Först vill jag endast göra ett tillägg om den arabiska historien och dess bidrag till vetenskapen. Skrev detta inlägg på ett annat forum;
En väldigt intressant begäran måste jag säga. Speciellt med tanke på all den arabfientlighet som finns på detta forum och runt om i samhället. Men jag är inte den som är den, så jag ska svara så gott jag kan, även fast jag inte är den som frågan riktades till. Svarar på grund av att jag har läst och studerat väldigt mycket om det arabiska arvet och kulturen. Dock kanske detta svar med den föregående frågan borde bli en egen tråd, då det inte har något att göra med Israels attacker på Gazaremsan.
Först och främst vill jag påpeka att människor i allmänhet har en väldigt säregen syn på skillnaderna mellan Islamisk kultur och kristen. Likheterna är många och det beror till stor del på all den kontakt som kulturerna hade mellan varandra under 900-talet och framåt. Men vi ska ta det från början.
Ända sedan kalifatet bredde ut sig från och med början av 600-talet utvecklades också en väldigt starkt utvecklande kultur i de arabiska länderna. Man tog ett mycket starkt intryck från de erövrandes kulturer. Den grekiska antiken fortlevde i Orienten och hellenistisk vetenskap hölls vid liv i Egypten, Syrien och perserriket. Grekiska verk hade översatts till främre Orientens lingua franca, arameiskan, och här förenades grekisk vetenskap med persisk och indisk. Framför allt i Bagdad översattes Aristoteles, Euklides, Hippokrates och andra grekiska klassikers verk till arabiska från grekiska, hebriska och syriska källor. Dessa översättningar gjordes inte ordagrannt utan de ursprungliga texterna kommenterades, kritiserades och försågs med tillägg. Araberna blev på så sätt de egentliga arvtagarna till den grekiska kultur som vi (den västerländska kulturen) så ofta åberopar oss. Det var araberna som räddade och förvaltade detta arv.
Västerlandet fick sedan ta del av detta arv och det arabiska arvet genom århundandrande av möten, och utbyte. Speciellt skedde detta utbyte i södra Spanien som då styrdes av araber. Denna islamiska/arabiska närvaron på den europeiska kontinenten ledde emellertid inte till undergång som de kristna förespått, efter slaget vid Poitirs år 732, utan istället till en unik och fruktsam symbios mellan islam, judendom och kristendom och till ett uppsving utan tidigare motstycke inom vetenskap, filosofi, kultur och konst.
Spanien var den första provins som frigjorde sig från kalifatet. Dit hade den från Damaskus flyende umayyadiska prinsen Abd ar-Rahman kommit redan 756. Till en början nöjde sig de nya härskarna med titel emir men redan 929 gjorde Abd ar-Rahman III anspråk på att vara amir al-mu'minin, alla rättrognas anförare. Under 900-talet utvecklades kalifatet i Córdoba till Europas i särklass mest blomstrande makt, materiellt och kulturellt. I en tid när städerna i Centraleuropa bestod av trähyddor hade Córdobas 500 000 invånare gaubelysning, fungerande avloppssystem och 300 offentliga badinrättningar.
Åtmindstone fem språk var i dagligt bruk. Två talades, den andalusiska arabiskan och den romerska dialekten som senare skulle utvecklas till spanska. Tre användes som skriftspråk, klassisk arabiska, hebreiska och latin. Efter hand försvagades emellertid umayyadernas styre av inre splittring och uttsattes också av växande press från de kristna i norr med deras krav på återerövring av förlorad kristen mark. Resultatet av denna splittring blev att kalifatet i Córdoba år 1031 delades upp i flera mindre riken. Äktenskap mellan judar, kristna och muslimer producerade mången muslimska härskare med ljust hår och blå ögon. Allianser ingicks mellan kristna och muslimska regenter och t ex de muslimska nasriderna i Granada bistod de kristna i kampen mot det muslimska riket i Sevilla. Självaste Cid - den katolska hjälten under 1000-talets andra hälft kämpade under sitt stormiga liv på ömse sidor som brukligt var för en medeltida furste.
Den katolska kyrkans ledarskap betraktade dock alla kontakt med muslimer och varje kompromiss som en seger för Antikrist. Från 1000-talet och framåt skedde en gradvis återerövring av förlorat land. Toledo föll 1085, Córdoba 1236, Valencia 1238 och Sevilla 1248. Den sista utposten Granada överlevde dock i ytterligare två och ett halvt århundrade som en öppen stad för konstnärer, författare och vetenskapsmän från hela medelhavsregionen. Granada förblev en av världens vackraste städer och en tillflyktsort för moriscos, araber som flytt från det kristna Spanien, och en diaspora för kristna och judar.
År 1492 föll även Granada med sin borg Alhambra, qal'at al-Hamra, den röda borgen, som blivit en symbol för den samlevnad mellan muslimer, kristna och judar som fått beteckningen convivencia.Under denna långa erövringsprocess mötte de kristna segerherrarna hela tiden en överlägsen civilisation. Den islamiska/arabiska kulturen var mera urban, tekniskt utvecklad, andligt mångfaldig och världsöppen. Toledo blev efter den kristna erövringen ett centrum för översättandet av arabisk vetenskaplig litteratur till latin. I motsatt riktning kom inga impulser. Det nästan 800 år långa riket i Spanien har endast avsatt ett dokument som tyder på intresse för nordeuropeiska språk och lära, nämligen ett pappersark med tyska ord och dessa arabiska motsvarigheter.
En annan väg för arabiskt inflytande på europeisk bildning, vetenskap och kultur gick via Sicilien. År 827 fick en muslimsk expeditionsstyrka fotfäste där och år 902 var hela ön erövrad tillsammans med delar av Syditalien. Den muslimska närvaron blev dock inte lika långvarig som i södra Spanien. Mot slutet av 1000-talet återerövrades Sicilien av normanderna men då hade redan i synnerhet städerna genomgått en genomgripande islamisering som ledde till att en märklig blandkultur höll sig levande i århundraden. Det normandiska styret hade en rent arabisk karaktär. Roger I som påbörjade erövringen omgav sig med arabiska filosofer,astrologer, vetenskapsmän och hans hov i Palermo var mer orentaliskt än västerländskt i sin karaktär. I över ett århundrande var ön ett kristet furstedöme där flera av de högsta positionerna innhades av muslimer.
Fredrik av Hohenstauf styrde inte bara över Sicilien under 1200-talets första hälft utan var förutom kejsare i det helgia tysk-romerska riket även kung av Jerusalem. Trots att han således innehade kristenhetens högsta civila ämbete var han i sitt personliga liv hälften oriental. Han höll sig med ett harem och vid hans hov fanns filosofer från Damaskus och Bagdad och såväl sefardiska och ashkenasiska judar. I denna öppna anda som fanns vid hans hov lades grunden för den italienska renäsansen. Arabiska, grekiska och latin användes i officiella sammanhang och från Sicilien och de delar av Syditalien som låg under normanderna spred sig arabisk kultur och vetenskap norrut.
Från Andalusien och Sicilien kom inte bara antikt vetande till Europa utan också arabisk vetenskap och teknik. Det arabiska bidraget till den europeiska medicinen hör till de mest betydande kunskapsöverföringarna i historien. Nedanför beskriv endast några exempel:
Razes (död 925) sammanfattade sin tids medicinska vetande i 30 band och författade själv mer än 100 medicinska skrifter som nytrycktes ett fyrtiotal gånger ända in på 1800-talet och som under århundraden användes vid europeiska universitet. Särskilt berömd blev Razes för sin beskrivning av smittkoppor och mässling.
Ibn Sina/Avicenna (död 1037) den persiska läkaren och filosofen sammanställde en medicinsk encyklopedi som användes på europeiska universitet ända in på 1800-talet.
Ibn al-Khatib (död 1374) var den första att förstå att pesten spreds genom beröring.
Ali bin Isa (död 1300?) skrev ett verk om ögonsjukdomar och dess läkande som visade på en kunskapsnivå som först uppnådes på 1700-talet i Europa.
Ibn an-Nafis (död 1288) en egyptisk läkare, gjorde de första rönen om blodomloppet.
Redan på 900-talet var läkarna tvungna att avlägga särskilda prov för att få utöva sitt yrke. Medicinens konst lärdes ut på särskilda sjukhus, bimaristan, som fanns i de större städerna. Där vidareutvecklade specialiserade läkare kirurgins teknik. Sjukdomars förlopp observerades och beskrevs. Tillverkning av läkemedel från medicinalväxter och dessas inverkan på människokroppen studerades. Läkemedelskonsten var så utvecklad att botanikern Ibn al-Baitar från Malaga på 1200-talet kunde katalogisera över 1400 olika mediciner. Apoteket som instution är en arabisk uppfinning och i Andalusien försåg offentliga sådana befolkningen med medicin.
Arabiska astronomer gjorde stora framsteg i bestämmandet av månens och planeternas banor. Tidigt författades även vetenskapliga arbeten om ebb och flod, regnbågen och mångården och morgonrodnaden. Redan på 1000-talet utgick arabiska astronomer från att jorden var ett klot och Copernicus och Keplers arbeten hade knappast varit möjliga utan deras förarbete. Många olika astronomiska verktyg uppfanns också av araberna, t ex astrolabiet.
Europa fick dock ett än mera användbart hjälpmedel för att beräkna exakta mätningar från araberna, nämligen de arabiska siffrorna. Egentligen bör de dock beräknas som indiska, vilket araberna själva gör. Redan 720 var de kända i Bagdad, förmodligen genom indiska handelsmän. Den indiska matematiken bidrog framför allt med nollan - vårt ord siffra kommer från det arabiska sifr, noll - samt med decimalsystemet. Hundra år efteråt att systemet hade blivit känt utvecklade Muhammed ibn Musa al-Khwarizmi (780-850) dess användningsområden i sin skrift Algorismus. Han kan med all rätt betecknas som algebrans och algoritmernas fader. Det nya räknesättet var en revolution. Man kunde med de nya siffrorna hantera matematiska problem på ett helt annat sätt än vad som var fallet med de romerska. Genom denna import befriades Europa från vad en munk kallat "Det hela talets tyranni".
Islams snabba utbredning fick också stor betydelse för de geografiska disciplinerna. Ur beskrivningarna från de tidiga pilgrimsfärderna från de islamiska metropolerna i Egypten, Syrien och Mesopotamien till Mekka uppstod geografiska lexika och interkontinentala itinarier. Nedan följer några exempel:
Al-Maqdisi (död år 1000) skrev ett kompendium över den tidens kända fysiska och mänskliga geografi, baserat på egna och pålitiliga vittnens iakttagelser.
Al-Yaqut (död 1229) sammanställde ett geografiskt lexikon.
Al-Idrisi(död 1100-talets slut) sammanställde ett allomfattande kartverk. På en världskarata och 72 detaljkartor drog denna upp den då bekanta världens gränser till ekvatorn i söder, Atlanten i väster och Stilla havet i öster.
Utan konkurrans var också de så kallade portolani som arabiska och judiska kartografer producerade på Sicilien och Mallorca under 1200-talet. Deras noggrannhet vad avståndsmätning beträffar överträffades först långt in på 1600-talet. Atlas är följdaktligen ett arabiskt ord och Vasco da Gama visste vad han gjorde när han tog den arabiska lotsen Ahmed ibn Majid i sin tjänst i den resa som ledde till att sjövägen till Indien öppnades för Europa. Muhammed Ibn Battuta (1304 - 1368/77) var en marocansk upptäcksresande som besökte så skilda platser som Timbuktu, Beijing och Volga och som tål att jämföras med Marco Polo.
Nedan näms ytterligare några exempel bland många på muslimer vars vetande berikat Europa och som Alexander von Humboldt betecknat som >>den västerländska bildningens och kulturens räddare<<:
Ibn Firnas (död 888) försökte konstruera en flygmaskin sexhundra år före Leonardo da Vinci.
Ibn al-Haytham/Alhazen (965-1040) uppfann camera obscura.
Al-Biruni (973-1048) var ett universalgeni verksam som historiker, diplomat, sanskritexpert, astrolog, mineralolog och farmakolog
Omar Khayyam (1047-1122) var både poet och matematiker.
Ibn Rushd/Averroës (ca 1126-1198) fick med sina kommentarer till Aristoteles ett stort inflytande över västerländsk filosofi.
Ibn Khaldun (1332-1406) blev med sin Prolegomen och genom sin källkritik inte bara den moderna historievetenskapens utan även sociologins fader.
Musikinstrument som gitarr, mandolin och luta var en del av den arabiska kulturexporten. Även namnen på dessa är följdaktligen arabiska och med dem övertog Europa arabiska musikformer. Al-ard bitkellim arabi - världen talar arabiska - heter det i en berömd egyptisk sång och vi talar också alla arabiska utan att veta om det. I Spanien beräknas vart femte ord vara av arabiskt ursprung och till och med namnet på nationalhjälten Cid är arabiskt, sayyed, herreman. I Sverige har vi otroligt många arabiska låneord, t ex:
Arsenal, fanfar, kaliber, razzia, amiral, monsun, haveri, aprikos, aubergine, kummin, saffran, spenat, sirap, algebra, alkohol, alkov, amalgram, arrak, aval, bensin, chiffer, elixir, hasard, jacka, kabel, karaff, kemi, koffert, konditori, lack, madrass, magasin, marsipan, pyjamas, racket, ras, risk, safari, sheriff, siffra, socker, soda, sorbet, tariff, zenit med mera.
Slutligen vill jag bara säga att som framgått ovan har det moderna Europa fler arabiska/islamiska rötter än vad människor vanligen föreställer sig. Europa är en östvästlig fusion. Båda islam och judendom var vid medeltidens slut grundläggande för tänkandet i Europa. Det arabiska arvet är därför starkt påtagligt även idag.
Om du eller någon undrar något mer, så besvarar jag gärna. Tack.
