Yurrrf

Som jag förstår det får många spelmissbrukare en kick av spel med pengar. Den här kicken saknar jag. Jag har aldrig tyckt det är speciellt spännande med black jack och coinflips öht, och i stort sett aldrig ens testat en jack vegasmaskin. När jag lirat poker (iaf de senaste 12 månaderna) så känner jag en stark likgiltighet till spelet och vinster. Problemet är min tiltkontroll som är omöjlig att förändra och har kostat mig tusenlappar. Jag säger INTE att jag är en perfekt spelare på nåt sätt, men jag har utvecklad mitt spel och känslan att man gjort en investering i spelet är en av mina drivkrafter jag haft när jag fortsatt. Jag har lagt ner så extremt mycket tid på spelet, och stora stora summor pengar, att speldjävulen i en säger åt en att spela mer med detta som argument. Sen låter det lite motsägelsefullt att säga att jag är likgiltig i mitt spelande, men då syftar jag på allt förutom downswings fulla med bad beats som alltid slutar med skottande. Det jobbiga är att jag vet att det är EV- att sätta sig på ett 600€ HU-bord och skotta bort sista pengarna från studielånet, men hamnar alltid där trots det. En läskig sak är att jag tyckte det var förjävligt att spela bort 1000:- på en kväll för bara 10 månader sedan. Minns när jag spelade bort ca 2-3000:- en kväll i januari och bara la mig ner på golvet och trodde jag drömde. Då hade jag ändå 40-50k på kontot.. Försöker inte rättfärdiga mitt spelade på nåt sätt, utan bara förklara hur ett missbruk kan se ut. Tycker folk för lätt grupperar spelmissbrukare i en kategori och målar upp en bild som ska stämma in på alla. Förstår att det är mycket vanligt med spelmissbrukare som söker kicken i poker och andra spel med gambling involverat, men det finns även de som jag som helt enkelt känner att de KAN spelet, lagt ner mycket tid på att LÄRA sig spelet, brännt upp mycket PENGAR på spelet, men saknar den kanske viktigaste delen av spelet, dels brm och att hantera tilten på ett sunt sätt. Sittandes svettig på casinot vid en enarmad bandit kommer aldrig hända mig. Faran för mig är pokern. Ett spel som till största delen styrs av skicklighet. Det är skicklighetsdelen av spelet som fått mig ner mig i skiten. Det här blir mitt sista inlägg på pokerforum.nu, men ville iaf att folk ska veta att det inte är så svart eller vitt alltid, utan missbruk kan uppkomma på många olika sätt. Jag koncentrerar mig på att tänka på de fina sakerna i mitt liv. Min flickän, mina vänner, mina studier, min lägenhet jag delar med tjejen osv. Jag har alla förutsättningar som ni andra att leva ett grymt liv, jag har tagit första steget att växa upp på riktigt och ta ansvar för mina handlingar och mitt liv. Känner du igen dig i något jag skrivit? Ta en funderare och överväg att släppa förlusterna du redan byggt på dig. Tro mig, det finns roligare saker i livet än poker och pengar! För er som klarar av spelet och allt vad det innebär: grattis! Och hoppas inte fisken dör ut totalt vid borden, här är iaf en firre ni aldrig kommer plocka pengar av igen! Lycka till och tack för alla tips och ord! Nu ska jag sätta igång och plugga igen. Det är EV+.

Jag har sån jävla ångest som är så tung att bära. Jag har så svårt att bara släppa de där 12000 kronorna jag lirade bort på lördagskvällen. Jag kommer på mig själv med tanken "om jag bara sätter in pengar och spelar upp" men skakar bara på huvudet och inser att det är den "onda" sidan av min hjärna som försöker övertala mig. Jag VET att det blir en ond cirkel. Jag har ju spelat bort mer och mer och det blir svårare och svårare att släppa alla "döda pengar". Men jag är mer motiverad än någonsin att skärpa mig och ska klara av det. Men just nu går jag hela tiden runt med ångest över de förlorade pengarna. Men även om (som jag 100% absolut INTE skulle göra) jag skulle sätta in några tusenlappar och grinda upp en rulle och sen casha ut, så skulle jag se mig själv som "botad" och tro att jag är vinnande i det långa loppet (vilket jag besvisligen inte är). Det finns bara en väg för mig, och det är livet utan poker. Så jävla tungt att bara tänka på allt jag kunde köpt för de förlorade pengarna. Önskar att jag bara kunde släppa de tankarna. Min tjej säger åt mig "sluta tänk på det!" när hon ser att jag är deppad. Tiden läker väl alla sår...

Absolut, du har givetvis helt rätt. När jag plockar pengar av fyllefiskarna på casinot är det verkligen "easy money", men det får mig också att känna mig som superman och det kommer nog alltid sluta med att jag "gör ett nytt försök" med internetpokern när jag grindat upp en bra summa på casinot. Min flickvän bad mig att hålla mig undan från casinot i några månader iaf, och det har hon all rätt att kräva av mig sa jag då. Men som du säger är det bäst att jag håller mig undan helt och håller från casinot också. Även om jag lyckas spela ihop 100k där, så kommer det ta mååånga långa fredag- och lördagsnätter, och jag måste prioritera flickvän och vänner före pokern. Casinot och internet känns som två olika världar. När jag lirar på cosmopol så känns det verkligen som riktiga pengar, när jag tiltar på nätet vill jag bara vinna tillbaka snabbt och orationellt. Men som du säger, det leder nog inte fram till något positivt att fortsätta lira där. Dags att ta ansvar över mina handlingar, ska ta och klippa mitt nyinköpta årskort på CC. Lyssnade på Håkan Hellströms nya skiva igår, där han sjunger i en låt: "Jag var bara halvvägs ner på botten när jag trodde att jag nått den". Det kändes spot on, vet inte hur många gånger jag trott att det inte kan bli värre och att jag bara kommer lägga ner pokern då jag varit så äcklad av spelet när jag gulat. Tiden läker dock alla sår, och ibland är det något negativt. Jag har förträngt tankarna där jag vet hur jag reagerar på nätpoker vid downswingperioder, "Den här gången! Den här gången då jävlar ska jag skärpa mig och inte tilta." "Bara en liten öl kan ju inte skada", för alkoholisten. "Bara en chipspåse", för tjockisen. "En sista fix", för heroinisten. I slutändan är vi alla lika. Tänk vad mycket ångest och sorg (och glädje) ett litet spel kan resultera i...

Tack för orden. Det som fick mig att deposita denna gången var att jag lirat på casinot med goda resultat. Dragit in 3000:- på cg på cc på 3 kvällar på de lägsta nivåerna, vilket är hyfsat. Då bestämde jag mig att börja grinda igen på nätet. Satt in 1k€ och började lira NL100€, allt gick fint tills jag åkte på bad beats, då började jag gå upp i nivå och resten kan ni lista ut själva. 1k€ till åkte in som jag skottade bort på NL600€ HU, fattar inte vad jag höll på med. Det jobbigaste var att jag synade ca 1k€ med bästa handen och fi får in sin 1out med sin bluff Men det spelar ju ingen roll, jag hade inget att göra vid de höga nivåerna eller på internetpoker öht...

Inatt hände det som jag visste skulle hända någon gång... Jag spelade bort ca 20 000:- på 2 timmar medan min flickvän sov. Jag gick in i sovrummet, väckte henne, och bröt ihop och berättade allt. Hon var väldigt stöttande och var inte sur på mig för att jag inte berättat, utan väldigt förstående och hade jag bara berättat för ett år sedan, eller sedan jag startade den här tråden, så hade jag sparat runt 30 000:- till... Nu har jag lirat bort strax över 100k, och jag är student. Det är sjukt, men nu har jag lovat min flickvän att lägga ner skiten och hon tror mig. Jag borde bara lyssnat på er och berättat i somras istället för att vara så jävla naiv och idiotisk, men nu är det som det är, och jag är iaf glad att jag äntligen berättat min hemlighet för min sambo. Jag har svikit mig så många gånger att jag inte kan räkna, men jag tänker fan inte svika min flickvän. Hon är fantastisk som litar på mig efter all denna tid jag lurats och hållt undan mitt stora problem. Jag vet inte riktigt varför jag skriver här just nu men antar att jag helt enkelt vill uppmana andra speltorskar som jag själv som funderar på att berätta för sin flickvän/pojkvän/familj: gör det bara. Innan ni hamnar på botten och blir "tvugna" att göra det. Ni kan spara både pengar och ångest på det, jag tror att det var bland det viktigaste jag gjort att gråta ut och bara berätta hela historien för min tjej. Det kommer dock inte bli lätt att släppa ångesten över alla pengar jag spelat bort, men i slutändan är det "bara" pengar, och jag kommer släppa förlusterna, det vet jag. Släppa, men inte glömma.

Aja. Ska hålla mig undan den här sidan nu iaf och återkomma om ett år och berätta hur det gått! Pallar inte hänga här och andra pokersidor när jag ska lära mig att sluta tänka poker. Då behöver jag inte hänga på sidor med reklam om rakeback osv. Hej så länge!

Hmm.. Det känns inte som bästa tipset just nu. Jag skulle nog inte kunna ta den nivån seriöst när jag varit reg på NL100€... Om jag ska börja grinda upp en rulle igen blir det isf NL10€ och det lär isf dröja. Men jag vill inte spela internetpoker och det måste finnas andra sätt att tjäna ihop pengarna vid sidan av studierna.

En natt när jag spelat bort 4-5k för kanske 5 månader sen ringde jag min bäste vän mitt i natten och berättade. Och då sa jag att det var slutspelat. Jag berättade - jag fortsatt spela. Att berätta har inte hjälpt mig.

Det jobbiga är känslan att jag aldrig kommer se pengarna igen. Jag tyckte det var jobbigt 6 månader sen när jag "bara" spelat bort ca 13-16k kr. Tänk om jag slutat när jag slutade första gången jag slutade, då jag bara spelat bort några tusenlappar, som var mycket pengar när man gick på gymnasiet och levde på 1050:- /månaden. Tänk om jag slutat då. Tänk pengarna jag hade haft idag och kunde unna mig och min tjej roliga saker. Det är dessa tankar som tar kål på mig. Jag bara tänker på det varje sekund sen jag spelat bort allt (starta denna tråd). Så fort jag vaknar tills jag somnar. Vet inte vad jag ska göra för att bara acceptera och gå vidare. Eftersom jag är en feg tönt och inte bara kan berätta så funderar jag på att skriva en kort bok om mitt beroende och min "resa" från min första insättning på Titan Poker dagen efter jag fyllde 18, tills idag då jag vaknar kallsvettig i ångest med en hemlighet som långsamt kommer ta kål på mig. Då jag kan ge mamma (vill helst inte att pappa ska veta) och eventuellt min flickvän denna bok och så får dom läsa den medans jag kanske åker en roadtrip med några kompisar utan mobil och så kan jag prata om det när jag kommer hem och dom smält det. Men jag vet inte... Det skulle nog va bästa sättet att berätta. Det kanske låter töntigt, men när alla skriver "du är inte redo att släppa osv...", det stämmer nog, men varje gång nån skriver det tror jag mindre på mig själv att jag ska klara det och jag har redan börjat fundera på att grinda en rulle så fort jag får pengar. Men ni som skriver GL, du fixar det om jag bestämmer dig för det, - då får jag lite kraft att tro på mig själv. Jag vill så gärna klara det - ensam. Men när alla säger samma sak - att det nog är kört - då känner jag lite "well, isf kan jag ju bara ge upp". Vill inte att folk här ska tycka synd om mig, jag vill bara veta att jag faktiskt kan göra detta själv. Att det finns NÅN som lyckats sluta ett beroende helt själv.

Det jobbigaste att hålla mig undan spelet kommer inte vara av "suget" att spela. Utan det är så jobbigt att ha förlorat så sjukt mycket pengar sammanlagt. Det jobbiga är att jag VET att jag kan grinda upp 200 dollar till 2000 dollar på micro till low-nivåer med ca 4-5h spel per dag i en månad. MEN jag vet också att jag kommer bli övermodig när rullen växer och gå upp i nivå, sen tar det bara ett par bad beats så sitter jag där på NL200+ och skottar... Det slutar ju samma varje gång. Jag vill bara ha pengarna tillbaka, men pokern är inte rätt sätt att tjäna ihop pengarna. Jag har iaf sommarjobb i sommar som jag kommer tjäna ca 13k på. Alltid nåt!

Tack! Du verkar vara den enda som fattar hur en föräldrarelation kan se ut. När alla andra än du skrev om att jag ska berätta för päronen så blir jag bara ännu deppiga för det fick mig att känna som jag är den enda som det skulle va svårt att berätta för mina föräldrar... Ni som inte tycker 70k är mkt pengar: Jag tog studenten för ett år sedan, sen sommarjobbade jag ihop ca 25k, sedan levde jag på 8k (studiebidrag + studielån) i månaden. Av dessa gick 5k till hyra (bostad i Gbg är DYRT, och SVÅRT att hitta billigt). 3k till mat och övrigt får jag av studiepengarna. 70k ÄR mycket pengar för en 19 åring. Jag har spelat bort det över en 2 års period, jag har haft perioder jag inte spelat på ca ett halvår, men sen har jag hamnat där igen. Och för varje gång har det blivit för större pengar. Men Henoh verkar va den enda som förstår hur svårt det kan va att berätta.

Jag lovar att återkomma om ett år, juni 2011, och skriva några ärliga rader om hur det har gått. Om jag skulle falla in i spelandet igen så lovar jag att jag skriver det i den här tråden. Time will tell.

Jag har valt att inte berätta av den enkla anledningen att jag känner att jag vill klara det på egen hand. Jag har gjort något mycket korkat som jag vill sluta med. Jag vill inte bli klappad på huvudet och känna mig som ett offer när jag får stöttande ord av familj och flickvän. Jag är inte värd stöttande ord, jag har gjort nåt korkat och dumt och jag känner verkligen att jag måste sluta för jag vet att jag är en sådan som det kan gå jävligt illa för. Jag har aldrig sett mig som en sån som kan spela bort 250k i lån osv, men jag är inte annorlunda har jag insett nu. Jag har alltid sett mina problem som problem, men SMÅ problem, när jag sett dokumentärer om folk som spelat bort alla sina pengar o lån och förstört sina förhållanden så har jag känns en sådan distans till de människorna. Men faktum är att jag inte är speciell. Jag kan bli en av dom, och det har jag insett nu. Tidigare fanns det inte i min världsbild, och när jag sa till min närmsta polare att jag har spelproblem (han e den enda som vet om dom) så sa jag även att "det kunde ju varit värre blablabla) och tillslut så belönade jag mig med mer poker, för vadå, jag hade ju ERKÄNNT att jag hade problem. DÅ är det ju lugnt! Om man bara VET OM problemen så är det ingen fara. Så naiva tankar hade jag. Jag trodde att det räckte att bara prata och säga att det var slut. Men jag förstod det nog inte riktigt. Tankar om "nästa gång" återkom, "nästa gång tiltar jag inte bort", "nästa gång ska jag följa strikt bankroll management", men det kom aldrig nån "nästa gång" mer i nån månad. Jag har insett nu att jag är en förlorande spelare och ännu värre: en spelmissbrukare. Som sulla skrev: jag berättar inte för min flickvän när jag kollat en p-rulle eller liknande. Jag tänker inte heller berätta att jag varit patetisk nog att tycka synd om mig själv och belönat mig med att spela, något som kostat mig alla mina pengar (som dessutom finansierats av studielån på 50k över hela året). Jag är en av de sparsammaste människorna jag vet. Jag kan promenera sex kvarter för att få köpa en colaburk för 2:50:- billigare bara för att det är billigare. Men i min andra värld, internetvärlden, spelar jag bort 5000 i en coinflip. Det är inte sunt. Och jag ska sluta. Jag HAR slutat, med internetpoker. Det kommer inte bli lätt. Jag älskar poker. Jag älskar att se High Stakes Poker eller POD och läsa pokertidningar. Suget KOMMER komma tillbaka, men då ska jag försöka se min spegelbild i dataskärmen och se vad jag håller på med, och stoppa ner visakortet i plånboken igen. Jag har viljan, och jag hoppas jag har stykan. Jag känner mig själv tillräckligt väl att jag vet att jag kommer "belöna" mig om jag berättar. För då har jag varit så duktig och då blir jag "officiellt" ett missbruksoffer. Och då finns det ju ännu mer anledningar att spela, för då är jag ju en spelmissbrukare "på riktigt", "och då kan jag ju inte hejda mig". Det kanske är svårt att se logik i mina tankegångar, men jag har funderat och jag tror på mitt alternativ. Och om jag inte tror på mig själv kommer detta aldrig gå.

Tack för alla råd, jag har gjort mitt val och ska göra mitt allra bästa att hålla mig från spelet! Den andra juli kommerj jag få ca 100dollar rakeback, dessa ska jag plocka ut fort som ögat och sedan ska jag spärra mig från den sidan + full tilt och sedan spärra mig från alla pokersiter jag har rakeback/bra deal på. Finns ju alltid siter att spela på men att spärra är ingen nackdel tänker jag Har redan spärrat 5 stycken nu, och ska även spärra från sidor jag inte ens reggat på (om man kan göra det, ska skicka mail och fråga de stora siter jag ännu inte är medlem på). Jag mår mycket bättre idag. (En liten korrektion, jag är 19, snart 20, och inte 18 som vissa fått för sig. Jag var 18 när jag började spela, kanske därför vissa har missuppfattat.) Och till fsista: jag spottar inte min flickvän i ansiktet, jag gör allt för henne, men jag är för feg att berätta att jag gjort bort mig och så är det. Jag är inte perfekt och jag skulle aldrig tex vara otrogen eller liknande, men jag kan inte berätta att jag gjort bort mig, och jag har alltid satt henne först och aldrig spelat så det påverkat vårat förhållande/gjort bortförklaringar så vi inte kan ses osv. Jag är fortfarande dock spelmissbrukare, men jag har aldrig valt pokern framför vänner/familj/flickvän utan det har alltid varit min prio nr.1. Än en gång , jag tar inte åt mig vad du skriver om min flickvän för du känner mig inte eller min flickvän. Jag skulle ta en kula för henne, detta är mitt själviska val och jag ska se till att sluta med pokern nu för min och hennes skull så jag inte påverkar vår framtida gemensamma ekonomi för det vore 1000 gånger värre än det jag redan gjort. Som sagt, tack för alla tips och så, nu är det upp till mig att vara stark.

Jag har valt att följa Torsus råd att inte berätta. Många kanske hoppar på mig nu men det skiter jag i. Och kanske var det fel att söka råd på en pokersida, men det kändes som bästa alternativet igår. Jag ska klara detta själv. Jag ska gå vidare och lära mig av misstagen. Men det finns inte en chans i världen att jag berättar nu. Det är för sent för mig, och även om många säger att det inte är det så känner jag det. Tack för alla tips!