog borde kolla ut på balkongen. Jag fattar som vanligt noll och intet men hasar mig ut på gräddhyllan i förorten och kollar ut. Först märker jag nada men efter att ha sänkt blicken ner på gräsmattan så ser det ut som det ligger typ små toarullar överallt. Överallt, som en hel jävla skog. Det lustiga är att de små toarullarna har ett snöre i ena ändan. Hjärnan arbetar hårt för att i referensbiblioteket hjärnan byggt upp under ett gäng år försöka identifiera den stora skog av små toarullar. Sökningen gav inget.
Jag vänder mig då om och fixerar blicken på de strängt upptagna små kottarna och mumlar nåt om "hörninini, vet ni vad som hänt här?"
Inget svar, inte ens en blick, jag fanns inte, typ. Då upptäcker jag i ena hörnet av vardagsrummet en hög med sönderriven glasklar cellofan samt ett gäng med kartonger som uppenbarligen tillhör deras mor. Då går det upp ett Liljeholmens. Knotten hade raidat badrummet och konfiskerat tamponger för till synes ett par års förbrukning, rivit upp dom, doppat dom i vatten, och likt kommandosoldater i ett skyttevärn kastat handgranater ner på gården från tredje våningen. Tamponger i vätska, för den som inte vet, fungerar ungefär som den enögda ormens svällkroppar, de växer till oanad storlek och har ett utdragssnöre, vilket gudskelov, ormen inte har.
Ungefär där vek jag mig dubbel och garvade halvt ihjäl mig. Och tro mig, det gjorde inte deras mor när hon kom hem.
Hon såg aldrig tampongskogen, jag förklädde mig provisoriskt till en kommunalarbetare med kepsen framskjuten i ansiktet, låtsades att det regnade och rensade bort eländet. Dock kan jag fortfarande se framför mig alla grannkärringar som fnissade stenhårt bakom sina fladdrande gardiner.